ålderstecken

Nu har det gått några år sen jag fyllde 50 och jag kan konstatera att det händer saker med mig som visar på att jag inte är ung längre. Det där med åldersnoja är inget för mej, jag är fullkomligt nöjd med att vara den ålder jag är. Jag längtar inte efter min ungdom eller att få börja om mitt liv. Inte heller skulle jag vilja leva för alltid, men en del människor lever sina liv som om det skulle vara så.

Barn är man fram till tonåren, sen blir man ung vuxen och plötsligt är man mitt i livet. Fullt upp med att bygga sitt hem, starta familj, ha en karriär och vårda sina vänskapsrelationer. Allt på samma gång samtidigt som man försöker hålla undan högarna med tvätt, disk och damm.

Sen kommer man till medelåldern och då är man kanske 45-65. Därefter inträder pensionsåldern och man blir senior. Det där med åldersgränser är flytande då man inte åldras på samma sätt som förut. 50 år för 100 år sen var betydligt äldre än idag. Då var man mer sliten av ett hårt liv och jobb, nu är livet enklare, mycket tack vare maskinerna.

Tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare, maskiner på fabriker. Man behöver inte ordna ved till spis och värme, bara trycka på en knapp. Livet är enklare samtidigt som vi har ett betydligt mer komplicerat psykiskt skeende i livet. Mycket som kräver vårt fokus, vår intelligens och koncentration. 

Jag har börjat få gråa slingor i håret. Det händer att jag somnar i soffan på kvällen. Mina ben är stela när jag suttit still för länge. Jag blir lycklig av en lugn hemmakväll. Jag smiter från festen för att få komma hem, ta på nattlinnet och krypa upp i soffan. Jag oroar mej mindre och jag bekymrar mej inte över vad folk kan tycka och tänka om mej. Jag vet vem jag är och vad jag vill.

Det är viktigare för mig att ha frid i själen än att göra andra till lags. Riktiga vänner uppskattar varandra för den de är. Jag vill hellre ha rakt och ärligt än undfallande och tillrättalagt. Jag är själv ganska rakt på sak och jag uppskattar det hos andra. 

Livet saktar ner inte bara på grund av hösten, utan även för att jag blir äldre och inte av lika stort behov av att det måste hända något hela tiden. Förnöjsamhet är kanske också något som kommer med åldern. Att trivas i sitt eget sällskap och vara nöjd med dagen som gick, förvänta mig bra saker av morgondagen och inte tappa fokus på vad som verkligen är viktigt.

Äventyr på vinden

Det är en härlig höst i år. Vädret är milt och svampen växer så det knakar i varenda mosstuva. Jag tycker om hösten, luften, dimman, mörkret. Jag tänder ljus och det är liksom okej att sitta och mysa inomhus. Sommarens jakt på solbränna, allehanda aktiviteter och utflykter tar slut och vi får tagga ner.

Det blir ett lugnare tempo på det sociala livet på hösten. Det behöver jag efter en intensiv sommar då man ska hinna med så mycket och man ska passa på att göra ditt och datt när solen skiner. Nu går vi in i en annan årstid med annat fokus.

Jag har packat ihop utemöblerna, gått igenom förrådet och valde ut lite saker som jag skulle ta upp på vinden. Jag har ju en vind här på mitt lilla radhus och jag har inte varit uppe där än och kollat men nu var det dags.

Jag öppnade upp luckan i taket och vecklade ut den inbyggda stegen. Klättrade försiktigt upp och såg en taklampa men den verkade vara trasig för den tändes inte. Så jag klättrade ner igen och hämtade en glödlampa och min lilla ficklampa.

Klättrade upp igen och tog mig fram till lampan. Den hade en rund kupa som jag behövde skruva loss så jag la ifrån mig ficklampan på golvet för att få båda händerna fria. Men den rullade iväg och for ner i en springa som fanns mellan takbjälkarna och golvskivorna.

Där låg den och lyste och jag kunde inte nå den med handen. Jag funderade lite, sen klättrade jag ner och hämtade grilltången. Tänkte att jag skulle kunna fiska upp ficklampan. Den nådde inte riktigt och när jag försökte sträcka ner den en liten bit till så tappade jag den.

Så nu låg både tången och ficklampan nere i springan utom räckhåll. Jag kättrade ner och hämtade grillgaffeln - det är ju de längsta redskapen jag har. Fick tag i örat på tången och lyckades fiska upp den. Men hur skulle jag få upp ficklampan? Den kan ju inte ligga där och lysa!

Ficklampan är i metall så jag tänkte att om jag kan fästa en magnet i änden på en lång pinne kanske jag kan meta upp den? Jag hade en magnet i en låda, tog en lång bambupinne från tomatplanta  ute i trädgården och limmade fast magneten i toppen på pinnen med superlim.

På andra försöket lyckades jag fånga ficklampan på magneten och kunde dra upp den så att jag fick tag på den till slut! Som ni förstår är jag inte den som ger upp i första taget och nöden är som bekant uppfinningarnas moder. 

Nu lyser taklampan på vinden och ficklampan är tillbaks i lådan. Jag har baxat upp fyra positionsstolar, en solstol, ett bord och några lådor leksaker som tillhör sonen. De får stå där i väntan på barnbarn någon gång i framtiden. 

Jag mår bra av att få ordning på saker och ting, att avsluta en säsong när nästa börjar. Som mycket i livet, jag mår inte bra av att ha en massa oavslutade projekt, jag vill göra klart, avsluta, för att ha utrymme för nästa.

Kanske det är en av orsakerna till att jag tycker det är jobbigt med sorgen. Den tar inte slut bara för att jag tycker att den borde göra det nu. Men jag kanske ändå måste börja gå vidare trots att jag inte avslutat sorgen. Den kanske alltid kommer att finnas med på något sätt.

Sorgen har sin egen process, sin egen agenda, och jag kan inte bara bestämma att nu räcker det. Jag kan inte heller be kärleken att försvinna, kärleken till honom. Den finns kvar trots att han inte gör det. Han lever kvar i mitt hjärta och är fortfarande en del av mig.

Så jag får fortsätta framåt, med en bit av mig kvar i det förflutna. Lite haltande till en början men man vänjer sig vid det mesta, människan är fantastisk på det viset. Snart hoppas jag kunna röra mig obehindrat fram i livet.

Det gäller att hitta en balans. Inte bara dystert och inte heller överentusiastiskt. Men ändå ha en förväntan på framtiden för man vet aldrig vad som kan hända i morgon. Så jag fortsätter vara en så bra människa som jag bara kan och gör gott i min lilla del av världen. Det mår jag bra av i själen.

Svamptider

Jag är en svampplockare. Jag älskar att gå ut i skogen och leta svamp. Jag plockar gula kantareller, trattkantareller, Karl Johan och taggsvamp. I år är det ett makalöst svampår. Vart man än går så hittar man svamp. Men man måste våga gå rakt ut i skogen och man måste veta vilken typ av skog man ska leta i.

När man väl hittat sina ställen är det nästan bara att gå ut och hämta dem. Jag är lycklig ute i skogen. Där är så stilla och fridfullt. När man letar svamp kan man inte rusa på, man måste lufsa fram i sakta mak med blicken fäst i marken. Så det är ett rofyllt sätt att gå.

Risken är bara att man går vilse. Eftersom man mest tittar vid sina fötter är det lätt att man virrar bort sig och inte riktigt vet var man är eller hur man hittar tillbaks till bilen. Så man måste också stanna upp med jämna mellanrum och se sig omkring.

Ta fäste på specifika saker i naturen. En stor sten, ett krokigt träd, ett litet kärr, en ås eller andra formationer i naturen som utmärker sig. På så sätt skapar man sig riktmärken vart man går så att man hittar hem igen. 

Så denna höst är hektisk för mig. Även om jag egentligen har plockat all svamp jag behöver för min egen del för året, så är det på något vis jakten som lockar. Det går ju inte att tänka sig att lämna kvar svamparna i skogen, ensamma och övergivna liksom.

Men det finns alltid vänner som vill ha svamp så några problem att bli av med dem sedan är det inte. Att hitta en stor klunga kantareller gör mej så löjligt glad. Som att hitta guld, en skatt. Att se mossan lysa upp av stora gula hattar får mej tjoa högt av glädje. 

Själva plockandet är det roliga. Att rensa och förvälla är mindre kul men att sedan packa dem i påsar och stoppa i frysen känns som en rikedom, en lyx. Och ser man kilopriset i affären på kantareller så är det verkligen så. Så jag är rik - om man kollar i min frys!

En dag i taget

Det är så viktigt att hitta de där sakerna som gör mig glad och sedan prioritera tid att göra det. För mig är det enkla saker. Gå ut i skogen. Plocka svamp. Laga mat och baka. Ta vara på frukt och grönsaker som jag odlar eller får av vänner. Prata med en god vän. Inga kostsamma nöjen men sådant som föder själen.

Att vara ensam är också något jag behöver - lika mycket som jag behöver träffa människor och ha ett socialt umgänge. Efter en intensiv sommar är det extra skönt när hösten kommer, med sin klara luft, mörka kvällar och dimmiga morgnar.

Det är liksom mer okej att krypa upp i soffan, tända lite ljus och kolla på en feel good-film. I mitt jobb omges jag av människor hela dagarna så när kvällen kommer är jag nöjd med mitt eget sällskap. Men det har varit en lång väg dit.

Att vara tillfreds med mig själv, acceptera och omfamna ensamheten och värdesätta den. Jag behöver ingen annan människa för att bli hel, komplett. Jag själv är nog, men självklart behöver jag andra människor som tillför gott i mitt liv. Ingen människa är en ö.

Simon & Garfunkle sjöng ”I am a rock, I am an island, because the rock feels no pain and an island never cries”. Livets sorger och törnar kan göra så med oss, vi isolerar oss och stålsätter oss. Men jag har lärt mig på erfarenhetens väg att vi gör rätt i att låta känslorna få plats, även de svåra.

Det är inte farligt att känna sorg eller vemod eller ilska eller frustration eller vanmakt. Låt känskorna komma och jobba dig igenom dem. Förr eller senare kommer man ut på andra sidan och livet visar sig i ett annat ljus. 

Mina bästa vänner är människor som fått gå igenom tuffa tider och utstå mycket av livets svårigheter. De har blivit medkännande för att de vet hur det kan kännas att bli utsatt för prövningar. De är kloka, starka och med en aningen bisarr humor som tilltalar mig. 

Att kunna skratta åt eländet är en styrka. Att glädjas åt det lilla, det enkla, är också en styrka. Det gör att allt tungt blir lite lättare och man tar inte sig själv på så blodigt allvar. Vi behöver inte göra allt mer komplicerat än vad det är.

Jag har blivit bra på att inte oroa mig. Oro löser inga bekymmer. All oro jag känt blev till ingen nytta, det förändrade ingenting. Livet blir som det blir och det är bara att hänga med och göra det bästa av det som kommer i min väg.

Oro för något som kanske skulle kunna hända tar för mycket energi från mej för att hantera det som verkligen händer här och nu. Jag väljer att fokusera på nuet och göra mitt bästa för att möta dagen som är idag. I morgon är en ny dag med nya bekymmer. En dag i taget, en sak i taget.

Konsten att lyssna

Jag såg en intervju idag på morgonen i TV4 med en kvinna som skrivit en bok om sina upplevelser av alla behandlingar när hon fick bröstcancer. Hon sa en sak som fastnade i mitt sinne. Hon berättade att hon hade en vän som också hade bröstcancer och när det var jobbigt så ringde hon henne.

När man går igenom en svår upplevelse så behöver man någon annan som förstår, och det kan bara den som gått igenom samma sak. Det ger en tröst att dela det svåra med någon annan som vet precis vad man pratar om. 

Att bli lyssnad på och förstådd är något vi alla behöver, men särskilt de som fått genomgå svårigheter och sorger. Jag har haft stor hjälp och tröst av andra som gått igenom liknande upplevelser och nu kan jag i min tur ge stöd och förståelse till andra som drabbats av sorg som jag. 

Ledsna människor behöver goda människor i sitt liv. Människor som tar sig tid, människor som sätter sig ner, ser dig i ögonen och verkligen lyssnar på vad du säger. Som orkar höra samma sak flera gånger om, som klarar av att höra din gråt och klagan, som inte försöker svara på alla omöjliga frågor.

Goda råd i all ära, livsvisdom absolut, men jag måste själv komma på svaren på mina frågor. Klämkäcka tillrop känns som en förolämpning. Ryck upp dej, ja men om jag inte orkar det just nu, är jag en svag och dålig människa då? 

Lyssnandets konst är en tynande talang. Vi har inte tid att lyssna på svaret på frågan vi just ställde. Att lyssna på någons bekymmer betyder inte att jag ska lösa dem. Lyssna aktivt, bekräfta, ge en kram och en kopp kaffe. Var och en måste finna sin väg genom livet.

Jag kan berätta om min väg och kanske ge någon idé till någon annan hur man kan tänka eller göra. Men även om vi går igenom samma sak har vi olika förhållningssätt. Vi kan vara känslosamma eller distanserade, pratsamma eller tysta, gråta öppet eller bära det inombords. 

Vi måste alla göra det som känns äkta och ärligt för mig som individ. Inte vad jag tror att andra förväntar sig eller vad jag sett eller hört andra göra. Mitt liv och mina val är mina egna och ingen ska, kan eller bör säga åt dig vad du ska göra, tänka eller känna.

Vi ska helt enkelt finnas där för varann i svåra tider, lika väl som i alla goda, glada och fina stunder. Utan att döma, bedöma eller kategorisera. Bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Alla har något att kämpa med, givetvis med olika dignitet men ingen går genom livet utan att möta någon svårighet eller sorg. Var generös i mötet med andra. Bjud på dig själv så kommer du bli rik - på erfarenheter och upplevelser.