Jag är en tjockis

Jag har inte mött en enda människa som är helt nöjd med sitt utseende. Fast en del förstår jag inte hur de kan vara missnöjda, de är så fina och vackra på alla sätt och vis. Men vi är själva vår bästa - eller värsta - kritiker. Vi hittar alltid något det är fel på.

 

Men att vara tjock, det är liksom bara dumt. För jag har ju mig själv att skylla, eller? Det är väl bara att äta mindre och motionera mer, eller? Tjockisar har ingen motivation, ingen viljestyrka, ingen karaktär. Det är så man blir bedömd som tjockis vid första anblicken. Förmodligen är man ganska korkad också. Eller?

Ju fler överviktiga jag pratat mer djupgående med, ju mer stärker det min teori om att din vikt är relaterad till din mentala hälsa. Det är inte bara ATT jag äter för mycket eller onyttig mat. Det hänger också ihop med HUR jag äter, NÄR jag äter och VARFÖR jag äter. Jag kunde konstatera att jag använde mat som tröst. När själen gråter, när tårarna inte räcker till, då proppar jag magen full med något så att det enda man kan tänka på är hur proppmätt man är. Man behandlar ett själsligt behov med en fysisk handling. Funkar för stunden. Effekten varar alltför kort. Alla överviktiga jag pratat med har en eller flera tragiska händelser som drabbat dom. Lättnaden har man funnit i ätandet. Istället för alkohol och droger, kanske...

Visst är det så att det finns genetiska skillnader också på oss människor. En del har snabb förbränning, andra långsam. En del har fetma i släkten, andra är spinkiga. Min födelsevikt var 5,3 kg så jag hade en rejäl start. Jag var ett stillsamt barn som hellre läste och ritade än idrottade. Många faktorer har bidragit till min övervikt, men att ta itu med viktproblemet var mycket mer än det rent praktiska att äta mindre och motionera mer. Hur skulle jag nu tysta gråten i själen? Varför är jag inte lycklig? Hur kan jag komma vidare? Hur kan jag få ett sunt förhållningssätt till mat? Jag måste ju alltid fortsätta äta livet ut, liksom...

Jag har börjat min viktresa neråt, sakta men säkert. Har slutat tro på mirakelkurerna. De leder bara till frustration, eftersom de bara varar en kort tid, sedan är man tillbaks igen. Min nyckel var att ta itu med min själsliga hälsa. När jag gjorde det var det först sorg och sömnlösa nätter, då började jag tappa några kilon. Sedan mådde jag allt bättre och upptäckte att jag inte behövde tröstäta längre. När man gått ner några kilon blir det lättare att röra på sig och det blev roligare att motionera. Nu har jag tappat 14 kilo på ett år ungefär och jag tror det är ett bra tempo. Kroppen hinner anpassa sig och man går inte upp igen av att äta lite onyttigt ibland. För självklart måste jag tänka på VAD jag äter också. Men man kan inte bara leva på råkost och rent nötkött. Varierat är bra och en kaka, en dessert, en glass emellanåt kan msn tillåta sig. För mat är ju gott, trevligt och ett socialt medel också. Därför måste man hitta en sund balans.

Jag blir så glad när man ser att jag gått ner i vikt och berömmer mig. För det är en kamp. Varje dag. Förmodligen resten av mitt liv. Men samtidigt blir jag ibland ledsen på samhällets normer på utseende. Här i Europa ska man vara smal för att vara snygg. Men reser man söderut så blir man plötsligt SEDD och UPPVAKTAD. I mellanöstern är det fint att vara tjock, att ha stor byst och stor rumpa. Märklig känsla för mig som alltid fått veta att tjockisar är fula och klumpiga. Jag blir ledsen på vårt samhälle som säger att smal är fin och tjock är fel. Det finns så många vackra människor, oavsett vikt och storlek. Sedan inser jag också att för stor övervikt inte är bra för kroppen i längden. Man överbelastar rygg och knän och sliter ut sig själv i förtid. Men det är ju så mycket mer med vikten än mat och motion. Först måste jag själv må bra, sedan kan jag ta itu med de där kilona för mycket som är en belastning.

H.D.S.L.