Ursäkta, men vem är du?

Jag mötte henne på stan. Hon kom fram till mej och hälsade glatt. Så roligt att se dej Ann-Louise, utropade hon. Det var verkligen längesen! Hon var sprudlande glad och jag fick fullständigt stillestånd i hjärnan. Vem var denna människa?!

Hon verkade ju veta mycket väl vem jag var så jag kände mej alltför dum för att fråga vem hon var. Jag lät henne prata på, och hoppades att hon snart skulle säga några ledtrådar som kunde få mig att minnas vem hon var. Jag funderade och funderade och situationen blev alltmer pinsam. Vem är människan??

Jag förstod att hon kände mej sen länge. Klasskamrat? Nää.. Granne? Näpp.. Kyrkan? Kören? Åhhh... Vem? Var? Hon pratade på och vi hade tydligen flera gemensamma vänner från unga tonåren. Efter någon halvtimma gick hon vidare och jag åkte hem under ständigt grubblande. Vem var det där???

Så på kvällen, efter flera timmar kom jag på det! Det var en tjej som gick i paralellklass med mig i högstadiet och gymnasiet. Vi umgicks aldrig särskilt mycket så jag förstår inte riktigt grejen med att hon blev så glad över att se mej. Men det är ju trevligt att hon minns mig så väl och uppenbarligen har trevliga minnen från den tiden.

Visst kan det hända emellanåt att man träffar på någon som man känner igen men inte riktigt kan placera. Det kan vara att man möter expediten på Ica på gymet, att personen man känner igen är på en annan plats än var personen brukar vara när vi möts. Men det brukar snart gå upp ett ljus och man kommer på vem personen är. Men att det tar en halv dag var jobbigt.

Jag brukar kunna känna igen människor jag möter men det är lite svårare med att komma ihåg namn. Jag har verkligen satts på prov det senaste året när jag lärt känna många nya människor. Det är inte alltid lätt att komma ihåg vad folk heter, vilka de är gifta med, vad barnen heter och var de bor. Ibland måste jag fråga flera gånger...

Så ibland kan det vara skönt när jag märker att den jag möter inte riktigt har kläm på vem jag är. Det händer oss alla då och då att vi tappar tråden och inte riktigt känner igen personen framför oss. Det är inte ointresse eller att peronen är oviktig, men ibland kopplar det bara inte. Men förr eller senare brukar gåtan få sin lösning!

H.D.S.L.

Advent, förväntan!

Idag är det första advent. Jag har pyntat med ljusstakar och stjärnor. På balkongen står en minigran i en kruka som mina barn köpt till mej med en färgad ljusslinga i. Bredvid står en tomte med en lykta i sin hand. Julen kommer sakta emot oss. Trots att vädret är mer höst med regn och blåst så kommer det bli vinter och jul snart.

Jag tycker om julen. Allt pynt, pyssel och ljus. Jag tror vi har ett stort behov av extra ljus här uppe i det mörka norden såhär under november, december och januari. Solen lyser mest med sin frånvaro och det är kallt, en kyla som tränger in i husen. Julen ger ett välkommet avbrott i allt det gråa med sina gnistrande färger och glittrande ljus.

Jag har inte en massa måsten, som att storstäda, putsa fönster, torka ur alla köksskåp och baka sju sorters kakor. Jag gör det jag tycker är roligt och i år är det verkligen så eftersom jag flyttar till nyår. Då blir det storstädning av den anledningen. Så det är lite svårt att lägga ribban på julstöket. Hur mycket ska man plocka fram och ställa iordning innan man ska plocka ner allt igen?

Jag brukar alltid baka pepparkakor. Trots att man köper fina billiga i affären så är det något jag vill göra. Jag har alltid gjort det tillsammans med barnen, men i år bor ju inte dottern hemma så då får det bli gjort utan henne. Jag påbörjade en liten samling med pepparkaksformar på 80-talet när min mormor dog och jag ärvde hennes bakningssaker. Samlingen har vuxit under åren och det finns så många fler formar nu för tiden än de gamla traditionella. Jag har nu 163 olika formar, så samlingen är gedigen!

Jag och barnen har också alltid gjort pepparkakshus, nu är det ju så enkelt med färdiga byggsatser som man bara monterar ihop. Det är ju ändå själva pyntet som är det roliga. Eftersom huset aldrig äts upp - för vem vill äta en dammig hög pepparkaka som stått i en månad - så limmar vi ihop det med limpistol. Mycket enklare än smält socker.

Lussekatter brukar jag också baka. Jag tror det är julens dofter jag vill fylla mitt hem med. Kryddorna i pepparkakorna, saffran i lussebullarna, tomteblossen, knäcken och hyacinterna. Dofter som triggar igång alla minnen, jularna med släkten som barn, förväntan, gemenskap, glädje. Vi är ingen stor släkt, därför var det väl enklare med sammanhållningen.

Men släkter ändras, nya barn föds, de gamla dör, relationer inleds och avslutas. Man flyttar och hamnar i nya sammanhang med nya släktingar. Så julen nu ser inte ut som julen förr men det är likaväl jul. Bara man får vara tillsammans med några av de nära och kära så blir helgen bra. Men nu är det första advent. Nedräkningen har börjat!

H.D.S.L.

Tänka i flera led

Jag gillar att vara förberedd. Överraskningar är inte min grej. Jag vill gärna veta vad som ska hända så att jag kan ha en plan. Och en B-plan, och helst en C- och D-plan också. Jag vill tänka igenom situationen och förbereda mig för vad som eventuellt kan hända. 

Just nu är jag i flytt-fasen. Jag går igenom mitt källarförråd och sorterar ut vad som inte har använts sedan förra gången jag flyttade för tre år sedan. Detta får inte följa med till mitt nya ställe. Jag packar om i kartongerna som står stuvade där nere och kör iväg till Second-handbutiker eller tippen. 

Jag har också lagt ut en del till försäljning på nätet och affärerna går bra! Nu återstår bara lite möbler att bli av med, och det finns alltid second-handbutiker som hämtar sådant, så slipper jag bära själv. Win-win för mig. Jag donerar till välgörande ändamål och jag blir av med mitt överflöd.

För ett överflöd får jag konstatera att jag har. Visserligen har jag flyttat från en villa till en trea och nu går flytten till en tvåa. Varje flytt kräver sin utrensning men denna gång har jag ett annat fokus. Förra flytten var efter min skilsmässa och jag fick med mig halva bohaget för att börja ett nytt liv tillsammmans med mina två barn. Jag rafsade ihop min del av hemmet och drog därifrån.

Vissa saker som kändes viktiga att hålla fast vid då, har med tiden blivit oviktiga. Jag har fått ett annat perspektiv och jag kommer att inreda mitt hem med sådant som jag själv har valt, med sådant jag tycker om och som passar ihop. Inte bara de saker som råkade hamna på min lott i bodelningen. Nu blir det också ett hem utan barn som bor med mig.

När något ska hända så går min hjärna igång. Jag tänker alltid i flera led. Vad som kan hända efter det och efter det och efter det. Jag vill tänka igenom olika scenarier och tänka mig vad som är det värsta som kan hända. Och hur hanterar jag det då? På så sätt känner jag mig skenbart lite tryggare för att jag tror att jag har tänkt igenom allt och kan vara förberedd på allt.

Självklart blir det ändå oförutsedda saker som händer i livet men då är jag ganska bra på att snabbt anpassa mig, tänka om och göra det bästa av den nya situationen. Kanske tack vare att jag har en livlig fantasi och tänker ut olika händelseförlopp. Jag vet inte om jag tjänar något på att ha en massa back-up planer, men jag kan bara inte låta bli. 

Det är väl så min hjärna funkar. Den vill ha en plan och en struktur, kanske för att jag alltid vill göra mitt bästa och det är ju lättare att prestera när man vet vad man pysslar med. Jag vill också gärna vara effektiv och rationell, något man lättast är om man vet vad som väntar och vad som förväntas. 

Sen är det ju faktiskt så att mycket som man befarar ska hända, faktiskt inte händer. Jag kan inte säga att jag oroar mig, för jag är inte den oroliga typen. Men det är ju ändå en typ av lättnad jag skapar när värsta tänkbara scenario inte inträffar. Men ibland önskar jag att jag kunde stänga av min hjärna och inte måste tänka ut allt i förväg...

H.D.S.L.

Nattligt äventyr

Här om natten vaknade jag med ett ryck och jag kände en doft i mitt rum. Inget obehagligt, mer som om någon gått igenom mitt rum med för mycket parfym på sig och doften hade dröjt kvar som ett osynligt moln. Finns det någon här? Här finns ju bara jag och min son, och det är inte hans doft. Har någon tagit sig in?

Med bultande hjärta steg jag upp ur sängen. Allt var mörkt och tyst. Jag smög runt i min lägenhet och undersökte varje vrå. Försökte följa spåret av doften, men det var svagt. När jag slutligen gick tillbaks till min säng så blev doften starkare igen. Min midnattströtta hjärna fattade ingenting.

Jag funderade på om sonen haft någon kompis hemma under dagen som suttit i min säng. Jag grublade på om jag träffat någon under dagen som jag kramat och som lämnat kvar en doft på mig. Ibland när man kramar någon som överdoserat parfym så biter sig doften kvar på en själv i flera timmar. Vet ni förresten att överdosering av parfym kan vara första tecknet på depression, eftersom luktsinnet försvagas då. 

Jag la mig ner i sängen igen och då blev doften ännu starkare. Nu blev jag skärrad. Vad är det för doft? Var kommer den ifrån? Jag borrade ner ansiktet i min kudde och doften var där! I min kudde! Men var i hela friden kom den ifrån? Ingen annan än jag har ju någonsin sovit i min säng! Faktiskt inte!

Så slog det mig plötsligt som en blixt från klar himmel. Plötsligt blev min hjärna vaken och logisk. Tidigare på dagen hade jag varit hos min frissa och klippt mig. Eftersom de hade slutat med BedHead som jag brukar ha i mitt hår, så fick jag prova en ny produkt istället för att få bukt på mitt trollrufs. Produkten hade en främmande doft. En doft som nu fanns i min kudde... 

Mysteriet löst. Hjärtats slag återgick till normal takt. Tänk att en doft i min näsa kunde väcka mig mitt i natten och skrämma mig så. Det luktade inte ens gott... Det tog en stund innan jag hade kopplat av, jag hade väl fått ett adrenalinpåslag i kroppen som höll mig vaken ett tag. Men till slut somnade jag om. Med en främmande doft i mitt hår...

H.D.S.L.

Nu har jag sett ljuset!

Hela sommaren och hösten har jag och min hjärtevän längtat efter att kunna åka iväg på en semesterresa. Nu äntligen blev det tid och möjlighet till det och vi fick en underbar vecka med sol, vila, god mat och promenader. Få vara tillsammans och slappna av, njuta av ledighet och bara vara, utan krav eller en massa måsten.

Ibland har jag velat göra något som inte han vill, då var det inga problem att dela på oss och var och en fick göra det man själv önskade. Vi fick ju ändå många timmar tillsammans. Men ska jag vara ärlig så gillar jag att gå runt och shoppa mycket mer än hjärtevännen, och då är det ju faktiskt bara skönt att få strosa runt bland marknadsstånden i godan ro medan jag vet att han njuter vid poolen istället.

Att ha semester är alltså inte för mig att resa runt, åka på sevärdheter och utflykter, besöka turistattraktioner och vara ute på nöjesställen halva nätterna. Nej, semester för mig är att sova länge på morgonen, ta en promenad eller joggingrunda, äta brunch, ta ett dopp eller bara slöa i solen, vila en stund, shoppa lite, gå ut på en trevlig restaurang och äta en god middag och sedan kanske ta en liten sväng till någon pub eller bar och sedan gå hem till lägenhetshotellet.

För en lägenhet är optimalt på semestern tycker jag. Man gör en brunch själv som man avnjuter i lugn och ro och man har ett rymligt boende där man sköter sig själv men ändå får hotellservice med städning och receptionspersonal. Vi valde att resa från en liten lokal flygplats som flyger direkt till vårt resmål, incheckningen är smidig och väskorna kommer snabbt vid utcheckningen. Lätt, nära och billigt att parkera bilen.

Nu har vi laddat upp med D-vitaminer inför vintern och man känner sig inte lika blek och dyster som man annars kan göra i november. Minnet av en go vecka, lata dagar, solen mot min hud och sanden under fötterna är ett ljuvt minne att bära i vinter. Många glada skratt har det också blivit. Och så älskar vi att kolla på folk och gissa deras liv! 

Det är så härligt att ha en livspartner som uppskattar samma typ av semester som jag, som gillar sol och värme, som vill sova länge på morgonen och som inte har en massa krav på ständiga aktiviteter. Jag tror det är en förutsättning för en ny relation som man inleder såhär i medelåldern att man redan från början är ganska lika.

För nu är det inte lika enkelt att ändra sig, man är den man är och känner sig okej med det. Då vill man ju dela livet med någon som tycker att jag är okej också. En person som jag uppskattar och som livet känns självklart med. Någon jag accepterar precis som han är och älskar utan förbehåll. Man är mer tolerant och klarsynt i den här åldern och vet vad man uppskattar och vill ha.

Det är en förunderlig gåva att få älska och bli älskad. Det är lycka att ha en person att dela livet med, en annan vuxen att prata med, dela de innersta tankarna och känslorna med. En mogen relation med en mogen man är en sällsam upplevelse. Något jag aldrig upplevt och knappt vågade tro att jag skulle få uppleva. Men nu lever jag min dröm. Och nu ser jag solen!

H.D.S.L.

Nu ser jag ljuset!

När ni läser detta befinner jag mig på en solig ö i Atlanten och trots att jag förberett mitt blogginlägg i förväg så lyckas jag inte få iväg det från paddan till bloggen. Det är dåligt med internetuppkopplingen och även om vi betalat 150 kr för wifi så funkar det bara ibland... Jaja jag har ju semester så ni får helt enkelt vänta på mej till jag kommer hem igen nästa söndag!

Men ni kan veta att jag njuter i fulla drag, vänder mitt ansikte mot solen och tar med glädje emot den dag som kommer. Hjärtevännen finns vid min sida och allt är precis som vi längtat efter och drömt om. Ljuset gör gott för själ och sinne. Snart tillbaks till en höst som går mot vinter. Tacksam för ljuva minnen vi skapar här och nu.

H.D.S.L.

Lev och njut idag

Livet kommer inte med några garantier. Inga löften om ett långt och lyckligt liv, inte ens om man har en gedigen Gudstro. Alla får medgång och motgång i en mix under sin livstid, och ingen vet vad, när och hur. En del får mer och en del mindre svårigheter och hur man blir drabbad är inte logiskt och man ska inte ta det personligt även om det drabbar mig personligen.

Det som händer är varken straff eller belöningar, saker bara händer, slumpmässigt, det väljer man inte eller kan välja bort. Jag kan inte välja hur jag har det men däremot kan jag välja hur jag tar det, och på så sätt väljer jag ändå min livsstandard. Förnöjd eller bitter? Livsnjutare eller avundsjuk? Positiv eller negativ? Min inställning till livets drabbningar kan jag välja, och jag kan bestämma mig för att njuta av idag på bästa sätt.

Jag vet inte hur långt liv jag får, kanske 92 som farmor eller 83 som mormor eller så händer en olycka i morgon. Jag kan hålla mig frisk eller jag kan bli sjuk, inget vet något om sin framtid, man kan bara försöka hantera sin dag idag på bästa sätt. Att göra det bästa min idag idag är en möjlighet, ja en skyldighet mot mina nära och kära. Att älska livet oavsett vad livet serverar. 

För även om det skulle vara svårt idag så kanske något fantastiskt händer redan i morgon! Sluta aldrig hoppas, se det vackra i vardagen, se kärleken i din partners ögon. Våga ge ditt allt till den som älskar dig. Oavsett om ni får ett år, fem, tio eller trettio år tillsammans. Det är dagen idag som räknas. Bara idag. Lev helhjärtat och fullt ut.

Att våga leva helt och fullt är en risk, att våga satsa utan garantier för att vinna. Livet är ett vågspel och det kan vara lockande att dra sig tillbaka, sitta still i båten, inte utmana eller bli utmanad, se livet passera utanför mitt fönster. Tryggt, stilla och lugnt låter man livet gå, i ensamhet och utan risk att bli sårad. Men vad blir det för sorts liv?

Nej jag vill leva idag, leva till hundra procent. Skratta, gråta, älska, njuta, resa, utforska, lära, iakkta - ja vara nyfiken på livet och mina medmänniskor varje dag. Lära mig något nytt varje dag, göra något gott för någon annan varje dag. Att ge och att ta, att tillföra något bra i mitt sammanhang. Så att jag aldrig behöver ångra det jag inte gjorde. För det som är gjort är gjort och kan inte ångras.

H.D.S.L.