Vänner, kompisar och bekanta

Som rubriken antyder så har jag funderat en del på vänskap. En del personer blir man bekant med, man hälsar och kanske pratar om vädret. Man kanske är med i samma kyrka eller förening eller träningsklubb eller så har man gemensamma vänner. Man kanske delar ett intresse eller hobby, men man träffas inte på tu man hand och umgås.

De är min yttre cirkel i vänskapshjulet.

Så har vi kompisarna. Vi kanske har känt varann sen barnsben eller så har vi lärt känna varann i vuxen ålder. Vi har gemensamma bekanta och vi umgås lite. Någon middag eller fest, vi hjälper varann när det behövs, vi följer varandras liv på Facebook och Instagram och vi gillar det vi ser och läser. Jag vet att jag kan kontakta vem som helst av dom för att be om en tjänst eller om jag bara vill prata och umgås.

De är mellersta cirkeln i vänskapshjulet.

Så har vi de nära vännerna. De i min inre cirkel, där jag själv är mittpunkten. Inte för att jag är viktigast, men för att förklara hur jag tänker. Vissa människor bara finns där, liksom helt naturligt. De är mina förtrogna, stöttar mig och uppmuntrar mig. När de behöver det, så gör jag samma sak för dom. Vi har en själslig gemenskap, som är mer än ord. Det kan gå år mellan gångerna vi ses, men det blir aldrig obekvämt, distanserat eller stelt. Nära vänner har liksom fått krypa in under ditt skinn. Det är inte många som finns i min inre cirkel, och det ska inte heller vara många. Några få, älskade, fina, förtrogna vänner.

Ibland händer det att vänner byter plats i mina cirklar. Det kan vara deras val men det kan också vara mitt eget val. När jag hade en jobbig tid i livet så var det en person som klev in från bekant till nära vän i ett jättekliv. En som stod upp för mig, slogs för mig och tröstade mig. Vilken gåva denna vän är! Andra i vänkretsen backade och ställde sig i yttre cirkeln när mitt liv blev jobbigt.

Att få nya vänner nu när man är i medelåldern är fantastiskt! Att träffa på en person och känna att det "klickar". Man behöver inte tycka lika eller gilla lika, men man behöver kunna förstå varann. Och man behöver både kunna ge och ta. En vän som bara kräver blir ingen nära vän. Sakta men säkert föser man vännen ut ur kretsen och bort till bekanta. Jag har rätt att flytta vänner i mina cirklar, det är inte av elakhet utan av kärlek - till mig själv. Jag behöver vara rädd om mig själv och ta hand om mig. 

Vi pratade om det här, min bästa vän och jag, i veckan som var. Tänk att vara 48 år och ha en "bästis"! Det är coolt! Vi pratar om allt! Vi har känt varann i 33-34 år och bara det ger lite tyngd i vänskapen. Ibland går det långa perioder mellan då vi ses men det spelar ingen roll. Vi skriver mail och när vi väl träffas finns det ingen distans mellan oss. Vi lever olika liv på olika orter, vi tycker inte lika i allt men vi respekterar varann, förstår varann och lyssnar på varann. Det är sann vänskap. Jag hoppas du också har en riktig vän i ditt liv.

H.D.S.L.