I jullåten ”Mer jul” sjunger man ”men jag har en last som håller mej fast i ett järngrepp varje vinter...” Ja det har jag, men det är inte mer jul jag vill ha. Jag har en dröm, en hemlig dröm, en fascination för ett evenemang som jag skulle göra mycket för att bli en del av. Jag sitter just nu, den 10 december, och tittar på banketten på tv. Jag talar om Nobelfesten.
Tänk att få sitta vid ett av borden! Tänk att få klä sig i finklänning, smycka sig med de ärvda juvelerna och vara med på festen! Tänk att få valsa i blå hallen! Åh, det är en dröm som jag bär i mitt hjärta. Kanske den enda drömmen jag har just nu. Men man kan inte köpa en biljett, man kan bara bli inbjuden av en nobelpristagare eller vara en del av kungahuset eller regeringen.
Ett urval av studenter finns också med, men det tåget har ju liksom gått. Så jag får helt enkelt hoppas på att något av mina barn bjuder in sin mamma när de fått nobelpriset! Så under tiden sitter jag i tv-soffan och njuter av hela evenemanget. Maten, gästerna, glasen och porslinet, kläderna, dekoren, blommorna, underhållningen. Vilken kväll!
Ja jag vet. Det är nördigt. Det kanske till och med är töntigt. Men jag kan inte hjälpa det! Jag drömmer om att en gång i livet få gå på Nobelfesten! Jag kan absolut se mig vara en av gästerna. Jag skulle tycka det var fantastiskt att få sitta med de mest intelligenta människorna som lever just nu. Jag attraheras av intelligenta personer och här finns alla på samma ställe!
Sen tycker jag det är kul att man hämningslöst hänger sig åt flärd och mode, vackra klänningar som tävlar med varandra om uppmärksamheten och alla glittrande smycken. Kungligheterna som tycks ha stannat kvar i forntiden med sina band, medaljer och tiaror. Vilken press de måste ha på sig för att uppföra sig exemplariskt!
Jag njuter av när tv-presentatörerna går igenom gästernas kläder och smycken. Jag imponeras av maten och alla de som serverar. Intervjuerna av pristagarna, alla kloka samtal och förklaringarna av deras forskning. Drömmen om Nobelbanketten kommer förmodligen bara vara en dröm, men en härlig dröm som jag fortsätter att vårda.
Nobelfesten är andra anhalten mot jul, efter första advent. Nästa är Lucia och i år sammanfaller fjärde advent med julafton. Denna helgen är jag även stolt mor till min son som tagit examen efter två år på College i Melbourne, Australien. Nu har han ’advanced diploma of leadership’ och det ska bli spännande att se vad som händer i framtiden för honom.
Men här sitter jag nu, i Sverige, I Småland, framför tv’n och tar in varje minut av Nobelfesten. Jag fortsätter att drömma om att en dag sitter jag där. Äter, konverserar, dansar. Jag har ingen aning om hur jag kan hamna där en gång så kanske är det en omöjlig dröm. Men det är väl det som är det spännande med våra drömmar om framtiden. Vissa kan te sig omöjliga, men vilken triumf när de slår in!
”Jag är en lugn person
Med takt och ton
Måttfull och balanserad
Jag är tyst och still
Och det ska mycket till
Innan jag blir exalterad
Men jag har en last
Som håller mig fast
I ett järngrepp varje vinter
När året är slut
Och snön ligger djup
Och slädarnas medar slinter”
(Adolfsson & Falk)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar