Jag läste om Winston Churchill, premiärminister i Storbrittannien under andra världskriget och gjorde en storartad insats för världen. Men hans livsresa dit var krokig och det var många motgångar, problem och det var dramatiskt vid hans tillträde som premiärminister mitt under brinnande krig då hans företrädare tvingades avgå. Men Winston var själv helt övertygad om att han var förutbestämd för stordåd. I dagens samhälle tror jag han skulle fått diagnosen Asbergers syndrom av allt att döma som jag läst om honom.
Men den dag då han blev Englands premiärminister, 65 år gammal, säger han de bevingade orden: "Jag kände mig som om jag gick med ödet och att hela mitt tidigare liv enbart hade varit en förberedelse för denna stund och för denna prövning".
Jag funderar på det citatet ibland. Jag undrar om det även kan gälla mig. Kommer jag en dag fram till en specifik stund och ett unikt tillfälle i mitt liv när jag kan konstatera att hela mitt liv, alla mina erfarenheter - goda som dåliga - har varit en förberedelse för det som komma skall. Kan det vara så? Finns det därmed en mening med svårigheter, motgångar och sorger? För att jag kommer att behöva kunskapen senare, för att kunna förstå och känna empati. För att göra en skillnad i andra människors liv.
Är det knasigt att tro på en mening med mitt liv? En mening med svårigheter? En mening med den ondska jag mött? Jag vill gärna tro det. Jag vill lära mig av mina erfarenheter, bli klokare och ödmjukare och mer empatisk. För jag vet att livet inte alltid går på räls, livet är inte ens rättvist. Men jag tror på en god Gud som gör mitt inre vackrare och mitt liv till en gåva. Inte bara för mig utan även för andra.
H.D.S.L.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar