Ensamhetens fröjder och fasa

Jag lever och bor tillsammans med mina två tonårsbarn i en trerumslägenhet vilket betyder att våra liv blir ganska sammansvetsade och nära. Jag uppskattar verkligen mina barn - kloka, snälla, duktiga som jag är oerhört stolt över. Men chansen till ensamhet blir dock begränsad. Jag går ut och går med hundarna och det ger mig en stund för mig själv. Stunder som jag behöver. Livet med tonåringar är ganska intensivt, det är mat och tvätt och nöjen. Även om jag ibland förundras över deras seriositet med sina studier så blir ju våra liv ganska sammansvetsade. Då kan jag ibland längta efter lite ensamhet. 

I veckan som just passerat har jag fått just precis det. Ensamhet. Ungdomarna är iväg på läger och här hemma blev det tyst och stilla. Jag kunde äta vad jag ville när jag ville, välja tv-programmen eller sitta och läsa. På en vecka hinner man ju inte bli uttråkad, speciellt som jag jobbar på dagarna. Uppskattar de här stunderna för mig själv, även om jag tänker på ungarna hela tiden och undrar hur dom har det... På mammors vis... Har dom ätit, kan dom sova, har dom kul?

Så självklart gläds jag åt att dom kommer hem i morgon och det är svårt att tänka sig ett liv utan dom.

Men det finns ju många som är ensamma. Ofrivilligt. Då blir ensamheten en börda, en sorg. Men inget man vill erkänna eller prata om. För då är man rädd att ifrågasättas VARFÖR man är ensam. Är man en jobbig person? Dum och otrevlig? Man kanske anklagar sig själv och undrar om man själv är orsaken till ensamheten. Så många människor döljer sin ensamhet.

Men ensamhet som är obekväm är varken självvald eller självorsakad. Det är något man blir drabbad av, på grund av många anledningar. Arbetslöshet, sjukdom, ålderdom, liten släkt, flytt, ingen levnadspartner eller barn, blyghet, lägre social kompetens kan vara anledningar till ofrivillig ensamhet. 

Poul Bjerre skrev "Det finns ett helvete - att vara ensam, och ett himmelrike - att kunna vara det". Kanske är det så. Påtvingad ensamhet kan vara förödande men självvald ensamhet är ljuvlig. Men varför är det då lite pinsamt att erkänna att man är ofrivilligt ensam? Eller är det bara som man gissar? Kanske skulle man få hjälp med sin ensamhet om fler visste om hur läget är? Faktiskt så tror jag det. Nu har jag förmånen att vara med i en fantastisk kyrka, där jag är övertygad om att man får hjälp om man bara vågar prata om sina problem. Jag talar av egen erfarenhet. När min relation gick sönder fick jag hjälp att både lösa praktiska problem och människor att prata med som lyssnade och var empatiska. 

Men just nu, ganska precis ett år efter att vi separerade, jag och min man, så är jag trygg och glad och njuter av en ensam vecka samtidigt som jag längtar efter mina barn att dom ska komma hem! Vill höra dom berätta om sin vecka, vill laga mat till dom och kolla en film med dom. Snart kommer dagen då de flyttar hemifrån. Lika bra att öva mig nu! Jag har en känsla av att det kommer gå bra för oss!

H.D.S.L.