Hur gör du jul?

 Så kom julen. Jag som gillar att vara förberdd hade allting klart flera dagar innan julafton. Jag gick upp tidigt och åkte till föräldrarna i Gislaved. Där var ju lite att fixa med och lite mat till julbordet skulle lagas, men köttbullarna var redan gjorda så det var bara att värma på.

Mycket annat på julbordet är ju sådant man köper färdigt, så det blev en gedigen buffé trots att vi bara var tre personer. Men å andra sidan har vi nu rester som kommer räcka fram till nyår. Det är ju också lite av tjusningen med julmaten - att det alltid blir för mycket så att man kan ta det lugnt i köket i flera dagar. 

Så dagarna efter julafton är mer avkoppling än dagarna före. På juldagen var det ytterligare ett julfirande, denna gång tillsammans med dottern och hennes sambo. Då fick jag bli serverad mat och kaffe och bara njuta av dagen tillsammans med två av mina favoritmänniskor. I  morgon är det annandagen och jag tänker inte göra någonting ansträngande eller åka någonstans. 

Sovmorgon, långfrukost, en heldag i velourkläder, levande ljus, tv’n på i bakgrunden, kanske lite pyssel, matrester i kylen, vila och avkoppling. Bästa avslutningen på julen! Sen blir det jobb några dagar innan det blir nyårshelg. Då bär det av till syster och svåger för nyårsfirande.

Självklart saknar jag min son extra mycket vid jul. Det är ju hans favorithögtid. Men han bor på andra sidan jordklotet, så vi fick nöja oss med facetime en stund på förmiddagen. Men jag hoppas att jag någon gång kan fira jul med honom och hans fru där borta i Australien. Det ser fantastiskt ut med sommar, sol och värme.

Man ser ju att julen kan se så annorlunda ut, beroende på var man bor och hur man har det. Det kan vara kallt, det kan vara varmt, huset fullt med släktingar eller kanske bara någon enstaka. Kanske är du helt ensam. Kanske självvalt, kanske påtvingat.

Är man ensam men vill ha sällskap, finns alltid gemensamma julfiranden, oftast anordnade av kyrkorna. Man kan alltid hjälpa till son volontär om det känns bättre och man gör andra glada som inte heller har någon familj att fira jul med.

Jag har haft mina grubblerier angående julen genom åren. Efter min skilsmässa 2012 blev traditionerna annorlunda och när jag träffade Johnny så blev det en ny dimension av julen och vi hade våra egna traditioner. När jag blev ensam igen, och denna gång med vuxna barn, så fick jag fundera på hur jag ville ha min jul.

För julen är något jag vill ha för min egen del. Jag pyntar och pysslar hemma - för min egen skull. Jag lagar mat - för min egen skull. Sen får jag dela detta med mina föräldrar, och det är också mitt val. Jag väljer att ta hand om dem för att de är gamla och behöver någon som tar hand om dem.

Inte för att de kräver det av mej, men jag har alltid firat mina jular med dem så det känns ganska naturligt. Den dag de inte finns mer så blir det dags att än en gång skapa nya jultraditioner. Livet förändras, människor föds och dör, nya relationer kommer in och gamla tar slut. Men julen blir vad vi gör den till.

Julen är inte en fixerad konstant, även om datumet är det samma. Men julen blir vad vi gör den till och jag har insett att julen är min egen. Jag väljer att göra dagen till min, jag väljer vad jag gör oavsett om det är för mig själv eller för någon annan. Julen blir jul på det sätt jag gör den julig.

Djurvän och julmat

 Som ni säkert vet vid det här laget är jag en stor djurvän. Förutom mitt engagemang i föreningen Djurens Vänner så ömmar jag för alla djur, stora som små. Jag försöker hjälpa så gott jag kan, allt från skalbaggar till igelkottar, maskar och grodor. 

Men jag märker att min medkänsla ökar med tiden, allt eftersom jag stöter på djur som far illa. Jag blir så illa berörd av det man läser om vår så kallade djurindustri som producerar vår mat. Det är misär och misshandel på hög nivå. Vi borde kunna och veta bättre.

Det händer att jag köper färsk hel kyckling och då kan det vara att man ser att fågeln har ett brutet ben eller vinge. Då tänker jag att jag hoppas att skadan uppkom efter de dött och inte medan de ännu var i livet.

Jag förstår inte varför man behandlar djuren illa, bara för att de ska slaktas. Främst är det väl grisar och kycklingar man hör om. Det kan väl inte vara logiskt att plåga dem mer än nödvändigt inför deras oundvikliga öde. De är ju tillräckligt stressade ändå.

Samtidigt är kanske människorna som jobbar på slakterier hårdhudade och lär sig att se på djuren som ett objekt och inte som en kännande varelse. Annars skulle de nog inte orka jobba kvar. Men allt liv förtjänar respekt och att få slippa plågas i onödan.

Men trots allt kan jag uppskatta en god köttbit och vi i norden har i urminnes tider levt på kött och fisk, eftersom vi inte har tillgång till färsk frukt och grönsaker på samma vis på vintern. Det sägs ju att man mår bäst av att äta den typ av mat som mina förfäder ätit, att kroppen är tillvand på det. Jag har väldigt svårt att tänka mig att bli vegetarian trots allt.

Nu i jul så är vårt klassiska julbord fullproppat av kött i olika former - skinka, köttbullar, prinskorv, sylta och pastejer, korv och rimmat kött som kokas för att få dopp i grytan. Det är allt mer ovanligt att man gör doppekött, men jag vill gärna göra det. Det blir god buljong och köttresterna tärnas och blir toppen i soppor.

I år ska jag bara göra julmat till föräldrarna och mig själv. Men det är ändå svårt att hålla det minimalt. Jag vil ju ha lite av varje och sanningen till sägandes så är det ju så gott att ha rester att ta fram i mellandagarna. Så det blir nog en hel del på vårt lilla julbord ändå.

Vi har skrivit en lista på det som de gärna vill ha och så lägger jag till det jag vill ha. Sen delar vi på alla rester och säkrar maten för flera dagar framåt. Det är ju också gott att slippa laga mat när man fixat allt till julafton. 

Så i veckan som kommer blir det att handla och förbereda julmaten, så att man slipper stå vid spisen halva julafton. Nu finns det ju också så mycket färdigt att köpa, skinkan är kokt, mimosasalladen är i burk liksom rödkål och brunkål. Så att ordna julbordet är inte så himla ansträngande nu för tiden - om man inte vill.

När och var är julen?

 Julen närmar sig med stora kliv. I går var jag på brunch med några väninnor och på kvällen hade styrelsen för Djurens Vänner ett styrelsemöte och sedan en liten julfest. Idag var jag på Gummifabriken som volontär under deras julkonsert med David och Christina Lindgren och vi fick tillfälle att gå in och lyssna en stund.

Förra söndagen var jag på en annan julkonsert, då i Värnamo kyrka och med Gislaveds kammarkör som sjöng. Det ger verkligen julstämning med all julmusik. Där emellan lyssnar jag på julmusik via Spotify, jag har skapat ett par spellistor som jag lyssnar på repeat.

Jag gillar verkligen julmusik! Det bygger upp stämningen och ger en go känsla. Vädret är kallt och ett litet snötäcke målar världen vit. Det kan jag inte påstå att jag gillar, men det är ju så att vinterväder hör julen till, trots att jag starkt ogillar kylan.

Granen är uppmonterad och klädd i  mitt vardagsrum. Julpynten är på plats, juldukarna ligger på och julgardinerna är upphängda, liksom julhanddukarna. Allt är redo för julen, trots att jag inte firar själva julen hemma.

Julafton spenderas hemma hos mamma och pappa och juldagen firas hos min dotter med sambo. Men redan nästa helg firar vi jul hos mor och far med dottern med sambo, eftersom de firar julafton med sambons pappa. Ibland får man pussla för att alla ska få träffas och ingen ska vara ensam.

Min syster med man åker upp till norrland för att fira jul med deras familj så vi får fira både jul och nyår tillsammans på nyårsafton. Men på ett sätt är det gott att julafton inte bara måste firas den 24:e, man firar när man möts. Julen är ju inte bara ett datum - det är vad man gör det till.

Det är ju så när familjerna växer, bor på olika ställen och har andra att ta hänsyn till. Då får julen bli flexibel och det viktigaste är att ingen blir ensam om man inte vill, och att man får träffas och umgås, oavsett datum i kalendern.

Julen är en känsla mer än just den 24:e december. Jag saknar självklart min son och sonhustru som bor i Australien, så ett par paket till dem får bli min julhälsning till dem - även om jag självklart skulle vilja få spendera julafton med dem också. Men man kan inte få allt man vill alltid.

Så man får lära sig att kompromissa, anpassa sig, acceptera faktum och glädjas åt det man faktiskt har. Att julen blir utspridd på flera dagar är ju faktiskt bara en förmån. Att ha flera alternativ att välja på när det gäller julen är ju också en förmån. Jag är tacksam för det men självklart är jag mest tacksam över att fortfarande ha mina föräldrar i livet, vi har ju firat jul tillsammans i alla mina år.

Underbart är kort

 Jag har varit på konsert ikväll i Värnamo kyrka med Gislaveds kammarkör. En musikalisk upplevelse av julsånger och visor. Underbart! En av sångerna de sjöng var just ”Underbart är kort” och texten talade till mej. ”Bara en enda ros på ett evigt klänge, så är livet; trist varar länge, men underbart är kort, alldeles för kort”

Så kan jag känna ibland i livet efter honom. Underbart var kort, alldeles för kort. Men ändå underbart och det är jag evigt tacksam för. Det är inte alla som får uppleva den kärlek jag fått erfara. Det är inte alla som träffar sin själsfrände. Det är inte självklart att alla kärleksrelationer är så självklara som vår var.

Men underbart blev kort och jag blev påmind om en händelse via en reklamsnutt på tv från Cancerfonden. En son som rakar av håret på sin pappa, som fått cancer. När Johnny fick sin sista cellgiftsbehandling så började han ganska snart tappa håret, det låg tussar på kudden. Han bad mig att klippa av allt. Det gjorde jag, under mina tårar - och hans.

Han var mån om sitt utseende ända till slutet, så att förlora håret var ett tufft slag för honom. Men eftersom cellgiftsbehandlingen var verkningslös fick den avbrytas och håret började växa tillbaka. Denna gång lockigt - han hade inte lockigt hår innan. Vi skojade en hel del om det.

Humor var ett sätt att orka. Den hade han kvar ända till slutet, så länge han kunde prata. Fortfarande går jag igenom hans sista vecka i livet i mitt minne då och då. Bit för bit slutade hans kropp att fungera, han förlorade förmågan att röra sig, sakta, från fötterna och uppåt. Till slut kunda han inte ens blinka.

De sista fem dagarna kunde han inte prata men jag vet att han hörde. Så jag fortsatte att prata med honom och jag låg och höll om honom när han tog sitt sista andetag. Det är ett minne som aldrig kommer att blekna. Men mitt i all sorg är jag tacksam för att jag fick vara där. Tacksam för att jag fick uppleva den kärlek vi delade.

Underbart är kort, alldeles för kort. Men ändå trots allt underbart och ovärderligt. Det är inget jag nånsin vill vara utan, den upplevelsen av underbart. Att gå vidare betyder inte att glömma, utan att bära med sig allt underbart i hjärtat och låta allt det goda var det som man minns.

första advent

 Idag är det första advent och det börjar närma sig jul. Jag har verkligen fått upp julstämningen denna helgen, först och främst har jag börjat julpynta här hemma. Adventsljusstakar, nissedörren med en massa tillbehör, kyrkan och en mijö runt den, krubban med allt som hör till, hyllan med alla änglar och lite glaskonst och det lilla soffbordet med en gammal bonad och lite ljuslyktor.

På lördagen var jag och dottern på gammeljul på Vadstena slott. Det var andra året vi var där så vi har startat en fin tradition. Där träffade vi också min gamla kompis Sia och hennes dotter. Så himla trevligt att vara tillsammans alla fyra!  På slottet var det mycket hantverk och jag hittade en kvinna som gjorde glaskonst - mitt stora intresse.

Om ni vill kolla in hennes alster, sök på Barbro Augustin. Jag köpte ett glashus med jultema och en böjd glasskiva som var dekorerad med en gran och pepparkaksgubbar. Helt fantastiskt vackra båda två! Så nu har jag köpt julklappar till mej själv! Båda har belysning, vilket höjer upplevelsen av glaset betydligt.

Lite annan julshopping hann vi också med, så jag känner mej så nöjd. På söndagen var jag först på adventsgudstjänst i kyrkan. Det är alltid stämningsfullt och man får sjunga adventssångerna illsammans i en fullsatt kyrka. 

Sen kom min syster och svåger på lunch och sen gick vi ut på stan och kollade på julskyltningen, tomtetåget och shoppade lite igen. En liten julklapp blev det. En mugg med glögg blev det också från Kvantums foodtruck som stod på stan. Tillbaks hem till mej blev det kaffe till oss.

När de åkt hem så hämtade jag en person som jag är kontaktperson åt. Vi tog en adventsfika tillsammans här hemma hos mej och tittade på allt pynt som jag plockat fram. Ja, sen var denna dag till ända. Nu avslutar jag en riktigt mysig helg med att blogga.

Planera för det oväntade

 I helgen har första snön kommit och även om jag starkt ogillar vintern får jag medge att snön gör mörka november lite ljusare. Men snart kommer säkert regn och slask, som sig bör innan det blir vinter på riktigt. Men jag blev lite inspirerad och började julpynta lite.

Nästa helg är det ju faktiskt första advent och då är det ju okej att inleda julen. Jag började med att putsa fönstren så att det ser vettigt ut när adventsljusstakarna kommer upp. Sen fortsatte jag med att sätta upp en liten tavelhylla, som blev basen till mitt lilla minitomteland, med nissedörren som centrum.

Ganska snabbt fyllde jag hyllan med tomtemor och tomtefar, julklappssäcken, julgranar, bil och husvagn med granar på taken, en liten kisse, igelkottar, hare, snölykta och ljuslykta och en skål med gröt. Jag har mer saker så jag måste skaffa en hylla till. Min dotter har virkat tomtens kläder - i miniminiformat - som jag ska fixa något sätt att hänga upp som om de hängde på tork.

Jag är inte den som plottrar runt julpynt lite här och där, jag skapar små miljöer med julpynt på mina två sidebords som står i vardagsrummet. Den ena miljön är min julkrubba, som min pappa har gjort, och den andra är andra små söta miniatyrer, mest änglar.

Jag har naturligtvis också en julgran, som är vit och som jag fyller med kulor i en massa olika färger, glitter i guld och färgade lampor som blinkar. Utanför huset har jag ljusslingor i mina fyra blomlådor, som har köldtåliga växter, mossa och grenar. Jag brukar också sätta upp en ljusslang på spaljén på baksidan.

Julen är redan planerad och julklapparna inköpta, så ingen julstress för mig. Jag tycker om att vara strukturerad och julen är inget undantag. Även om jag är strukturerad och välplanerad betyder det inte att jag inte kan vara spontan. Tvärtom. Finns det en grundläggande struktur finns det utrymme för flexibilitet.

Däremot tycker jag inte om överraskningar eller att inte veta vad som ska hända. Det gör mej stressad och inte det minsta road, även om det skulle kunna vara roligt eller trevligt. Kanske är det en typ av kontrollbehov, men det har sina rötter i min gamla historia. 

Så att göra upp planer är halva nöjet av att göra det. Att planera är också att bygga upp förväntningar och att ha något att längta till. Att planera en resa är jättespännande och roligt. Just nu bevakar jag flygpriserna till Australien för dit vill jag åka så snart det är möjligt. Tyvärr är priserna ungefär tre gånger så höga som normalt, så jag måste vänta och hoppas det stabiliserar sig.

Världen är i gungning, priserna på bränsle, el och mat rusar iväg, och man får kämpa för att hålla sig flytande. Det är extra kännbart när man lever ensam och bara har en lön att leva på. Det är tufft, minst sagt, och man får välja noga vad man ska lägga sina pengar på. 

Man får planera extra noga, köpa varor på extrapris, gå ner i standard på vissa saker och försaka andra. Det är nu man har nytta av sin förmåga att planera och vara strukturerad. Dessutom är jag bra på att laga mat och göra matlådor till veckan som kommer. Det sparar mej mycket pengar. Jag tar vara på det jag har köpt och slänger nästan inget, allt kan användas till något.

Vi vet inte om världen kommer att återgå till det vi kallar normalt, eller om detta är det nya normala. Vi får anpassa oss och ta dagen som kommer efter bästa förmåga. Vi har nog i alla fall lärt oss att vara beredda på lite av varje och ha både en b-plan och en c-plan. Kan man planera har man också utrymme för kompromisser.

Från skygg till trygg

 Jag har varit kattvakt en vecka åt två katter som tillhör en äldre man som hamnat på sjukhus. Han hade ingen som kunde ta hand om katterna under sin frånvaro så jag lovade ställa upp. När de kom så var de väldigt rädda och ledsna, inte konstigt med tanke på att de blev sända till ett hem de aldrig varit i hos en människa de aldrig träffat. De sprang in under soffan och låg där hela första natten. 

Kvällen därpå kom den ena katten fram till mej och plötsligt insåg han att det var ju riktigt trevligt att bli klappad och han började spinna högt. Den andra katten tittade fram under soffan men vågade sig inte fram till mej förrän dagen efter. Då kom även hon fram och lät sig bli klappad.

Nu efter en vecka så har jag två knäkatter som helt har glömt bort att vara rädda. Det är så roligt att se deras framsteg, för man måste ju förstå att det var en omtumlande upplevelse för dem båda att bli tagna hemifrån utan husse. De har ju ingen aning om vad som pågår och att husse snart kommer hem igen. Ur deras synvinkel är han ju bara borta.

Nu kommer husse hem igen och i morgon ska de få komma hem. Det blir säkert ett kärt återseende, kan jag tro. Katter är ju generellt inga flockdjur utan de tyr sig till sin människa, sitt hem. De är ofta lite försiktiga i mötet med nya människor, även om de är trygga i sitt hem.

Jag jobbar ju med hemlösa katter på min fritid och där är en av utmaningarna att få de övergivna katterna att lita på människor. De har fått lära sig att klara sig själva så gott det går, i en ständig kamp mot hunger, kyla och sjukdomar. Det tar ett litet tag innan de förstår att de är i trygghet. Men lyckan när det lossnar och de får sitt eget hem är belöningen för arbetet.

Djurens Vänners nya katthem i Värnamo är så fint och välordnat och där finns utrymme för ett antal katter, lite beroende på deras status och ursprung. Kommer de från samma plats, kan vi ha dem samlade i ett rum. Vi har totalt fyra rum i katthemmet. Men det är en ständig ström av katter som behöver hjälp och vi har kö till vår verksamhet, tragiskt nog.

Vi hoppas att lagen om märkning och registrering gör skillnad för katternas status i samhället. Då måste alla som har katt ta sitt ansvar som ägare, något som redan nu borde vara självklart. I somras kom även lagen om att man inte får låta okastrerade katter springa fritt. Detta har tyvärr inte fått stor genomslagskraft än, men när lagen om märkning träder i kraft blir det lättare att följa upp ärenden med okastrerade katter.

Det känns fint att hjälpa små hjälplösa djur och kunna ge dem en framtid och ett hem. Allt levande är värda respekt, djur liksom människor, oavsett status. Alla har ett syfte med sitt liv, även om just jag eller du inte kan se det. Även om det syftet kan tyckas vara simpelt, som att upprätthålla ekoblansen i naturen.

Men om någon av alla dessa delar falerar, blir obalansen ett faktum och hela vår natur kan bli lidande. Vissa arter blir för mycket och andra för få. I längden blir allt förändrat och i värsta fall kan arter bli utrotningshotade och andra arter ta över stora områden. Naturen strävar efter balans och det är även min strävan i mitt liv.

Att välja glädjen

 ”Find out what you like and do more of that”

Ett visdomsord som jag verkligen försöker att leva efter. Förra helgen var det fullt upp med Kvantumgalan på lördagen, en storslagen fest för all personal på Kvantum. Det var ett välordnat evenemang på Stadshotellet med mat, dryck, underhållning och priser till några anställda. På söndagen var jag hemma hos föräldrarna och fixade lite åt dem. 

Denna helg har varit fullt program också. På lördagen var jag i Skänninge och hälsade på min dotter och hennes sambo. Det är alltid en glädje att få tillbringa en dag med dem. Det gör mej så lycklig att vi har en sån fin relation och att vi trivs så bra tillsammans, och hennes sambo är en sån fin kille. Det gör mej trygg.

Idag söndag har jag haft ett annat intressant möte med en kär gammal vän. När jag pluggade i Skara 1984-1986 delade jag lägenhet ett år med en tjej som heter Cecilia. Skolan tog slut och våra vägar skildes åt. Vi träffades någon gång några år därefter men sen har vi bara haft kontakt via Facebook - välsignade Facebook!

Hon upptog vår kontakt för ett litet tag sedan och vi bestämde att ses och idag blev det av. Ett kärt återseende var det verkligen! Trots att vi båda upplevt både bra och dåliga tider, vi har utvecklats och mognat, så har vi ändå den där innerliga kontakten som vi hade från första stund när vi lärde känna varann.

Som man säger, mucket vatten har runnit under broarna, vi har hunnit med att gifta oss och skilja oss, fått två barn var (i ungefär samma ålder), jobbat, bytt inriktning i både livsval och karriär. Men ändå har vi kvar många gemensamma värderingar och vi delar många djupa tankar.

Jag åkte hem från vårt möte med en bubblande glädje i hjärtat, kände mej så full av energi och lycklig över att ha fått tillbaka en kär vän. Även om vi bor 30 mil från varann så kommer vi att träffas betydligt oftare i framtiden, vi har så mycket att prata om och så mycket gemensamt.

Det ger verkligen livsglädje att göra sådant jag tycker om, prioritera det och avsätta tid för det. Tvätten kan vänta och lite skit i hörnena är inget man dör av. Det blir i alla fall inte mycket disk när man inte är hemma. Nu väntar en vardag och sen kommer ännu en fullspäckad helg!

Det viktigaste först

 Ibland räcker tiden inte till för allt man vill, måste eller behöver göra. Trots att jag denna söndag fått en extra timme tack vare återgången till normaltid, har jag ändå saker kvar på min att-göra-lista. Men att leva här och nu, i stunden, får vara tillräckligt och i morgon är det en ny dag. Och blir det inte det, så spelar listan ingen roll. Det viktigaste är att man kan välja ut det som är viktigt. Det andra kan vänta. Liksom min blogg.

Höstsysslor

 Nu är det höst på riktigt. Alla mina plantor, både blommor och tomater, har gjort sitt och det var dags att tömma alla krukorna. Jag gjorde det smidigaste, lastade in alla krukorna i bilen och körde upp till trädgårdstippen och tömde dem där. Nu är jag klar för denna säsongen.

Även om det är lite sorgligt känns det ändå skönt att få ordning på trädgården och göra den redo för vintern. ”Mina” igelkottar försvann från matplatsen för några veckor sedan, så jag hoppas de sover gott under vintern. Jag har i alla fall gjort mitt bästa för att få dem tjocka och fina så de klarar vinteridet.

Istället har jag börjat mata småfåglarna. De hade börjat samlas i häcken så jag tänkte det var tid att hjälpa de små. Jag har en matstation för dem, en lång pinne med krokar där man kan hänga de olika matrören. Problemet är bara skatorna.

De är väldigt ihärdiga i sin jakt på mat, river ut småfåglarnas mat och skrämmer bort de små. Så jag funderade hur jag skulle kunna skydda min fågelmatare, så jag tog fram ett gammalt paraply som jag spände upp över fågelmaten och band fast det ordentligt.

Det skyddar fågelmaten mot regnet och faktiskt håller det borta skatorna. De behöver väl utrymme för sitt flaxande och vågar sig inte in under paraplyet. Så vinst för småfåglarna med enkla medel. Jag tycker det är trevligt att se småfåglarna hos mej och jag tycker väl om att ta hand om något eller någon.

Jag har i alla fall haft en massa tomater att ta hand om. I alla olika stadier av mognad. Jag har ju fått plocka av alla tomater, då plantorna vissnat. De har fått ligga i skålar på köksbordet för att mogna. De flesta har gjort det, och det blev för många för att äta så jag kokade tomatsås och hällde i burkar. Nu har jag så jag klarar mej ett bra tag.

De som inte mognade gjorde jag tomatchutney på gröna tomater, äpple och lök. Nu i dessa ekonomiskt tuffare tider känns det ännu mer viktigt att ta vara på allt man kan. Självklart har jag också varit ute i skogen och plockat kantareller. Det är ett bra proteintillskott i kosten - förutom att det är en delikatess förståss.

Jag fick även äpplen av en väninna, så av det blev det äppelmos. I samma veva passade jag på att plocka i ordning i frysboxen och där på botten hittade jag svarta vinbär, rabarber, jordgubbar och mer äpplen. Så det blev sylt på vinbären och rabarberna och jordgubbarna fick koka ihop till en härlig kompott.

Så den där lilla guldkanten på måltiderna är räddade nu, utan att det kostar skjortan. Det räcker ju att tanka bilen för att man ska bli dyster. Nästan 22:- litern för bensinen just nu, i krigets spår. Elpriserna har också rusat i höjden så jag är glad att jag inte har ett stort hus att värma upp. 

Flygbiljetter är också svindyra nu så någon resa till Australien kan det inte bli just nu. Hoppas att läget stabiliserar sig snart så jag kan komma iväg och hälsa på min son och sonhustru. De har byggt hus som de nyss flyttat in i så jag vill ju så gärna komma dit och se hur de har det! Facetime i all ära - inget slår verkligheten!

Fira pappa

 Idag har jag varit och firat min pappa som fyller 93 på tisdag. Det är fantastiskt att han fortfarande hänger med, även om kroppen är sliten och närminnet är fullt och inte mycket ny information går in. Men han kommer ihåg det mesta bakåt i tiden, känner igen oss alla och håller reda på alla barnbarn.

Jag brukar oftast laga mat när jag är på besök och han uppskattar verkligen god hemlagad mat. Annars kan det vara lite si och så med aptiten eftersom han inte längre känner hunger så ofta. Trots att mamma också är gammal nu, så tar de hand om varann så gott det går där hemma.

Jag förstår att det kommer en dag när de inte finns mer, men det känns konstigt att tänka på. Vi pratar i telefon varje dag så när den dagen kommer att det inte är möjligt med det dagliga samtalet, kommer det bli oerhört tomt.

De har alltid funnits där och hjälpt och stöttat så gott de kunnat. Jag har alltid kunnat be dem om hjälp och så länge de orkade har de varit väldigt duktiga på att jobba och fixa. Nu är det vår tur, vi tre syskon, att fixa åt dem istället. 

Ändå kan det inte hjälpas att vid varje födelsedag, varje jul, varje påsk de senaste åren, har man tänkt tanken att detta kanske är den sista tillsammans. Men än så länge har jag förmånen att ha dem kvar och därför håller jag fast vid de gamla traditionerna vid högtiderna så länge det är möjligt.

Självklart är det också en trygghet att ha dem i mitt liv fortfarande. De har varit med på hela min livsresa och alltid stöttat mej i mina stora beslut, varit glada åt mina framgångar och delat mina sorger. Precis en sådan förälder önskar jag själv att vara - och hoppas att jag är.

Livets förändringar

 ”What would life be about if we didn’t let it change us”

 Jag gillar att snappa upp tänkvärda citat från alla möjliga ställen - böcker, filmer, musik, sociala media och i samtal med andra människor. Ovan nämda citat kommer från en känd brittisk tv-serie Downton Abbey. En serie jag följer via Netflix just nu.

Jag gillar klassiska brittiska dramaserier, kläderna och de sociala skildringarna av samhället då. I Downton Abbey skildras även klasskillnaderna mellan herrskap och tjänstefolk. Det känns som om det var väldigt länge sedan men det är bara 100 år sedan. 

I serien går man igenom första världskriget och det blir många förändringar i människors liv såväl som för hela Europa. Men som citatet säger, vad vore livet om vi inte lät det förändra oss? Det är väl det som livet går ut på?

Lära sig, utvecklas, växa, lära mer, förändra sig, få nya tankar, nya idéer, nya drömmar. För om stenåldersbarnen alltid hade gjort exakt som sina föräldrar, så hade samhället inte utvecklats heller. Utveckling är inte alltid smärtfri eller smidig men alltid nödvändig.

Kan man hitta ett förhållningssätt till förändring och möta den med nyfikenhet och inte skepticism så tror jag det blir lättare att anpassa sig till det nya. Det är i alla fall den erfarenhet jag själv har. Att möta nya utmaningar, nya metoder, ny teknik, nya bekantskaper - allt detta får oss att utvecklas och växa - om vi vill.

Men man kan alltid välja att inte vilja gå med framåt. Inte ens vilja försöka, försöka stoppa tiden genom att själv stå stilla. Problemet är att jorden fortsätter snurra, livet går vidare, världen fortsätter med ännu en ny dag, nya upptäckter, nya inovationer, nya möten mellan människor.

Så vi måste varje dag bestämma oss för vad vi vill med vårt liv. Vill vi stoppa tiden eller surfa på de vågor som kommer? Vad vore meningen med livet om vi inte lät livet förändra oss?

Hemlös och hjälplös

 I helgen har det varit invigning för Djurens Vänners katthem i Värnamo. Det har varit en intensiv period med att bygga och färdigställa katthemmet. Nu finns det två innätade rum, ett mer stängt rum med nätdörr och ett helt stängt rum för nyintagna katter som behöver sitta i karantän innan man vet hälsostatus.

Så fort katthemmet var färdigt och godkänt av kommunen och länsstyrelsen kunde vi ge oss i kast med ett ärende vi haft på väntelistan med ett okänt antal katter kvarlämnade på en ödegård. Det blev till slut 24 katter som flyttade in i katthemmet, varav 9 små ungar och tre mammor. Nu får de en chans att överleva och blomstra.

Eftersom de alla kom från samma ställe kunde vi låta dem samsas i de tre större rummen. Mammor och barn i ett rum, unga katter i ett och vuxna i det tredje. Vi har ett tillsynsschema där volontärerna skriver upp sig för olika pass, morgon, middag och kväll. Katterna ska ha mat, toalådorna ska tömmas och katterna ska socialiseras.

Katter som är födda i hemlöshet är självklart skygga och behöver lära sig att människor är snälla. Man måste vara lugn, mjuk och vänlig med dem. Vissa katter förstår ganska snart att livet är gott, andra är mer misstänksamma och har svårare att lita på oss. Det tar olika lång tid för olika katter att slå sig till ro.

Ju yngre katten är, ju lättare har de att anpassa sig till sitt nya liv. De små kattungarna är redan helt tama och alldeles, alldeles underbara! Det känns bra att kunna hjälpa dessa små hjälplösa, utlämnade åt sitt öde. En katt är självständig men klarar sig inte själv. Den behöver mat och husrum.

Många hemlösa katter dör en för tidig död. De svälter ihjäl, fryser ihjäl, dör av olika sjukdomar eller skador. Honor dör när de föder om något går snett, ungarna dör för att mamman inte kan ge dem tillräckligt med mat eller skydd mot väder och vind. Men ingen saknar en hemlös katt.

I juni i år blev det lag på att den som har katt ska se till att de inte kan föröka sig såvida det inte är uppfödning, som så klart ska vara registrerad. Till årsskiftet blir det även lag på att märka och registrera sin katt. Då blir ägaransvaret tydligare och man kan enkelt kolla om en katt är registrerad om den verkar vilse, och återbörda den hem. Om den inte  är registerad blir den omhändertagen, med Länsstyrelsen som ansvarig myndighet.

Syftet med lagen är att höja kattens status, de är ett husdjur likvärdigt med hunden. Inte likadan men lika mycket värd att respekteras, tas om hand och skötas om. Jag tycker att allt liv ska behandlas med respekt, oavsett status i folks ögon. Jag bär maskar från gatan till gräset, jag flyttar grodor och paddor till en säkrare plats, jag matar igelkottar så att de ska klara vinterdvalan, jag vänder på skalbaggar som hamnat på rygg, jag går försiktigt i skogen så jag inte trampar på något litet kryp.

Allt levande, människor, djur och växter, har sin plats i världen, var och en med sitt syfte. Vi lever alla beroende av varann, berikar varann och gläder varann. Visst är det både människor och djur som jag kanske inte personligen uppskattar, men det är inte min sak att bedöma deras roll i världen. Alla har sitt syfte, en del kanske bara för att få dig att bli en bättre människa,

Leva som en smålänning

 Nu märks det att vardagsekonomin blir kärvare för de flesta. Mycket av det vi måste ha har blivit dyrare. Mat, el, bensin och nu lån. De som redan innan levt på marginalerna får stora problem. Nu har jag inga lån men de som köpt hus till dyra pengar ser sina ränekostnader stiga. Har man dessutom redan innan inte betalat särskilt hög amortering har man liksom inget utrymme på sina boendekostnader.

Men om man tittar historiskt är det inte onormala räntor, snarare har det varit mycket värre för inte så himla längesen. Men i takt med att räntorna gick ner, gick huspriserna upp. Det började pratas om fastighetsbubblan, att priserna på fastigheter blev orimligt höga och förr eller senare skulle bubblan brista.

Jag tror inte att bubblan har brustit men luften pyser sakta ut. Det jag tycker är sorgligt är att många verkar helt oförberedda på detta. Man har inga marginaler, man har levt ett gott liv och kunnat unna sig ett gott liv med lite guldkant. Nu får man panik för att hela ekonomin ställs på ända.

Men är man lite medveten om hur man kan leva mer sparsamt kan man knappa in på utgifterna. Jag tror stenhårt på att göra egna matlådor, laga mat från grunden, sparar mycket pengar. Sen får man ju spara in på allt som inte är nödvändigt och då menar jag livsnödvändigt. Vi spenderar mycket pengar generellt på godis, snacks, fika, goda drycker osv.

Sen behöver man preppa för framtiden, teckna bra försäkringar, spara för pensionen, kolla över om man har aktier och fonder. Nu har fonderna dykt allt sedan pandemin och inte blivit särskilt stabila. Då ska man inte heller drabbas av panik och sälja de som går minus. Så länge jag inte sålt dem har jag inte heller förlorat något.

Istället kan man tänka till, med världsläget i åtanke. Jag tänkte att om jag satsar på en fond med hälsotema kommer kanske den att gå bra. Pandemin har gjort att hälsoindustrin gått på högvarv. Det är också den fond som gått bäst det senaste året bland mina innehav. Så trots att jag är en glad amatör lyckades jag rätt bra med min gissning.

Så trots att framtiden kan tyckas osäker får man försöka hålla huvudet kallt, leva framåt men förstå sammanhangen bakåt. Se om sitt liv, leva som en riktig smålänning, inte slösa och inte shoppa för nöjes skull. Se till att man har en liten buffert. Jag som lever ensam vet att det inte är lätt att spara men väldigt viktigt. Att planera för framtiden men ändå leva här och nu. En spännande balansgång!

Varje ny dag är en gåva

 Det har hänt att man har hört om någon väns problem och man tänker att om jag bara hade varit där så hade jag kunnat hjälpa till. Men man var inte där då och vännen fick klara sig bäst den kunde och det var kanske inte så enkelt.

Men så kommer det ett tillfälle när man träffar på en helt okänd person som behöver hjälp. Då känns det bra att kunna hjälpa till för att man känner att man egentligen hjälper den där vännen som man inte kunde hjälpa där och då.

Att göra något bra för någon annan utan att att få någon belöning känns gott i själen. Det enda man vill är att den i sin tur gör något gott för någon annan. Att sprida vänliga handlingar kan ge ringar på vattnet och göra världen en gnutta bättre. 

Det är det enda jag vill. Att sprida omtanke och mänsklig värme omkring mig. Livet är skört och oförutsägbart. Det enda vi har är här och nu. Vi kan inte ändra det förflutna eller göra rätt i efterhand. Men vi kan göra goda gärningar när vi får tillfälle.

Detta är ju livets gåva. Att varje ny morgon kan jag bestämma mej för att vara en bra människa, en god vän, en omtänksam medmänniska. För det tror jag är meningen med livet. Att göra gott när vi har möjlighet och tillfälle ges. 

Inte klaga, inte förklara

 I veckan har drottningen i Storbrittanien avlidit, 96 år gammal. En aktningsvärd ålder och en beundransvärd livsgärning. I 70 år var hon regent, inte bara för sitt eget land men även de före detta kolonier som räknar sig till det brittiska samväldet.

Diskussionen är nu vad som händer med detta samvälde när den gemensamma nämnaren drottningen inte längre finns. Jag tänker att de borde slå sig samman som ett alternativ till EU, nu när Storbrittanien lämnat detta. Brexit har ju varit en snackis.

Det brittiska väldet bestod förutom av Storbritannien av Irland, Kanada, Australien, Nya Zeeland, öarna i Söderhavet, Indien, Pakistan, Burma, Sydafrika, de afrikanska staterna i södra och östra Afrika, Nigeria och Ghana i västra Afrika.

Dessa länder har ju ingen plats i EU så varför inte göra en BU - Brittish union? Kanske kan det underlätta samarbetet med Europa också, vad vet jag? I dagens samhälle tror jag att man behöver allierade, allt från länder ner till arbetsplatsen, kompisgänget, släktingarna.

Drottning Elisabeth lär ha sagt ”never complain, never explain” i hur man uppför sig som en monark. ”Klaga aldrig, förklara aldrig”. Jag förstår hur hon tänker och jag är benägen att hålla med och detta borde gälla för alla kändisar och offentliga personer - och medelålders tanter som jag!

Det är lätt att klaga på det mesta, och när man blir ifrågasatt eller trängd vill man alltid förklara sig. Men det sägs ju att klaga är som att gunga gungstol, du får något att göra men du kommer ingenstans.och vem är jag egentligen skyldig en förklaring?

Man vill kanske rättfärdiga sig själv och sina val, man vill förtydliga sitt handlande. Men varför känner man en skyldighet att svara och förklara, när den som frågar kanske bara är nyfiken? Jag tränar mig själv i att inte känna mej tvungen att försvara mig själv och mina val. Jag har ingen jag behöver redovisa för.

Just nu pågår valvakan i tv. Vi har har ju gått till val idag. Det pendlar hit och dit och det är jämt mellan blocken. Vi får nog inte veta ikväll hur det blir och sedan börjar det stora jobbet med att bilda regering.

I år har jag gjort något jag aldrig gjort innan. Jag har valt ett parti till riksdagen, ett annat till kommunen och ett tredje till landstinget. Det handlar både om sakfrågor och hur de faktiskt har agerat under de senaste fyra åren. Alla vallöften är ju bara luft, för ingen av dem kan verkligen lova något alls. Allt beror ju på vem som kommer regera med vem.

Så jag hade bestämt mej innan valspurten. Jag blir mest trött på allt tjafs och dessutom smutskastning av de andra. Oavsett vem som får majoritet så tror jag faktiskt inte det blir så väldigt stor skillnad för oss medborgare. Sakfrågor ska ju alltid röstas om och det är väl både styrkan och svagheten i en demokrati.

Men alternativet är ju värre. Diktatur vill väl ingen modern människa ha. Så priset för demokrati är ju att det är att allt ska röstas om och det kan vara ovisst vad som beslutas. Allt vägs i vågskålar och det kan skifta över tid vad som beslutas, oavsett vem som sitter i regeringsställning. Men nu väntar vi på valresultatet. Blir det röd-grönt eller blå-gult?

Stunder av lycka

 En vecka går så fort när man har fullt upp. Både på jobbet och på fritiden. Men jag är glad att jag har ett bra jobb, goda vänner och en härlig gemenskap med vänner och familj. Det är tacksamt att ha ett rikt liv, rikt på upplevelser och rik på goda vänner. 

Det handlar en del om att vara villig att säga ja och följa med på saker som dyker upp, men också styrkan att säga nej när man känner att nu behöver jag tid för mig själv. Ibland behöver jag tid att bara vara för mig själv och hämta nya krafter för en ny dag.

Mitt huvud är alltd fullt av tankar och känslor. Jag har ett rörligt intellekt, som man säger. Så ibland kan det vara överväldigande när jag varit med människor som är emotionellt utmanande. Då behöver jag ensamtid för att bearbeta och hitta mej själv igen.

Jag är väldigt empatisk, och ibland kan andra människor vara uppslukande. Jag har lärt mej med åren att backa för att kunna sortera vad som är jag och vad som inte är mitt att hantera. Jag har lätt att ta stort ansvar, även för sådant som kanske inte är mitt ansvar, helt enkelt för att jag är en problemlösare och vill kunna hjälpa till.

Men det går ju inte alltid och jag har fått öva mig i att släppa taget av det som inte är mitt ansvar att lösa. Jag har också fått lära mig att stå på mig och hävda min plats i tillvaron utan att känna mig självisk. Men att se till att jag själv mår bra är ju faktiskt min främsta uppgift.

Att älska sig själv är ju faktiskt en förutsättning för att kunna älska andra. Om man inte kan gilla sej själv blir man ju inte heller en älskvärd person, utan kan upplevas som lite bitter och besviken. Livet kan göra oss sådana, men vi kan också välja att gå vidare, utvecklas genom erfarenheterna och lära oss bli en bättre medmänniska.

Vi kan inte välja vad som drabbar oss men vi kan välja hur vi reagerar på det. Vi väljer hur vi hanterar livets motgångar och om vi vill dra lärdom av det eller bara resignera. Jag vet mycket väl att livet är inte rättvist, och jag vet också att man måste jobba för att ta sig vidare. Man hittar styrkan inombords.

Livet är inte rättvist, så man får ändå hitta sätt att hantera det som händer och gå vidare. För så länge man lever och andas har man ständigt nya chanser att möta glädje och nya upplevelser. Att var lycklig är kanske inte ett permanent tillstånd, men att uppleva stunder av lycka är aldrig omöjligt. Det får man fortsätta tro och hoppas på.

Värnamodagarna

 Jag har varit volontär på Värnamodagarna i helgen. Man torkar bord, plockar undan tomma flaskor och matrester, håller vakt vid grindarna så att inte minderåriga tar sig in, plockar skräp på gatan mellan öltältet och nöjestältet. Det var full rulle hela tiden.

Ett fantastiskt arrangemang med underhållning, matvagnar och lite marknadsstånd. Fullt med folk överallt. Vädret var toppen på fredagen, lite mer ostadigt med lite regn på lördagen men tältet höll folk torra. Det som var lite tragiskt är dock alla fulla människor.

Det är en sak om vuxna, medelålders får lite för mycket alkohol i kroppen, mer sorgligt är alla fulla unga vuxna. De kan inte riktigt hantera sitt alkoholintag utan blir redlösa och kräks. Alla spärrar försvinner och de gör saker de inte skulle gjort nyktra.

Ordningsvakter och polis var ständigt närvarande och fick ta hand om dessa ungdomar. En del fick skjutsas hem, andra fick deras föräldrar hämta. Tråkigt slut på en kväll som hade kunnat vara betydligt trevligare.

Men självklart hamnade inte alla ungdomar i trubblel. Många var fina, trevliga unga vuxna och jag fick bra kontakt med dem. Några kallade mej till och med ”mamma” för att jag sa åt dem att jag var mamma och fanns där som en vettig vuxen. Skulle tro att en del kände trygghet i det.

Klimatet bland de unga är hårt och tufft, och inte alla har ett stabilt hem där de alltid kan landa oavsett vad som händer. Det har alltid varit mitt motto som förälder, att mina barn alltid kan komma till mej med allt och få stöd och råd.

Vid ett tillfälle fick jag larma efter polis och vakter, då jag plötsligt såg två unga flickor simma ut i Lagan, jag vet inte om de bara ville bada eller om de försökte hitta en väg in till området via vattnet. De var i mitten av tonåren gissar jag, och enligt vakterna som jag pratade med sedan, var de berusade.

Lagan är visserligen ganska grund just nu på grund av det låga vattenståndet men det är lurigt med strömmar och en lös botten. De kunde faktiskt ha drunknat! Nu gick allt väl och polisen fick upp dem ur vattnet. Men det var en pulshöjande upplevelse.

Men arrangörer, personal, volontärer och säkerhetsvakter har gjort ett mycket bra jobb och publiken har uppskattat arrangemanget. Mamma Mia the party på lördagskvällen var en höjdpunkt för många och stämningen var hög från första början. 

Men med jobb till kl 3 på natten två dygn i rad så är jag rätt mör nu. Man är ju inte 20 längre, liksom... man känner sig rätt manglad dagen efter och det är tur att det inte är varje helg - det hade morsan inte orkat! 

Relationer

 Nu är alla ute och plockar kantareller. Jag var en runda i söndags och fick ihop något kilo, de är torra men ändå fina och krymper nästan ingenting när man förväller dem. Jag har fler svampställen att vittja men det har inte funnits varken tid eller lust. 

Än finns det tid att plocka svamp, och i och för sig har jag en hel del kvar från förra året så jag behöver inte jaga egentligen. Det är bara en gammal tradition som jag inte längre känner tvingande. Får se om lusten infaller sig.

Semesterveckorna gick fort och nu har jag redan jobbat två veckor. Ganska snabbt var jag inne i rutinerna, även om jag glömt några av de 26 lösenord jag har att hålla reda på. Men jag har ju en lista i excel som håller reda på mig.

När jag har smakprovningar i butiken på torsdagar och fredagar blir det tillfälle att studera människor och beteenden. Det är mycket intressant. Jag tycker det är kul att kolla på hur människor gör, hur de pratar med varann och hur de behandlar sin respektive.

Inte sällan är det tyvärr ganska respektlöst. Inte sällan är det också kvinnor som behandlar sina män som om de vore barn. Många kvinnor känner sig säkert undervärderade på sitt jobb, eller av samhället. Lägre löner och sämre villkor än deras manliga kollegor.

Undrar om dessa kvinnor återtar sin makt genom den man de delar sitt liv med. Hunsar dem, domderar och nedvärderar sin egen partner. Jag fattar ingenting. Vad är kärleken i det? Eller håller man ihop av gammal vana? 

Jag vill säga åt dessa kvinnor att sluta bete sig som de skällsord männen ger dem bakom deras ryggar. Regeringen, kärringen, kommandoran. Vem vill ha en sådan relation, liksom? Även om du inte håller med din partner förtjänar hen din respekt. Ni ska ju vara partners, jämlika, sida vid sida.

Kanske reagerar jag så starkt för att jag själv förlorat den jag älskade. Det kan fortfarande göra mig besviken på livet, att jag blev ensam kvar när han dog. Trots att det gått över 5 år är det fortfarande svårt att ha några framtidsdrömmar.

Men det är också en helt främmande tanke att vi skulle ha behandlat varan utan respekt för individen. Vi var bara bäst på att acceptera varann och bekräfta varann och bejaka den andres intressen och önskemål. Det vi inte delade tillsammans släppte vi fritt för den andre att göra och gjorde allt för att göra det möjligt.

Om man inte kan göra detta för sin partner, varför stannar man? Eller i alla fall håller käften och tar en meningsfull diskussion på tu man hand i lugn och ro hemma? Varför bete sig som en tyrann offentligt? Förstår man vilka signaler man sänder ut till alla i sin närhet?

Ja, det gör mig frustrerad att se människor slösa bort sitt liv, sin kärlek, sina relationer. Så synd att man inte förstår meningen med livet förrän det är för sent. När livet skulle kunna vara glädje, spänning, nyfikenhet och omtanke. Livet pågår nu och det finns inga garantier för en morgondag.

Jag vill inte dö med vetskapen om att jag har något ouppklarat. Jag vill reda ut allt som jag kan, så långt det beror på mig, vi kan inte tvinga någon annan men jag kan göra allt jag kan, om det så är att släppa taget, förlåta utan att ha fått en ursäkt, eller faktiskt att förlåta mig själv. Ibland kan det vara det viktigaste och mest kärleksfulla att göra.

De små sakerna

 Det är de små sakerna som förändrar ditt liv. Vilka rutiner du har på morgonen, hur du tänker om dig själv, vad du läser och vad du tittar på, vem du delar din energi med, vem som har tillgång till din tid och din uppmärksamhet. Sådant kan du ändra på och då ändrar du riktningen på ditt liv.

Det måste inte vara stora, omvälvande saker som blir det som ändrar ditt liv, även om det självklart är så också. Särskilt saker som drabbar dig som du måste hantera. Men det är ju oftast inte sådant du väljer själv utan måste anpassa dig till.

Men de små sakerna styr du själv och de formar också ditt liv och den du är som människa. Låt inte bara det som drabbar dig eller det som andra vill att du ska vara eller göra, bli det som avgör ditt liv. Det du kan välja ska du noggrant överväga och välja klokt.

Livet är en ständigt pågående process och behöver ständiga justeringar. Världen förändras, vi förändras, omständigheter förändras. Om vi vill påverka riktningen på vårt liv behöver vi ta de chanser som finns till förändring. Det är inte egoistiskt, det är kärlek. Både till mig själv och min omgivning.

Slut på semestern

 Semesterns sista dag tillbringades med att fira min mammas 88-årsdag. I morgon återgår jag till jobbet och vanliga vardagar. Det har varit underbart med ledigheten, främst sovmorgnarna, då jag är en riktig tröttmössa på morgonen men pigg på kvällarna. Får se hur det går att somna i tid, det blir nog svårt att komma in i en annan rytm.

Det är i alla fall fantastiskt att fortfarande ha båda föräldrarna i livet. 88 år är mamma och pappa blir 93 i oktober. Jag vet att livet kan svänga snabbt och de har båda haft sina duster med sjukdomar. Varje dag vi får tillsammans är inte självklart utan jag försöker verkligen ta vara på varje stund vi får.

Semestern har i alla fall varit precis så bra jag hade hoppats och jag har gjort allt jag tänkte. I mina planer har jag även inkluderat helt aktivitetsfria dagar, bara vila, läsa, lyssna på sommarprat och kolla på serier. Soliga dagar har jag njutit av till fullo utomhus och jag kan inte bli mer solbränd, tror jag, utan att ha åkt utomlands.

Jag har fått mycket tid tillsammans med min syster, som nu äntligen flyttat ner till Småland under sommaren. Det finns inte ord för hur glad jag är för det. Att ha en syster som dessutom är ens bästa vän är minsann inte självklart utan något jag verkligen är tacksam för.

Att ha en person i mitt liv som känt mig hela livet, som är lika glad i att hitta på saker som jag - och tycker om samma saker, det är underbart! Sen är vi olika på vissa sätt men ändå förstår vi varann och accepterar varann fullt ut. En gemensam historia och samma rötter gör banden ännu starkare.

Nu är hon tillbaks i norrland några dagar för att fixa det sista med det gamla huset. Jag är kattvakt åt gamla Belle. Hon klarade resan galant men nu tyckte jag att det vore synd att utsätta henne för det en gång till. Så nu bor hon hos mej en vecka. Hon är så lugn, snäll och tillgiven så det är inga problem.

Jag fortsätter att mata igelkottarna, men de har inte varit alla fyra samtidigt fler gånger. Det blev ju lite gruff senast över fatet med mat. Den största ställde sig mitt i maten, burrade upp sig och fräste åt de andra. Det blev nog lite dålig stämning... men det kommer en och annan under ett par kvällstimmar, vet ju inte om det är samma eller olika men strunt samma. Söta är de.

Dags att förbereda morgondagen, fixa matlåda, packa ner arbetskläderna, ladda jobbmobilen och gå och lägga mej i tid. I morgon är det måndag och för mig blir det startskottet för hösten. Jag hoppas på spännande dagar, lyckliga dagar och oväntade vändningar runt nästa hörn. Livet kan vara intressant och roligt om man bara öppnar ögonen och hjärtat för det som kommer.