Med alla sinnen

 Ju fler sinnen du aktverar, ju starkare blir upplevelsen och minnet. Kanske är det därför vi älskar denna årstid så mycket. Vi ser allt det gröna i olika nyanser i löv och annan växtlighet, vi känner doften av syrén och liljekonvalj, vi hör småfåglarna kvittra och göken ropa ut sitt parningsrop, vi smakar årets första jordgubbar och vi känner solens värme mot huden.

Jag minns föregående vårar och är så tacksam att jag får uppleva den igen. Alla dessa fantastiska upplevelser för alla sinnen gör att hjärtat sjunger. Att se allt gro och växa, blomma och så småningom bära frukt. Lite som människans liv, faktiskt.

Barnen växer upp, blommar upp i livet och skapar sina liv, bär frukt i form av karriär, bygga upp ett hem och så småningom kanske få egna barn. Så går livets kretslopp runt, runt. Vi gör ibland en stor sak av små ting. För om man tänker ”vad gör det om 100 år” så blir perspektivet ett annat.

Vad som är viktigt är kanske annat än det som tränger på som brådskande. Vi kan hålla oss sysselsatta 24/7 men är det verkligen viktigt alla gånger? Kommer det att tillföra kvalitet i mitt liv? Kommer jag ha gjort något bra för min familj, mina vänner, på min arbetsplats? 

Det avtryck vi kan göra för framtiden är hur vi behandlar våra nära idag. Hur våra barn tar sig an framtiden beror i viss mån på vad vi lärt dem som små men främst hur vi behandlade dem. Var det med respekt, intresse och kärlek eller var det fokus på prestation och med en nedsättande attityd?

Jag blir så ledsen när jag hör föräldrar tala nedlåtande till sina barn eller göra sig lustiga på deras bekostnad. Att förlöjliga dem eller berätta saker de gjort eller sagt och sedan skratta åt det, det är rena förtryckarfasonerna. Barn är barn men för den skull ska de inte hanteras som mindre vetande. De känner in allt även om de inte förstår allt.

Hur vi växer upp beror även det på alla sinnen och den stimulans de får. Låter vi dem smaka, lukta, höra, se och känna livet dom något fint och spännande? Låter vi dem känna att de är viktiga och att deras känslor och upplevelser är betydelsefulla?

Jag tror och hoppas att mina barn har fått känna sig sedda och hörda av mej, att jag intresserat mej för vad de är intresserade av, att jag satt mej in i deras liv och fritidssysselsättningar, att jag hängt med i musiken, spelen och skolan. Att deras liv och känslor och är viktiga. Att de ska välja sin väg framåt i livet, med mitt fulla stöd vad de än väljer att göra.

Mitt mål som mamma är att göra mej själv överflödig i den mening att barnen kan stå på egna ben och klara sig själva. Sen vill jag självklart finnas där som deras största supporter, komma med tips och råd - om de ber om det. Men varje människa måste få utrymme och stöd att finna sin egen väg i livet. Då tror jag chansen är störst att de blir lyckliga.

Balans och sinnesro

 Jag måste påminna mej själv ibland om att njuta av livet här och nu. Det är så lätt att låta tankarna vandra iväg till vad jag önskar skulle vara. Men det finns så mycket vackert att glädjas åt. Se på naturen nu på våren med all den skira grönskan, de blommande ängarna och fruktträden, lyssna på fågelsången och vända ansiktet mot solen när den skiner.

Visst finns det mycket mer jag vill med livet, resa till exempel, men allt sådant får vänta till bättre tider. Men bara för att allt inte är perfekt nu betyder det inte att det inte kan vara bra ändå. Längtan kan också vara en del av det. Drömmar och mål är bra men man kan inte bara vänta och längta.

Då glömmer jag att glädjas åt det jag faktiskt redan har och vad som finns runt omkring mig. Jag får inte heller glömma att unna mig det som jag behöver. En lugn hemmakväll eller en kväll ute med vänner, en vilodag hemma eller en shoppingdag i en annan stad, en dag i torpet eller en tur med bilen i det vackra landskapet.

Jag behöver allt detta och det är inte svårt att uppfylla. Jag behöver både lugnet och ruschen, naturen och stan, ensamheten och vännerna. Det är mixen av allt detta som gör livet ljuvligt. Jag behöver omväxling, både på jobbet och privat. Då måste man göra medvetna val för att få det.

Ibland får man strunta i förväntningarna som andra kan tänkas ha för mej och välja min egen väg. Det är lätt för mej att göra sånt som gör andra glada och nöjda, men gör det inte det samma för mej så får det faktiskt vara. Min egen själsro måste få komma i första hand.

Så har det inte alltid varit men de sista 10 åren har varit en inre resa mot att hitta det som är jag och inte det som förväntas av mig. Allt handlar om jämnvikt. Att vara mig själv men inte på bekostnad av andra. Att gå min egen väg men utan att trampa någon på tårna. Att säga nej när det inte känns rätt men hjälpa till där jag kan bidra och vara till nytta med den jag är och det jag kan.

Balans i livet handlar inte om att gå på lina i fruktan för att ramla, eller att sy ihop allt med en skör tråd. Det handlar om att fläta ett nät där jag kan landa tryggt och vila. Att vara snäll mot andra utan att utplåna sig själv, och att även rikta den snällheten mot mig själv. Precis som när du hör säkerhetsrutinerna innan flygplanet lyfter: sätt på syrgasmasken på dig själv först innan du hjälper andra.

Funktionsvariationer

 Jag är kontaktperson till två personer med funktionsvariationer. En kvinna som har Downs syndrom och en man som har ett annat syndrom som också har med kromosomerna att göra. Personer med Downs syndrom har vi alla lärt känna tack vare filmen Catwalk. Andra syndrom kan vara betydligt mer okända och de personerna har inte något karaktäristiskt utseende som personer med Downs syndrom har.

Alla mentala funktionsvariationer syns inte på utsidan. Gemensamt för många är att de är glada, snälla, kärleksfulla och pratsamma. De är spontana och säger rätt ut vad de tänker och känner. De är generösa med att ge beröm och uppskattning och vi borde alla vara mer som dom.

Även om det tar lite tid att vara kontaktperson så ger det så mycket tillbaks. Idag när jag hämtade mannen möter han mej med dessa ord: ”Hej snygga Ann-Louise, vad pigg du ser ut! Så smal du har blivit! Så vackert hår du har idag!” Alltså, vem blir inte glad av det!

Man ansöker hos kommunen att bli kontaktperson och de parar ihop oss med en passande person som har fått beviljat att ha en kontaktperson. Man kan göra olika saker tillsammans, äta, fika, åka på utflykter, konserter, utställningar, bio och annat. Man kan också vara behjälplig vid tex frisörbesök, handla kläder eller andra saker, så att ha en nära kontakt med boendet/anhöriga hör till.

I dessa coronatider har det varit svårt att hitta på aktiviteter tillsammans, då det inte finns några evenemang att besöka. Men de uppskattar även att komma hem till mej och hälsa på eller att få besök av mej på sitt boende. De brukar stolt presentera mej för alla som sin kontaktperson. För dem är det ett privilegium.

För mej betyder det att jag kommer ut på saker (när det inte är coronarestriktioner) som jag annars aldrig hade gjort ensam. Konserter, bio, utställningar på Vandalorum och Gummifabriken - ja allt sånt hade jag inte besökt utan dem. Så visst berikar det mitt liv!

Dessutom gör man en enkel samhällsinsats genom att ge dessa personer en meningsfull, normal fritid och kontakt med omvärlden utöver personalen på boendet och sin egen familj. De behöver stimulans för att utvecklas och det är kul att kunna bidra med det. Det är utvecklande att umgås med flera olika typer av människor. Det ökar vår förståelse och empati.

Med kärlek till mig själv

 ”Discipline is the strongest form of self-love. It is ignoring current pleasures for bigger rewards to come. It's loving yourself enough to give yourself everything you've ever wanted”.

Snubblade över detta citat och det passar mig just nu. Jag är i en process där jag tar hand om min kropp och vad jag äter. Jag har kämpat med (eller mot) min vikt hela livet. Jag har provat många dieter men tröttar efter ett tag och kilona kommer tillbaks.

Efter min skilsmässa 2012 mådde jag äntligen så pass bra i mitt inre att jag orkade ta itu med mitt yttre. Jag tränade som en galning och åt nyttigt. Jag gick ner i vikt och det höll sig ganska länge. Jag träffade min nya kärlek och vi tränade tillsammans och åt nyttigt på veckorna och festligare på helgerna.

Men så blev han sjuk och det fanns ingen ork eller tid att träna. Mathållningen blev också lidande och många gånger blev det hämtmat från pizzerian på väg till vårdhemmet, där han tillbringade sina sista månader. Kilona började smyga sig på.

När han sedan dog så tappade jag lusten att ta hand om mej själv. Jag gick upp i vikt, men jag brydde mej inte. Jag har insett kopplingen mellan mitt inre mående och min vikt. Jag kan inte selektera mina känslor utan allt obehag tolkar min hjärna som hunger.

Jag har skämts över mig själv, att jag tappat kontrollen, att jag inte kan styra min hunger eller det jag är sugen på att äta. Jag har tillåtit mig alltför mycket och det sätter spår på vågen. Men nu känner jag att jag mår bra inombords och kan ta tag i det yttre.

En radikal omläggning av min livsstil var nödvändigt. Jag måste inse att jag inte kan äta som förut och jag måste vara diciplinerad och hålla mej till min plan. Inte kompromissa eller fuska. Lite som en alkoholist som slutar dricka, så vågar jag inte göra avsteg från min matlista, risken är stor att jag återgår till mina gamla matvanor igen. Och de var inte bra för mej.

Vi har alla olika benägenhet för att lägga på oss extra kilon. Det som funkar för dej kanske inte funkar för mej och vice versa. Men ett tydligt mönster för många är hur man mår i själen påverkar mitt ätande och min vikt. Titta på Biggest Looser, alla deltagare har något jobbigt i sitt förflutna som gjort att de tappat kontrollen över sin vikt. Andra slutar äta när de mår dåligt. Vi reagerar olika.

Så nu när jag känner att jag har lusten och viljan att ta itu med mitt fysiska välbefinnande så är det precis som citatet ovan, att älska mig själv såpass att jag orkar vara diciplinerad och avstå det som inte är nyttigt för mej och min vikt för att framöver lyckas få det jag vill ha, dvs en sund kropp i en sund själ.

Jag har kommit en bra bit på väg men har en liten bit kvar. Jag vill ju att min utsida ska stämma överens med den jag känner att jag är på insidan. Jag vill vara den bästa versionen av mig själv som jag bara kan och att min kropp ska orka bära mej i många år till.

Jorden och själen tinar upp

 Nu har vi gått in i maj månad och jag hoppas på lite mer sol och värme nu. Det har varit så kallt, särskilt på nätterna, så en del av mina nyköpta plantor ser ut att ha frusit ihjäl, trots att jag täckt över dem med fiberduk. Vi får se om rötterna har överlevt och att de kan hämta sig.

Jag var väl lite för ivrig med att starta våren i trädgården. Men det är ju så härligt att köpa plantor och plantera dem. De fröer jag sått har inte börjat spira heller, men de lär väl klara sig där nere i jorden tills den riktiga våren kommer.

Jag längtar till varma dagar, när jag kan sitta ute i min solstol och betrakta mina odlingar. Senare i sommar kan jag förhoppningsvis skörda kryddväxter, jordgubbar och plocka blommor. Min rabarberplanta har äntligen börjat sticka fram ur jorden med sina knubbiga skott.

Det är som om hela själen väntar på att tina upp och blomma ut. Idag är första dagen på resten av mitt liv och jag har lovat mej själv att ta vara på det. Varje dag, varje tillfälle. Se skönheten runt mej, söka glädjen i vardagen. Det finns mycket som är bra.

Samtidigt är det fortfarande pandemitider och vi är begränsade i vad vi kan göra och vart vi kan resa. Det är inte enkelt att vara singel i dessa tider, det finns inga tillfällen att träffa någon och råkar man möta någon så kan man inte ens kramas...

Man blir också bekväm i sin ensamhet och det känns mest jobbigt att behöva fundera på att träffa en ny partner. Kärleken är en risk och jag tror inte jag är redo att våga ta den risken igen. Men det är väl inget man kan planera, blir man drabbad så blir man.

Jag mår bra, har ett bra liv och jag känner inte att jag saknar något. Men en partner ska väl inte bara fylla ett tomrum, utan vara en komplett människa att leva sida vid sida med. Någon att uppleva saker tillsammans med. Tja, vem vet? Det kanske vore trevligt?