Årets roligaste helg

I morgon torsdag börjar en ungdomskonferens i vår kyrka, kallad Vision. Den har återkommit varje höst i många, många år. Det är en av de roligaste helgerna på året, när kyrkan fylls med ungdomar från hela regionen. Kyrkan, som också är min arbetsplats, får en helt annan puls denna helg. Jag bara älskar det! Bra musik, goa ungdomar, högt tempo och intressanta möten. Jag är en av mat-tanterna som hjälper till med mat och fika. 

I år är det ungefär 100 anmälda ungdomar som kommer på torsdagseftermiddagen. Då ska de ha kvällsmat och senare en nattmacka. På fredag och lördag är det frukost, lunch, middag och kvällsfika för alla samtidigt som caféet är öppet för alla tillfälliga besökare. Det kan bli fullt hus på kvällarna, kanske 500 personer! Häftigt!

På söndagen är det frukost och gudstjänst som final på helgen. Sedan finns det ett järngäng som stannar kvar och städar, röjer upp och ställer i ordning. 

Det finns dom som klagar på dagens ungdom, men när man möter alla goa unga som kommer till visionshelgen så kan man inte klaga på något. Dom är så fina och härliga allihop! På riktigt!

Jag har ju två egna ungdomar här hemma, så det hjälper ju till att man håller sig uppdaterad och hänger med i tiden. Om man engagerar sig förståss, det är ju en förutsättning. 

Att ha bra kontakt med sin tonåring kräver att man byggt upp ett förtroende under hela uppväxten, det är inget som kommer automatiskt. Det kräver respekt för barnens åsikter och integritet utan att för den skull göra avkall på sina ega åsikter och regler. Jag har alltid talat med mina barn med förvissningen om att de är intelligenta individer som kan tänka själva. Vi har en fin och nära kontakt, vi har roligt tillsammans och vi kan prata och diskutera om allt. 

Jag är oerhört stolt över mina barn. Dom är kloka, trygga, fina, omtänksamma, generösa, kärleksfulla och duktiga. Det är fantastiskt att se dem växa upp till självständiga individer. Mitt jobb som förälder är ju att göra mig själv överflödig, att de kan klara sig själva. Naturligtvis hjälper jag dom, skämmer bort dom och curlar kanske lite för mycket... Men jag vet att dom kan stå på egna ben nu och skulle överleva utan sin mamma. Då har jag lyckats, eller hur!

H.D.S.L.

Minnet och minnen

Jag är väldigt dålig på att komma ihåg händelser från min barndom. Jag kommer inte ihåg alls mycket, och de minnen jag har är inte alltid trevliga och roliga. Ofta är de minnen jag har förknippade med starka känslor. Jag minns bättre hur det kändes än vad som hände.. 

Min mormor tyckte jag mycket om, hon dog när jag var 18 år och jag sörjde djupt. Jag är ett sladdbarn så det hände ibland att mina föräldrar och syskon åkte iväg och jag fick stanna hemma hos mormor. Det var alltid så mysigt. Jag fick kaffe med socker och grädde, vi spelade kort och vi gick och handlade. Jag sov i en utdragssoffa jämte mormor och utanför körde bilar med jämna mellanrum. Mormor bodde centralt, medan jag och min familj bodde i utkanten av samhället och där körde inga bilar som inte hörde hemma på gatan.

Efter att ha bott längst upp på en återvändsgata i ett litet samhälle som vuxen bor jag nu ganska centralt. När jag lagt mig hör jag bilar som kör förbi. I början vaknade jag hela tiden på nätterna och undrade vem som kör förbi men så fick jag påminna mig själv om att jag bor i stan nu... Här kör bilar förbi...

Så en kväll fick jag en flashback, jag mindes när jag sov över hos mormor och jag lyssnade på bilarna. Nu känns det plötsligt bara tryggt och mysigt med billjuden, för jag tänker på mormors hus. 

Mormor blev änka i början av 60-talet och jag fick aldrig träffa min morfar eftersom jag inte hunnit födas än. Hon levde ensam resten av sitt liv, men delade sitt hus med sin storebror som flyttade hem till Sweden igen efter att ha emigrerat till Amerika i sin ungdom. Han återvände hem när han blev änkling och mormor tog hand om honom. Huset var stort och övervåningen var en egen lägenhet. Där bodde först min moster och man. Senare när mormors bror dött, flyttade mormor upp på övervåningen och min bror med familj flyttade in på nedervåningen.

Min mormor var trygghet, hon var frid och ro personifierad, hon lärde mig dricka kaffe och hon fanns alltid där utan att kräva något eller ta plats. När hon blev gammal och svag flyttade hon till ett äldreboende och nu var det min tur att ta hand om henne. Efter skolan körde jag min moppe till mormor och hälsade på. Varje dag i över två år. När hon mot slutet av sitt liv fick en kraftig stroke och förlorade både rörelseförmågan och talet, så kommunicerade vi ändå. Vi kände varann så väl. Utan ord och rörelser förstod jag vad hon tänkte. Just då var det helt naturligt men nu när jag tänker efter så var det ganska udda. Den 83-åriga tanten och tonårstjejen. Men en nära relation står över tid och rum.

Jag tänker på henne ofta fortfarande, trots att det var 30 år sedan hon dog. Men kärlek och blodsband är tidlösa. Jag är övertygad om att vi kommer mötas igen i himlen en dag.

H.D.S.L.

Beroende

Min lägenhet är i ett ComHem-hus, dvs det finns ett färdigt uttag i väggen om man skaffar ett abonnemang på ComHem. Då får man en box för tv och en box för bredband. Det funkar utmärkt och vi har valt ett mediumstort abonnemang som räcker för oss. Man får ju balansera kostnaden mot nyttan, liksom..

I fredags kväll när jag kom hem från ett uppdrag i kyrkan, så funkade inte internet-uppkopplingen. Såg på boxen att inte alla funktionslampor lyste. Startade om boxen men det gjorde ingen verkan. Klockan var nästan midnatt så jag orkade inte bry mig mer utan jag gick till sängs och sov. Nästa morgon var det fortfarande dött och så även tv'n. Jag visste ju att det var betalt (autogiro är ju smidigt!) så jag ringde kundtjänst. 

I början möts man av en dataröst som frågar vad det gäller. Sedan sa rösten att det telefonnummer jag ringer ifrån är registrerat som kund hos dom och de undrade om det var hos mig det var problem. Jag svarade ja och då kom en annan röst och upplyste mig om att det var tekniska problem i mitt område och att felsökning pågår. Jaha... Hur länge då...? 

Då inser man hur beroende man är av den moderna tekniken. Inget internet, ingen Facebook eller Instagram.. Inga nyheter eller underhållning på tv:n, den var svart. Jag har många vänkontakter på distans så Facebook är en stor kontaktyta för mig. Inte heller något blogginlägg! Faktiskt känner man sig lite isolerad!

Nja, så farligt var det ju inte... Har ju internet på min mobiltelefon så helt off var jag ju inte.. :) Men jag funderade ändå över vilken stor del av mitt liv som påverkas av internet och tv. Tv'n har fått en lite större betydelse för mig efter att jag blev ensam. Ibland får tv'n stå på och "prata" medan jag gör något annat... Fånigt va? Men det är lite småtrevligt när det inte är helt tyst här hemma.. 

Ibland känner jag mig urgammal när jag tänker på att jag faktiskt kommer ihåg världen före internet! Eller så är det ännu ett tecken på att utvecklingen går rasande fort vad gäller tekniken!

Men det är bara att erkänna. Jag är beroende av tekniken och har anpassat mitt liv efter den. Visst blir man sårbar, när det blir strömavbrott eller tekniska störningar som i helgen. Men i det stora hela är jag både nöjd och tacksam över de fördelar som det ger mig i mitt dagliga liv.

H.D.S.L.

Bit ihop och kämpa på

Jag är inte uppfostrad som en typisk tjej utan mina föräldrar var nog ganska moderna och fostrade mig väldigt generöst och brett. Född i mitten av 60-talet, lärde jag mig att jag kan klara mycket bara jag försöker. Man ska inte klaga eller vara gnällig. Inte lipa och ställa till en scen. Bita ihop och kämpa på. Det blev jag bra på. 

Valde sedan en man som också hade måttot bita ihop och kämpa på. Det blev mitt sätt att leva.

Inte heller rädd att göra saker som kanske inte traditionellt ses som kvinnliga. Ganska stark och robust i min fysiska kropp, och även så mentalt. Trodde jag.

Samtidigt har jag hela tiden haft en känslig sida. Medkännande, empatisk. Ibland så mycket att det blev jobbigt. Gråtit mycket mer över andras olycka än min egen. Människor har kommit till mig och delat sorger och bekymmer, jag har lyssnat och lidit med dom. Jag har haft min beskärda del av svårigheter och motgångar, därför kan jag också förstå problem som kanske inte alla andra kan förstå. 

Det senaste året har gjort mig klokare, starkare och svagare. Motsägelsefullt kanske, men sant. Klokare med att ha lärt mig än mer om hur människor fungerar och tänker. Starkare genom att ha klarat av en massa praktiska problem och själslig kamp. Jag har gått igenom, med betoning på igenom, kommit ut på andra sidan, lite starkare än förut. "If you go through hell, don't stop"...

Men också svagare i den bemärkelsen att jag tillåter mig själv att känna. Jag försöker vänja mig av med att bita ihop och kämpa på. För till slut blir man hård, och det vill jag inte bli. Jag vill ha min empatiska förmåga intakt, både för mig själv likaväl som för andra. Jag tillåter mig att vara ledsen, arg, besviken, trött, misslyckad. Jag är en vanlig människa, en dotter, syster, mamma, väninna. Jag tillåter mig själv att reagera, inte bara hela tiden agera. 

Idag träffade jag en fin vän som jag lärde känna för inte alls så länge sedan. Men genast så fanns en vänskap mellan oss som om vi alltid känt varann. Med henne kan jag vara precis sådär sårbar och uppgiven och trött och ledsen som jag kan känna mig ibland. Och hon i sin tur kan vara lika ärlig, sjunka ner i stolen framför mig och säga att idag har jag haft en skitdag. För vi har ju alla sådana dagar. Det är så underbart befriande med sådana vänner. Jag har tre sådana vänner i mitt liv. En bor ett 15-tal mil bort, den andra tillbringade jag en del av helgen tillsammans med och den tredje träffade jag idag. 

Vi har mycket gemensamt, vi vet vilka törnar livet kan ge. Vi har alla genomlidit separationer av olika slag, vi är mammor, vi är starka självständiga kvinnor som ändå ibland är svaga och rådlösa. Vi förstår varann, vi stöttar varann och uppmuntrar varann. Men det allra bästa är att vi kan skratta tillsammans! Mitt i allt elände kan vi se det komiska i livet och gapflabba, som vi säger i Småland :) 

Så oerhört befriande! 

Jag är så glad över alla vänner jag har, men speciellt tacksam till dessa tre som jag har en alldeles speciell relation till eftersom vi delar vissa livserfarenheter som inte andra kan förstå som inte gått igenom det. Man behöver identifikation. Man behöver empati. Man behöver tårarna. Och man behöver skratten.

H.D.S.L.

Sorger och förluster

Jag har det senaste året fått ta itu med känslor i samband med min skilsmässa. Sakta men säkert blir det bättre och jag känner mig stabil och lugn nu. Visst är det stunder och tillfällen då känslor kommer över mig av olika slag, men det är nog som det ska vara. Jag tror jag har undertryckt en hel del känslor genom åren och det är inte konstigt att jag har svårt för vissa känslor och ett behov av att släppa ut vissa andra känslor. 

Här om dagen träffade jag en bekant som ställde en enkel fråga, som triggade igång en lång tankekedja. Jag har inte bringat ordning på vad jag tänker så jag tar hjälp av min blogg och försöker skriva ner det.

Hon frågade lite om hur det går och hur jag mår och jag kunde ärligt säga bra. Men så frågade hon: "Stugan, har du kvar den?" "Nej" sa jag. "Den har jag inte kvar". Då slog det mig. Jag har ingenting kvar. Det är inte bara en känslomässig förändring jag gått igenom. En rent praktisk förändring också. Stugan är såld, liksom huset och båten. Jag har lämnat min bostadsort sedan 20 år och flyttat till en lägenhet i stan. Köpt nya möbler, nya husgeråd, nya tavlor. I mångt och mycket har det känts rätt och bra att få en nystart rent praktiskt. Men plötsligt kom en sorg över mig. En känsla av förlust. 

Absolut inte så att jag ångrar något eller vill ha tillbaks mitt gamla liv. Inte alls! Men det är ändå en stor förändring att ha haft mycket och sedan inte ha något. Nu är det en ständig kamp att få pengarna att räcka hela månaden, att själv räcka till för barnen, att ensam ta itu med allt jag möter i livet. Det är tufft. Tungt. Ibland sorgligt. Inte så att jag för en sekund vill återvända, jag bara konstaterar att det sätter spår. 

Jag är inte redo att tro på kärleken igen. Jag är inte desperat i min ensamhet och bara måste ha en partner. Jag har svårt att tro att jag någonsin kan bli kär igen. Kanske kan det drabba mig, vad vet jag, det är omöjligt för mig att ens tänka mig in i den situationen. Får faktiskt lite panikkänslor när jag tänker på möjligheten att dela mitt liv med en annan man. Jag är verkligen inte redo för det - inte ens tanken! 

Att jag kan sakna saker i mitt gamla liv betyder inte att jag vill ha mitt gamla liv tillbaka. Men känslan av förlust är verklig, priset för skilsmässa är extremt högt att betala. I mitt fall var det värt det, men inte desto mindre smärtsamt ändå. Men man kan känna flera olika sorters sorg och smärta samtidigt, utan att man kan låta dem ta ut varandra för det. 

Äsch, jag vet inte om jag fick någon rätsida på mina tankar. Men jag slutade i alla fall tänka i cirklar. Nu vill jag tänka framåt, vidare. Vill ha drömmar, önskningar, planer. Det finns inga lyckliga skilsmässor. Allt är bara sorg och förluster. Men det kan komma att finnas lyckliga individer efter en skilsmässa. Så småningom.

Hej.Då.Så.Länge

Jag ljuger inte så bra...

Jag var på Eko-butiken i veckan och dom hade plockat fram julpyntet. 1oktober. Jag är en av dom som ropar "äntligen!" och lyckigt tittar runt bland alla pynt. Det beror kanske på att jag är dekoratör i botten, eller kanske för att jag gillar allt som är runt omkring julen, advent, pyssel, pynt, alla dofter och smaker. Men jag har en bekännelse att göra, nu innan ni börjar gilla mej alltför mycket...

Jag tror inte på tomten. Jag gillar inte ens honom.. Jag har aldrig klarat av att ljuga för barnen att den där rödklädda gubben där på torget under stans julmarknad är på riktigt. Jag har alltid varit ärlig och berättat för barnen att det bara är en utklädd gubbe. Jag har inte uppfattat att barnen haft en sämre jul för att vi inte haft någon tomte. JAG har köpt julklapparna, tänkt ut dom, betalat dom, slagit in dom, skrivit etiketter, hållt dom gömda till julafton. Men sen förväntas man släppa in en vilt främmande rödklädd gubbe med löjligt stort skägg att komma och överlämna paketen och ta åt sig hela äran! Nähä du!

En annan aspekt som för min personliga tro är viktig, är att tomten lätt tar fokus från den verkliga huvudpersonen, nämligen Jesus, vars födelsedag vi firar på julafton. Tomten är ett gulligt pynt för min del, men kan aldrig få vara mer än det.

Jag minns en gång när jag skulle lämna sonen på en julfest med skolkamraterna, de gick i lågstadiet nånting. Alla mammor stod där med sina telningar och så kommer en man utklädd till tomte. Min son tittar på mej, lite undrande, och jag säger som jag brukade: det är ingen fara, det är bara en gubbe som är utklädd. Min son blev lugn men mammorna blev som galna! Det fick man ju inte säga högt! Hur kunde jag vara så elak och beröva min son glädjen med att tro på tomten? Men jag kunde aldrig förstå hur man kunde ljuga för sina barn, lura dom och låta dom tro på en fantasifigur. 

Nej, då ville jag hellre berätta för mina barn om den verkliga anledningen till varför vi firar jul, men det anses ju inte vara alls lika acceptabelt.  Då är det indoktrinering, hjärntvätt, religiös påverkan. Det är inte okej, men att medvetet ljuga om en rödklädd gubbe är helt okej, ja rent av det som förväntas av oss föräldrar. Märkligt, eller hur, om man verkligen tänker efter...

I alla fall så är det ett bra tag kvar till jul och förmodligen flera år kvar innan jag har barnbarn och det blir en ny diskussion om tomtens vara eller icke vara på julafton. Och faktiskt tror jag att mina egna barn kommer att vilja ha en tomte till sina barn. Men det gör inget alls. Det visar bara att jag fostrat självständigt tänkande barn som väljer själva. Därför  blir jag extra tacksam att de valt samma tro och kyrka som jag. Av fri vilja och egen övertygelse. Precis som det borde vara.

Men tomtar, nej dom gillar jag inte alls...:)

H.D.S.L.