Det fanns saker när jag var barn som jag tyckte var skrämmande, som jag inte tycker längre. Det är ett konkret tecken på att jag utvecklas som människa, lär mig, vågar utsätta mig för sådant som jag var rädd för och prövar otäcka saker för att oftast upptäcka att det inte var så farligt som jag trodde.
När jag var barn tyckte jag det var otäckt med blod, sår och sprutor. Det har jag kommit över, kanske med lite vemod eftersom den erfarenheten var dyrköpt. Men att leva nära en sjuk människa ger mig valet att antingen se bort när vården går in, eller engagera sig och lära sig. Jag valde det senare och det gjorde mig modig och trygg i händelserna.
När jag var barn var jag rädd för mörkret. När jag själv fick barn bestämde jag mig för att ta itu med den rädslan. Dels måste man upp på nätterna är ungarna vaknar och skriker, dels ska man ut med hundarna tidiga morgnar och sena kvällar, när det är mörkt. Så jag vande mej successivt, med ficklampa och månljus som redskap.
När jag var barn var jag rädd för vatten. Jag var 12 år innan jag lärde mej simma, men då började jag simträna bara för att jag bestämde mej för att ta itu med mitt problem. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte är särskilt förtjust i vatten, men jag utsätter mej ständigt för det för att nöta in i mitt huvud att det är okej. Jag promenerar utmed Lagan, går över broar och åker båt när det blir tillfälle.
När jag var barn cyklade jag till skolan varje vardag och till musikskolan en gång i veckan. På vägen var jag tvungen att köra förbi en kyrkogård. Det tyckte jag var läskigt och jag cyklade jättefort förbi och tittade åt andra hållet. Nu har jag inga problem med att ta en kvällspromenad rakt igenom kyrkogården. Nu är det en fridfull plats. Det har ju också sin naturliga förklaring. Där finns Johnnys plats, min älskade. Hur kan det var skrämmande? Där finns ingen som kan göra mig något.
Det är lite trösterikt att se att saker som varit skrämmande inte är det längre. Det är skönt att bearbeta alla svåra känslor istället för att försöka förtränga dom. Men det är samtidigt svårt att gå vidare i den sorgesituation jag befinner mig i just nu. Det får helt enkelt ta den tid det behöver ta. Ingen mening att försöka stressa, pressa fram något. Jag mår förhållandevis bra idag men jag behöver tid att finna mig själv, hitta balansen och processa alla minnen.
Jag kan faktiskt inte komma på någonting som jag är rädd för. Varken människor, djur, miljöer eller händelser. Självklart har jag respekt för det som är farligt, vatten och eld kan ta slut på liv om man inte är försiktig, jag kelar inte med en giftorm, kramas med en grizzly eller simmar med krokodiler. Kan det vara så att jag inte är rädd i livet för att jag inte är rädd för döden?
Jag har aldrig oroat mig heller, jag låg aldrig vaken på nätterna när tonåringarna var ute på helgerna. Jag bekymrar mig inte i förväg, tids nog får jag ta itu med det som verkligen händer. Jag behöver inte hantera allt som eventuellt skulle kunna hända också. Det beror inte på ointresse eller bristande engagemang, det beror mer på min fatalistiska livsinställning. Det som sker det sker, oavsett om jag oroar mig eller inte. Jag kan inte ändra på något med tankekraft.
Jag är nog en ovanligt lugn person, jag hetsar inte upp mej i onödan och jag låter inte andra stressa upp mej. Det beror säkert på olika saker, åldern spelar en stor roll, livserfarenheter, självsäkerhet och stabilitet i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag kan. Jag vet att jag inte är perfekt men det är ingen annan heller. Vi är alla bara människor som förhoppningsvis gör vårt bästa.
”And as you stay for the play
Fantasy has in store for you
A glowing light will see you through
It is your day, shining day
All your dreams come true
As you glide in your stride
With the wind as you fly away
Give a smile from your lips and say
I am free, yes I am free, now I’m on my way”
(Earth Wind & Fire)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar