Summera och planera

Året går mot sitt slut och det börjar bli dags att summera. Jag är just hemkommen från fest nummer tre på tre dagar. Jag bestämde mej för att tacka ja till allt som låter trevligt och roligt när året började och det kan jag verkligen konstatera att det har jag gjort. Kanske lite i överkant. Så nästa år behöver bli lite mer balanserat.

Förra året satt jag mycket hemma och var ganska ointresserad av sociala aktiviteter. Jag hade fullt upp med jobbet och mej själv. Men i år har jag varit med om mycket roligt och trevligt. Vissa veckor har jag nästan bara sovit hemma, i övrigt har jag varit iväg på olika aktiviteter. 

Men nu känner jag att jag behöver bli mer nyanserad i mitt liv och inte tacka ja till allt, även om det verkar bra. Jag behöver tid hemma, tid för mig själv och tid för vila. Lite mer balans helt enkelt. Det har hänt att jag suttit på en fest och längtat hem istället. Andra tillställningar har varit fantastiskt trevliga.

Men under året som kommer ska fokus ligga på att hitta den där inre harmonin, att njuta av tillvaron och att vara nöjd med mig själv och det jag har. Under året som gått kan jag i alla fall konstatera att jag är omgiven av fantastiska vänner.

Underbara människor som jag vill spendera tid med och som vill umgås med mej. Varma, vänliga vänner som vill mej väl. Jag har också kommit ännu närmare min syster och det gläder mej oerhört. Min dotter är vuxen nu och har startat sitt liv och bygger sitt hem. Jag får vara en del av det och vi har en jättefin relation.

Sonen bor på andra sidan jorden så chanserna till att mötas är få. Även om vi har tät kontakt via facetime så är det inte det samma. Vi har bestämt att försöka träffas en gång om året och eftersom han var här i år är det min tur att åka dit året som kommer. Så om bara några veckor tar jag flyget långt, långt bort. Det ska bli underbart!

Nu när barnen är vuxna och klarar sig själva, borde det bli mer tid för mig själv. Men då är det så att föräldrarna blir gamla och behöver hjälp, så man får tillbringa tid med dem. Det gör jag gärna, de har alltid ställt upp för mej. 

Jag är ändå tacksam över mitt liv, jag har en stabil tillvaro, ett tryggt jobb, pengarna räcker och jag har många fina vänner och släkt som bryr sig om mig på ett äkta sätt. Om drygt en vecka är det jul och paketen är klara, hemmet är julpyntat och jag har redan druckit upp tre flaskor glögg!

Året slutar i tacksamhet och nästa år börjar med förväntan på resan, många härliga möten, kvalitetstid med vänner och mer prio på min inre resa. Sorgens mörka moln har hållit sig borta ett tag nu och jag ser fram emot en positiv framtid. Jag ska ta vara på livet, en dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.

Redo för nystart

Sorgen är sista stadiet av kärleken. Därför är det så svårt att släppa taget. För när sorgen går över lämnar även kärleken hjärtat. Sorgen blir det sista man har kvar av den man älskar och man vill inte glömma. Ju starkare kärlek, ju starkare sorg.

Folk i allmänhet skiljer på sorg och sorg. De kan förstå att man sörjer ett litet barn som dött och att sorgen för alltid blir en del av livet. Men när en partner dör förväntas man ”komma över” det efter en tid. Varför är det så?

Dessutom hade jag och han en förhållandevis kort tid tillsammans, även om det var intensivt och innerligt. Han var verkligen min stora kärlek. Men det blir inte enklare för att tiden var kort. På ett sätt istället svårare eftersom vi fortfarande var nyförälskade.

Tiden läker inga sår, det måste man jobba med själv. Sorgen har också sin egen gång som man inte kan diktera villkoren för. Den bara drabbar en. Den har olika stadier som man måste gå igenom. Sista stadiet är nyorientering. Då man är redo att fortsätta sitt liv framåt, inte bara existera.

En söndagsmorgon för tre veckor sedan vaknade jag upp och kände en förändring i mitt inre. Det svarta molnet runt hjärtat hade lättat. Jag var osäker på om det var tillfälligt men det har hållit i sig sen dess. Livet känns lättare och jag kan glädjas på ett annat sätt. Som förr, före sorgen.

Jag hoppas att det är sorgen som lättat. Självklart kommer alltid saknaden att finnas där men sorgen som målar allt i gråskala är jag tacksam om jag slipper. Julen som jag alltid älskat förr, känns åter som en härlig tid. Jag njuter av allt.

Året som kommer ska jag ägna åt att återerövra glädjen, att njuta av allt härligt i livet som jag kommer möta. Jag ska hitta tillbaks till mej själv men med all den kunskap och erfarenhet jag fått de senaste åren. Och all glädje som han gett mig och lärt mig under vår tid tillsammans.

Han var en livsnjutare, en charmör och en glädjespridare. Jag ska lära mig av det och använda det i mitt liv från och med nu. Han hade velat att jag skulle glädjas och ta vara på varje tillfälle som kommer i min väg. Att tacka ja till allt som är bra och utan dåligt samvete tacka nej till allt som inte känns bra.

Nu är jag redo för en nystart. Jag har ingen aning om vad det innebär men jag är redo att omfamna livet igen. Ett steg i taget mot en ljusare framtid. Sakta men säkert finna fast mark under fötterna, komma upp på vägen igen. Vägen framåt.

Mäns våld mot kvinnor

I veckan som gått har det varit FNs dag för misshandlade kvinnor. Drygt 20 kvinnor dödas årligen i Sverige av den man hon älskar eller har älskat. Det är fruktansvärt tragiskt och vi kvinnliga vänner pratar ibland om hur det kan hända, varför hon stannar kvar och vad vi kan göra för att hjälpa.

Jag har läst en del om det, om kvinnor som berättar sina öden och jag har också pratat med kvinnor som lyckats ta sig ur sitt känslomässiga fängelse från en man som misshandlar, fysiskt och psykiskt. Jag har en teori om hur det kan bli så och det är en utdragen process.

Det börjar med att mannen söker en kvinna som är mycket empatisk och har en naturlig fallenhet för att ta hand om andra. När han hittat sitt objekt börjar stora charmoffensiven. Han är otroligt snäll, omtänksam, tacksam och bekräftande. Han kan till och med klämma fram en tår när han bekänner hur lyckligt lottad han är som har träffat henne.

För det är så synd om honom. Han har blivit sviken och besviken, bedragen och lurad. Därför har han svårt med tillit, berättar han, så därför känner hon sig utvald när han säger att han kan lita på henne. En tid av kärlek och harmoni inleder relationen. Men snart börjar sakta, sakta maktbalansen att rubbas.

Det börjar med att han är tacksam för något hon gör, till exempel att han ska på ett viktigt möte på jobbet och ber om hjälp att stryka skjortan. För det blir ju så bra när hon gör det. Snart tycker han att hon alltid kan stryka hans skjortor för att han jobbar så hårt och de har ju kommit överens om att hon sköter tvätten. Om det någon dag inte finns någon struken skjorta blir det ett bråk, för att hon inte sköter det hon lovat. Hon får höra att hon är lat. Nästa fas är att han ska ha en nystruken skjorta varje morgon, fortfarande ljummen när han tar på sig den. 

Allt eskalerar hela tiden stegvis och den verbala misshandeln blir hela tiden värre. Hon är lat, hopplös, hjälplös och värdelös. Ingen vill umgås med henne och de som fortfarande finns kvar utdöms av honom som dumma och de är elaka mot honom. Hon kan väl inte umgås med sådana som inte tycker om honom?

Eftersom hon fortfarande tycker synd om honom och är fast i sitt beteende att hjälpa och stötta, så väljer hon bort sina vänner, en efter en. Till slut är det bara han kvar, precis som han vill ha det. Nu hör hon varningsklockorna ringa och hon försöker prata med honom. Det slutar alltid med våldsamma gräl, hot och ibland en smocka. Hon blir allt mer skrämd och nedtryckt. Hennes självkänsla är i botten och hon ser ingen väg ut.

Varje gång hon försöker ta sig loss, blir det värre hot om allt möjligt, han ska förstöra hennes liv, hennes rykte, göra hennes familj och vänner illa, och han har förmodligen redan tagit kontrollen över ekonomin så hon har inget. Vännerna som varnat henne tycker hon inte hon kan gå till. Hon vill inte höra ”vad var det vi sa” och hon vill inte erkänna att de hade rätt, inte ens för sig själv. Hur kunde hon vara så dum?

Men mellan varven är han plötsligt sitt gamla charmiga jag. Han är ångerfull och ledsen och ber om förlåtelse för sitt beteende, och drar än en gång berättelserna om sveken och besvikelserna han fått utstå. Offerrollen spelar han storartat. Ibland kanske han till och med hotar med att ta livet av sig om hon lämnar honom.

Hon ser inte att vännerna står redo att hjälpa henne på alla sätt de kan. Hon förstår inte att de inte tror på hans lögner. Hon ser inget liv utan honom men till slut ser hon inget liv med honom heller. Hon blir tyst och isolerar sig. Tar på sig skulden för att det är som det är. Hon är ju så korkad. Det kan sluta på tre sätt. Han tröttnar och hittar någon annan att förstöra, förgöra. Han misshandlar henne svårt så hon hamnar på sjukhus eller slår ihjäl henne. Eller så kastar hon sig ut ur relationen i ren desperation - sticka eller ta livet av sig.

Vad kan vi då göra som står bredvid och ser det hända? Vi kan börja med att ständigt påminna henne om att vi finns där. Att vi tycker om henne. Att vi lyssnar när hon vill prata. Inte påpeka att det är en sjuk relation, för det vet hon redan. Inte tjata på henne att lämna honom. Hon måste göra det i sin takt när hon är redo. Inte få henne känna dåligt samvete för att hon inte umgås med oss, inte påminna henne om det uppenbara. Det hon så länge dolt och förnekat.

Om det finns vänner som orkar stå fast, finns det en större chans för henne att våga ta steget ut. Vi ska bara ha tålamod, visa kärlek och omtanke. Allt som hon själv tvingats ha gentemot en man som bara utnyttjat hennes godhet. Vi kanske får vara beredda på att hjälpa henne med det mesta, någonstans att bo, få ordning på sin ekonomi, få tillbaka sin självkänsla. Men det är värt allt om vi kan rädda en endaste kvinna.

Vi måste våga se, utan att försöka gå in och fixa. Vi kan inte påskynda en separation genom att konfrontera honom, då kommer han bara att straffa henne ännu mer. Vi kan inte heller släpa ut henne därifrån med intentionen att det är för hennes eget bästa. Hon måste bli redo att ta striden den dagen hon är vid vägs ände och det finns bara en väg ut och den är bort från honom.

Precis som man säger om en alkoholist som behöver sluta supa, hen måste nå botten innan hen är redo för förändring. När man slår i botten kan man vända, innan dess är det fritt fall. När livet lika gärna kan mistas för det har helt förlorat sitt värde. Endast då kan man få kraften till förändring. 

Det är då vännerna behöver sluta upp. Bilda en ring runt henne, skydda och beskydda henne, hjälpa henne med praktiska ting, aldrig förebrå henne eller kritisera henne för hennes livsval. Få henne att känna sig trygg igen och lyssna på henne när hon är redo att prata, utan att döma eller komma med lösningar. Hon måste själv få forma sin framtid.

Förhoppningsvis kommer hon jobba med sig själv, kanske med hjälp av någon, för att bryta sina destruktiva mönster. Så att hon aldrig någonsin inleder en relation med en liknande man. För om hon inte gör upp med sitt förflutna är det lätt att mönstret upprepar sig och hon träffar en ny man som är lika illa som den förre.

Men det är väldigt svårt att stå bredvid och se allt detta hända en vän vi tycker om. Det är svårt att inte lägga sig i. Men när det gäller såhär komplicerade känslomässiga relationer kan vi inte komma med en praktisk lösning. Förändringen måste komma inifrån. Vi får bara fortsätta stå kvar och vara redo när dagen kommer som hon bryter sig loss. Då får vi ge allt vi har!

meningen med livet

”What is my purpose in life, I asked God. -What if I told you that you fulfilled it when you took an extra hour to talk to that person about life, said the voice. Or when you paid for that person in the store? Or when you saved that animal in traffic? Or when you tied your fathers shoes for him? Your problem is that you equate your purpose with goal-based achievments. God is not interested in your achievments, just your heart. When you choose to act out of kindness, compassion and love, you are already aligned with your true purpose. No need to look any further”.

Jag stötte på denna text av en händelse och det stämde så bra in på mina egna tankar om meningen med livet. Det är få människor som har en solklar, tydlig väg och mening med livet. Vi andra går runt och funderar vad som är meningen med allt. Men behöver det vara så komplicerat?

Det kanske bara är så att vi ska välja att agera utifrån vårt hjärta, med vänlighet, medlidande och kärlek. Vi hamnar gärna i tankar om att vi ska prestera en massa, vi ska bli framgångsrika och lyckas i livet. Men är det meningen?

Som texten ovan säger, vi likställer vår mening med livet med målbaserade prestationer. Men vad som verkligen gör skillnad för andra människor - och för mig själv - är när jag bemöter mina medmänniskor med medkänsla och omsorg. 

Jag mår bra när jag kan hjälpa någon annan, det behöver inte vara stora saker, men att möta ett behov som jag ser att någon har. Sitta ner med någon och prata om livet, betala varorna åt den gamla damen i kön framför mig, rädda en igelkott på vägen som är vettskrämd och rullat ihop sig, hjälpa mina åldrade föräldrar med vardagliga ting. 

Jag gör sådant och det ger mitt liv en mening som går djupare än karriär, ägodelar och rikedom. Det ger en helt annan känsla av att lyckas och att vara rik. Jag är rik på upplevelser och vänner. Jag låter mitt hjärta styra mina handlingar och jag möter godhet och oväntad uppmuntran och välgärningar tillbaks.

För mig är det meningen med livet. Att möta dagen idag med nyfikenhet, att möta människor med ett öppet sinne. Vad kan vi göra för varann för att göra livet ett uns bättre? Hur kan jag hjälpa en medmänniska med de talanger jag har? För det jag bär inom mig är inte menat bara för mig själv. Jag vill ge vidare, dela med mig och ha ett varmt hjärta. 

Det som verkligen betyder något är vem vi är, inte vad vi presterar. Hur vi bemöter varandra, att vi kan visa omtanke och vänlighet. Men det gäller inte bara andra utan även mig själv. Jag behöver vara snäll mot mig själv, hitta det som gör mig glad och tillåta mig själv njuta av livet. Meningen med livet är att leva fullt ut. Att ta vara på varje dag, varje tillfälle som kommer i min väg. Våga säga ja likaväl som att våga säga nej. Vi har inga garantier för en morgondag. Livet pågår här och nu.

Att hitta tillbaks till mig själv

Det är redan mitten av november, advent och jul närmar sig med stormsteg. Jag har haft kluvna känslor inför denna högtid. När barnen var små var det så roligt att pyssla och pynta. Man såg förväntan glittra i deras ögon och allt var så spännande och magiskt. Granen, paketen, ljusen, maten och godiset.

Så flyttade barnen hemifrån och min jul blev lite mer balanserad. Jag köpte pynt som jag, och bara jag, tyckte om. Jag gjorde bara det som var roligt, resten köpte jag färdigt eller struntade i. Julen blev mysig ändå.

Men så kom första julen efter min hjärteväns död. Det var svårt att känna glädje och jag pyntade minimalt. Året därpå gjorde jag ett halvhjärtat försök att hitta julstämningen men vem skulle jag göra jul för när det bara fanns jag? 

Nu är det då dags igen för adventspynt, julmusik och pyssel. Allt som jag älskat förr men tappat lusten för på grund av allt som hänt. Men ju närmare tiden kommer mot jul, ju mer har jag kommit till insikt om vad jag behöver göra.

Jag måste återta glädjen jag haft över julen. Jag kan inte klandra julen för att jag varit ledsen, det är inte julens fel. Julen är lika strålande och underbar som alltid och jag har bestämt mig för att glädjas. Jag vill uppleva alla fina känslor och minnen jag har av julen.

Så nu blir det julmusik för hela slanten, granen ska upp igen i år, ljus och pynt ska fram. Jag ska åter igen glädjas över julen, för min egen skull. Jag har bestämt mig för att hitta tillbaks till mig själv, det som har glatt mitt hjärta förut ska få göra det igen.

Mycket handlar om att tillåta mig själv att känna glädje, att inte låta sorger överskugga det som är roligt, trevligt och härligt. Låta positiva känslor flöda fram och hitta min väg framåt. Allt som hänt har format mig men jag ska själv bestämma till vad jag formas.

Jag vill inte längre bara svepas med dit mina känslor tar mig, jag vill hitta tillbaks till den jag är innerst inne. Glad, förväntansfull, kreativ och äventyrlig. Allt detta har fått stå tillbaka men nu är det dags att inleda en ny fas i mitt liv. Jag måste ta nya steg mot en ny framtid. Det som har hänt har hänt, jag har lärt mig massor men nu måste jag fortsätta framåt!

Kärlekens mysterium

När man blir ensam är det flera saker man saknar. En annan vuxen att dela livet med, någon att komma hem till, någon att prata med om sina innersta tankar. Även om man har goda vänner som kan fylla en del av tomrummet, fattas det ändå den där närheten, innerligheten och kärleksrelationen med en partner.

Just kärlek, känslan att älska någon och att vara älskad, är det jag saknar mest. Det blir ett tomrum i själen som inte kan fyllas av barn och familj eller vänner. Det är en annan sorts kärlek. När den rycks bort blir känslan överväldigande tomhet.

Ensamheten blir påtaglig, även när man befinner sig mitt i gemenskapen av släkt och vänner. Man är ändå ensam för att man har förlorat sin hjärtevän, sin själsfrände, sin livspartner, sin stora kärlek. Kan man nånsin bli lycklig igen?

På ett plan kan man känna sig lycklig. Man har människor omkring sig som är betydelsefulla, man möter omtanke och vänlighet, man gör roliga och trevliga saker, man äter gott och kopplar av i sitt rofyllda hem. Men något fattas.

Just känslan av att kärleken fattas mig när den tagits ifrån mig är svår. Självklart saknar jag honom som gav mig kärlek men han är borta för alltid. Kan det vara möjligt att träffa någon annan som jag skulle kunna älska? 

Tanken har slagit mig att möjligheten finns. Samma kärlek går inte att finna men en annan kärlek, en annan sorts relation med en partner på ett nytt sätt. Någon att vara tillsammans med, uppleva saker med, någon att krama.

Även om det skulle komma en ny kärlek i mitt liv, betyder inte det att den andra kärleken försvinner. Detta är kärlekens mysterium - ju mer den delas ju större blir den. När man får barn älskar man detta barn gränslöst och när man väntar andra barnet undrar man om man kan älska detta barn lika mycket. Det kan man.

Därför gäller det att den nya partnern förstår att det finns ett rum i hjärtat som redan är bebott. Även om partnern är död, är inte kärleken död. Men hjärtat kan växa i takt med kärleken och nya rum skapas. 

Kärleken är magisk, den är gränslös och när den försvinner kommer melankolin i dess ställe. Det kan vara bekvämt att stanna i det, men samtidigt finns en längtan efter kärlek igen. Men vågar man försöka igen? Den kan ta slut, den kan gå fel, det kan göra ont.

Trots det kommer drömmarna om en ny kärlek. Någon att älska och bli älskad av. Någon jag kan kalla min. Hjärtats vägar är ett mysterium, ensamma hjärtan söker varann. Men kommer jag att våga om chansen visar sig? 

Döden kommer vi inte undan

En intensiv vecka har passerat. Jag har haft gäster tisdag, torsdag och fredag. Jag har varit hemma i min hemstad i lördags så idag söndag är det skönt att ha en vilodag. Det har också varit Allhelgonahelg denna helgen. Den helg då man minns och hedrar de döda lite extra.

Den helg då människor faktiskt kan och vågar tala öppet om döden. Vi drabbas alla förr eller senare av att någon vi älskar dör. En partner, en förälder, en vän. Allas våra liv kommer sluta med döden, även om vi inte vill tänka på det. Men det är oundvikligt.

Att prata om döden och om de som har dött kan kännas svårt, men när man vågar acceptera döden blir livet mer levande. Det blir en prioritet att ta vara på varje dag, varje stund, varje tillfälle. Jag lever idag och jag ska ta vara på det.

För att hedra de som gått före in i efterlivet borde vi andra leva här och nu fullt ut. Men det är inte lätt när hjärtat är tyngt av sorg och saknad. Det är svårt när man hamnar ur kurs och inte riktigt vet hur eller vart man ska fortsätta.

Sånger, filmer, dikter, platser. Så många saker som påminner om livet som det var förut. När livet var en lek och en dans på rosor. Ett tag undvek jag allt som påminde om det, men till slut var jag tvungen att konfrontera mig själv. 

Nu är jag i en process där jag väljer det jag kan fortsätta tycka om, saker som jag kan känna är mitt, och välja bort det som gjort sitt. Livet går vidare och jag formar sakta mitt nya liv. Jag är mer selektiv i vad jag spenderar min tid med och vilka vänner jag umgås med.

Jag är också mer trygg med att göra saker på egen hand. Jag kan vara ensam utan att känna mig ensam. Det är en stor skillnad i det. Jag tar dagen som den kommer, hittar de små guldkornen i tillvaron och gör det bästa av det. Mitt liv, mitt enda liv, pågår här och nu.