Dom verkar förfölja mig. De där filmerna på TV som berör mig så. Berör mig för mycket. Får mig att gråta. Kan inte sluta titta ändå. Vilken kanal jag än väljer så verkar jag alltid träffa på en av de sorgliga filmerna. Jag har sett dom förut men jag kan inte låta bli att se dom igen.
Livet efter dej, PS I love you, Förr eller senare exploderar jag, A little bit of heaven, The Danish girl, Fyra bröllop och en begravning. Jag ser filmerna och blir både ledsen och samtidigt tröstad av att kunna identifiera mig med något, med någon. Även om det är en påhittad film så finns det människor bakom historien.
Han älskade att titta på film. Minst en om dagen, på helgerna två. Han var helt förskräckt i början när vi träffades att jag knappt hade sett en enda hel film. Jag hade aldrig haft ro eller tid att sitta stilla. Så jag hade sett en massa inledningar och avslut men fick aldrig helhetsgreppet. Han fick lära mig sitta ner och koppla av.
Nu har jag fått fiber in i min lägenhet och jag kunde byta ut mitt Boxer-abonnemang mot Värnamo Energi och plötsligt var valfriheten betydligt större och kvaliteten betydligt bättre. Så nu var det dags att teckna ett abonnemang på filmkanaler. Nu finns det alltid en vettig film i min tv när jag sätter mej ner och tittar.
Jag har ju så mycket egentid nu, eller ensamtid. Jag behöver tid att reflektera över livet och döden, glädjen och sorgen. TV:n har blivit en bra kamrat, som skapar en bakgrundsfond i mitt vardagsrum med ljud och bilder. Det tar bort tystnaden och ger impulser till eftertanke eller bara förströelse, icke att förakta.
Jag kan nog inte återge filmerna i ord för att mina tankar far iväg med mig emellanåt men det gör ingenting. Jag behöver inte kunna, behöver inte veta allt. Jag behöver hitta min väg vidare i livet. Filmer är bra inspirationskällor, tröstar och utbildar. Kravlöst umgänge, helt enkelt.
Jag vill gärna ha ljud omkring mig. Musik när jag lagar mat, städar eller promenerar, tv på kvällarna när jag äter, pysslar eller skriver. För tyst och tomt och ensamt är det utan honom. Han var en intensiv person, glädjespridare, bullrig och yvig. Saknaden är överväldigande. Den får jag lära mig leva med. Han är borta, jag är kvar.
”It's gotta get easier, oh easier somehow
'Cause I'm falling, I'm falling
Oh easier and easier somehow
Oh I'm calling, I'm calling
And it isn't over, unless it is over
I don't wanna wait for that
It's gotta get easier and easier somehow
But not today
Not today”
(Imagine Dragons, soundtrack från filmen Livet efter dej)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar