En vecka kvar till jul

Nästa söndag är det julafton. Förra julen var vår sista tillsammans och det visste vi. Vi hade uppesittarkväll den 23:e med provsmakning av julmaten och Bingolotto. På julaftons morgon åt vi risgrynsgröt tillsammans innan han åkte till sina barn och jag åkte till mina föräldrar. När jag kom hem på kvällen satt han i min soffa och väntade på mej.

I mellandagana packade vi och den 30 december flög vi till Kanarieöarna för två veckors semester. Hans palliativläkare var lite orolig när vi skulle åka men de gjorde allt för att vi skulle känna oss trygga på resan. Han till och med översatte hela hans sjukjournal till engelska som han kunde ha med sig om ifall att.

Egentligen var han för trött och för sjuk gör att åka men han ville så gärna och det ville jag med. Väl på plats tog vi dagen som den kom, han höll mej om axlarna ut till solstolen vid poolen. Det såg romantiskt ut men han hade inte orkat gå utan stöd. Vi åt lunch på rummet som jag handlat i byns Mercado, och sedan vilade han och jag tog en promenad.

Nu när jag tänker tillbaks är jag oerhört tacksam att vi vågade göra den där sista resan tillsammans. Vi fick kvalitetstid på tu man hand och vi kunde göra det klart för varann att vi älskade varann i nöd och lust. Det behövdes inget bröllop för det. Bara någon månad efter vi kom hem blev han jättesjuk och det var början till slutet.

Det är med blandade känslor jag går mot jul. Jag saknar honom så ofantligt samtidigt som jag ömt vårdar alla underbara minnen vi skapat tillsammans. För nu finns bara minnena kvar, vi kan inte skapa några nya. Jag väljer att vara tacksam för det vi hade, inte bli bitter över det jag förlorat.

Men självklart är jag förvirrad inför framtiden. Vad händer nu? Hur blir det med mitt liv och mina relationer? Kommer jag bli lycklig igen? Jag är stark, visst är jag det, och man märker hur stark man är när man inte har något annat alternativ än att vara stark. Men i det starka är jag även svag.

Jag är ledsen ibland, jag är glömsk, jag måste skriva lappar för mitt närminne sviker ibland. Jag är trött och jag somnar i soffan på kvällarna. Det hände aldrig förut. Jag har inga framtidsplaner eller drömmar. Men jag måste ge mig själv tid och utrymme att hitta balansen. Sörja mig igenom alla känslor för att kunna börja bygga på något nytt senare. 

”I see your face in every crowd

I hear you laughter and I turn around

I face the glowing lights

Alone this Christmas time

The first one without you

Alone in winter snow

The first one without you

I'll miss you but I know

I feel you by my side

Though you are far from here

The first Christmas without you

The end of a lonely year

So many memories of me and you

Now I'll make new ones as you wanted me to”

(Jill Johnsson)