Vem kan man lita på?

Jag har nog lite tillitsproblem. Jag är generellt lite misstänksam och funderar alltid om personen jag möter har någon baktanke med att vara trevlig. Är det något man vill ha i utbyte? Vad är man ute efter egentligen? Jag vet inte exakt varför jag känner det så, kanske har det med min självkänsla att göra. Har man svårt att tro sig själv om att vara bra, är det ju ännu svårare att tro att någon annan kan tycka det. 

Problemet blir ju att livet blir ganska tungt och trist med en sådan attityd. I längden är det något man behöver ta itu med, och det har jag gjort. På olika sätt har jag förändrat mitt liv, mitt umgänge och vännerna har satts på prov. I livets motgångar blir det tydligt vilka som är vänner på riktigt.

När jag lär mig att tycka om mig själv, acceptera mina fel och brister, jobba på dom men inte låta dem definiera mig som person eller tynga ner min självbild, ökar min självkänsla. Jag är inte mina fel och brister, jag är en människa som har fel och brister. Det är en skillnad i det. Jag må vara ful och tjock men jag är ingen ond människa. Jag är full av empati och vänlighet. Jag är genuint intresserad av andra människor och sakta men säkert börjar det sjunka in att det finns människor som är genuint intresserad av mig. Som tycker om mej utan baktankar, som gillar mej som jag är.

Plötsligt blir världen en varm, vänlig plats där jag trivs med livet. Plötsligt ser jag att det finns en ljus framtid för mig också. Bra saker väntar på mej. Bra människor vill finnas i mitt liv. Förut var livet en existens, något man skulle kämpa sig igenom så gott det går. Nu har molnen skingrats och solen skiner. Jag har funnit glädje och stabilitet i mitt liv. Jag har funnit sinnesro.

H.D.S.L.