Fortsätta framåt trots allt

Det känns som om livet självt driver mig vidare, framåt.  Själv stretar jag nästan emot, vet inte vad jag vill, vart jag ska. Men jag möter både nya människor och gamla vänner, får uppmuntran och bekräftelse. I lördags fick jag årets varmaste kram av en gammal klasskompis. Det var underbart och bara det faktum att människor tänker på mig, bryr sig om mig och tycker om mig fyller mig med glädje och tacksamhet. 

Under veckan har jag också träffat på ett par personer på stan ur min samtalsgrupp om sorg, som jag börjat på. Jag känner en så speciell vänskap med dem, trots att vi egentligen inte känner varann. Men vi samtalar om det djupaste och det svåraste i livet. Döden. Förlusten av en nära anhörig. Därför blir vår gemenskap så annorlunda och innerlig.

Jag har också blivit god vän med en tjej på jobbet och vi har börjat träffas på fritiden. Vi har en hel del gemensamt och vi kan också prata om djupa ting. Om livet och döden, känslor och tankar.  Det är en gåva att få en ny vän! Ger nya dimensioner på livet och berikar min vardag, får mig att fortsätta kämpa framåt.

Annars kan det finnas stunder när jag undrar vad det kan finnas mer för mig, varför ska jag leva vidare? Mina barn är vuxna, har bra liv och fina relationer.  Jag har fått uppleva kärleken i dess mest lysande form, hur ska någon någonsin kunna mäta sig med honom? Men det kanske är det som är grejen. Ingen är som han.

Olika människor har olika gåvor att ge oss i livet.  Vi möts, utväxlar erfarenheter, delar vänskap och gemenskap. Inte alltid varar vänskapen hela livet utan människor kommer och går in och ut ur våra liv. Äldre släktingar dör och nya föds. Allt ger oss nya erfarenheter och tankar om att vara människa. Om man bara är villig att ta till sig nya erfarenheter.

Så vad kan man göra annat än fortsätta framåt? Hitta glädje, vänskap, nya insikter och en djupare förståelse av det svåra och mystiska men samtidigt självklara att leva. Jag vill alltid lära mig mer, förstå mer, bli en bättre medmänniska och upptäcka nya saker om världen omkring mig. Med den processen blir man aldrig färdig.

It's raining again

Oh no, my love's at an end

Oh no, it's raining again

You know it's hard to pretend

Oh no, it's raining again

Too bad I'm losing a friend

Oh no, it's raining again

Oh, will my heart ever mend

(Supertramp)

Film på tv

Dom verkar förfölja mig. De där filmerna på TV som berör mig så. Berör mig för mycket. Får mig att gråta. Kan inte sluta titta ändå. Vilken kanal jag än väljer så verkar jag alltid träffa på en av de sorgliga filmerna. Jag har sett dom förut men jag kan inte låta bli att se dom igen.

Livet efter dej, PS I love you, Förr eller senare exploderar jag, A little bit of heaven, The Danish girl, Fyra bröllop och en begravning. Jag ser filmerna och blir både ledsen och samtidigt tröstad av att kunna identifiera mig med något, med någon. Även om det är en påhittad film så finns det människor bakom historien.

Han älskade att titta på film. Minst en om dagen, på helgerna två. Han var helt förskräckt i början när vi träffades att jag knappt hade sett en enda hel film. Jag hade aldrig haft ro eller tid att sitta stilla. Så jag hade sett en massa inledningar och avslut men fick aldrig helhetsgreppet. Han fick lära mig sitta ner och koppla av.

Nu har jag fått fiber in i min lägenhet och jag kunde byta ut mitt Boxer-abonnemang mot Värnamo Energi och plötsligt var valfriheten betydligt större och kvaliteten betydligt bättre. Så nu var det dags att teckna ett abonnemang på filmkanaler. Nu finns det alltid en vettig film i min tv när jag sätter mej ner och tittar.

Jag har ju så mycket egentid nu, eller ensamtid. Jag behöver tid att reflektera över livet och döden, glädjen och sorgen. TV:n har blivit en bra kamrat, som skapar en bakgrundsfond i mitt vardagsrum med ljud och bilder. Det tar bort tystnaden och ger impulser till eftertanke eller bara förströelse, icke att förakta.

Jag kan nog inte återge filmerna i ord för att mina tankar far iväg med mig emellanåt men det gör ingenting. Jag behöver inte kunna, behöver inte veta allt. Jag behöver hitta min väg vidare i livet. Filmer är bra inspirationskällor, tröstar och utbildar. Kravlöst umgänge, helt enkelt. 

Jag vill gärna ha ljud omkring mig. Musik när jag lagar mat, städar eller promenerar, tv på kvällarna när jag äter, pysslar eller skriver. För tyst och tomt och ensamt är det utan honom. Han var en intensiv person, glädjespridare, bullrig och yvig. Saknaden är överväldigande. Den får jag lära mig leva med. Han är borta, jag är kvar.

”It's gotta get easier, oh easier somehow

'Cause I'm falling, I'm falling

Oh easier and easier somehow

Oh I'm calling, I'm calling

And it isn't over, unless it is over

I don't wanna wait for that

It's gotta get easier and easier somehow

But not today

Not today”

(Imagine Dragons, soundtrack från filmen Livet efter dej)

Saknad och tacksamhet

Jag kan inte så mycket om bilar. Jag uppskattar att ha en bil som kan transportera mig dit jag vill när jag vill. Det är en frihet att äga en bil. Jag vill kunna åka iväg och hälsa på släkt och vänner, ta en roadtrip, åka och handla, bara ta en sväng. Vanligtvis cyklar jag till jobbet men bilen är skön att ha när vädret är kass.

Jag kan inte meka med bilen men lite underhållsskötsel har jag lärt mig. Tanka förståss och fylla på spolarvätska. Min bil är lite törstig på olja så ett par gånger om året måste den få en flaska och det har jag lärt mig att fixa. Jag kan också byta torkarblad, jag antog utmaningen och tänkte hur svårt kan det vara? Det var det inte. 

I veckan slocknade en lampa fram på bilen och jag åkte och köpte en ny och bytte den. Det var självklart och enkelt att lösa det själv men det är tack vare Johnny. Han lärde mig hur och det kommer alltid att ha nytta av. Han följde med mig till Biltema och köpte rätt lampa, han stod bredvid mig och berättade exakt steg för steg hur jag skulle göra. Han visste ju precis.

Så nu köper och byter jag glödlampor själv i bilen på samma sätt som jag gör hemma i lägenheten med mina vanliga lampor. Jag är stolt över mig själv och tacksam till Johnny att han inte bara gick ut och bytte lampa den där gången, utan att han lärde mig hur.

Men sådan var han, min Johnny. Han var min största supporter, min coach och alltid lika entusiastisk när det hände något roligt och bra i mitt liv. Han gjorde alltid allt han  kunde för att stötta mej, hjälpa till och pusha mig att våga mer. Han tröstade när det var jobbiga stunder och vi kunde både skratta och gråta tillsammans.

Så saknaden är stor, och saknaden kommer alltid att vara en del av mitt liv. Jag har förlorat min älskade, min bästa vän, min själsfrände och min hejarklack. Sorgens ansikte förändras hela tiden, det kommer ständigt nya uttryck som sveper iväg mig till olika platser i mitt sinne. Jag försöker ta itu med känslorna som kommer och försöker hantera dem och strukturera dem.

Jag har börjat i en samtalsgrupp med andra som förlorat sina nära och kära. Jag tror det är en bra idé att sitta och prata med andra som går igenom samma process. Att dela sin sorg med andra gör den lite lättare att bära. Jag har ju både mina och hans barn, våra gemensamma vänner och nu även en samtalsgrupp. Jag behöver få prata, bearbeta och känna att jag inte är ensam.

Jag har varit stark, jag har kämpat på, bitit ihop många gånger. Jag har känt den senaste tiden att kroppen reagerar på sorgen också. Jag kan få häftiga näsblödningar, yrsel och huvudvärk. Jag som aldrig är sjuk. Men det är förmodligen kroppens yttringar på den inre stressen. Ännu en fas i sorgen. Sorgen är kärlekens pris. Bara att försöka hantera, vila när jag är ledig och inte ha några måsten på fritiden. 

”Låt mej kyssa din hand för det är dags för mej att dra

Tills jag kommer tillbaks om du lyckas hålla ut

Tills den dagen då vi ställer oss på knäna inför Gud

Vi ses väl i himlen, ta hand om dej nu

Och vem kunde tro att sista akten var du

Och jag vet att vi nån dag når det till slut

Och får reda på exakt hur paradiset ser ut

Du är mitt sista ljus, mitt sista andetag”

(Ken Ring)

Med evig kärlek

Jag har inte tagit av mig förlovningsringen än. Jag är liksom inte färdig med vår relation. Vi var tillsammans tills döden skilde oss åt, det var inget någon av oss valde. Han är borta och jag är kvar. Jag försöker hantera konsekvenserna av att han är ute ur mitt liv. Jag försöker hitta en ny mening med resten av mitt liv. Men hur kan jag sluta älska honom?

Om han hade dumpat mig hade jag åtminstone kunnat bli arg och sårad. Nu är det bara tomt och sorgligt. Att bli arg på livet är meningslöst. Detta liv är mitt enda liv. Han som kämpade mot alla odds för att ta vara på varje sekund av sitt liv, skulle inte acceptera att jag slösade bort mitt. Han ville alltid att jag skulle vara lycklig och han gjorde allt för att jag skulle göra roliga saker.

Så jag försöker hitta på trevliga grejor att göra. Utflykter, pyssel, vänner, familjen, fixa här hemma. Försöker hitta nya intressen och vad som gör mig glad. Inte bry mig om vad andra tycker om de inte tycker som jag. Lev och låt leva. Undvika allt drama. Leva mitt liv i harmoni så långt det går och beror på mig och mina val.

Jag har en tro på en andlig dimension som ger mig ett extra djup i mitt inre liv. Det finns inga garantier för ett bekymmersfritt liv, men däremot upplever jag att jag får styrka, frid och kärlek i själen genom alla svårigheter som livet kommer med. Jag vet inte hur det fungerar, bara att det fungerar. Jag är stark, jag är lugn och jag har kärlek att ge till mina medmänniskor.

 Jag har beslutat mig för att inte bli bitter, det måste man verkligen bestämma sig för. Det finns ingen sköld mot sorg och smärta, men en inre kraft ger mig mod att gå vidare. För man kommer igenom om man inte ger upp.  Av alla motgångar man går igenom blir man starkare och klokare. Jag tror inte på att söka någon mening med motgångar, olyckor, sjukdom och död. Jag tror på att hitta mening i livet vidare, i livet trots allt, i livet tack vare, i livet med nya förutsättningar och utmaningar. 

Det finns så mycket som vi inte vet, som vi inte förstår. Jag tror att inom oss alla finns det en del som är evig. Vår livsenergi, själva essensen av det som är vår person. Den lever vidare i en annan dimension, en del kallar det himlen. Så därför finns det ett hopp om att återse de som vi skiljts ifrån. Vi ska ses igen. Det finns mer än vi kan se och ta på, det är jag övertygad om.

”Come let me love you

Let me give my life to you

Let me drown in your laughter

Let me die in your arms

Let me lay down beside you

Let me give my life to you

Come let me love you

Come love me again”

Kompetenser och kvalifikationer

Det har kommit ett politiskt förslag att specialisera sjukhusen på olika sjukdomar och behandlingar. Detta har redan börjat, vissa sjukhus kan inte längre utföra vissa undersökningar eller behandlingar utan man hänvisas till ett annat sjukhus. Detta är främst för att samla kompetensen på de olika områdena, allt för att kunna erbjuda en så bra vård som möjligt. 

Jag blir väldigt glad när jag hör detta. De senaste två åren har jag fått en god inblick i svensk vård, både cancervård och bukkirurgi. Jag har blivit överväldigad av allt engagemang från personal som försöker sitt allra bästa för att ta hand om patienterna. Den empati och proffsighet vi mött är enastående och beundransvärd.

Men det finns också anledningar till att förslaget från politikerna kommer. Minst 500 personer dör varje år på grund av läkare som utför behandlingar eller operationer som de inte egentligen klarar av. Men de är stolta och självsäkra och vill pröva och se om det går. Men det blir ju plågsamma experiment för de patienter som blir lidande.

Att samla ihop kompetenserna på de olika områdena på de olika sjukhusen kommer bli jättebra, både för läkarna och patienterna. Då får som patient du den allra bästa vården som finns, du får ett helt team som har erfarenhet och rutin. Det blir också lättare för sjukhusen att rekrytera kompetent personal. Det blir attraktiva arbetsplatser.

På samma sätt är det med skolorna. Små lantliga byskolor är mysiga och personliga men de sliter med att kunna rekrytera kompetent personal, det är lärarbrist och vakanta tjänster. Detta påverkar självklart både kvaliteten och valfriheten i undervisningen. Barn med behov får inte den hjälp de behöver. Extra intelligenta barn får ingen stimulans.

För barnens framtids skull, för kvaliteten på undervisningens skull, är det tyvärr svårt att hålla fast vi de små skolorna på landsbygden. Föräldrar är så engegerade i sina barn, ställer gärna upp och skjutsar till träningar, övningar, tävlingar och matcher. Det borde vara självklart att se till att de får den bästa skolgången som möjligt. 

Jag har själv fått flytta båda mina barn från en lantskola till en skola i stan, av olika anledningar. Jag skjutsade gärna dem 1,5 mil enkel resa varje morgon för att de skulle kunna få en bra undervisning, bra stöd och tillräcklig stimulans. Att se dem växa, utvecklas och höja sina betyg är belöning nog. 

Jag tror inte att det lilla samhället är beroende av att det finns en skola. För är den inte tillräckligt bra hjälper det inte om det är mysigt och bekvämt. Det kommer bara skapa frustration i längden. Jag tror hellre det lilla samhället är mer betjänt av en livsmedelsbutik, en vårdcentral och en bensinstation. Det är vad jag tror.

Centralisering är inte alltid av ondo.  Av egen erfarenhet av både vård och skola, hade jag hellre sett kvalitet istället för lite av varje överallt. Att spekulera i om och men är inte fruktbart för min egen del. Jag kan självklart ha mina funderingar om både Johnnys vård och mina barns skolgång i låg- och mellanstadiet, men att ändra det förflutna går inte. Vi kan bara påverka framtiden och jobba för att det inte händer igen.