Drömma om i morgon men leva idag

"Tänk framåt men vänta på dom som tänker efter"

Jag gillar att planera och organisera och strukturera upp min tillvaro. Nu när jag vet att båda mina barn inte kommer att bo hemma permanent från nästa år, så kommer jag flytta till en annan lägenhet som passar mej, men ändå har plats för ungarna när dom kommer och hälsar på. Jag har varit på visningen, tagit lite bilder och fått en ritning.

Då går jag igång! Jag mäter, ritar, möblerar i tanken, funderar och ritar om. Jag går igenom mina tillhörigheter och tänker igenom vad som ska få följa med till det nya stället och vad som ska kasseras. Jag går i möbelbutiker och kollar utbudet på de saker jag vill skaffa nytt. Jag gillar att ha en plan och ett stort nöje är just att drömma och fundera.

Vi har också bokat en semesterresa, hjärtevännen och jag. Efter en sommar i Sverige med halvdant väder känns det underbart att få komma iväg till solen och sanden. Halva nöjet med att boka en resa är att drömma, längta, titta på bilder från stället och kolla på kartan. Jag har till och med en app från resebyrån som räknar ner dagarna till avresan. Om två veckor sitter jag på en ö i Atlanten, det ska bli underbart!

Men även om att planera, drömma och längta är ett nöje, får man inte glömma leva här och nu. Att ta vara på dagen och de möjligheter som kommer i min väg som inte är planerat eller förväntat. Jag tror att det är enklare att kunna göra det om man har en grundstruktur i livet som funkar. Man vet vad man har och hur man har det, och då finns det även utrymme för spontana infall.

Om man lever nära en person som är allvarligt sjuk, som jag gjort denna sommar, då blir man bra på att leva idag och ta vara på de små guldkornen som glittrar i vardagen. Framför allt förstår man att ta vara på varann och det som verkligen är viktigt. Att hitta glädje när allt är dystert, att kunna skratta åt varann när allt blir knasigt. Älska varann genom djupa dalar och svarta nätter, njuta av närhet när man varit ensam. 

Att dröja sig kvar i det förflutna kan också vara en fälla att fastna i. Antingen att man tyckte det var bättre förr, eller att man är bitter och besviken över det som har hänt och kan inte släppa det. Visst ska man tänka efter, men inte fastna i dåtid. Inte heller bara leva i drömmar om framtiden, att ägna hela sin tid åt att planera och fantisera. Balans är nyckelordet, men bara du kan avgöra din balans.

Vad gör dig lycklig? Att drömma om framtiden? Minnas den ljuva tiden igår? Eller kan du njuta av att leva här och nu? Jag hoppas det, för det är ju det som är vår verklighet. Dåtiden är ju passé och framtiden har ju inte hänt än. Så släpp din oro, njut av idag och av varandra!

H.D.S.L.

Förändring börjar alltid inifrån

När man flyttar till ett nytt område eller besöker en ny plats så behöver man lära sig att hitta på stället. Även om man studerat en karta i förväg så är det ändå ett virrvarr av vägar och stigar som man får lära sig att känna igen. Jag brukar försöka lägga märke till vissa riktpunkter som kan visa mig var jag är och vart jag är på väg.

Jag försöker vara modig och gå på nya vägar och stigar, memorerar landmärken och går sammma väg tillbaka, även om jag egentligen vill gå rundor. Det händer att jag blir alltför djärv och plötsligt vet jag inte var jag är utan har gått vilse. Då har man två alternativ. Antingen vända och försöka hitta vägen tillbaka eller fortsätta framåt och hoppas man känner igen sig när man kommer vidare.

Allt eftersom blir jag mer och mer säker på vägar och stigar. Jag blir trygg i min nya miljö och behöver inte längre titta efter landmärken. Snart kan jag ta nya svängar för att jag vet att jag kommer känna igen mig när jag kommer ut på nästa väg. Jag utforskar trakten med nyfikenhet och mina steg är självsäkra.

Lite samma känsla är det när jag ändrar min inre kurs. När jag vill bryta gamla tankebanor, invanda tankemönster, beteenden som inte för något gott med sig. Först är stegen trevande, jag smyger mej fram och nästan famlar i luften med händerna framför mej. Jag halkar lätt tillbaks i gamla invanda mönster och får ständigt korrigera kursen. 

Jag kan gå vilse i mitt inre innan jag hittar en ny sund väg att gå. Allt är ovant och trögt men jag fortsätter för att jag vet att det leder till något som blir bättre. Att bryta med det förflutna är ingen enkel match, det är svårt att ändra på något som är gammalt och vant, något som man vet hur det funkar, även om det funkar dåligt.

Men när man sedan befriar sig själv från ett självdestruktivt beteende och hittar ett nytt sunt sätt att hantera livet, så ger det en sådan oerhörd glädje och styrka. Att vända något dåligt till något bra, att ändra det sjuka till något sunt borde vara självklart men det är svårare än man tror. Det är trots allt lättare att stanna kvar i något känt än att ge sig ut på okänd mark med risk att gå vilse.

Vi söker alla trygghet, kärlek och bekräftelse. Ibland har jag sökt det på fel ställen, med fel människor. Istället för att finna det har jag blivit mer instängd, låst, begränsad och utnyttjad. Det kan ta tid att inse att man valt fel och tid att bryta sig loss. Men vilken oerhörd styrka när jag funnit mig själv, och då kunnat möta äkta, riktig och sann kärlek. Jag är värd att älskas, både av mig själv och andra.

H.D.S.L.

Mentala muskler

Jag var på gymet idag och hörde två killar diskutera en träningsbok som dom hade läst. Det dom hade lärt sig var inte en massa praktiska övningar, näringsintag eller muskelgrupper. Nej, det dom hade lärt sig var detta: "Mental styrka är viktigare än muskelstryrka. För det får dig att fortsätta kämpa även när det tar emot".

Det har jag också förstått, efter att ha gått från överviktig soffpotatis till hyfsat vältränad (för en kvinna i min ålder) i medelvikt. Allt börjar på insidan. Om jag inte har den mentala styrkan, övertygelsen och beslutsamheten så kommer jag förr eller senare att ge upp. För det kommer tunga dagar.

Dagar när jag inte orkar lika många repetitioner av övningarna, dagar när jag är jättetrött, dagar när motivationen är obefintlig, dagar när jag är ledsen och orkeslös. Då finns bara den mentala styrkan kvar, den inre rösten som säger "ge inte upp, kämpa på, en gång till - och en gång till, kolla vad du åstadkommit fram till nu, bara fortsätt!"

Jag har inget recept på hur man får den där mentala styrkan, den måste man söka personligen. Den är individuell och triggas igång av olika saker. Att till och med använda sig av envishet och tjurighet är en tillgång när kroppen vill ge upp och gå hem och lägga sig. Gör det som funkar för dej. Och detta gäller ju inte bara träning.

Allt i livet som du vill förändra och har möjlighet att förändra behöver du finna en motivation och en mental styrka för att klara av. Självklart kan det också finnas saker i ditt liv som du vill förändra men inte har möjligheten, tex sjukdom. Men även då behöver du din mentala styrka för att härda ut. Din attityd gentemot en motgång, ett problem eller en utmaning är en stor del av lösningen. 

För mej har det varit bra med ett tydligt slutmål men även delmål och belöningar när jag uppnått dessa. Och då pratar jag inte om att unna mej en pizza eller bakelse. Nej belöningarna har varit ny jacka, nya stövlar, en fin hudkräm eller något annat som ger mig en boost. Något till mej, bara mej. Att se tillbaka och inse hur långt jag kommit blir så småningom också en morot. 

Min mentala styrka har vuxit i takt med min muskelstyrka. Jag har lättare med att hjälpa och stötta andra när jag själv är i balans och mår bra. Jag har lättare att må bra när jag är nöjd med mej själv och tycker om mej själv. Jag har lättare att tycka om mej själv när jag gjort mitt bästa med min hälsa och mitt utseende. Allt hänger ihop.

Så hjälp varandra med att bygga på den där mentala styrkan. Uppmuntra varandra, peppa varandra, beröm och stötta varann. Du blir allt starkare när du förstår att du gör det bra, både när du själv kan inse det och när andra säger det till dig. Alla behöver vi bekräftelse. Var inte så hård mot dig själv, oftast är vi vår egen värsta kritiker. 

Om man tror på en mening med livet får man ju också tro på att det finns en mening med att just jag finns här och nu. Att människorna i mitt liv finns där av en anledning och att jag kan göra en skillnad i andra människors liv till det bättre. Att ge vidare, "pass it on". Inte bara vara snäll mot de som är snälla mot mig utan bjuda andra på min vänlighet och hjälpsamhet. "Bring it forward". Om någon gör en god gärning mot dig, ge inte tillbaka utan till någon annan så att alla får chansen att ge och få.

H.D.S.L.

Rädd, räddare, vettskrämd

Jag har skrivit förut om min skräck för vatten, och det är ingen vanlig rädsla. Man hör uttryck som "förlamad av skräck" och "stel av rädsla" och det är så det känns. Min logiska hjärna slutar fungera och jag bara stannar av och det enda som rusar är mitt hjärtas slag. Benen lyder inte, jag står som förstenad. Det går inte att resonera bort.

Vatten är illa, rinnande vatten såsom åar är värre och mörkt djupt vatten är värst. Jag får stålsätta mig för att gå förbi en liten damm uppe där min hjärtevän bor, på kvällen i mörkret. Jag vänder bort blicken och går förbi med raska steg. Trots att jag rent logiskt vet att dammen är helt ofarlig. Jag kan säkert vada tvärs över.

Jag utmanar hela tiden mig själv genom att utsätta mig för situationer där jag måste konfrontera min rädsla. Jag går förbi dammen ofta, jag åker båt, jag går ut på bryggor och broar. Det funkar bättre och bättre och panikkänslorna blir alltmer hanterbara. Det är bara vatten i mörkret kvar nu att öva på.

För vatten i mörker är något jag inte kan hantera. Jag blir paralyserad, skräcken kramar mitt hjärta. Kanske beror det på att jag förut varit mörkrädd också. Men det har jag systematiskt jobbat bort under att antal år när jag blev mamma. För då bestämde jag mig att en mamma kan inte vara mörkrädd.

Så jag började med att gå ut på promenad i mörkret. Först med ficklampa, sen i månsken, och nu går jag obehindrat i mörker utan någon rädsla. Det är en sådan befrielse när man övervunnit en rädsla så därför ger jag inte upp med min vattenskräck. Även om jag aldrig kommer att älska vatten så vill jag slippa panikkänslorna och skräcken.

För samtidigt är det ju sunt att ha respekt för vatten. Det är kanske min stenålderssjäl som tar över och säger att vatten är farligt, man kan drunkna. Det hjälper inte att jag vet att jag kan simma. Precis som det är logiskt att vara rädd för dödliga ormar, tigrar och lejon, krokodiler och giftspindlar. Ren självbevarelsedrift.

Alla har nog något vi är rädda för och olika sätt att hantera vår rädsla. Det viktigaste är att våra rädslor inte får ta över och begränsa vårt liv. Att vi måste undvika miljöer i sådan uträckning att vi inte kan göra det vi vill. Jag vill leva ett liv i frihet och inte låta mina rädslor styra mig. Det är värt att kämpa mot våra rädslor för att vinna ett liv i frihet utan begränsningar.

H.D.S.L.

Äkta lycka är gratis

"Den bästa känslan i världen är att vara tillsammans med någon som vill krama dej, kyssa dej, vara tillsammans med dej. Någon som vill ringa dej på kvällarna, som vill se dej le och det bästa av allt, som vill se dig lycklig"

Jag följer några inspirationssidor på Facebook som lägger ut rutor med inspirerande, tänkvärda texter. Denna dök upp i mitt flöde en dag och jag kände att den passade mej. Visst är det en fantastisk känsla att ha en person i sitt liv som tycker om att vara med mej, precis lika mycket som jag tycker om att vara med honom.

Att finna någon som gör mig lycklig och som vill se mig lycklig lika mycket som jag vill göra honom lycklig. Som pushar mig att våga vara mig själv fullt ut och som ger mig utrymme att vara och göra det som jag är och vill. Som trots sina egna motgångar kan stötta mig i mina motgångar.

Kärlek kommer inte med några garantier och kan inte planeras eller styras. Den är inte alltid logisk eller går att förklara. Den bara slår ner som en blixt i ditt hjärta och du blir aldrig mer den samma. Det handlar om två hjärtan som slår i samma takt, i harmoni, som gläds med varann i varandras sällskap men även unnar varann egentid. 

Exklusivitet men inte ensamrätt. Det vill säga, han är den enda Mannen i mitt liv och jag har ingen längtan eller behov av någon annan. Men vi har båda andra vänner som vi umgås med också. Vi gillar båda ett aktivt socialt liv som vi lever ut både tillsammans och var för sig. Men han har ganska snabbt blivit min allra bästa vän. Vilken lycka det är!

Jag gillar bredden och djupet med ett sådant liv. Att kunna ha både kärlek och vänskap. Närhet och och tid isär. Många vänner men även stilla hemmakvällar. Stadsliv och skogsrundor, träningspass och slappa i soffan. Det är vad jag kallar ett rikt liv! En rikedom som inte har något att göra med pengar. Äkta lycka är alltid gratis.

Lyckan ska inte behöva presteras eller bevisas. Lyckan kommer som ett kvitto på att man hamnat rätt i livet. Som en strof i en gammal dänga lyder: "The best things in life are free". Det bästa i livet är gratis. Kärlek, vänskap, solen i ansiktet, rent vatten i kranen och ren luft att andas. Kyssar och kramar, närhet och ömhet, leenden och glädje, allt är ingredienser på lycka. Därför är jag lycklig.

H.D.S.L.

Medmänniska, inte motmänniska

När man går igenom en svårighet i livet så känns det tufft och meningslöst. Man förstår inte varför det är så orättvist och hårt. Men ingen svårighet är rättvis, det finns väl ingen som förtjänar att bli plågad. Motgångar drabbar oss alla, mer eller mindre, förr eller senare. Vi får bara försöka härda ut och förhoppningsvis ha någon nytta av erfarenheterna i framtiden.

När man är mitt uppe i något som är jobbigt så är det fullt fokus på att ta sig igenom och det är inte tid att vara sentimental. Man blir istället bra på att se de små sakerna i livet som är positiva, man tar tillvara alla möjligheter att skratta och skoja och utifrån kan det verka som om man inte tar problemen på allvar.

Men det är ju precis det att man inser situationens allvar och behöver kraft och energi av allt positivt som man kan få tag på. Man söker inte medlidande utan man söker ny inspiration för att få lite ny glädje för dagen som kommer. För man hoppas att allt blir bra igen och att man blir lite klokare, starkare och ödmjukare som medmänniska.

Jag har märkt att de svårigheter jag gått igenom har gett mig en större livsvisdom och jag har haft användning av det i mina möten med människor. Jag kan identifiera mig med och relatera till andra människors svårigheter och jag kan förstå och stötta på ett sätt som jag inte hade kunnat annars. För ingen människa lever för sig själv. Vi behöver varandra. 

Jag är ett resultat av min barndom och mina erfarenheter. Jag har formats av medgångar och motgångar. Jag har lärt mig både av svårigheter och framgångar. Det är inte bara att genomlida svårigheter utan att ta till sig lärdomar och kunna tillämpa kunskapen i framtiden. Att vara en medmänniska och inte en motmänniska. 

Jag har blivit bra på att leva i nuet, inte oroa mej i onödan utan glädja mej i onödan, som Christina Lugn säger. Jag har bara nuet, dagen idag. Vem vet vad som händer i morgon? Vad hjälper det att älta det som hände igår? Nej livet pågår nu och alla mina gamla erfarenheter har format mig till den person jag är idag. På gott och ont.

H.D.S.L.

Hello music lovers

Ikväll har jag varit på konsert med ett storband, och det spelades jazz på hög volym. I somras upptäckte jag storband på allvar och insåg att jag faktiskt gillar det. Så det resulterade i en spellista på Spotify som jag byggde ihop med jazzlåtar. Den är mysig bakgrundsmusik på helgen när jag står och donar i köket.

Men på jakten efter bra jazzlåtar stötte jag på gamla klassiker som jag vuxit upp med där hemma. Sådant som min pappa spelade och som han under hela min barndom hävdat var klassiker och odödliga pärlor. Jag börjar inse att han har rätt och med förvåning undrar jag när detta hände! När blev jag så vuxen? Eller gammalmodig? Eller bara mogen?

När Malena Ernman var med i Melodifestivalen upptäckte jag hennes musik och några sådana låtar finns nu på min klassiska spellista. Opera, operett och klassisk musik har också en plats i mitt musikhjärta, men det är inte så ofta som jag får tid och tillfälle att koppla av med sån musik. För det är musik för vila och kontemplation.

Vad hände då med min tonårs musik? ELO, Pink Floyd, Chicago, Toto, Dire Straits, Meat Loaf, Kate Bush, Magnus Uggla, ABBA och många fler. Tja, ibland kan jag lyssna på någon låt som jag plötsligt minns, men dom låter aldrig lika bra som jag minns dom. Kanske för att musiken oftast är kopplad till något minne. Så det är ju mer av en nostalgitripp än en musikalisk höjdpunkt.

Till vardags, i bilen och här hemma blir det mest modern musik, någon av de kommersiella radiokanalerna som NRJ, Mix Megapol eller Rix FM blir det och jag kan sjunga med i de mesta låtarna, för jag hänger med min tid, det är viktigt för mig. Det enda jag inte lyssnar på är dansbandsmusik. Så självklart är det min hjärteväns favoritmusik, så det är väl en av få punkter där vi inte är överens.

Men det påminde mig om en katastrof-date jag hade när jag var 20 år. Han var mörk, snygg och hade vit kostym (det här var alltså i mitten av 80-talet). Vi satt och pratade om allt och så frågade han mig om vilken musik jag gillade. Jag berättade om det jag lyssnade på oftast, vilket då var pop och rock och samtalet fortsatte med att jag berättade om att jag lyssnar på många olika stilar men jag gillar verkligen inte dansbandsmusik. Sen satt jag en stund och gjorde mig lustig över hur töntig dansbandsmusik är. Så tog det samtalsämnet slut och det var tyst en liten stund. Så jag frågade honom vad han jobbade med. Han tittade till på mej, tittade bort och sa: "Jag spelar synt i ett dansband. Polarnas orkester". Och jag trodde jag dog. Jag önskade att marken skulle öppna sig och sluka mig. Herregud så pinsamt! 

Han skjutsade hem mej under tystnad och vi sågs aldrig mer, men några veckor senare fick jag ett vykort. På ett dansband. Polarna. Med allas namntackningar. Jag tror han förlät mig min dåliga musiksmak... Sen började han spela med Lotta Engberg och skrev låtar och jag får väl ha det som en evig belastning att jag har mobbat en kändis... Och ja, jag har en spellista med dansbandsmusik nu. 

H.D.S.L.