Snälla människor och fredagsmys

Det är drygt ett år sedan jag och min dåvarande make separerade, och detta år har varit ett mycket speciellt år. Mycket sorg och smärta så klart, det gör ont när ett äktenskap dör. Jag har gått igenom ett sorgearbete med alla dess typiska stadier: chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Jag insåg ganska nyligen att jag är i nyorienteringsfasen. Jag har accepterat mitt nya liv och känner mig bekväm och tillfreds med det. Det jobbigaste har nog varit reaktionsfasen som för min del var fylld med mycket sorg och slitningar. Bearbetningen gick bättre och nu har jag ett helt nytt liv. 

Vad som blivit oerhört tydligt för mig under denna tid är mina medmänniskors välvilja. Jag har förut skrivit om vänskap men jag tänker nu på alla de människor som hela tiden dykt upp i mitt liv för att stötta, uppmuntra och hjälpa till. Jag har träffat så många vänner detta året som bryr sig om mej, kommer med presenter, jag har fått små hemlighetsfulla kuvert med pengar, som räddat min vecka, och jag blir ständigt hembjuden till folk. Människor ringer, sms'ar och stannar mej på stan och i affärer. Jag är uppriktigt förvånad, glad, tacksam och lycklig för detta! Kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur många fina, omtänksamma människor det finns som bryr sig om mig! 

Min självbild har varit negativ så länge att jag har svårt att riktigt tro på att jag kan uppfattas som trevlig, rolig, smart och till och med sexig! Va??? Oj, oj.. 

Mina medmänniskor har överraskat mig med sin kärlek, omsorg och medkänsla. Jag är så oerhört tacksam för allt stöd och hjälp jag fått under detta omtumlande år.

Men nu ser jag att detta inlägg blir övermättat av superlativer...:) men det är lite så som jag känner mig just nu. Lycklig, älskad, harmonisk och med frid i hjärtat kryper jag ihop i soffan framför tv'n. Nä vänta, måste ut i köket först och hämta en skål med favoriten: Sia glass choklad!

Nu är det slut på veckan - det är dax för fredagsmyyyyys!

H.D.S.L. 

Vem kan man lita på?

Jag har nog lite tillitsproblem. Jag är generellt lite misstänksam och funderar alltid om personen jag möter har någon baktanke med att vara trevlig. Är det något man vill ha i utbyte? Vad är man ute efter egentligen? Jag vet inte exakt varför jag känner det så, kanske har det med min självkänsla att göra. Har man svårt att tro sig själv om att vara bra, är det ju ännu svårare att tro att någon annan kan tycka det. 

Problemet blir ju att livet blir ganska tungt och trist med en sådan attityd. I längden är det något man behöver ta itu med, och det har jag gjort. På olika sätt har jag förändrat mitt liv, mitt umgänge och vännerna har satts på prov. I livets motgångar blir det tydligt vilka som är vänner på riktigt.

När jag lär mig att tycka om mig själv, acceptera mina fel och brister, jobba på dom men inte låta dem definiera mig som person eller tynga ner min självbild, ökar min självkänsla. Jag är inte mina fel och brister, jag är en människa som har fel och brister. Det är en skillnad i det. Jag må vara ful och tjock men jag är ingen ond människa. Jag är full av empati och vänlighet. Jag är genuint intresserad av andra människor och sakta men säkert börjar det sjunka in att det finns människor som är genuint intresserad av mig. Som tycker om mej utan baktankar, som gillar mej som jag är.

Plötsligt blir världen en varm, vänlig plats där jag trivs med livet. Plötsligt ser jag att det finns en ljus framtid för mig också. Bra saker väntar på mej. Bra människor vill finnas i mitt liv. Förut var livet en existens, något man skulle kämpa sig igenom så gott det går. Nu har molnen skingrats och solen skiner. Jag har funnit glädje och stabilitet i mitt liv. Jag har funnit sinnesro.

H.D.S.L.

Personligt och privat

På min blogg här vill jag vara personlig utan att för den skull röja alltför privata saker. Jag vill inte peka ut andra människor eller gå in på detaljer. Jag vill ändå vara personlig och skriva ner mina känslor och tankar både för mig själv och för att kanske hjälpa någon annan där ute i cyberspace...

Men ikväll ligger jag här och gråter. Jag säger inte varför, bara att många tankar finns i mitt huvud just nu som inte är så positiva. Det var faktiskt länge sedan sist. I höstas var det nog mer regel än undantag att jag grät mig till sömns, men livet blev långsamt bättre och jag fick fast mark under fötterna och kontroll på mina känslor.

Men ibland rinner det bara över. Det kan vara tankar på sådant som hänt, dåliga minnen, men också fasor och oro inför framtiden. Hur ska det bli? Hur ska jag klara det?

I sorgsna stunder som dessa är det extra jobbigt att vara ensam. Jo, jag har vänner, men jag kan liksom inte med att ringa klockan 23.20 och lipa... Så för att bryta mina negativa tankebanor klev jag upp och hämtade min ipad. Det är på denna välsignade teknikpryl som jag alltid skriver mina inlägg. På något sätt blir jag lite tröstad av att få skriva av mig. Få hjärnan att tänka på annat, att bli rationell och strukturerad, som är mitt naturliga tillstånd. Få känslorna att sluta svalla. 

Så tack för att du lyssnar (läser) och för att du ger feedback på mina sociala media. Jag har själv inte riktigt insett att jag kanske är hyfsat duktig på att skriva. Jag bara skriver för att det är enkelt och faller sig naturligt. Har inte riktigt reflekterat över att det kanske inte är så för alla.

Nu har tårarna torkat och hjärtat slutat bulta så hårt. Sorgen i hjärtat finns kvar och en skugga av den kommer kanske alltid att dröja sig kvar. Men det är nog något jag får lära mig leva med. Och ibland rinner det över. Det är okej. Det kanske till och med är bra att sorgen får ta sig ett fysiskt uttryck. Jag har tryckt undan alltför många känslor alltför länge. Hög tid att lyfta på locket. Men försiktigt, försiktigt...

H.D.S.L. 

Meningen med livet

Jag har förut konstaterat i ett tidigare inlägg att det finns ingen allmängiltig mening med livet. Men jag tror att varje människa har en mening med sitt liv. Trixet är bara att komma på vad... För en del börjar det redan i barndomen med en dröm om vad man ska bli när man blir stor. För andra kan det komma som en aha-upplevelse senare i livet och för en del så liksom smyger det sig på och man uppfattar det inte riktigt förrän man ser sitt liv i backspegeln och upptäcker den röda tråden.

Jag läste om Winston Churchill, premiärminister i Storbrittannien under andra världskriget och gjorde en storartad insats för världen. Men hans livsresa dit var krokig och det var många motgångar, problem och det var dramatiskt vid hans tillträde som premiärminister mitt under brinnande krig då hans företrädare tvingades avgå. Men Winston var själv helt övertygad om att han var förutbestämd för stordåd. I dagens samhälle tror jag han skulle fått diagnosen Asbergers syndrom av allt att döma som jag läst om honom. 

Men den dag då han blev Englands premiärminister, 65 år gammal, säger han de bevingade orden: "Jag kände mig som om jag gick med ödet och att hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning".

Jag funderar på det citatet ibland. Jag undrar om det även kan gälla mig. Kommer jag en dag fram till en specifik stund och ett unikt tillfälle i mitt liv när jag kan konstatera att hela mitt liv, alla mina erfarenheter - goda som dåliga - har varit en förberedelse för det som komma skall. Kan det vara så? Finns det därmed en mening med svårigheter, motgångar och sorger? För att jag kommer att behöva kunskapen senare, för att kunna förstå och känna empati. För att göra en skillnad i andra människors liv. 

Är det knasigt att tro på en mening med mitt liv? En mening med svårigheter? En mening med den ondska jag mött? Jag vill gärna tro det. Jag vill lära mig av mina erfarenheter, bli klokare och ödmjukare och mer empatisk. För jag vet att livet inte alltid går på räls, livet är inte ens rättvist. Men jag tror på en god Gud som gör mitt inre vackrare och mitt liv till en gåva. Inte bara för mig utan även för andra. 

H.D.S.L.

Ensamhetens fröjder och fasa

Jag lever och bor tillsammans med mina två tonårsbarn i en trerumslägenhet vilket betyder att våra liv blir ganska sammansvetsade och nära. Jag uppskattar verkligen mina barn - kloka, snälla, duktiga som jag är oerhört stolt över. Men chansen till ensamhet blir dock begränsad. Jag går ut och går med hundarna och det ger mig en stund för mig själv. Stunder som jag behöver. Livet med tonåringar är ganska intensivt, det är mat och tvätt och nöjen. Även om jag ibland förundras över deras seriositet med sina studier så blir ju våra liv ganska sammansvetsade. Då kan jag ibland längta efter lite ensamhet. 

I veckan som just passerat har jag fått just precis det. Ensamhet. Ungdomarna är iväg på läger och här hemma blev det tyst och stilla. Jag kunde äta vad jag ville när jag ville, välja tv-programmen eller sitta och läsa. På en vecka hinner man ju inte bli uttråkad, speciellt som jag jobbar på dagarna. Uppskattar de här stunderna för mig själv, även om jag tänker på ungarna hela tiden och undrar hur dom har det... På mammors vis... Har dom ätit, kan dom sova, har dom kul?

Så självklart gläds jag åt att dom kommer hem i morgon och det är svårt att tänka sig ett liv utan dom.

Men det finns ju många som är ensamma. Ofrivilligt. Då blir ensamheten en börda, en sorg. Men inget man vill erkänna eller prata om. För då är man rädd att ifrågasättas VARFÖR man är ensam. Är man en jobbig person? Dum och otrevlig? Man kanske anklagar sig själv och undrar om man själv är orsaken till ensamheten. Så många människor döljer sin ensamhet.

Men ensamhet som är obekväm är varken självvald eller självorsakad. Det är något man blir drabbad av, på grund av många anledningar. Arbetslöshet, sjukdom, ålderdom, liten släkt, flytt, ingen levnadspartner eller barn, blyghet, lägre social kompetens kan vara anledningar till ofrivillig ensamhet. 

Poul Bjerre skrev "Det finns ett helvete - att vara ensam, och ett himmelrike - att kunna vara det". Kanske är det så. Påtvingad ensamhet kan vara förödande men självvald ensamhet är ljuvlig. Men varför är det då lite pinsamt att erkänna att man är ofrivilligt ensam? Eller är det bara som man gissar? Kanske skulle man få hjälp med sin ensamhet om fler visste om hur läget är? Faktiskt så tror jag det. Nu har jag förmånen att vara med i en fantastisk kyrka, där jag är övertygad om att man får hjälp om man bara vågar prata om sina problem. Jag talar av egen erfarenhet. När min relation gick sönder fick jag hjälp att både lösa praktiska problem och människor att prata med som lyssnade och var empatiska. 

Men just nu, ganska precis ett år efter att vi separerade, jag och min man, så är jag trygg och glad och njuter av en ensam vecka samtidigt som jag längtar efter mina barn att dom ska komma hem! Vill höra dom berätta om sin vecka, vill laga mat till dom och kolla en film med dom. Snart kommer dagen då de flyttar hemifrån. Lika bra att öva mig nu! Jag har en känsla av att det kommer gå bra för oss!

H.D.S.L.

Goda grannar

Jag bor i ett trevåningshus, med två lägenheter på varje våning. Inte så svårt att känna igen sina grannar. Speciellt som jag går ut med hundarna fyra gånger om dagen och nyttjar tvättstugan ett par gånger i veckan. Mycket spring i trapporna blir det... 

Jag hade ganska snart hälsat på alla grannarna och sedan börjar småpratet. "Fint väder idag"... "Visst är det ett lugnt hus detta"... "Är hundarna snälla?"...

Alla är vänliga och verkar trevliga - utom en grannkvinna. Hennes man och barn är lite blyga men trevliga. Men hon stirrar bara ner på sina fötter när vi möts. Jag börjar undra varför, genast börjar min hjärna tänka ut olika scenarier. De är från ett annat land, kanske kan hon inte språket? Kanske tillhör dom en religion där hon är förbjuden att ha kontakt med främlingar? Kanske är han elak mot henne? Är hon hunsad och hårt hållen?

Så kom det till en kväll när jag var på väg ner i tvättstugan. Då stod hon vid ytterdörren och knackade. Porten är ju låst och hon måste ha glömt nyckeln. Jag öppnade dörren. Hon blev så glad! Hon klappade mig över armen, på kinden, tog mig i handen. Så pekade hon på sina öron och skakade på huvudet, och så lät hon ett obegripligt läte, typ ähh ähh öhh.. Då fattade jag! Hon är döv!

Nu när hon vet att jag vet så är hon helt annorlunda när vi möts i trappen. Hon ska alltid klappa mig på armen eller axeln och så låter hon sitt ähh ähh öhh... Och jag ler. Stort. 

Tänk så fort man vill kategorisera människor. Sortera in dom i fack, bedöma dom, söka förklaringar och dra egna slutsatser. Men tänk så fel det kan bli! Vi ser bara utsidan och så är vi säkra på att vi förstått även insidan.

Men om jag tänker efter så är jag ju själv duktig på att dölja min insida när jag har det svårt eller är ledsen eller kämpar med något. När man frågar hur det står till säger jag med mitt soligaste leende "tack bara bra" för jag orkar inte berätta sanningen. Jag vill inte vara ett offer. Jag vill inte visa min insida för alla. 

Som jag skrev om i förra blogginlägget att man har en handfull riktigt nära vänner som man kan berätta allt för. Men det räcker så. Och det ska nog vara så. Men resultatet blir att vi lever ett inre liv och ett yttre liv som inte alltid harmonierar. Inte så att hela livet är en lögn, men jag behöver påminna mig själv om att inte bara se till andras utsida, käcka facebook-statusar och glassiga instagram-bilder. Alla har vi något moll-ackord i våra liv. Alla har vi råkat ut för någon svårighet, motgång, svacka. Och alla har vi lärt oss att hålla masken och säga att allt är baaara bra!

Jag är inte ensam om att vara ledsen ibland, jag är heller inte den enda som tycker lite synd om mig själv ibland. För det måste jag ju ändå få göra eftersom jag inte tillåter någon annan att tycka synd om mej. För oftast går det över och vi går vidare med våra liv. Mot nya glädjeämnen och nya sorger.

H.D.S.L.

Vänner, kompisar och bekanta

Som rubriken antyder så har jag funderat en del på vänskap. En del personer blir man bekant med, man hälsar och kanske pratar om vädret. Man kanske är med i samma kyrka eller förening eller träningsklubb eller så har man gemensamma vänner. Man kanske delar ett intresse eller hobby, men man träffas inte på tu man hand och umgås.

De är min yttre cirkel i vänskapshjulet.

Så har vi kompisarna. Vi kanske har känt varann sen barnsben eller så har vi lärt känna varann i vuxen ålder. Vi har gemensamma bekanta och vi umgås lite. Någon middag eller fest, vi hjälper varann när det behövs, vi följer varandras liv på Facebook och Instagram och vi gillar det vi ser och läser. Jag vet att jag kan kontakta vem som helst av dom för att be om en tjänst eller om jag bara vill prata och umgås.

De är mellersta cirkeln i vänskapshjulet.

Så har vi de nära vännerna. De i min inre cirkel, där jag själv är mittpunkten. Inte för att jag är viktigast, men för att förklara hur jag tänker. Vissa människor bara finns där, liksom helt naturligt. De är mina förtrogna, stöttar mig och uppmuntrar mig. När de behöver det, så gör jag samma sak för dom. Vi har en själslig gemenskap, som är mer än ord. Det kan gå år mellan gångerna vi ses, men det blir aldrig obekvämt, distanserat eller stelt. Nära vänner har liksom fått krypa in under ditt skinn. Det är inte många som finns i min inre cirkel, och det ska inte heller vara många. Några få, älskade, fina, förtrogna vänner.

Ibland händer det att vänner byter plats i mina cirklar. Det kan vara deras val men det kan också vara mitt eget val. När jag hade en jobbig tid i livet så var det en person som klev in från bekant till nära vän i ett jättekliv. En som stod upp för mig, slogs för mig och tröstade mig. Vilken gåva denna vän är! Andra i vänkretsen backade och ställde sig i yttre cirkeln när mitt liv blev jobbigt.

Att få nya vänner nu när man är i medelåldern är fantastiskt! Att träffa på en person och känna att det "klickar". Man behöver inte tycka lika eller gilla lika, men man behöver kunna förstå varann. Och man behöver både kunna ge och ta. En vän som bara kräver blir ingen nära vän. Sakta men säkert föser man vännen ut ur kretsen och bort till bekanta. Jag har rätt att flytta vänner i mina cirklar, det är inte av elakhet utan av kärlek - till mig själv. Jag behöver vara rädd om mig själv och ta hand om mig. 

Vi pratade om det här, min bästa vän och jag, i veckan som var. Tänk att vara 48 år och ha en "bästis"! Det är coolt! Vi pratar om allt! Vi har känt varann i 33-34 år och bara det ger lite tyngd i vänskapen. Ibland går det långa perioder mellan då vi ses men det spelar ingen roll. Vi skriver mail och när vi väl träffas finns det ingen distans mellan oss. Vi lever olika liv på olika orter, vi tycker inte lika i allt men vi respekterar varann, förstår varann och lyssnar på varann. Det är sann vänskap. Jag hoppas du också har en riktig vän i ditt liv.

H.D.S.L.