Från och med nu

I morgon är det nyårsafton. För precis ett år sedan åkte vi till Kanarieöarna, jag och min älskade. Vi hade bokat två veckor på vår paradisö, och vi visste att det var sista gången vi åkte dit tillsammans, även om vi inte pratade om det. Han var mycket sjuk redan då, men han reste på ren viljestyrka. Hela hans sjukdomstid klarade han av med envishet och en aldrig slocknande livsgnista.

Men nu vilar hans aska vid röset på kyrkogården. En vacker sten bär plakatet med hans namn. När jag står där och tittar så känns det fortfarande overkligt. Hur kunde en så sprudlande glad, positiv, stark man tyna bort och försvinna? Ibland måste jag titta på de sista bilderna på honom för att förstå hur sjuk han var.

Nu har detta året kommit till ända, ett år som varit det värsta i mitt liv. Förmodligen det längsta också. Det känns som en evighet sen vi åkte iväg förra nyår mot solen och havet. Men en resa som betydde mycket för oss båda och extra mycket för mig nu när minnen är allt jag har. I somras gjorde jag fotoalbum från våra resor, det är värdefullt att ha.

Samtidigt har det hänt bra saker detta år. Jag bytte jobb i mars och trivs jättebra på mitt nya. Jag fick hem min son och hans fästmö från Australien i somras. Det var härligt! Jag har verkligen känt vilka vänner som betyder något för mig, så många personer som visat mig omsorg och kärlek. Jag har gått i en samtalsgrupp om sorg, det har varit viktigt. 

Nu ska jag avsluta detta år med att ta farväl av allt tråkigt och sorgligt, jag ska servera mig själv en festmiddag och jag ska titta på fyrverkerierna över stan från min balkong. Jag ska hälla upp ett glas whiskey till Johnny och jag ska skåla för hans minne i rosa champagne. Jag ska minnas med glädje.

När jag kliver ut ur det gamla året och in i det nya är det med inställningen att hitta saker som gör mig glad. Följa mitt hjärta, vara spontan och alltid välja glädjen. Jag ska ta hand om mej och försöka vara rädd om mig. Mitt nyårslöfte är att alltid vara sann mot mig själv och vad jag känner. Jag ska ge mig ut på äventyr och jag ska välja att leva mitt liv till fullo.

Han tyckte att jag skulle ta vara på chanserna som kommer. Han tyckte att jag skulle leva livet med ett leende. Jag får inte kasta bort mitt liv utan ta vara på varje dag, varje stund. Det betyder inte bara aktiviteter utan mer inställningen att jag har kommandot över mitt eget liv. Jag väljer vad jag ska göra och inte göra. Jag bestämmer själv.

”Från och med nu

från och med du

jag blir aldrig mer densamma

jag blir aldrig densamma som förut

somliga ljus brinner aldrig ut

Från och med då

Från och med du”

(Oscar Linnros)

Dan före dopparedan

Glöggdoften ligger tung över stan som en tjock dimma. Det är dan före dopparedan och förväntan tindrar i barnens ögon. I föräldrarnas ögon ser man mest uppgivenhet och ett visst mått av utmattning. I matbutiken irrar människor omkring med meterlånga inköpslistor. De frågar efter saker som de bara köper en gång om året.

För det är nu man köper allt det där som hör julen till. Glögg och pepparkakor, hela nejlikor, sylta och köttkorv, Rödbetssallad och grönkål. Nötter med skalen på, prinskorv och köttbullar och så skinkan förståss. Ska den vara rimmad eller färdigkokt? Kanske till och med färdigskivad? Allt finns att köpa.

Allt ska hända innan dopparedagen. Mat ska lagas, klappar ska köpas och slås in, hemmet ska städas från golv till tak, gardinerna pryds av tomtar och alla bordsdukar likaså. Granen ska huggas eller köpas och pyntas med glitter och kulor. Man sköter den enligt alla konstens regler, ändå barrar den...

Så ska man samla familj och släkt och äta tillsammans, öppna paket, kolla på Kalle Anka på tv, äta igen och så ska man orka UMGÅS. En del av släktingarna träffar man bara till jul så det blir lite ansträngt trots att man gör allt för att det ska kännas helt normalt.

Men vad är egentligen normalt på julen? Inget faktiskt. Och varför envisas vi med att tro att vi hinner med femhundra saker till på dygnets 24 tummar? Varför vilar det en sån prestationsångest över julen? Varför tror vi att julen blir förstörd om det inte blir som det alltid har varit?

För om vi är helt ärliga en stund så förändras julen hela tiden. Den gamla generationen dör bort, och kanske någon alltför tidigt också. Nya barn föds, nya relationer skapas. Familjerna växer och krymper och nya konstellationer måste till för att få julen att fungera. Men jul blir det alltid.

För mig är julen en helg som inte är särskilt märkvärdig. Det är extra pyntat och fint i mitt hem, visst, och jag har köpt några paket till min dotter, absolut. Vi åker till mina föräldrar och lagar mat och äter tillsammans. Men det gör vi ganska ofta. Jag får några extra lediga dagar, det är skönt. 

Det där med prestation har jag lagt av med sen länge. Jag gör det jag tycker är roligt och mysigt. Resten struntar jag i. Det blir jul ändå, och vips så är den över. Det viktigaste är att vara tillsammans med nära och kära. Att ta tillvara på varje stund man kan vara tillsammans. För en vacker dag kan man inte det längre.

Låt julen bli en tid av gemenskap, frid och mys på hög nivå. Var rädd om varann och låt ingen sitta ensam om du kan ändra på det. Ta hand om era föräldrar och anhöriga. Våga se livet som det verkligen är, i all dess ofullkomlighet, annars är du bara en liten lort.

Jag firar jul med ett stort mått av vemod. Min älskade finns inte mer och det känns så tomt och julstämningen är inte den samma. Jag vet att alla ”första gången utan dej” är svår och det är så det är och det är inte underligt. Jag  måste hitta kärleken till livet inom mig själv. Det får ta den tid det tar.

”Everybody waits for Christmas

For me it's new year's day

That's gonna come and take my blues away

I'm wishing on the stars for Christmas

And hoping for a better day

When it doesn't hurt to feel this way

And everywhere there's joy around this first day of time of year

And happiness has never felt so far away

All of the bells ringing out for Christmas

I'm singing goodbye to the year before

I know that the next one will be differ so much more

All of the pass waiting for Christmas

And I'm not supposed to feel this way

All that I want this year for Christmas is new year's day”

(Hurts)

En vecka kvar till jul

Nästa söndag är det julafton. Förra julen var vår sista tillsammans och det visste vi. Vi hade uppesittarkväll den 23:e med provsmakning av julmaten och Bingolotto. På julaftons morgon åt vi risgrynsgröt tillsammans innan han åkte till sina barn och jag åkte till mina föräldrar. När jag kom hem på kvällen satt han i min soffa och väntade på mej.

I mellandagana packade vi och den 30 december flög vi till Kanarieöarna för två veckors semester. Hans palliativläkare var lite orolig när vi skulle åka men de gjorde allt för att vi skulle känna oss trygga på resan. Han till och med översatte hela hans sjukjournal till engelska som han kunde ha med sig om ifall att.

Egentligen var han för trött och för sjuk gör att åka men han ville så gärna och det ville jag med. Väl på plats tog vi dagen som den kom, han höll mej om axlarna ut till solstolen vid poolen. Det såg romantiskt ut men han hade inte orkat gå utan stöd. Vi åt lunch på rummet som jag handlat i byns Mercado, och sedan vilade han och jag tog en promenad.

Nu när jag tänker tillbaks är jag oerhört tacksam att vi vågade göra den där sista resan tillsammans. Vi fick kvalitetstid på tu man hand och vi kunde göra det klart för varann att vi älskade varann i nöd och lust. Det behövdes inget bröllop för det. Bara någon månad efter vi kom hem blev han jättesjuk och det var början till slutet.

Det är med blandade känslor jag går mot jul. Jag saknar honom så ofantligt samtidigt som jag ömt vårdar alla underbara minnen vi skapat tillsammans. För nu finns bara minnena kvar, vi kan inte skapa några nya. Jag väljer att vara tacksam för det vi hade, inte bli bitter över det jag förlorat.

Men självklart är jag förvirrad inför framtiden. Vad händer nu? Hur blir det med mitt liv och mina relationer? Kommer jag bli lycklig igen? Jag är stark, visst är jag det, och man märker hur stark man är när man inte har något annat alternativ än att vara stark. Men i det starka är jag även svag.

Jag är ledsen ibland, jag är glömsk, jag måste skriva lappar för mitt närminne sviker ibland. Jag är trött och jag somnar i soffan på kvällarna. Det hände aldrig förut. Jag har inga framtidsplaner eller drömmar. Men jag måste ge mig själv tid och utrymme att hitta balansen. Sörja mig igenom alla känslor för att kunna börja bygga på något nytt senare. 

”I see your face in every crowd

I hear you laughter and I turn around

I face the glowing lights

Alone this Christmas time

The first one without you

Alone in winter snow

The first one without you

I'll miss you but I know

I feel you by my side

Though you are far from here

The first Christmas without you

The end of a lonely year

So many memories of me and you

Now I'll make new ones as you wanted me to”

(Jill Johnsson)

Min hemliga dröm

I jullåten ”Mer jul” sjunger man ”men jag har en last som håller mej fast i ett järngrepp varje vinter...” Ja det har jag, men det är inte mer jul jag vill ha. Jag har en dröm, en hemlig dröm, en fascination för ett evenemang som jag skulle göra mycket för att bli en del av. Jag sitter just nu, den 10 december, och tittar på banketten på tv. Jag talar om Nobelfesten.

Tänk att få sitta vid ett av borden! Tänk att få klä sig i finklänning, smycka sig med de ärvda juvelerna och vara med på festen! Tänk att få valsa i blå hallen! Åh, det är en dröm som jag bär i mitt hjärta. Kanske den enda drömmen jag har just nu. Men man kan inte köpa en biljett, man kan bara bli inbjuden av en nobelpristagare eller vara en del av kungahuset eller regeringen.

Ett urval av studenter finns också med, men det tåget har ju liksom gått. Så jag får helt enkelt hoppas på att något av mina barn bjuder in sin mamma när de fått nobelpriset! Så under tiden sitter jag i tv-soffan och njuter av hela evenemanget. Maten, gästerna, glasen och porslinet, kläderna, dekoren, blommorna, underhållningen. Vilken kväll! 

Ja jag vet. Det är nördigt. Det kanske till och med är töntigt. Men jag kan inte hjälpa det! Jag drömmer om att en gång i livet få gå på Nobelfesten! Jag kan absolut se mig vara en av gästerna. Jag skulle tycka det var fantastiskt att få sitta med de mest intelligenta människorna som lever just nu. Jag attraheras av intelligenta personer och här finns alla på samma ställe!

Sen tycker jag det är kul att man hämningslöst hänger sig åt flärd och mode, vackra klänningar som tävlar med varandra om uppmärksamheten och alla glittrande smycken. Kungligheterna som tycks ha stannat kvar i forntiden med sina band, medaljer och tiaror. Vilken press de måste ha på sig för att uppföra sig exemplariskt!

Jag njuter av när tv-presentatörerna går igenom gästernas kläder och smycken. Jag imponeras av maten och alla de som serverar. Intervjuerna av pristagarna, alla kloka samtal och förklaringarna av deras forskning. Drömmen om Nobelbanketten kommer förmodligen bara vara en dröm, men en härlig dröm som jag fortsätter att vårda. 

Nobelfesten är andra anhalten mot jul, efter första advent. Nästa är Lucia och i år sammanfaller fjärde advent med julafton. Denna helgen är jag även stolt mor till min son som tagit examen efter två år på College i Melbourne, Australien. Nu har han ’advanced diploma of leadership’ och det ska bli spännande att se vad som händer i framtiden för honom.

Men här sitter jag nu, i Sverige, I Småland, framför tv’n och tar in varje minut av Nobelfesten. Jag fortsätter att drömma om att en dag sitter jag där. Äter, konverserar, dansar. Jag har ingen aning om hur jag kan hamna där en gång så kanske är det en omöjlig dröm. Men det är väl det som är det spännande med våra drömmar om framtiden. Vissa kan te sig omöjliga, men vilken triumf när de slår in!

”Jag är en lugn person

Med takt och ton

Måttfull och balanserad

Jag är tyst och still

Och det ska mycket till

Innan jag blir exalterad

Men jag har en last

Som håller mig fast

I ett järngrepp varje vinter

När året är slut

Och snön ligger djup

Och slädarnas medar slinter”

(Adolfsson & Falk)

Utan rädsla är jag fri

Det fanns saker när jag var barn som jag tyckte var skrämmande, som jag inte tycker längre. Det är ett konkret tecken på att jag utvecklas som människa, lär mig, vågar utsätta mig för sådant som jag var rädd för och prövar otäcka saker för att oftast upptäcka att det inte var så farligt som jag trodde.

När jag var barn tyckte jag det var otäckt med blod, sår och sprutor. Det har jag kommit över, kanske med lite vemod eftersom den erfarenheten var dyrköpt. Men att leva nära en sjuk människa ger mig valet att antingen se bort när vården går in, eller engagera sig och lära sig. Jag valde det senare och det gjorde mig modig och trygg i händelserna.

När jag var barn var jag rädd för mörkret. När jag själv fick barn bestämde jag mig för att ta itu med den rädslan. Dels måste man upp på nätterna  är ungarna vaknar och skriker, dels ska man ut med hundarna tidiga morgnar och sena kvällar, när det är mörkt. Så jag vande mej successivt, med ficklampa och månljus som redskap.

När jag var barn var jag rädd för vatten. Jag var 12 år innan jag lärde mej simma, men då började jag simträna bara för att jag bestämde mej för att ta itu med mitt problem. Jag måste erkänna att jag fortfarande inte är särskilt förtjust i vatten, men jag utsätter mej ständigt för det för att nöta in i mitt huvud att det är okej. Jag promenerar utmed Lagan, går över broar och åker båt när det blir tillfälle.

När jag var barn cyklade jag till skolan varje vardag och till musikskolan en gång i veckan. På vägen var jag tvungen att köra förbi en kyrkogård. Det tyckte jag var läskigt och jag cyklade jättefort förbi och tittade åt andra hållet. Nu har jag inga problem med att ta en kvällspromenad rakt igenom kyrkogården. Nu är det en fridfull plats. Det har ju också sin naturliga förklaring. Där finns Johnnys plats, min älskade. Hur kan det var skrämmande? Där finns ingen som kan göra mig något. 

Det är lite trösterikt att se att saker som varit skrämmande inte är det längre. Det är skönt att bearbeta alla svåra känslor istället för att försöka förtränga dom. Men det är samtidigt svårt att gå vidare i den sorgesituation jag befinner mig i just nu. Det får helt enkelt ta den tid det behöver ta. Ingen mening att försöka stressa, pressa fram något. Jag mår förhållandevis bra idag men jag behöver tid att finna mig själv, hitta balansen och processa alla minnen. 

Jag kan faktiskt inte komma på någonting som jag är rädd för. Varken människor, djur, miljöer eller händelser. Självklart har jag respekt för det som är farligt, vatten och eld kan ta slut på liv om man inte är försiktig, jag kelar inte med en giftorm, kramas med en grizzly eller simmar med krokodiler. Kan det vara så att jag inte är rädd i livet för att jag inte är rädd för döden?

Jag har aldrig oroat mig heller, jag låg aldrig vaken på nätterna när tonåringarna var ute på helgerna. Jag bekymrar mig inte i förväg, tids nog får jag ta itu med det som verkligen händer. Jag behöver inte hantera allt som eventuellt skulle kunna hända också. Det beror inte på ointresse eller bristande engagemang, det beror mer på min fatalistiska livsinställning. Det som sker det sker, oavsett om jag oroar mig eller inte. Jag kan inte ändra på något med tankekraft.

Jag är nog en ovanligt lugn person, jag hetsar inte upp mej i onödan och jag låter inte andra stressa upp mej. Det beror säkert på olika saker, åldern spelar en stor roll, livserfarenheter, självsäkerhet och stabilitet i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag kan. Jag vet att jag inte är perfekt men det är ingen annan heller. Vi är alla bara människor som förhoppningsvis gör vårt bästa. 

”And as you stay for the play

Fantasy has in store for you

A glowing light will see you through

It is your day, shining day

All your dreams come true

As you glide in your stride

With the wind as you fly away

Give a smile from your lips and say

I am free, yes I am free, now I’m on my way”

(Earth Wind & Fire)