Jag hade ganska snart hälsat på alla grannarna och sedan börjar småpratet. "Fint väder idag"... "Visst är det ett lugnt hus detta"... "Är hundarna snälla?"...
Alla är vänliga och verkar trevliga - utom en grannkvinna. Hennes man och barn är lite blyga men trevliga. Men hon stirrar bara ner på sina fötter när vi möts. Jag börjar undra varför, genast börjar min hjärna tänka ut olika scenarier. De är från ett annat land, kanske kan hon inte språket? Kanske tillhör dom en religion där hon är förbjuden att ha kontakt med främlingar? Kanske är han elak mot henne? Är hon hunsad och hårt hållen?
Så kom det till en kväll när jag var på väg ner i tvättstugan. Då stod hon vid ytterdörren och knackade. Porten är ju låst och hon måste ha glömt nyckeln. Jag öppnade dörren. Hon blev så glad! Hon klappade mig över armen, på kinden, tog mig i handen. Så pekade hon på sina öron och skakade på huvudet, och så lät hon ett obegripligt läte, typ ähh ähh öhh.. Då fattade jag! Hon är döv!
Nu när hon vet att jag vet så är hon helt annorlunda när vi möts i trappen. Hon ska alltid klappa mig på armen eller axeln och så låter hon sitt ähh ähh öhh... Och jag ler. Stort.
Tänk så fort man vill kategorisera människor. Sortera in dom i fack, bedöma dom, söka förklaringar och dra egna slutsatser. Men tänk så fel det kan bli! Vi ser bara utsidan och så är vi säkra på att vi förstått även insidan.
Men om jag tänker efter så är jag ju själv duktig på att dölja min insida när jag har det svårt eller är ledsen eller kämpar med något. När man frågar hur det står till säger jag med mitt soligaste leende "tack bara bra" för jag orkar inte berätta sanningen. Jag vill inte vara ett offer. Jag vill inte visa min insida för alla.
Som jag skrev om i förra blogginlägget att man har en handfull riktigt nära vänner som man kan berätta allt för. Men det räcker så. Och det ska nog vara så. Men resultatet blir att vi lever ett inre liv och ett yttre liv som inte alltid harmonierar. Inte så att hela livet är en lögn, men jag behöver påminna mig själv om att inte bara se till andras utsida, käcka facebook-statusar och glassiga instagram-bilder. Alla har vi något moll-ackord i våra liv. Alla har vi råkat ut för någon svårighet, motgång, svacka. Och alla har vi lärt oss att hålla masken och säga att allt är baaara bra!
Jag är inte ensam om att vara ledsen ibland, jag är heller inte den enda som tycker lite synd om mig själv ibland. För det måste jag ju ändå få göra eftersom jag inte tillåter någon annan att tycka synd om mej. För oftast går det över och vi går vidare med våra liv. Mot nya glädjeämnen och nya sorger.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar