Släkt och vänner

Han och jag träffades mitt i livet. Jag var 49, han var 57. Vi hade båda en skilsmässa bakom oss och vuxna barn, han tre och jag två. Av flera anledningar blev vårt förhållande snabbt seriöst och djupgående, men främst för att vi båda var intensiva, ivriga, glada och helt övertygade om att vi äntligen träffat rätt.

Mina barn, föräldrar, syskon och andra släktingar tyckte mycket om honom och det var samma för mig. Jag kände mig välkommen in i hans familj med barn och respektive, barnbarn, syskon med familjer och jag hann även träffa hans mamma innan hon somnade in.

Mina vänner blev snabbt hans vänner och hans vänner blev mina. Allt detta jag radar upp är verkligen inte självklart. Det kan finnas många starka känslor när en ny partner kommer in i familjen. Jag är så tacksam att allt fungerade så bra för oss! Men jag tror att de andra runt oss såg att vi var bra för varann och vi tvekade aldrig en sekund att det var rätt.

Det är heller inte självklart att jag fortfarande får ha kvar dessa relationer med hans familj, släkt och vänner efter hans död, men så har det blivit. Jag är så innerligt glad och tacksam för det! Vi kan prata om honom, minnas tillsammans och på så sätt finns han kvar hos oss. Särskilt tacksam är jag över den goda relation jag har till hans f.d. fru, barnens mor.

Vi blev omedelbart presenterade för varann när jag och han blivit ett par, helt enkelt genom att han ringde upp henne och lämnade över luren till mej! Ja, sån var han. Inga krusiduller och som om det var den naturligaste saken i världen. Det gick ju bra och vi fick en fin relation allt eftersom tiden gick. 

Nästa prestentation skedde på hans mammas begravning, bara två månader efter att vi blivit tillsammans. Då träffade vi släktingar och han gick fram till sina kusiner som stod i en klunga, och presenterade mig och sitt ex med orden ”det här är min gamla käring och det här är min nya”. Det avdramatiserade hela grejen kan man  lugnt säga. 

Jag berättade den episoden på minnesstunden som hölls efter hans egen begravning. En begravning som vi planerade och gjorde tillsammans, jag och hon och barnen. Så oerhört fint och värdefullt! Vi har båda älskat samme man men det finns ingen osämja eller rivalitet mellan oss, vi ville bara det bästa för honom och för barnen.

Jag är så lyckligt lottad med alla dessa fantastiska, underbara och fina människor som finns i mitt liv. Jag har fått en större familj, fler vänner och en massa härliga upplevelser tack vare att jag vågade tro på kärleken igen, vågade kasta mig ut, vågade leva livet. Trots sorgen efter honom vill jag inte vara utan den upplevelsen för en enda sekund.