På köttmarknaden

Nu har jag snart levt som singel i två år. Mycket har varit svårt, men en hel del har också gått lättare än jag trodde. Det som tar emot är just det där ordet "singel". På sätt och vis lever jag mitt liv som innan, tillsammans med barnen och hundarna, min familj. Det är mycket vanlig vardag med hushållsarbete, jobba, äta och sova. Men jag är ju singel...

Så i lördags följde jag med en väninna ut. En del säger köttmarknaden, men så kändes det inte. Vi var på "Gästis" en restaurang i stan som på fredags- och lördagskvällarna blir pub/bar/nattklubb. Där satt jag med en Pepsi Max och tittade mig omkring. Många fina människor, många berusade människor och en del på desperat jakt efter sällskap. 

Jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det var första gången på 27 år som jag var ute ensam, som singel. Och ja, det är självklart, det är skillnad på att vara 22 och 49... Jag kände mig ensam och vilse och uttittad och jätte-jätteful! Alla andra tjejer var så söta och fina och självsäkra. Jag kände mig som en elefant i vardagsrummet. Malplacé.

Nej, jag är inte ute på jakt efter en ny partner. Jag har den naiva tron att om kärleken är menad att träffa mig så kommer kärleken att finna mig. Ja, jag har fått några erbjudanden och förslag men har inte varit redo. Tanken på en ny relation har känts skrämmande och främmande. Jag dömer genast ut mig själv och kan inte tro att någon seriöst, på riktigt, skulle kunna vara inresserad av mig.

Samtidigt var det nyttigt för mig att gå ut igen. Visa mig för folk. Utsätta mig för en obekväm situation. Se hur läget är, såhär 27 år senare. Mycket har ju faktiskt inte förändrats, även om personerna är nya. Efter någon timme smög jag mig bort till baren och viskade till bartendern: Går det att ordna en kopp kaffe till mej? Jodå det gick bra, det stod en termos längst bak. 25 spänn för en halvljummen kaffe... Nä, jag klagade inte, det var ju i alla fall kaffe och jag behövde inte vänta alls på att det skulle svalna, vilket annars är fallet för mig.

I morgon fyller jag 49 år men dagen blir väl som vanligt med jobb och hundar och hemmet. Det är ju ingen stor sak att fylla år, det gör ju alla varje år, det liksom bara drabbar oss eller hur! Men det blir ändå för mig en liten stund av eftertanke, hur har mitt år varit och hur önskar jag att mitt kommande år ska se ut? Jag förstår att jag behöver börja drömma, om en framtid, om lycka och om kärlek. "Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får" så slutar en barnabön. Jag vet att Gud älskar mig, men jag vet inte vad som är lycka för mig. Ber att få återkomma i ärendet...

H.D.S.L.