Men hur ser jag ut egentligen?

Jag fortsätter mina nya rutiner med mer hälsosam mat, mer motion och träning. Min kropp ändrar form så sakteliga men hjärnan hänger liksom inte med. Jag märker på mina kläder att de blir för stora men i spegeln ser jag en tjock, klumpig och ful kropp. Jag ser allt som är fel och har så svårt att ta in de förändringar som faktiskt äger rum.

Jag kan förstå de som drabbas av anorexia lite mer nu - inte för att jag är i närheten av något sådant - men just det där att man kan inte tolka det man ser i spegeln på ett rätt sätt. Man ser det som var, inte det som är. Jag kan rent logiskt se att siffrorna på vågen tickar neråt, men i spegeln ser jag mina tjocka armar, min feta mage, mina dallriga lår och min dubbelhaka som hänger och slänger. 

Så jag har börjat fotografera mig själv. Jag har alltid avskytt kameran och helst hållit mig bakom den. För på fotografierna ser man precis hur hemskt det är. Hur ful jag är, hur tjock jag är. Alla fel och brister kommer på pränt. Just nu är det inne att ta en selfie, dvs ett självporträtt, och vis upp på sociala media såsom Instagram och Facebook. Jag tar en bild på mej själv och försöker att se på mig lite mer objektivt. Det är faktiskt lättare med en bild än en spegel. För i spegeln granskar man sig uppifrån och ner, en bild kan man mer iaktta. 

Det är svårt att tycka om sig själv när man aldrig i sitt vuxna liv fått höra att man är fin eller söt eller sexig eller snygg. Men nu som hårdtränande singel får jag allt oftare komplimanger för mitt utseende. Till slut måste man fundera på om det faktiskt kan vara så att inte alla ljuger, luras eller driver med mig. Kan det faktiskt vara så att de säger vad de faktiskt tycker? 

Älska din nästa såsom dig själv, är den gyllene regeln. Jag har inga svårigheter med att älska mina medmänniskor (och de flesta av motmänniskorna också) men jag har satt mig själv på undantag. Jag har inte älskat mig själv och inte tagit hänsyn till mina känslor och behov. Jag behöver ha en sund relation till mig själv utan att för den skull hamna i andra diket med egoism och självgodhet. Men att våga hävda att mina känslor och tankar är lika viktiga som någon annans. 

Så jag övar mig att lyssna på mitt inre, tar ännu en selfie och försöker hitta något fint på bilden. Det var drygt ett år sedan som jag började blogga. Just för att jag hade så mycket tankar och känslor som behövde uttryckas och bekräftas - mitt inre ville ut. Jag har i dagsläget haft ca 7500 sidvisningar på bloggen, vilket är helt fantastiskt, ett snitt på 20 om dagen! Jag blir så glad av varje uppmuntan och kommentar av er som läser min blogg för det styrker mig och hjälper mig på min resa att upptäcka mig själv. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, men jag är mer barmhärtig mot mig själv, dömer inte ut mig själv utan kan tycka att jag är nog helt okej ändå!

H.D.S.L.