Släkt och vänner

Han och jag träffades mitt i livet. Jag var 49, han var 57. Vi hade båda en skilsmässa bakom oss och vuxna barn, han tre och jag två. Av flera anledningar blev vårt förhållande snabbt seriöst och djupgående, men främst för att vi båda var intensiva, ivriga, glada och helt övertygade om att vi äntligen träffat rätt.

Mina barn, föräldrar, syskon och andra släktingar tyckte mycket om honom och det var samma för mig. Jag kände mig välkommen in i hans familj med barn och respektive, barnbarn, syskon med familjer och jag hann även träffa hans mamma innan hon somnade in.

Mina vänner blev snabbt hans vänner och hans vänner blev mina. Allt detta jag radar upp är verkligen inte självklart. Det kan finnas många starka känslor när en ny partner kommer in i familjen. Jag är så tacksam att allt fungerade så bra för oss! Men jag tror att de andra runt oss såg att vi var bra för varann och vi tvekade aldrig en sekund att det var rätt.

Det är heller inte självklart att jag fortfarande får ha kvar dessa relationer med hans familj, släkt och vänner efter hans död, men så har det blivit. Jag är så innerligt glad och tacksam för det! Vi kan prata om honom, minnas tillsammans och på så sätt finns han kvar hos oss. Särskilt tacksam är jag över den goda relation jag har till hans f.d. fru, barnens mor.

Vi blev omedelbart presenterade för varann när jag och han blivit ett par, helt enkelt genom att han ringde upp henne och lämnade över luren till mej! Ja, sån var han. Inga krusiduller och som om det var den naturligaste saken i världen. Det gick ju bra och vi fick en fin relation allt eftersom tiden gick. 

Nästa prestentation skedde på hans mammas begravning, bara två månader efter att vi blivit tillsammans. Då träffade vi släktingar och han gick fram till sina kusiner som stod i en klunga, och presenterade mig och sitt ex med orden ”det här är min gamla käring och det här är min nya”. Det avdramatiserade hela grejen kan man  lugnt säga. 

Jag berättade den episoden på minnesstunden som hölls efter hans egen begravning. En begravning som vi planerade och gjorde tillsammans, jag och hon och barnen. Så oerhört fint och värdefullt! Vi har båda älskat samme man men det finns ingen osämja eller rivalitet mellan oss, vi ville bara det bästa för honom och för barnen.

Jag är så lyckligt lottad med alla dessa fantastiska, underbara och fina människor som finns i mitt liv. Jag har fått en större familj, fler vänner och en massa härliga upplevelser tack vare att jag vågade tro på kärleken igen, vågade kasta mig ut, vågade leva livet. Trots sorgen efter honom vill jag inte vara utan den upplevelsen för en enda sekund.

Semester

Nu har den första av mina tre semesterveckor passerat. Jag har redan hunnit med några dagar vid havet på västkusten och några dagar i mitt torp ute i skogen. Verkiga kontraster men båda platserna är underbara på sitt sätt. Att vädret fortsätter vara ljuvligt är ju en ynnest i sig. Att dessutom får vara med goda vänner och familjen är en rejäl bonus.

Nästa vecka bjuder på ännu mer äventyr och umgänge, men mer om det nästa gång. Även om jag är ensam denna sommar, ser jag ändå till att företa mig saker, åka och hälsa på vänner och besöka olika platser. På torpet är det ju alltid saker att pyssla med, men jag tänker inte jobba hela semestern. Nu är det tid för vila och gemenskap.

Förra sommaren hade jag sonen hemma på besök från Australien, så det gjorde min sommar fin trots att min hjärtevän lämnade jordelivet. Nu har det gåt drygt ett år och det är andra sommaren, andra midsommar, jag har gått igenom alla viktiga dagar en gång förut ensam. Det gör det lite lättare även om saknaden gör sig ständigt påmind. 

Kvällarna är ljusa och ljumma, sakta sjunker solen ner i väster som det eldröda klot det faktiskt är. Skymningen sänker sig sakta och i min skogsglänta är det så tyst och stilla att det susar i öronen. Nu märker jag tydligt den lätta tinitus jag har. Inga andra ljud stör, bara det avlägsna porlet från bäcken, en och annan fågel sjunger till och någon enstaka insekt surrar. Allt blir stilla och går in i nattens vila.

Jag tänker på den fattiga torparfamiljen som bodde här i torpet för 100 år sen som bara har grundstenarna kvar strax bakom den lilla stugan som nu är mitt ställe. Hur öde var inte deras tillvaro här ute i ingenstans. Även om jag har det enkelt som de utan varken el eller vatten, så har jag ändå en bil som kan ta mig till civilisationen på en liten stund. Jag har ett bilbatteri här där jag kan ladda min telefon och ipad.

Jag har dunkar med vatten med mig och jag hämtar vatten i sjön för disk och hygien. Jag har en enkel husvagnstoa för de primära behoven och jag har en kylbag med kylklampar för min mat. Jag lagar mat i gasolköket och lyse får jag från fotogenlampor och levande ljus. En liten batteriradio är enda underhållningen.  Enkelt men det funkar.

Jag är tacksam för min nya ytterdörr som är lätt att stänga och låsa, jag är tacksam för tekniken med telefon och ipad och 4G-nätet funkar här också. Jag uppskattar också alla bekvämligheter när jag kommer hem igen. Det är bra att komma bort för det gör det gott att komma hem. Jag bäddar upp min bäddsoffa och kryper ner i sängen och blåser ut ljusen. 

Leva mitt liv på mitt sätt

Jag har börjat läsa böcker igen. Förr läste jag mycket men de senaste två åren har jag inte kunnat koncentrera mej på att läsa. Jag har istället tittat mycket på film och serier. Men i sommar har jag hittat några intressanta böcker som väckt min läslust igen.

Den första heter ”Sorgens gåva är en vidgad blick” (Patrik Hagman) och är skriven av en man som förlorade sin lilla son och sedan sin fru. Hur han i denna sorg även processade sin pappas död när han själv var ung. Han skriver att när det man mest av allt är rädd för har hänt, behöver man inte vara rädd mera. Det har jag också konstaterat.

Den andra heter ”Något att hoppas på när det värsta har hänt” (Per Arne Dahl) och är skriven av en norsk präst som var engagerad i händelserna på Utöya och även tsunamin i Sydostasien 2004. Han har arbetat med sörjande i många år och han vill påpeka kraften i hoppet, inte som en lyckobetonad verklighetsflykt utan som en inre drivkraft som vill framtid, som vill kämpa för en fortsättning på livet.

Han återger ett samtal mellan en sörjande kvinna och en taxichaufför. Han säger till henne att hon går och släpar på ett tungt hjärta. Hon behöver släppa det och förbereda sig på döden. Man ska leva så att man är beredd på att dö. Jag förstår precis vad han menar.

Det handlar om att man släpper all fruktan för livet och för människor och verkligen gör det man vill och brinner för. Man ska verkligen LEVA så att man inte har en massa ouppklarat eller oavslutat. Man ska leva sitt liv på sitt sätt och inte tro att man ska leva i evighet. Alla ska dö en dag. Ingen vet när.

Den tredje heter ”Nu är allt vi har” (Robert Eriksson) och den har jag inte läst än men om boken står det att allt bottnar i insikten om att nuet är det enda vi har. Relationen till nuet avgör hela vår livshållning. Finns det ett sätt att leva livet utan skygglappar för vårt eget och andras lidande och samtidigt känna oss helt och fullt levande?

Som ni förstår är det en röd tråd i mina bokval. Det är människor som skriver ner sina tankar i likhet med mina egna. Som delar erfarenheter av lidande och död, om sorg och ett nytt kapitel i livet. Det ger både tröst och styrka att läsa sådant där man själv känner igen sig.

Dessutom gillar jag de filosofiska och teologiska tankar som jag finner i böckerna, en del riktiga guldkorn. Jag kan använda det jag lärt mig i mötet med andra människor, för alla har vi någon gång mött svårigheter, lidande och död. Om vi är villiga att dela livet med varann på riktigt blir det lite mindre tungt. Sorgen blir lättare att bära om den delas av fler. 

If tomorrow never comes 

Will she know how much I loved her 

Did I try in every way to show her every day 

That she's my only one

(Ronan Keating)

Vad kärlek är

Att minnas den som dött handlar mycket om att ta vara på det man lärt sig tillsammans. Att bli visare av erfarenheterna. Att hedra minnet med att glädjas åt allt man fått uppleva och i tacksamhet förvalta kärlekens gåva. För den fick jag. En kärlek jag aldrig tidigare upplevt.

En kärlek som var generös och tillåtande. En relation som byggde på oss två som individer i en kärleksfull gemenskap. Där vi uppmuntrade varann och bejakade varandras intressen, önskningar och egenskaper. Där vi gladdes med varandra när den andre hade det bra och hjälpte och stöttade varann för att underlätta vardagen.

Jag pratade med en ung tjej på jobbet här om dagen. Jag frågade om hon hade en pojkvän och hon svarade svävande att hon inte riktigt visste. Hon träffade någon men hon visste inte om det var riktig kärlek. Då är det inte det, sa jag. För är det kärlek så vet man det. Utan tvekan. Bara för att någon vill ha dej betyder inte det att hen älskar dej.

Det där med att det är lätt när det är rätt. Det är verkligen sant. Man bara vet att man vet. Inga tvivel och tveksamheter, inget spel eller tvetydigheter. Allt bara passar, man förstår varann utan förklaringar och man behöver inte försvara sig själv, sina handlingar eller sina tankar.

Själarnas gemenskap, säger man. Samklang. Ordlös kommunikation och en diffus, obeskrivlig känsla från hjärtat rakt ner i magen. En god känsla. En skön känsla. Därmed inte sagt att man alltid är överens eller tycker likadant. Men det handlar inte om det. Det handlar om att jag är glad när du är glad. Och du är glad när jag är glad. Och vi båda gör allt vi kan för att se till att det blir så.

När han ville ut med grabbarna så sa jag, åh så trevligt, jag kan skjutsa dig. När jag ville ut med tjejerna sa han åh så trevligt, jag tar hand om din hund. Att ge utrymme för individen i en parrelation är så oerhört viktigt. Det var något jag saknade i mitt gamla äktenskap. Så när jag fick det var det helt fantastiskt, magiskt, befriande. Jag fick vara jag men tillsammans med den jag älskade.

Att få träffa en man som jag förstod från första stund. Jag fattade vad han menade, jag visste vad han kände och det var samma sak med honom gentemot mig. Det var en revolutionerande känsla. Omkullvältande i känslolivet, på ett bra sätt. Han gjorde allt han kunde för att hjälpa mig besegra gamla hjärnspöken och jag kunde ge honom det lugn han behövde.

Vi hade inget exklusivt liv, det var vardag med jobb, lunch tillsammans varje dag, fredagsmys med något gott att äta och dricka och en bra film på tv, lördagsutflykt och lugn hemmakväll, söndagsvila och kontakt med släkt och vänner. Vi levde ett vanligt liv men vår kärleksrelation var extraordinär. Vi ville inget annat än att göra den andre lycklig.

Jag har fått en helt ny syn på kärleken tack vare honom och jag kommer aldrig att släppa den erfarenheten. Jag förstår att jag aldrig kommer träffa en man som han igen, men jag har lärt mig vad jag inte ska acceptera och vad jag inte ska kompromissa med. Jag är starkare, klokare och mer självständig nu och det är jag tacksam för. 

Jag vill bli älskad för den jag är, precis som jag är, och uppmuntrad i det jag gör och vill göra. Jag har accepterat mig själv och det måste en framtida partner också göra. Precis som jag accepterar andra människor. Men man ska aldrig behöva ge upp delar av sig själv för att bli accepterad av den andra. Det är inte kärlek. Det vet jag nu.

I said I love you and that's forever

And this I promise from the heart

I could not love you any better

I love you just the way you are

(Billy Joel)

Vänner

Jag var på 60-årskalas igår. Vi talade mycket om vänner. Vilket nätverk vi faktiskt har. Det är släktingar och deras respektive, barndomsvänner och ungdomsvänner, resesällskap och grannar, klasskamrater och arbetskamrater, gamla polare och nya bekantskaper. Alla hade ett gemensamt - vi var vänner till jubilaren.

Jag tror att vi alla kom bra överens med varann. Kanske är det så att man väljer en viss typ av människor att umgås med, som passar ihop med mej själv och med varandra. Därmed inte sagt att vi alla var lika, absolut inte! Men ändå fanns det en samklang. Spännande!

Jag drar mig fortfarande för att ge mig ut i det sociala livet. Det är enklast att stanna hemma. Ensam. Så jag tvingar mig iväg och när jag väl är där, blir det oftast jättebra och jättetrevligt. Jag hoppas att motståndet ger med sig successivt när jag ständigt utmamar mig själv.

Jag tycker i alla fall att sorgen börjar ge med sig. Den sorgliga känslan. Men saknaden är större än på länge. Den kommer kanske också att blekna så småningom men jag tror inte den kommer försvinna helt. Det är nog som det ska vara. Klart jag saknar min partner. Min hjärtevän. Min älskade. Det är han än.

I allt detta ska jag hitta en ny väg i livet. Än känner jag mej inte ensam, jag måste nog komma fram till den punkten innan jag är redo för ett nytt förhållande. För samtidigt vet jag att jag inte vill leva ensam resten av livet. Men precis som Mr J dök upp i mitt liv helt oväntat och mitt liv fick en helt ny vändning, så kanske kanske det finns någon annan för mig där ute någonstans.

Jag har mer kärlek kvar att ge. Jag har mer saker jag vill uppleva tillsammans med någon. Jag har mer glädje och skratt att dela. Jag har mer mat att laga och bullar att baka. Sorgen har gett mig erfarenheter och ett ödmjukt sinne. Jag är en bättre version av mig själv nu, men hur många steg som återstår det vet ingen.

”Det blir ljusare igen

Det blir ljusare igen

Jag vet det är inte så det känns

Men du kan lita på en vän

Det blir ljusare igen

För varje dag blir det lättare att härda ut

Kniven som hugger, hugger lite mindre djupt

Och inte lika nära hjärtat som det högg förut

Men du, sen tar det slut

Det blir ljusare igen

Det blir ljusare igen”

(Uno Svenningsson)