Besserwisser

Det är intressant med människor som alltid vill berätta hur saker och ting ska göras för att det ska bli på rätt sätt. De som alltid har en stark åsikt och alltid framför dom lika starkt. De som har sig själva som måttstock på världen och har ett omåttligt behov av att tillrättavisa andra.

Det är intressant att lyssna till hur andra anser att jag ska lyckas med mitt liv. Hur jag ska träna, hur jag ska äta, hur jag ska dejta. Oftast tycker dom inte att jag gör rätt. Nähä, sådär kan du inte träna! Du får inte springa så långt, du är ju ändå nybörjare! Du får inte springa hela tiden, du måste gå mellan varje kilometer. Du får inte springa ensam, du behöver träna i grupp. 

Men jag vill inte gå, jag vill springa! Går gör jag ändå, fyra gånger om dagen med hundarna. När jag springer vill jag springa och inte tappa farten, tvärtom så ökar jag farten i nedförsbackarna. Bäst springer jag när jag är arg eller upprörd. Då är väl redan adrenalinpåslaget igång. Sämst springer jag när jag är ledsen. Det har varit en snabb och två långsamma rundor denna veckan.

De som har mest kritik att framföra är de som själva inte tränar speciellt mycket. Dom tycker och tänker och drar fram sina egna dåliga erfarenheter, idrottsskador och misslyckanden. Men jag är ju inte dom. Jag lyssnar på min kropp och jag känner min kropp nu. De som ger bäst feedback är de som själva tränar hårt. De kommer med tips och nya infallsvinklar och utbyter erfarenheter.

Du äter för lite, säger dom. Men förut när jag var jättestor, var det minsann ingen som sa att jag åt för mycket. Vad är det som gör att människor anser sig ha rätt att uttycka sina åsikter nu? Lite gott kan du unna dej, säger dom när jag tackar nej till tårtan. De förstår inte att en matmissbrukare som jag inte tycker att äta sötsaker är att unna mig något. Det är att trilla dit i fällan. Att kunna köpa en klänning i vilken butik som helst och hitta en storlek som passar, det är att unna sig! 

Du måste ut och träffa nya män, dejta och flirta, tycker dom. Gå ut på Harry's eller Gästis, tacka ja till fester och partyn. Öppna mina ögon och se alla möjligheter där ute. Men det här är svårt! Hur ska jag våga? Vill jag ens lära känna någon ny? Jag har ingen lust att prova mig fram. Jag tänker väl för mycket, men jag är mer intresserad av insidan än utsidan. Behöver trygghet, ömhet och romantik. Behöver uppmuntran, kärleksfulla ord och uppskattning. Allt det där som jag saknat så länge. Jag är kanske bara feg, men jag tror fortfarande att om det finns kärlek för mig så kommer den att hitta mej. Jag kanske inte behöver leta? Den kanske finns nära och bara väntar?

H.D.S.L.

Komplett guide för att finna den perfekta partnern

När man är singelpingla så träffar man på ett antal spännande män. Om du letar efter någon, kommer här en generell guide av de olika typer av män man kan träffa på. Du får själv bedöma vad som är bra eller dåligt, vi har ju alla olika tycke och smak. 

Hunken

Han är snygg, ursnygg, men det är han ytterst medveten om också. Jobbar oftast som säljare eller mellanchef. Tränar på gymet och i löpspåret. Magmusklerna är en perfekt tvättbräda. Han charmar dig knäsvag men fladdrar snart iväg till nästa blomma som en vacker och sorglös fjäril.

Naturbarnet

Motsatsen till hunken är naturbarnet. Har ett alldagligt utseende och ett halvtråkigt jobb men han lägger mycket tid och energi där ändå. Han säger vad han tycker och tänker och ber inte om ursäkt för det. Kan upplevas som bufflig men har en oemotståndlig pojkcharm som han är totalt omedveten om.

Bossen

En gentleman i övre medelåldern som är företagsledare. Van att bestämma och driva projekt. Om du blir hans måltavla kommer han att skryta om sina miljoner på banken, visa sina ägodelar och lova dig ett liv i sus och dus. Han är världsvan och helt säker på att få sin vilja igenom.

Blyger

Han har varit singel alltid eller levt i en dysfunktionell relation. Han vågar inte titta på dej när han pratar med dej, väljer hellre att ringa. Ändå kan han inte låta bli att ta kontakt, trots sin blyghet. Ser lika blek och trist ut som han är i sättet. Med honom får du en man som gör allt du säger.

Clownen

Har ett jobb men är sällan där. Skojar och skrattar och försöker charma dig med sina lustigheter. Jättesnäll men inte speciellt smart. Clownen är en täckmantel för hans insida. Är under ytan ganska deppig och dricker ibland lite för mycket i sin ensamhet.   

Hundfångaren

Han är singeln som kommit på att en hund är en jättebra raggningsgrej. Antingen skaffar han en hundvalp eller så håller han sig på platser där man brukar rasta hundar. Tar kontakt med tjejer genom att prata om hunden, hans eller din. Men snart handlar samtalet bara om er.

Falskspelaren

Han är framfusig i sina närmanden, vill träffas omedelbart, men absolut inte visa sig ute på stan med dig. Allt är jättehemligt och snart kryper det fram att han har fru och barn men vill gärna både ha kakan kvar och äta upp den.

Grottmannen

Han jagar och fiskar, plockar bär och svamp. Kan alla fågelarter. Stark som en oxe och kan ibland vara lika trög. Fast i traditionella könsroller och bevakar svartsjukt sin kvinna, liksom alla andra byten som han erövrat.

De karaktärer jag beskriver är inte specifika personer, utan olika särdrag som jag smält samman till olika personligheter. Så vad är viktigt när man väljer partner? Utseende? Rikedom? Charm? Intressen? Trygghet? För jag är ledsen att behöva konstatera det, men det finns ingen som har allt...

H.D.S.L.  

Vinna eller förlora

Det där med att tävla är inte min grej. Jag bryr mig inte om ifall jag vinner eller förlorar, för över tid kan jag bara konstatera att ibland vinner man och ibland förlorar man. Självklart känner man sig mer lyckad och framgångsrik när man vinner, det är ju en bekräftelse på att man gjort något bra.

Men om du förlorar? Har du gjort något dåligt då? Du kan ju faktiskt ha gjort så gott du kunde, presterat ditt allra bästa. Ändå räckte det inte till. Någon annan var bättre, duktigare, smartare. Men du var ju också bra, duktig, smart. Därför är du ingen förlorare även om du inte vinner.

När jag tränar, gör jag det ensam. Har inget behov av att mäta mina prestationer mot andras. Jag springer i min takt och jag lyfter de vikter jag orkar. Jag tävlar i så fall mot mig själv, när jag vill bättra på mina egna prestationer. Men har inga funderingar på att tävla eller träna i grupp.

Det finns de som alltid måste vara störst, bäst och vackrast. Dom måste krossa allt motstånd och om det inte går, så krossar dom motståndaren. Allt för att vinna, oavsett om det är moraliskt rätt eller inte. Det är bara segern som spelar roll, inte hur den vanns.

Men om du nu är den som blir besegrad, är du därmed värdelös? Absolut inte! Kom ihåg att det kommer en ny dag, nya möjligheter, nya chanser, nya vinster och nya förluster. Detta är livet, och det enda som gäller är att aldrig sluta kämpa. Aldrig sluta försöka. Aldrig sluta drömma. Aldrig sluta längta efter ett bättre liv. 

Du är inte besegrad när du förlorar, utan bara när du ger upp. Ge inte upp. I morgon är en ny dag. Vem vet vad som väntar på dig där! Det som verkligen är värt att vinna är kärlek, hopp och tro. Det går inte att köpa för pengar. Kan inte tvingas fram eller köpslå kring. Den som finner kärlek, hopp och tro är den verkliga vinnaren och en sådan vinnare vill även jag vara!

H.D.S.L.

Förlåt...

Tidigt i livet lär vi våra barn att säga förlåt. När dom gjort något dumt så tvingar vi dom att be om förlåtelse. Motvilligt muttrar dom f'låt medan vi bestämt har föst fram dom. Klart det inte blir med övertygelse och självklart blir ordet förlåt missbrukat direkt. 

Vi lär oss att allt dumt vi gjort blir bra igen bara vi säger det magiska ordet förlåt. Men ordet förlåt löser inga problem. Ingenting blir bra av att jag säger förlåt. Ingenting förändras eller blir bättre av att jag bara säger förlåt. 

Det som är viktigt är insikten om mitt fel och känslan av ånger. Att säga förlåt är absolut inte fel, men det måste komma från hjärtat och innebära en vilja till förändring. Det måste vara ett resultat av att jag ångrar mig och vill korrigera mitt misstag. 

Att bara kasta ur sig det lilla ordet förlåt och sedan fortsätta på samma dåliga sätt löser inga problem. Att säga förlåt måste följas av en intention till förändring. Sen kan vi alla göra fel och fel igen. Men att kunna erkänna att man gjort fel är både stort och starkt.

På den andra sidan ligger styrkan i att kunna förlåta. Även om jag vet att den andre har gjort fel så kan jag förlåta ändå. Om man kan inse att alla gör fel och misstag, även jag själv, är det betydligt lättare att mötas som människor. Ja, till och med om den som gjort mig illa inte ber om förlåtelse eller kanske inte ens inser att hen har gjort mig illa, så kan jag ändå välja att förlåta. 

Inte för att slippa bråk eller för att vara snäll mot den andre. Utan faktiskt för min egen skull. För så länge du bär på oförlåtelse och oförsoning i ditt sinne så kommer den som gjort dig illa ha en stor plats i dina tankar. Negativa tankar och obekväma känslor. Släpp dig själv fri och ditt sinne genom att förlåta och släppa taget. Först då blir du fri på riktigt och kan möta framtiden utan negativa tankar från det förflutna.

Personen du väljer att förlåta behöver inte vara medveten om det, hen kanske inte ens lever längre, eller saknar insikt om sitt fel eller förmåga till ånger. Då kan du vara både storsint och ödmjuk och förlåta ändå. En vacker dag är det kanske du som behöver förlåtelse trots att du inte förtjänat det.

H.D.S.L. 

Nu är jag i mål. Och nu då?

Mitt nyårslöfte för 2014 var att till sommaren 2015 ha gått ner 25 kilo. En försiktig målsättning som jag inte var helt säker på att jag skulle klara. Nu åtta månader senare är jag redan framme vid målet. Det har varit en galen resa! Mycket svett och tårar, kamp och beslutsamhet.  Med en självdiciplin som jag inte ens hade en aning om att jag ägde, har jag tagit mig hit.  Jag har en helt ny kropp idag (förutom att skinnet fortfarande är ett par nummer för stort) och jag känner mig frisk och stark som aldrig förr.

 

Men nu då? Känner jag mig nöjd när jag ser mej i spegeln? Näpp… Lite till vill jag nog få bort… Magen, låren, rumpan, överarmarnas undersida… Visst ser jag att jag är mindre och inte minst märker jag det på kläderna, men på något konstigt sätt tycker jag ändå att jag är tjock. Ändå förstår jag rent logiskt att jag inte är det. Jag ser min klädstorlek och jag ser siffrorna på vågen och kan rationellt konstatera att jag är ”normalstor”.  Men ändå är det som om jag ”ser” det jag alltid har sett förut.

 

Egentligen borde nästa fas vara att hitta en livsstil med kost och motion som bibehåller min nya form och storlek. Men istället funderar jag på att ta bort 5 kilo till. Då kanske det blir lite bättre? Då kanske jag ser att jag är smal? Då kanske jag blir snygg? Hur får man skinnet att tajta till sig? Är jag kanske för gammal? Kommer det alltid hänga sådär under armarna?När jag stannar upp min självkritik kan jag fråga mig själv: Kommer jag någonsin att bli nöjd? Blir jag någonsin färdig?

 

Två stora skillnader är det i alla fall i mitt dagliga liv. För det första är det kläderna. Ingenting passar längre. Jag syr in, syr om, byter med vänner, köper lite nytt. Önskar jag kunde ha ett större klädkonto för det är vansinnigt roligt att shoppa nu när allt passar… Hade en period för ca 10 år sedan då jag bantade ner mig med extrema dieter (som naturligtvis inte höll sig länge) och då köpte jag på mig kläder i små storlekar. I min önskan att någon gång kunna ha dem har jag sparat dem i förrådet. Nu kan jag ha dom och i vissa fall är de redan för stora de också…

 

Den andra stora skillnaden är män. Plötsligt får jag en hel del uppmärksamhet från män. Komplimanger från både kända och okända personer om mitt utseende.  Män som SER på mej och ler mot mig. Män som flirtar med mig, som börjar konversera med mig och vill lära känna mig. Visst är det också så att jag är singel, men jag har upplevt en markant förändring i sommar. Men kan det också vara så att jag själv är gladare, mer självsäker och har mer utstrålning?

 

Jag kan bara konstatera att jag är min egen värsta kritiker och kanske blir jag aldrig nöjd. När man är tjock vill man bli smal, när man är blond vill man bli brunett, är man brunett vill man vara blond, är man lockhårig vill man ha rakt hår och vice versa.  Vi jämför oss med varann och tror att det vi inte har är det vi vill ha.  Vi tror att vi blir lyckliga bara om vi får det eller det. Men när vi fått det så dyker det hela tiden upp nya saker som vi vill ha. Att bli nöjd måste bli ett val i livet. Jag väljer att vara nöjd med det jag har istället för att hela tiden längta efter allt som jag inte har.

 

Eller som min pappa brukar säga: Bättre vara rik och frisk än sjuk och fattig… Jovars… men hur många kan välja? Bättre att välja att vara glad för det jag har och nöjd med det jag fått.  Eller som Anonyma Alkoholister uttrycker det i sin Sinnesrobön: ”Gud ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden”.

 

H.D.S.L.

Go' å gla' - kexchokla'

"Du är alltid så glad" säger dom till mej. Allltid ett leende, alltid på gott humör. Till och med min pappa brukar kommentera det emellanåt. Det är då alltid bra med dej, säger han. Ja, ni har rätt. Delvis. Självklart har jag dåliga dagar också. Men jag har som målsättning att inte låta andra drabbas av mitt humör. Om dom inte är orsaken till det förståss...

Men oftast är jag faktiskt glad. Jag tror det kan bero på att glädje finns i två varianter. Yttre glädje och inre glädje. Den yttre kommer och går med vad som händer och sker. Glad över en ny kappa, en solig dag, lön på kontot, lyckad svampjakt... Glädje som snart är förbrukad och borta.

Men den inre glädjen går djupt. Glad att leva, att vara frisk, att ha goda vänner, någon som älskar mig. Den påverkas inte av en regnig dag eller tomt på bankkontot. Den inre glädjen finns alltid där när allt det där yttre försvunnit. Den glädjen vill jag utstråla varje dag, den är mitt livsfundsment.

Varken jag eller min omgivning vinner något på att jag ger utlopp för en dålig dag. Då kan jag hellre gå ut i skogen och gråta och skrika åt träden och mossan. Många gånger har jag vandrat där i min frustration och ilska. För tråkiga saker händer, motgångar möter oss och ibland tycks problemen hopa sig. Men mitt i all olycka kan jag ändå vara lycklig! 

Jag lever. Mitt liv är trots allt värt att leva. Jag har inte gett upp hoppet om att finna lyckan. Jag har ett bra liv, fantastiska underbara barn som är min stolthet, ett bra jobb, en stabil tillvaro, en tro på Gud som ger harmoni och frihet från fruktan. Min livsglädje påverkas inte av yttre omständigheter. 

Sen är det ju faktiskt så att glädjen sprider sig i din omgivning. Om du ler så får du snart ett leende tillbaka från någon. När du är glad är det lättare för andra att känna sin glädje. Min glädje kommer inifrån. Varifrån hittar du din glädje? Är det yttre eller inre glädje? Flyktig eller bestående? Vi har alla något att vara glad för. Se till att hitta det och lev sedan i det varje dag!

H.D.S.L.

Välja att inte välja

Livet består av en mängd val. Varje dag fattar du ett antal beslut, de flesta mindre såsom vilka kläder du ska ha på dej och vad du ska laga för mat. Men dagar kommer då du fattar stora beslut, kanske köper bil eller hus, avslutar eller påbörjar en relation, ändrar din livsstil. Allt handlar om att bestämma sig.

Men ibland kan det vara svårt att välja. Det finns så många alternativ. Du har inte all information, du vet inte hur det blir om du gör ett visst val. Men hur kan man bli säker på att man väljer rätt? Är allt förstört om jag väljer fel? Kommer det en ny chans att välja om, eller är det bara här och nu?

Jag valde att ändra min livsstil vid nyår och satsa på min hälsa och välbefinnande. Jag äter nyttigt och tränar 6 dagar i veckan. Kilona trillar av ett efter ett och nu är jag snart nere i min målvikt. Det har inte varit något lätt val, men som jag mår idag så har det varit värt det. Jag mår så bra, känner mej pigg, stark och mjuk i kroppen. Ibland får man utstå tillfällig smärta för att få det bra sedan.

Nu är det två år sedan jag separerade från min dåvarande man. Två år, men det känns så oerhört avlägset. Så mycket har hänt på dessa två år så det räcker för lång tid framöver. Jobbigt, roligt, svårt, spännande, sorgligt, hysteriskt, dramatiskt, utmanande och utvecklande. Förunderligt att en relation som varat i 25 år bara kan försvinna.

Det som finns kvar är två fina barn, och de är min stolthet och glädje. Om jag nån gång träffar en ny man och han har egna barn, kommer hans barn också att vara viktiga i vår relation. Barnen är ju en del av oss och blir en naturlig del i vårt gemensamma liv. Om jag älskar honom, så älskar jag hans barn för dom är en del av honom. 

Jag funderar en hel del på mitt framtida liv just nu. Barnen växer upp, jag har snart klarat mitt viktmål och funnit en hälsosam livsstil, jag har vänner och fritidsintressen, men saknar kärleken i mitt liv. Det har varit både skönt och nödvändigt att vara ensam, men nu kan jag faktiskt tänka mig tanken att ha en ny relation. Tanken är både spännande och skrämmande. 

Så jag väljer att inte bestämma mej just nu. Det är ju också ett val - att inte välja. Ska sitta och fundera lite till, se vad som kommer i min väg, lyssna till mitt hjärta, fortsätta göra det som är roligt och ger en bra magkänsla. Mer än så kan jag inte göra. Facit finns ju inte för livet.

H.D.S.L.