Bit ihop och kämpa på

Jag är inte uppfostrad som en typisk tjej utan mina föräldrar var nog ganska moderna och fostrade mig väldigt generöst och brett. Född i mitten av 60-talet, lärde jag mig att jag kan klara mycket bara jag försöker. Man ska inte klaga eller vara gnällig. Inte lipa och ställa till en scen. Bita ihop och kämpa på. Det blev jag bra på. 

Valde sedan en man som också hade måttot bita ihop och kämpa på. Det blev mitt sätt att leva.

Inte heller rädd att göra saker som kanske inte traditionellt ses som kvinnliga. Ganska stark och robust i min fysiska kropp, och även så mentalt. Trodde jag.

Samtidigt har jag hela tiden haft en känslig sida. Medkännande, empatisk. Ibland så mycket att det blev jobbigt. Gråtit mycket mer över andras olycka än min egen. Människor har kommit till mig och delat sorger och bekymmer, jag har lyssnat och lidit med dom. Jag har haft min beskärda del av svårigheter och motgångar, därför kan jag också förstå problem som kanske inte alla andra kan förstå. 

Det senaste året har gjort mig klokare, starkare och svagare. Motsägelsefullt kanske, men sant. Klokare med att ha lärt mig än mer om hur människor fungerar och tänker. Starkare genom att ha klarat av en massa praktiska problem och själslig kamp. Jag har gått igenom, med betoning på igenom, kommit ut på andra sidan, lite starkare än förut. "If you go through hell, don't stop"...

Men också svagare i den bemärkelsen att jag tillåter mig själv att känna. Jag försöker vänja mig av med att bita ihop och kämpa på. För till slut blir man hård, och det vill jag inte bli. Jag vill ha min empatiska förmåga intakt, både för mig själv likaväl som för andra. Jag tillåter mig att vara ledsen, arg, besviken, trött, misslyckad. Jag är en vanlig människa, en dotter, syster, mamma, väninna. Jag tillåter mig själv att reagera, inte bara hela tiden agera. 

Idag träffade jag en fin vän som jag lärde känna för inte alls så länge sedan. Men genast så fanns en vänskap mellan oss som om vi alltid känt varann. Med henne kan jag vara precis sådär sårbar och uppgiven och trött och ledsen som jag kan känna mig ibland. Och hon i sin tur kan vara lika ärlig, sjunka ner i stolen framför mig och säga att idag har jag haft en skitdag. För vi har ju alla sådana dagar. Det är så underbart befriande med sådana vänner. Jag har tre sådana vänner i mitt liv. En bor ett 15-tal mil bort, den andra tillbringade jag en del av helgen tillsammans med och den tredje träffade jag idag. 

Vi har mycket gemensamt, vi vet vilka törnar livet kan ge. Vi har alla genomlidit separationer av olika slag, vi är mammor, vi är starka självständiga kvinnor som ändå ibland är svaga och rådlösa. Vi förstår varann, vi stöttar varann och uppmuntrar varann. Men det allra bästa är att vi kan skratta tillsammans! Mitt i allt elände kan vi se det komiska i livet och gapflabba, som vi säger i Småland :) 

Så oerhört befriande! 

Jag är så glad över alla vänner jag har, men speciellt tacksam till dessa tre som jag har en alldeles speciell relation till eftersom vi delar vissa livserfarenheter som inte andra kan förstå som inte gått igenom det. Man behöver identifikation. Man behöver empati. Man behöver tårarna. Och man behöver skratten.

H.D.S.L.