Dan före dopparedan

Glöggdoften ligger tung över stan som en tjock dimma. Det är dan före dopparedan och förväntan tindrar i barnens ögon. I föräldrarnas ögon ser man mest uppgivenhet och ett visst mått av utmattning. I matbutiken irrar människor omkring med meterlånga inköpslistor. De frågar efter saker som de bara köper en gång om året.

För det är nu man köper allt det där som hör julen till. Glögg och pepparkakor, hela nejlikor, sylta och köttkorv, Rödbetssallad och grönkål. Nötter med skalen på, prinskorv och köttbullar och så skinkan förståss. Ska den vara rimmad eller färdigkokt? Kanske till och med färdigskivad? Allt finns att köpa.

Allt ska hända innan dopparedagen. Mat ska lagas, klappar ska köpas och slås in, hemmet ska städas från golv till tak, gardinerna pryds av tomtar och alla bordsdukar likaså. Granen ska huggas eller köpas och pyntas med glitter och kulor. Man sköter den enligt alla konstens regler, ändå barrar den...

Så ska man samla familj och släkt och äta tillsammans, öppna paket, kolla på Kalle Anka på tv, äta igen och så ska man orka UMGÅS. En del av släktingarna träffar man bara till jul så det blir lite ansträngt trots att man gör allt för att det ska kännas helt normalt.

Men vad är egentligen normalt på julen? Inget faktiskt. Och varför envisas vi med att tro att vi hinner med femhundra saker till på dygnets 24 tummar? Varför vilar det en sån prestationsångest över julen? Varför tror vi att julen blir förstörd om det inte blir som det alltid har varit?

För om vi är helt ärliga en stund så förändras julen hela tiden. Den gamla generationen dör bort, och kanske någon alltför tidigt också. Nya barn föds, nya relationer skapas. Familjerna växer och krymper och nya konstellationer måste till för att få julen att fungera. Men jul blir det alltid.

För mig är julen en helg som inte är särskilt märkvärdig. Det är extra pyntat och fint i mitt hem, visst, och jag har köpt några paket till min dotter, absolut. Vi åker till mina föräldrar och lagar mat och äter tillsammans. Men det gör vi ganska ofta. Jag får några extra lediga dagar, det är skönt. 

Det där med prestation har jag lagt av med sen länge. Jag gör det jag tycker är roligt och mysigt. Resten struntar jag i. Det blir jul ändå, och vips så är den över. Det viktigaste är att vara tillsammans med nära och kära. Att ta tillvara på varje stund man kan vara tillsammans. För en vacker dag kan man inte det längre.

Låt julen bli en tid av gemenskap, frid och mys på hög nivå. Var rädd om varann och låt ingen sitta ensam om du kan ändra på det. Ta hand om era föräldrar och anhöriga. Våga se livet som det verkligen är, i all dess ofullkomlighet, annars är du bara en liten lort.

Jag firar jul med ett stort mått av vemod. Min älskade finns inte mer och det känns så tomt och julstämningen är inte den samma. Jag vet att alla ”första gången utan dej” är svår och det är så det är och det är inte underligt. Jag  måste hitta kärleken till livet inom mig själv. Det får ta den tid det tar.

”Everybody waits for Christmas

For me it's new year's day

That's gonna come and take my blues away

I'm wishing on the stars for Christmas

And hoping for a better day

When it doesn't hurt to feel this way

And everywhere there's joy around this first day of time of year

And happiness has never felt so far away

All of the bells ringing out for Christmas

I'm singing goodbye to the year before

I know that the next one will be differ so much more

All of the pass waiting for Christmas

And I'm not supposed to feel this way

All that I want this year for Christmas is new year's day”

(Hurts)