Inte blev livet som jag hade tänkt inte. Jag slänger in osten i kylen med en irriterad knyck och smäller igen dörren. Kärleken kommer och kärleken går och aldrig verkar det vara i fas. Känner mig i otakt. Jag kör ett pass på gymet och går ännu en av alla promenader med hundarna. Bit för bit släpper spänningen och jag tar några djupa andetag i den klorofyllsprängda sommarnattens fuktiga luft.
Tänk att livet ska behöva vara så svårt! Mitt livs kärlek som tog slut, nya personer som vill bli en del av mitt liv, en del känner jag mer för än andra. Hur kan man välja bort människor som tycker om mej och vill vara med mig? Och det allra svåraste, hur visar jag för nya människor att jag är intresserad av att ha dem i mitt liv? Hur vågar man det?
Det är säkert förmätet att säga att min själ är vacker, men jag vet i alla fall att jag är en godhjärtad människa som vill väl och försöker hjälpa så gott jag bara kan. Jag har alltid känt mig fången i min klumpiga kropp, som om jag är någon helt annan inuti än vad ni andra kan se utanpå. Ett förhållande som jag försöker förändra nu.
Jag går genom stan och känner plötsligt en känsla av tillhörighet. Det är här jag lever och bor, här jobbar jag och här bor några av mina bästa vänner. Här finns mina barn och min kyrka. Jag känner igen många och många känner mej. Människor jag möter ler och säger hej. Någon vill klappa hundarna. Jag hittar på gatorna och känner mig trygg här.
Jag kommer på mej själv med att nynna på en sång. En sång om att jag är en fri och självständig kvinna. Jag rätar på ryggen och ser rakt fram. Ett litet leende leker på mina läppar och en suddig liten dröm börjar forma sig i mitt inre. Jag behöver ha drömmar, önskningar om framtiden och rent av lite vilda fantasier! Något gott kommer att komma ur allt detta, jag bara vet att jag vet att jag vet det.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar