Att minnas den som dött handlar mycket om att ta vara på det man lärt sig tillsammans. Att bli visare av erfarenheterna. Att hedra minnet med att glädjas åt allt man fått uppleva och i tacksamhet förvalta kärlekens gåva. För den fick jag. En kärlek jag aldrig tidigare upplevt.
En kärlek som var generös och tillåtande. En relation som byggde på oss två som individer i en kärleksfull gemenskap. Där vi uppmuntrade varann och bejakade varandras intressen, önskningar och egenskaper. Där vi gladdes med varandra när den andre hade det bra och hjälpte och stöttade varann för att underlätta vardagen.
Jag pratade med en ung tjej på jobbet här om dagen. Jag frågade om hon hade en pojkvän och hon svarade svävande att hon inte riktigt visste. Hon träffade någon men hon visste inte om det var riktig kärlek. Då är det inte det, sa jag. För är det kärlek så vet man det. Utan tvekan. Bara för att någon vill ha dej betyder inte det att hen älskar dej.
Det där med att det är lätt när det är rätt. Det är verkligen sant. Man bara vet att man vet. Inga tvivel och tveksamheter, inget spel eller tvetydigheter. Allt bara passar, man förstår varann utan förklaringar och man behöver inte försvara sig själv, sina handlingar eller sina tankar.
Själarnas gemenskap, säger man. Samklang. Ordlös kommunikation och en diffus, obeskrivlig känsla från hjärtat rakt ner i magen. En god känsla. En skön känsla. Därmed inte sagt att man alltid är överens eller tycker likadant. Men det handlar inte om det. Det handlar om att jag är glad när du är glad. Och du är glad när jag är glad. Och vi båda gör allt vi kan för att se till att det blir så.
När han ville ut med grabbarna så sa jag, åh så trevligt, jag kan skjutsa dig. När jag ville ut med tjejerna sa han åh så trevligt, jag tar hand om din hund. Att ge utrymme för individen i en parrelation är så oerhört viktigt. Det var något jag saknade i mitt gamla äktenskap. Så när jag fick det var det helt fantastiskt, magiskt, befriande. Jag fick vara jag men tillsammans med den jag älskade.
Att få träffa en man som jag förstod från första stund. Jag fattade vad han menade, jag visste vad han kände och det var samma sak med honom gentemot mig. Det var en revolutionerande känsla. Omkullvältande i känslolivet, på ett bra sätt. Han gjorde allt han kunde för att hjälpa mig besegra gamla hjärnspöken och jag kunde ge honom det lugn han behövde.
Vi hade inget exklusivt liv, det var vardag med jobb, lunch tillsammans varje dag, fredagsmys med något gott att äta och dricka och en bra film på tv, lördagsutflykt och lugn hemmakväll, söndagsvila och kontakt med släkt och vänner. Vi levde ett vanligt liv men vår kärleksrelation var extraordinär. Vi ville inget annat än att göra den andre lycklig.
Jag har fått en helt ny syn på kärleken tack vare honom och jag kommer aldrig att släppa den erfarenheten. Jag förstår att jag aldrig kommer träffa en man som han igen, men jag har lärt mig vad jag inte ska acceptera och vad jag inte ska kompromissa med. Jag är starkare, klokare och mer självständig nu och det är jag tacksam för.
Jag vill bli älskad för den jag är, precis som jag är, och uppmuntrad i det jag gör och vill göra. Jag har accepterat mig själv och det måste en framtida partner också göra. Precis som jag accepterar andra människor. Men man ska aldrig behöva ge upp delar av sig själv för att bli accepterad av den andra. Det är inte kärlek. Det vet jag nu.
I said I love you and that's forever
And this I promise from the heart
I could not love you any better
I love you just the way you are
(Billy Joel)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar