Det annorlunda livet

 Samma argument om det positiva i att ändra till sommartid, som att det blir ljusare på morgonen (att det blir mörkare på kvällen nämner man inte) används som negativa argument när man ändrar tillbaks till normaltid. Ljusare på morgonen och mörkare på kvällen. 

Jag föredrar dygnsrytmen på normaltid. Jag behöver lite extra dagsljus på morgonen när det går mot vinter. Man är tillräckligt trött ändå. De mörka kvällarna inbjuder till att tända ljus och kura ihop sig i soffan med en film som underhållning.

I vilket fall, är snart ljuset ifatt klockan och efter bara några veckor har man mörka morgnar på vintern i alla fall. Det är som om hela landet saktar ner när vi går mot vintern. Jag tror vi behöver det extra mycket i år, när pandemin varit som en stor stressfaktor på oss alla.

Eftersom vi just nu ser en ökning av fall för närvarande, behöver vi stanna upp och tänka till. Ja, vi är trötta på den här skiten, vi är trötta på isolering och distans, vi är trötta på inställda evenemang och uppskjutna möten. Vi vill bara att allt ska bli som vanligt igen.

Men just därför att vi blivit trötta och nonchalanta stiger siffrorna på antalet smittade igen. Vi får fundera på om detta ska bli vårt nya vanliga. Kanske kan vi aldrig fullt ut återgå till våra vanliga liv. Kanske blir aldrig världen som förut.

Man får då göra avvägningar vad som är värt risken och inte. Man får på samma sätt bedöma hur jag kan göra mina möten med mina medmänniskor så säkra som möjligt. Vissa saker ”måste” man inte bara för att jag alltid gjort det förut. Som min pappa alltid säger, alla sätt är bra - utom de dåliga.

Mina föräldrar vill inte ha hemtjänst, de provade ett par dagar men slutade tvärt. Det funkade inte alls som de hade hoppats. Så istället är det jag och mina syskon som hjälper till med att handla, städa och annat. Men vi kan tycka att det är bättre att vi tre kommer dit än att många inom hemtjänsten kommer och går.

I början avhöll vi oss från att kramas, men efter ett tag blev de deprimerade och började hålla räkning på hur många innestående kramar de hade tills vi kunde börja hålla om varann igen... sen sa faktiskt Herr Tegnell att det var bättre att kramas (om man vänder bort ansiktena från varann) än att hälsa i hand. Då började vi kramas igen, och gissa om det var en lååååååång kram! 

Det finns en balansgång mellan det fysiska och det psykiska måendet. Ibland måste man bestämma vilket som är viktigast. För mina föräldrar är det så att de redan är gamla och med sina krämpor, så det känslomässiga är det viktigaste. Att få en kram av sin dotter, att sitta intill och titta på bilder eller äta en god måltid.

De vet att de bara har en kort tid kvar här på jorden så de vill göra det mesta och det bästa av den tiden. Jag håller fullständigt med dem. Jag vet ju att plötsligt kan livet vara slut, trots att du inte fyllt 91, som min pappa. Ta vara på dagen, en dag ska vi dö men alla andra dagar ska vi leva.

En timme hit eller dit

 Äntligen normaltid! Denna galenskap med att ställa om klockan, ta bort en timme i ena änden och lägga till den i den andra, för att ett halvår senare göra det motsatta. Man tjänar ljus, säger man. Kanske det men i fel ände för oss som är kvällsmänniskor.

Det är jättesvårt att bli tvungen att gå upp en timme tidigare och försöka somna en timme tidigare hela våren och sommaren. Jag har nog en stark inre klocka och jag vänjer mig aldrig. En timme kanske de flesta tycker är löjligt, men inte för mig.

Konstigt nog klarade jag tidsomställningen galant när jag reste till Australien. Men det är kanske för att det är ”rätt” håll. De ligger 10 timmar före, så jag fick vara uppe på natten och sova på dagen. Det finns också lite knep för att lura kroppen på tiden.

Redan när jag stiger på planet i Sverige, ställer jag om min klocka till Australiensisk tid. Så att jag under hela resan (som tar ett och ett halvt dygn med mellanlandning) har koll på tiden på min slutdestination. Det är också lättare att hålla sig vaken på natten och sova framåt småtimmarna, tycker jag.

Jag har inga problem med att sova på planet, det är stora fina plan på såna långresor, man har en egen tv-skärm med massor av filmer och serier, all servering ingår i biljetten (all inclusive) och de frågar hela tiden om man vill ha något att äta, något att dricka, i alla fall med det flygbolag jag flög med.

Jag reste dit senast nu i januari i år och kom hem i grevens tid. Bara ett par veckor senare stängde de gränserna in och ut ur landet pga corona. Det är många asiater i Australien och det var från det hållet som viruset kom från början.

Så nu har vi ingen aning om när vi kan ses nästa gång. Tanken är att de ska komma hit nästa år, och vi får verkligen hoppas att denna pandemi är historia då. Den psykosociala skada människor lidit är snart svårare än den fysiska. Det är inte för inte som isolering är det hårdaste staffet en brottsling kan få.

Mina bästa appar

 Jag minns när Facebook kom till Sverige 2006 och jag gick med 2008. Det var jättespännande och plötsligt hittade man gamla vänner som man förlorat kontakten med. Senare kom Instagram och jag gick med där också. 

Efter det har det dykt upp ett antal sociala nätverk och jag skaffade både Twitter och Linkedin. Men sedan har jag valt att avstå. Snapchat och Viber till exempel och det snaste, Tiktok. Sen finns ju alla dessa dejtingsajter som en del tycker jag borde prova. 

Men jag har istället valt lite andra appar som jag tycker är intressanta. Birthday som visar när någon fyller år. Gravar som visar var folk är begravda. Blixtvakt talar om var åskovädret finns, Flightradar 24 visar alla flygplan i världen och du kan följa en specifik flight och se om de håller tidtabellen.

Nu när jag har en cromecast till min TV så har jag diverse appar för att se på TV. Netflix och Disney+ är mina favoriter men de flesta TV-kanaler har en play-app så man kan se på sitt favoritprogram när man vill. Annars har jag ett tiotal tv-kanaler via en kabel i väggen som ingår i hyran.

ICA-appen använder jag nästan dagligen. Jag skriver min inköpslista där, kollar in extrapriserna, stammispriserna och andra erbjudanden. När jag valt min favoritbutik så hamnar mina varor i inköpslistan i butiksordning. Snabbt och smidigt att handla!

Dessutom finns det ett fantastiskt receptregister att hämta inspiration från. Det var längesedan jag lagade mat exakt från ett recept, nu är det mer idéer för min matlagning men man behöver lite nya influenser emellanåt. Jag tycker det är roligt att laga mat och trots att det oftast bara är till mej själv så ska det vara fint och gott.

Sen har jag ju en app för min blogg. Jag skriver texten i Pages och sedan publicerar jag den i Blogger. Jag har bloggat sedan 2013 och nu är det en tradition varje söndag att sätta mig ner och skriva. Ibland har jag en idé som jag funderat på länge, ibland får det bara komma till mej när jag börjar skriva. Och på något märkligt sätt gör det alltid det.

Bloggen är främst för min egen skull. Att skriva ner mina tankar hjälper mej att sortera och få det ur mitt system liksom. Jag grubblar mindre när jag skrivit av mig. Jag bearbetar och analyserar. Om jag sedan kan hjälpa eller inspirera någon annan samtidigt, är det en förmån. 

Om framtid och saknad

 Jag behöver roliga saker att se fram emot. Det behöver vi alla och kanske extra mycket nu i tider som dessa. Det är mycket som blivit inställt, uppskjutet och flyttat pga corona. Till slut blir man less och behöver göra något, men med vett och sans och distans.

Jag har fått semester i slutet av november, då ska jag resa upp till norrland och hälsa på min syster med familj. Det ser jag verkligen fram emot. Jag har tänkt ta tåget men det går inte att boka biljetter ännu, eftersom SJ inte vet hur banarbetet ser ut... 

Tycker de borde ha en mer långsiktig planering än en månad, jag vill planera mitt resande nu. Det är en del av nöjet med att resa - att planera. Det är ju lite att ordna med, hur jag tar mig till stationen och när jag ska hämtas på stationen i Sundsvall.

Men innan dess ska jag hinna med en klassträff, en tjejkväll, pappas 92-årsfirande och en fest med arbetskamrater. Jag behöver ljuspunkter att se fram emot, även om jag också uppskattar en hel dag ensam hemma.

Det kommer stunder när jag saknar min partner mer än vanligt. Fredagskvällar tex, när vår rutin brukade vara att handla tillsammans efter jobbet, sen lagade jag mat, vi åt, han diskade och sen la vi oss i varsin ände på soffan och tittade på en film.

Det var inget märkvärdigt men vi var tillsammans. Jag kan sitta i soffan och stirra på hans tomma plats och sörja en stund. Sen måste man rycka upp sig och se att man har fortfarande bra saker i livet och roliga saker att se fram emot.

Ibland går jag till kyrkogården men inte alls lika ofta som förut. Jag blir mest arg när jag kommer dit och läser hans namn på stenen. Arg att han är borta, arg att min kärlek togs ifrån mig, arg att min framtid försvann med honom. Men vem ska jag vara arg på?

Det finns inget utlopp för det, för frustrationen. Så man får jobba på att låta den energin transfereras till något mer positivt. Jag har mina barn, som ger mig mening, jag har min släkt och mina vänner. Jag har ett bra jobb med trevliga arbetskamrater och jag har ett fint litet radhus med en lagom stor trädgård.

Saknaden finns mitt i det också och så får det vara. Den som förlorat någon man älskar får lära sig att leva med det. Så länge man minns den som gått bort kommer man sakna. Och den man älskar vill man aldrig glömma, det minnet vill man vårda.

Tankar om tankar

 Jag har odlat svarta tomater i år. Det var första gången och det var väldigt spännande när den första mognade och jag kunde smaka på den. Jag delade den och blev lite förvånad, för den var alldeles ljusgul inuti. Men den smakade precis som en vanlig tomat.

Mina tankar seglade vidare och jag funderade på oss människor. Vår utsida speglar inte alltid vår insida, vi kan dölja mycket under ytan. Men vi är alla människor, med alla våra erfarenheter och egenheter. Vårt inre bagage syns inte alltid, vi försöker vara som alla andra.

Glada, nöjda, lyckade, med allt i livet på plats. Men hur många av oss har verkligen det? Det är alltid någon lös del som ligger och skramlar i asken som vi stoppat undan i vårt inre. Men när vi ser på andra ser vi deras utsida och det verkar som om alla andra har det så bra.

Vi berättar inte för alla om våra funderingar, vår oro och känslan av att inte vara nöjd med livet. Kanske har vi en god vän som vi kan dela allt med och jag hoppas att du också har det. Man behöver vädra allt sådant för att få lite perspektiv. 

Annars är det lätt att tankarna går i cirklar och det kan bli en nedåtgående spiral. Vi kan dra ner oss själva i grubblerier och missmod om vi inte lär oss att styra våra tankar. För det är våra egna tankar och vi kan styra dem. Inte låta dem styra oss.

Nej det är inte alltid så lätt. Gamla mönster och tankebanor bryts inte så enkelt. Man behöver göra medvetna val, öva på att tänka annorlunda och inse att alla människor kämpar med något. Jag är inte ensam. Om vi vågar vara ärliga mot oss själva och andra, kommer vi förstå att det är så.

Våra livsresor ser olika ut och vi kan fnysa åt andras problem som vi själva inte tycker är något. Vi kan tycka att andra inte förstår oss. Varför inte vara lite mer generös i vårt bemötande av andra människor och samtidigt vara lite mer överseende mot mig själv.

De flesta av oss gör så gott vi kan med det vi har och försöker leva utan det vi inte har. Även om vi tycker att vi saknar en del kan vi trots allt ha ett bra liv. Inte en endaste en av oss har ett fullkomligt, komplett liv. Men i sprickorna kan ljus tränga igenom, det kan det inte om vi bygger oss en mur.

Hösten är här

 Även om jag älskar sommaren med sol och värme, betyder inte det att jag inte uppskattar hösten. I år har hösten varit ovanligt varm och fin, det är skönt. På sommaren ser man allt växa och blomma, på hösten är det skördetid. Jag plockar äpplen, tomater, squash och kryddgrönt i min trädgård och i skogen växer svamp. 

Sen ska man ta hand om allt. Äpplen blir pajer som jag bakar i folieformar och fryser ner till senare tillfällen. Tomater blir tomatsås att spara och tomatsallad att äta nu. Squash blir en tillsats i grytor och sallader och nu har jag även testat att göra inlagd squash som typ bostongurka.

Kryddväxterna är de enklaste att ta hand om, bara att hacka ner och antingen frysa eller torka. Gott att ha hela vintern. Mina jordgubbsplantor gav så lite skörd att det blev bara några få varje dag så de åt jag direkt. Rabarberna blev paj de också.

Det finns mängder av blåbär och lingon i skogen också men jag plockar inget av det. Blåbär är så galet tråkigt att plocka även om de är goda, och lingon är inte ens goda. Men det är så skönt att komma ut i naturen på hösten. Luften är hög och klar, myrorna har krupit ner i stackarna, nackdelen är älglopporna som anfaller och bits.

Kvällarna är mörka nu så då blir det extra mysigt att tända lampor och ljus. Jag sover bättre också när det är mörkt ute. Det enda som är dåligt med hösten är att den leder till vintern. Det är årstiden jag inte gillar alls. Frånvaron av solsken, kyla, regn, slask och snö. Inget för mej.

Men så kommer sakta men säkert en ny vår och årstidscykeln börjar om igen. Allt i naturen som verkade ha dött under vintern har egentligen bara sovit och börjar spritta av solens strålar. Låt oss hoppas att nästa vår blir betydligt bättre än den senaste. Utan corona, med frihet att kramas.

Digital kommunikation

 Har du också funderat på vad folk gör med sin mobiltelefon? Ja, till exempel om jag skickar ett meddelande till någon, så kan det ta en bra stund innan man får svar. Inget konstigt med det, man kan ju vara upptagen med annat. Men så får man då äntligen svar och jag svarar tillbaks direkt med en ytterligare fråga.

Men då kan det ta nån timme innan man får ett nytt svar. Då börjar jag undra. Jag tänker att man tar fram mobilen och svarar på meddelandet så snart man kan. Men vad gör man sen? Lägger bort den och glömmer bort den? Jag tycker det är lite konstigt.

Eller ännu värre om man får en fråga på sms och så svarar jag men så tar det en evighet innan man får bekräftelse tillbaks, kanske en hel dag! Vad hände där liksom? De flesta av oss har ju faktiskt vår mobiltelefon nära till hands och vi tillbringar mycket tid med dem. Vad är det som gör att vissa ignorerar meddelanden?

Eller glömmer man helt enkelt bort dem? Man blir distraherad med något annat och sen har man helt glömt bort att man var mitt uppe i en digital konversation. Det finns så många vågor att surfa på, facebook, Instagram, massa klipp på Watch som dyker upp, länkar, vänners delningar av olika saker, mail, messenger, sms och alla andra appar som delar bilder och filmer.

Det är lätt att drunkna i flödet, eller i alla fall svepas iväg av alla vågor. Det tar aldrig slut och hela tiden lockas man in på nya spår. Tiden bara flyger iväg. Vill man fördriva sin tid kan man bara logga in online på något av nätverken och så kan man fastna, lätt och länge.

Men vad är det då som gör att man glömmer bort sin vän på andra sidan tråden? Har vi förlorat vår förmåga att prioritera och välja ut vad som är viktigt? För jag tror ju ändå inte att man lägger bort telefonen mitt i en konversation och går ut på en promenad... för mobilen behöver man ha med sig för att mäta stegen och antal kilometer så att jag kan föra statistik över mina promenader.

Med den digitala världen följer också kontroll. Vad jag gör, när jag gör det, var jag befinner mig. Allt registreras. Även allt jag gillar följer mej och skapar nya idéer och förslag på vad jag kanske också skulle kunna gilla. En del är generösa med att dela sitt liv och sina åsikter på sociala media, medan andra är restriktiva. Jag tillhör de senare.

Dock är jag noga med att svara på samtal och meddelanden. Min mobil är alltid nära till hands och jag vill att mina barn och mina vänner alltid kan nå mej när de behöver. Dock finns det tillfällen när jag undviker att svara, för mitt i all digital kommunikation pågår ju livet. Det riktiga livet. Det personliga mötet. Det går alltid före.