Att välja smärta istället för lidande

Jag läser en bok nu om relationer som i ett kapitel presenterar kognitiv beteendeterapi och willingness. Jag inser att jag tillämpar den tekniken utan att ha vetat om det! Fast inte relationsmässigt utan kroppsmässigt.

Det går ut på att förstå skillnaden mellan tillfällig smärta och livslångt lidande. Smärta och lidande kan te sig lika vid första anblicken och vi gör allt för att undvika dom. Men ibland kan det vara en vinst för oss att utstå smärta för stunden, för att senare slippa livslångt lidande. 

Det är inte lätt att byta livsstil, bostad, matvanor, motion och sitt sociala sammanhang. I början som nyskild ville jag bara vara för mig själv, höll mej undan från folk, orkade inte vara trevlig och social eller svara på alla frågor. En typ av sorgearbete faktiskt, fast det var en relation som dött, inte en person. Så småningom blev längtan efter gemenskap större än lusten att gömma mig och jag gav mig ut i livet igen.

Det kan vara smärtsamt att utsätta sig för nya miljöer, nya kontakter, men det kan vara värt obehaget när man ser den stora vinsten i längden, gemenskap istället för livslång ensamhet och isolering, livslångt lidande. 

För mig i detta skede i livet är det svett, tårar och hunger som är min smärta. För att gå ner i vikt, bli mer vältränad och stark, måste jag utsätta mig för smärta. Jag måste vara villig (willingness) att utstå det och det kan jag vara när jag fokuserar på målet, resultatet. Därför är det viktigt att ha konkreta mål och en klar resultatbild. Jag utstår smärtan för det är enda vägen till mitt önskade mål. Alternativet är att undvika smärtan men det betyder också att jag stannar kvar i mitt nuvarande tillstånd. Jag förblir missnöjd med min kropp och mig själv, isolerar mig och mitt liv blir ett livslångt lidande.

Trots att man vet vad man vill och var man vill komma med sitt liv, så är det ändå svårt att ta smärtan som krävs för förändring. Så lätt att välja den enkla vägen utan smärta, utan att inse att man är på väg mot det stora lidandet istället. För mig så ramlade poletten bara ner en dag och jag fann mitt "varför", min målbild. Då blev jag villig att välja tillfällig smärta istället för livslångt lidande. Då blir priset jag betalar i form av svett, tårar och hunger ett pris som är rimligt att betala för att nå mitt mål.

H.D.S.L.