Jag kan inte så mycket om bilar. Jag uppskattar att ha en bil som kan transportera mig dit jag vill när jag vill. Det är en frihet att äga en bil. Jag vill kunna åka iväg och hälsa på släkt och vänner, ta en roadtrip, åka och handla, bara ta en sväng. Vanligtvis cyklar jag till jobbet men bilen är skön att ha när vädret är kass.
Jag kan inte meka med bilen men lite underhållsskötsel har jag lärt mig. Tanka förståss och fylla på spolarvätska. Min bil är lite törstig på olja så ett par gånger om året måste den få en flaska och det har jag lärt mig att fixa. Jag kan också byta torkarblad, jag antog utmaningen och tänkte hur svårt kan det vara? Det var det inte.
I veckan slocknade en lampa fram på bilen och jag åkte och köpte en ny och bytte den. Det var självklart och enkelt att lösa det själv men det är tack vare Johnny. Han lärde mig hur och det kommer alltid att ha nytta av. Han följde med mig till Biltema och köpte rätt lampa, han stod bredvid mig och berättade exakt steg för steg hur jag skulle göra. Han visste ju precis.
Så nu köper och byter jag glödlampor själv i bilen på samma sätt som jag gör hemma i lägenheten med mina vanliga lampor. Jag är stolt över mig själv och tacksam till Johnny att han inte bara gick ut och bytte lampa den där gången, utan att han lärde mig hur.
Men sådan var han, min Johnny. Han var min största supporter, min coach och alltid lika entusiastisk när det hände något roligt och bra i mitt liv. Han gjorde alltid allt han kunde för att stötta mej, hjälpa till och pusha mig att våga mer. Han tröstade när det var jobbiga stunder och vi kunde både skratta och gråta tillsammans.
Så saknaden är stor, och saknaden kommer alltid att vara en del av mitt liv. Jag har förlorat min älskade, min bästa vän, min själsfrände och min hejarklack. Sorgens ansikte förändras hela tiden, det kommer ständigt nya uttryck som sveper iväg mig till olika platser i mitt sinne. Jag försöker ta itu med känslorna som kommer och försöker hantera dem och strukturera dem.
Jag har börjat i en samtalsgrupp med andra som förlorat sina nära och kära. Jag tror det är en bra idé att sitta och prata med andra som går igenom samma process. Att dela sin sorg med andra gör den lite lättare att bära. Jag har ju både mina och hans barn, våra gemensamma vänner och nu även en samtalsgrupp. Jag behöver få prata, bearbeta och känna att jag inte är ensam.
Jag har varit stark, jag har kämpat på, bitit ihop många gånger. Jag har känt den senaste tiden att kroppen reagerar på sorgen också. Jag kan få häftiga näsblödningar, yrsel och huvudvärk. Jag som aldrig är sjuk. Men det är förmodligen kroppens yttringar på den inre stressen. Ännu en fas i sorgen. Sorgen är kärlekens pris. Bara att försöka hantera, vila när jag är ledig och inte ha några måsten på fritiden.
”Låt mej kyssa din hand för det är dags för mej att dra
Tills jag kommer tillbaks om du lyckas hålla ut
Tills den dagen då vi ställer oss på knäna inför Gud
Vi ses väl i himlen, ta hand om dej nu
Och vem kunde tro att sista akten var du
Och jag vet att vi nån dag når det till slut
Och får reda på exakt hur paradiset ser ut
Du är mitt sista ljus, mitt sista andetag”
(Ken Ring)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar