Jag har börjat läsa böcker igen. Förr läste jag mycket men de senaste två åren har jag inte kunnat koncentrera mej på att läsa. Jag har istället tittat mycket på film och serier. Men i sommar har jag hittat några intressanta böcker som väckt min läslust igen.
Den första heter ”Sorgens gåva är en vidgad blick” (Patrik Hagman) och är skriven av en man som förlorade sin lilla son och sedan sin fru. Hur han i denna sorg även processade sin pappas död när han själv var ung. Han skriver att när det man mest av allt är rädd för har hänt, behöver man inte vara rädd mera. Det har jag också konstaterat.
Den andra heter ”Något att hoppas på när det värsta har hänt” (Per Arne Dahl) och är skriven av en norsk präst som var engagerad i händelserna på Utöya och även tsunamin i Sydostasien 2004. Han har arbetat med sörjande i många år och han vill påpeka kraften i hoppet, inte som en lyckobetonad verklighetsflykt utan som en inre drivkraft som vill framtid, som vill kämpa för en fortsättning på livet.
Han återger ett samtal mellan en sörjande kvinna och en taxichaufför. Han säger till henne att hon går och släpar på ett tungt hjärta. Hon behöver släppa det och förbereda sig på döden. Man ska leva så att man är beredd på att dö. Jag förstår precis vad han menar.
Det handlar om att man släpper all fruktan för livet och för människor och verkligen gör det man vill och brinner för. Man ska verkligen LEVA så att man inte har en massa ouppklarat eller oavslutat. Man ska leva sitt liv på sitt sätt och inte tro att man ska leva i evighet. Alla ska dö en dag. Ingen vet när.
Den tredje heter ”Nu är allt vi har” (Robert Eriksson) och den har jag inte läst än men om boken står det att allt bottnar i insikten om att nuet är det enda vi har. Relationen till nuet avgör hela vår livshållning. Finns det ett sätt att leva livet utan skygglappar för vårt eget och andras lidande och samtidigt känna oss helt och fullt levande?
Som ni förstår är det en röd tråd i mina bokval. Det är människor som skriver ner sina tankar i likhet med mina egna. Som delar erfarenheter av lidande och död, om sorg och ett nytt kapitel i livet. Det ger både tröst och styrka att läsa sådant där man själv känner igen sig.
Dessutom gillar jag de filosofiska och teologiska tankar som jag finner i böckerna, en del riktiga guldkorn. Jag kan använda det jag lärt mig i mötet med andra människor, för alla har vi någon gång mött svårigheter, lidande och död. Om vi är villiga att dela livet med varann på riktigt blir det lite mindre tungt. Sorgen blir lättare att bära om den delas av fler.
If tomorrow never comes
Will she know how much I loved her
Did I try in every way to show her every day
That she's my only one
(Ronan Keating)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar