Minnet och minnen

Jag är väldigt dålig på att komma ihåg händelser från min barndom. Jag kommer inte ihåg alls mycket, och de minnen jag har är inte alltid trevliga och roliga. Ofta är de minnen jag har förknippade med starka känslor. Jag minns bättre hur det kändes än vad som hände.. 

Min mormor tyckte jag mycket om, hon dog när jag var 18 år och jag sörjde djupt. Jag är ett sladdbarn så det hände ibland att mina föräldrar och syskon åkte iväg och jag fick stanna hemma hos mormor. Det var alltid så mysigt. Jag fick kaffe med socker och grädde, vi spelade kort och vi gick och handlade. Jag sov i en utdragssoffa jämte mormor och utanför körde bilar med jämna mellanrum. Mormor bodde centralt, medan jag och min familj bodde i utkanten av samhället och där körde inga bilar som inte hörde hemma på gatan.

Efter att ha bott längst upp på en återvändsgata i ett litet samhälle som vuxen bor jag nu ganska centralt. När jag lagt mig hör jag bilar som kör förbi. I början vaknade jag hela tiden på nätterna och undrade vem som kör förbi men så fick jag påminna mig själv om att jag bor i stan nu... Här kör bilar förbi...

Så en kväll fick jag en flashback, jag mindes när jag sov över hos mormor och jag lyssnade på bilarna. Nu känns det plötsligt bara tryggt och mysigt med billjuden, för jag tänker på mormors hus. 

Mormor blev änka i början av 60-talet och jag fick aldrig träffa min morfar eftersom jag inte hunnit födas än. Hon levde ensam resten av sitt liv, men delade sitt hus med sin storebror som flyttade hem till Sweden igen efter att ha emigrerat till Amerika i sin ungdom. Han återvände hem när han blev änkling och mormor tog hand om honom. Huset var stort och övervåningen var en egen lägenhet. Där bodde först min moster och man. Senare när mormors bror dött, flyttade mormor upp på övervåningen och min bror med familj flyttade in på nedervåningen.

Min mormor var trygghet, hon var frid och ro personifierad, hon lärde mig dricka kaffe och hon fanns alltid där utan att kräva något eller ta plats. När hon blev gammal och svag flyttade hon till ett äldreboende och nu var det min tur att ta hand om henne. Efter skolan körde jag min moppe till mormor och hälsade på. Varje dag i över två år. När hon mot slutet av sitt liv fick en kraftig stroke och förlorade både rörelseförmågan och talet, så kommunicerade vi ändå. Vi kände varann så väl. Utan ord och rörelser förstod jag vad hon tänkte. Just då var det helt naturligt men nu när jag tänker efter så var det ganska udda. Den 83-åriga tanten och tonårstjejen. Men en nära relation står över tid och rum.

Jag tänker på henne ofta fortfarande, trots att det var 30 år sedan hon dog. Men kärlek och blodsband är tidlösa. Jag är övertygad om att vi kommer mötas igen i himlen en dag.

H.D.S.L.