Nu har vi gått in i maj månad och jag hoppas på lite mer sol och värme nu. Det har varit så kallt, särskilt på nätterna, så en del av mina nyköpta plantor ser ut att ha frusit ihjäl, trots att jag täckt över dem med fiberduk. Vi får se om rötterna har överlevt och att de kan hämta sig.
Jag var väl lite för ivrig med att starta våren i trädgården. Men det är ju så härligt att köpa plantor och plantera dem. De fröer jag sått har inte börjat spira heller, men de lär väl klara sig där nere i jorden tills den riktiga våren kommer.
Jag längtar till varma dagar, när jag kan sitta ute i min solstol och betrakta mina odlingar. Senare i sommar kan jag förhoppningsvis skörda kryddväxter, jordgubbar och plocka blommor. Min rabarberplanta har äntligen börjat sticka fram ur jorden med sina knubbiga skott.
Det är som om hela själen väntar på att tina upp och blomma ut. Idag är första dagen på resten av mitt liv och jag har lovat mej själv att ta vara på det. Varje dag, varje tillfälle. Se skönheten runt mej, söka glädjen i vardagen. Det finns mycket som är bra.
Samtidigt är det fortfarande pandemitider och vi är begränsade i vad vi kan göra och vart vi kan resa. Det är inte enkelt att vara singel i dessa tider, det finns inga tillfällen att träffa någon och råkar man möta någon så kan man inte ens kramas...
Man blir också bekväm i sin ensamhet och det känns mest jobbigt att behöva fundera på att träffa en ny partner. Kärleken är en risk och jag tror inte jag är redo att våga ta den risken igen. Men det är väl inget man kan planera, blir man drabbad så blir man.
Jag mår bra, har ett bra liv och jag känner inte att jag saknar något. Men en partner ska väl inte bara fylla ett tomrum, utan vara en komplett människa att leva sida vid sida med. Någon att uppleva saker tillsammans med. Tja, vem vet? Det kanske vore trevligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar