Våga vara människa

Grieving is normal, natural, inevitable, universal and unique. There is no right way or wrong way to grieve. It is the conflict between the world that was, what it cannot become, and how it may become, that creates the tension that engenders grief.” (Steve Morrison)

Sorg är normalt, naturligt, oundvikligt, universellt och unikt. Det finns inget rätt eller fel sätt att sörja. Det är konflikten mellan världen som den var, vad den aldrig kan bli och hur det kommer bli, som skapar spänningen vilken frambringar sorgen.

Vi pratar inte mycket om döden och sorgen. Som om vi skulle kunna undvika det om vi låtsas att om det inte finns. Vi är ovana vid lidande och död, vi är inte vana vid att prata om något som är jobbigt faktiskt. Vi vill hellre visa upp en fasad där allt är fint och harmoniskt, problemfritt och smärtfritt.

Mitt flöde på Instagram och Facebook visar sällan den sanna vardagen utan där är allt tillrättat och felfritt. Varför är det så viktigt att visa upp sådant? Är det att vara en lyckad människa? En lycklig människa? Kan man vara nöjd och glad även om man är sorgsen? Kan man ha frid i själen mitt i en kaotisk värld?

Jag har verkligen fått ompröva mycket i mitt liv de senaste åren. Vad som är viktigt och värdefullt, vad som är värt att fokusera på och vad man ska släppa. Hur jag får lugn och ro på insidan oavsett hur de yttre omständigheterna ser ut.

Självklart är jag inte oberörd för ledsamheter och tråkigheter, det säger jag inte. Men jag tappar inte så lätt fotfästet. Jag är en hel människa, inte en halv som förlorat min andra halva. Vi var båda hela människor, kompletta. Men vi kompletterade varann också.

Jag har fått vara med om mycket svåra saker, att se den jag älskar lida och dö. Det finns inget längre i livet som kan skrämma mej. Jag är fatalist i så måtto att det som sker det sker och min uppgift är att ta mig igenom det, lära mig av det och bli starkare och klokare.

Jag har blivit orädd och samtidigt lugnare. Det finns inte mycket som kan göra mej upprörd eller irriterad. Jag är ödmjuk inför andra människors öden och liv, vet att vi vet så lite om varann egentligen. För vi talar inte om det som är svårt. Vi kämpar på, biter ihop och har en massa käcka ordspråk som backar upp oss.

”Själv är bäste dräng”, ”bra sås reder sig själv” och vi svarar med slogans när någon frågar hur det är. ”Jämna plågor” eller ett klämmigt ”huvet upp och fötterna ner”. Ibland kan man inte leverera ett långt inlägg på hur det verkligen är, men det hade inte skadat om vi vågade vara lite mer ärliga, transparanta, sårbara, mänskliga.

Jag tror på en varmare, kärleksfullare, ömsintare värld när vi vågar dela livet på riktigt. Det verkliga livet. Gråten, ilskan, stöket, sorgerna, oron och mardrömmarna. Men också framtidsdrömmarna, skratten, glädjen och friden. Vi är alla bara människor. Det gör vi bäst tillsammans.

Så länge vi andas och finns till

Årsdagen av hans död kom och jag besökte hans grav och satte dit blommor. Satte mej på en bänk som stod intill och bara grät. Jag tänkte att om det är någon plats man får vara ledsen på så är det väl på en kyrkogård. På vägen hem fick jag stanna bilen och bara andas. Blev illamående och yr men förstår att det var en känslomässig reaktion. Jag vill inte att han ska vara död! Vill inte!

Men det förändrar ingenting med att önska att det var annorlunda. Inget kommer heller att gå över av sig självt. Att må bra är ett medvetet val, ett själsligt arbete, en mognadsprocess. Jag kan må bra mitt i kaos om jag har frid i mitt inre. Jag måste välja hur jag hanterar mina erfarenheter och lärdomar. Till fördel för mig och andra eller låta det dra ner mig i depression.

Det sägs att deprimerade människor får ett försämrat luktsinne. Jag får ta det som ett sundhetstecken att jag tycker mej uppleva alla dofter starkare än nånsin. Blommorna, gräset, vattnet - allt doftar så starkt. Jag förundras över allt som fortsätter leva, årstid efter årstid. Världen är som förut men ändå inte. Inte för mig.

Nu sitter jag här, ett år senare, och behöver ta nästa steg i livet. Jag har tagit av mig förlovningsringen jag fick av dig, som jag burit i en kedja runt halsen sedan du dog. Men vår relation här på jorden är slut, även om kärleken är evig. Ringen är tillbaks i asken vi fick när vi köpte den. Den står på mitt sängbord tills vidare. Ett steg i taget.

Två dagar efter din död kom min födelsedag. Det kändes inte särskilt angeläget att fira. Att få vara tillsammans med nära och kära är allt som betyder något. Att vårda dina nära och goda relationer är det som är viktigt när livet ställs på sin spets. Kärlek och omtanke är det som gör oss till goda människor.

Att hantera sorg är en process. Att succesivt bearbeta känslan av sorg till att bli en styrka från alla erfarenheter är ett tufft arbete. Men nödvändigt om man inte ska fastna i bitterhet och besvikelse. Känslor behöver processas, inte låta dem ta äver och styra mitt liv. Saknaden finns alltid, men sorgen är en känsla som kan förändras.

Du är idel goda minnen, glada skratt, galna upptåg och djupa samtal. Du är den som fick mig att växa som människa och hitta tillbaks till mig själv. Du är den som uppmuntade, hjälpte, stöttade och utmanade. Jag såg rakt in i din själ och du såg rakt in i min själ. Vi fick en ögonblicklig kontakt. Själsfränder.

Nu måste jag fortsätta leva utan dig. Med hjälp av allt jag lärt mig av dig. Om du hade sett mej nu så hade du grälat på mig. Skärp dej, hade du sagt. Stick iväg och roa dig. Njut av livet, hade du sagt med ett stort flin över ditt ansikte. Det var din filosofi och en klok sådan. Vi har detta livet, vi har egentligen bara idag. Att göra det mesta och det bästa av det är en förmån vi har så länge vi andas och finns till.

I got to learn how to love without you
I got to carry my cross without you
Stuck in the middle and I'm just about to
Figure it out without you
And I'm done sitting home without you
Fuck I'm going out without you
I'm going to tear this city down without you
I'm going Bonnie and Clyde without you

(Avicii)

Livet efter honom

Jag jobbar hela tiden på att försöka komma vidare i sorgearbetet. Jag planerar in trevliga aktiviteter och träffar trevliga människor. Jag försöker bryta mig ur min bekvämlighetszon, där det har varit enklast, lugnast och skönast att sitta hemma själv. Men det är ju inte det livet som jag borde leva. 

Jag är ju fortfarande full av liv. Jag kan ju inte bara se på mitt liv som en transportsträcka mot döden. Även om det kan kännas så och att jag haft min tid. Jag har mött min stora kärlek och nu har jag förlorat den. Jag levde mitt drömliv med min drömman och nu är allt borta. Kan det verkligen finnas något mer för mig?

Samtidigt känner jag att sorgen börjar avta. Saknaden är alltid närvarande men sorgen dränker mig inte längre. Någon beskrev sorgen som om man är i ett stormande hav. Man kämpar för att få luft och vågorna sköljer över mig hela tiden. Sedan lugnar vågorna ner sig mer och mer och jag hittar en vrakdel från det kapsejsade skeppet att hålla i. Jag lär mig flyta med, lär mig andas, lär mig simma. Lär mig se när nästa våg kommer.

Jag vet att nästa våg kommer den 7 juni. Årsdagen av hans död. Ett helt år har gått. Släpat sig fram. Oändligt lång känns tiden. Samtidigt försöker jag förbereda mig på att ta ännu ett steg ur sorgen. Jag har bytt ut mina skärmbilder på min telefon och min padda, en efter en, låst skärm och hemskärm. Alla hade olika bilder av Honom. Nu finns där istället bilder på min glada familj.

Istället för att bli sorgsen hela tiden av bilderna på honom, blir jag glad av bilderna på mina barn. Jag försöker flytta focus från det som varit till det som är nu. Att börja drömma om framtiden är inget jag klarar av ännu men jag tar ett steg i taget. Jag inser att jag måste avsluta det gamla innan jag kan börja något nytt. Man kan inte jobba kvar i det gamla programmet när man installerat den nya versionen.

Det är så smärtsamt och svårt att släppa taget. Men jag måste avsluta relationen med honom. En relation som tvångsavslutades med hans död. Det var inget någon av oss ville eller önskade. Men jag måste göra upp med det. Ett själsligt avslut, ett känslomässigt avsked. Ta tag i mitt liv, sluta äta och börja träna ordentligt. Bli hälsosam igen. 

Men det är så lätt att stanna hemma, stänga och låsa dörren. Tröstäta. Titta på tv. Vila. Tacka nej till aktiviteter. Jobba-äta-sova. Men vad är det för ett liv? Bara en existens. Jag vill skratta, älska, kramas, busa, uppleva, diskutera, pyssla, resa, ja det finns massor av trevligheter. Att sitta hemma och deppa matar bara sorgen. Jag kan bättre, jag vill bättra mig, jag måste hitta ett liv efter honom. 

Even though you didn't stay 
It was all worthwhile
You were the best thing in my life 
I can recall you and me we had it all
You and me we had it all

(Waylon Jennings)

Mors dag

Idag är det mors dag. Jag har varit hemma hos min mor och ätit rosa tårta och druckit kaffe. Där var också min syster och min bror med familjer och min dotter med pojkvän. Jag kan tycka det är bra med en sån här dag som ger oss en anledning att träffas och vara tillsammans.

Min mamma har alltid funnits där för mej och stöttat och hjälpt när jag har bett om det, och ibland även när jag inte velat erkänna att jag behövt hjälp. Hon är samtidigt väldigt mån om både sin och min integritet och hon skulle aldrig lägga sig i något om hon inte blev välkomnad.

Mamma är en riktig bullmamma som alltid pysslat hemma, bakat och lagat mat och aldrig jobbat mer än halvtid för att finnas till för sin familj. Hon har alltid varit hjälpsam och generös och nu när hon är gammal och lite skröplig är det en självklarhet för oss barn att finnas där för henne och hjälpa till med det som behövs.

Själv firar jag mors dag för 24:e gången. Min dotter som bor i Linköping kom hem och min son som bor i Melbourne, Austalien, ringde och pratade en stund. Hans fru, min svärdotter, skickade en hyllning via instagram och min gudagivna svensk-australienska dotter skrev också en hyllning på instagram. Jag är lyckligt lottad med dessa fyra i min familj.

Alla har vi säkert någon stark, god person i vår närhet som vi är tacksamma att ha i våra liv. Det är inte alltid en förälder, ett syskon eller ett barn, men förhoppningsvis hittar vi vårt eget nätverk av goda krafter, människor som ger oss stöd och support, uppmuntran och gläds med oss i medgång.

Har du inte det, så får det börja med dig. Bli själv en person som stöttar, uppmuntrar, hjälper och hejar på. Var en god kraft i världen mot de människor du möter. Är det någon som inte vill ta emot din godhet, bara släpp den personen och vänd dig mot nästa. Du kommer behövas, du kommer hitta ditt gäng där du hör hemma.

Allt är inte självklart, alla föds inte in i en fungerande gemenskap. Men när du är vuxen är du fri att söka upp personer som får dig att må bra. Det bästa sättet att få en vän är att vara en vän. Skriv inte en önskelista på vad du vill ha för att bedöma alla utifrån det. Skriv en lista på vad du INTE vill ha så ska du se att sökandet blir betydligt mer spännande!

”Anytime you need a friend

I will be here

You'll never be alone again

So don't you fear

Even if you're miles away

I'm by your side”

Jag vill känna att jag lever

Våren blev sommar och allt blommar och grönskar samtidigt. Värmen är oerhört skön tycker jag, jag trivs med värme och solsken. Jag har gått många långa promenader med linne och korta träningsbyxor så mina axlar har fått sin första bränna. Denna vår har man inte behövt längta till Kanarieöarna, det är bättre väder här än där.

Jag har tillbringat helgen i mitt lilla torp, planterat lite blommor och bär. Njutit av vädret, fågelsången och skogens sus. Inte ett enda ljud av civilisationen, inga bilar eller människor, inget buller och skrammel. Bara naturen, dofterna och porlet från bäcken, även om vattennivån är ovanligt låg just nu.

Jag har nog hittat en harmoni i min själ, jag har börjat återfå balansen och glädjen att leva. Jag har börjat fundera på framtiden och hur jag vill leva mitt liv. Val jag behöver göra för att komma vidare, komma framåt, komma dit jag vill. Jag styr min framtid, jag väljer innehållet i mitt liv genom att säga ja eller nej till de saker som kommer upp.

Jag har lärt mig att lyssna till mitt inre, att låta magkänslan få visa vägen. Den inre stilla rösten ljuger aldrig men det är lätt att missa den eller rationalisera bort den. Det är inte alltid intellektet vet bäst, logiska resonemang håller inte alltid hela vägen. Men vi alla har en inre kompass som vi gör klokt i att finna och följa.

Jag väljer det som ger mig en god känsla. Det finns ingen anledning att säga ja till saker som som jag egentligen inte vill, men kanske andra vill eller tycker. Mitt liv är mitt och bara mitt och jag är tillräckligt gammal för att själv välja bort och välja till. Det är en mänsklig rättighet.

Samtidigt vill man inte såra någon eller säga nej till någon eller något som erbjuds av ren välvilja. Man vill vara vänlig och hjälpsam och tillmötesgående. Absolut ska man vara det, men inte på bekostnad av sig själv. Att vårda relationen med sig själv är något man inte ska välja bort.

En människa i harmoni är en vacker människa. En människa som vet vem hen är och vad hen vill är attraktivt. Utseende är sekundärt, det inre livet är det som betyder något i längden. Jag tror att ögonen är själens spegel och det man ser där inne är det som är den sanna människan.

Jag blev påmind om ”Gabriellas sång” idag och den säger så mycket klokt i texten. Hur viktigt det är att verkligen LEVA sitt liv och inte bara låta livet passera. Det är i svårigheterna vi plötsligt ser möjligheterna och man finner glädjen och styrkan att leva vidare trots allt.

”Det är nu som livet är mitt

Jag har fått en stund här på jorden

Och min längtan har fört mig hit

Det jag saknat och det jag fått

Det är ändå vägen jag valt

Min förtröstan långt bortom orden

Som har visat en liten bit

Av den himmel jag aldrig nått

Jag vill känna att jag lever

All den tid jag har ska jag leva som jag vill

Jag vill känna att jag lever

Veta att jag räcker till

Jag har aldrig glömt vem jag var

Jag har bara låtit det sova

Kanske hade jag inget val

Bara viljan att finnas kvar

Jag vill leva lycklig

För att jag är jag

Kunna vara stark och fri

Se hur natten går mot dag

Jag är här

Och mitt liv är bara mitt

Och den himmel jag trodde fanns

Ska jag hitta där nånstans

Jag vill känna att jag levt mitt liv”

Lidande lär oss medlidande

Jag läste en intervju med skådespelaren Jim Carrey. Han är inte någon favorit egentligen men en del av det han sa var intressant. Han berättade att han kom till den punkten när han hade allt han någonsin kunnat drömma om men ändå var han olycklig. Han blev chockad när han förstod att man faktiskt kunde vara olycklig trots att man hade allt man ville ha. Men han förstod till slut att lycka finns inte där. 

Han berättar att han gått igenom svårigheter i livet och genom dem har han förstått vad livet verkligen går ut på och vad som är på riktigt och inte. Nu kunde han förstå lidande och när man förstår det så kan man också känna medlidande. Kan man känna medlidande så känner man också frihet och en stark energi att bli älskad och att älska och att vilja skapa.

Jag förstår vad han menar. När man går igenom lidande så kan det vara svårt att se varför men till slut förstår man att det finns inga svar, bara lärdomar. Det finns så mycket jag lärt mig genom svårigheterna, saker som jag inte hade förstått annars. Lidande skapar medlidande. Empatin växer.

Jag är den jag är idag både tack vare och på grund av de vinster och förluster jag haft i livet. Alla goda stunder och alla svåra stunder, tillsammans utgör det livet som blev mitt och jag kan bara välja hur jag tar emot det. Med öppen famn eller knutna nävar? Ibland krävs det både ock.

Jag har fått slåss för min tillvaro emellanåt och jag har fått vila i en kärleksfull famn. Jag har skrattat och gråtit, jag har fått det jag har velat och jag har blivit fråntagen det jag haft. Jag har gett och jag har fått, jag har vunnit och jag har förlorat. Hela livet är en pendling mellan positivt och negativt och det är i svängningarna som man lär sig om livet och om människor.

Kruxet är bara att bestämma sig för att vilja lära sig, att vilja bli en bättre människa, att vilja se på livet med glädje. Det är inte alltid så enkelt även om man har den intentionen. Just nu går jag igenom en fas när jag är frustrerad. Jag är så tacksam att min hjärtevän hjälpte mig hitta tillbaks till mig själv, något jag förlorat under mitt slitsamma äktenskap och skilsmässa. 

Men så mötte jag min hjärtevän och han jobbade målmedvetet på att få mig stark, trygg och självsäker igen. Han var min hejarklack och jag var hans. Men nu är han död och jag är frustrerad över att vi inte fick mer tid tillsammans. Nu när jag förstått hans intentioner och fått hans kärlek till livet. Varför ledde han mig hit när han visste att han inte skulle finnas kvar?

På ett plan är det självklart att han ville att jag skulle leva livet, njuta av varje tillfälle som kommer i min väg och ha roligt varenda liten bit på vägen. Samtidigt sitter jag i ett mentalt väntrum och undrar när saknaden kommer att avta, när kommer kärleken till honom att släppa det förlamande greppet om mitt hjärta? Hur kan jag göra slut med någon jag älskar och som älskar mig men som blev tvungen att gå?

Like a drum my heart never stops beating

For you, for you

Baby I'm not moving on

I love you long after you're gone

(Phillip Phillips)

Blommor och bin

Våren har kommit med full kraft. Det känns som om jag missade förra våren så det är extra vackert i år i naturen tycker jag. Havet av vitsippor, björklövens musöron, rosa japanska körsbärsträd, det skarpa ljuset, den blåa himlen och allt som väcks till liv igen efter vintervilan.

Jag kastas mellan olika känslor. Glad över våren, lycklig av solen, sorgsen av saknad, förvirrad inför framtiden. Jag är inte bitter och jag låter inte tankarna snurra runt ordet ”varför” men ändå är det svårt. Jag vill ha någon vid min sida men jag vill inte börja om på nytt igen. Men jag är ändå lugn.

Det kommer väl att visa sig, vad som ska ske i framtiden. Det kommer nog att falla sig naturligt om det ska hända något. Jag tänker att om det ska bli, så kommer det att bli, så då får lyckan söka upp mej. Jag tänker inte leta. Men jag försöker tolka de tecken jag får.

Efter min skilsmässa och innan jag träffade Johnny så hade jag en kriterielista på hur mina drömars man skulle vara. Han prickade in alla punkter utom ”kan sjunga och spela” men det gjorde inget. Lite får man kompromissa och det finns ju Spotify! Önskelistan finns kvar och har utökats med någon punkt.

Inget kommer att bli som med Johnny för att ingen är som han. Jag kommer alltid att sakna honom men hjärtat är förunderligt. Det finns alltid plats för mer kärlek och mitt hjärta är inte tomt eller kallt. Det kan komma något nytt, något helt annat, som också är bra. Jag är inte längre helt främmande för det.

Det kan vara så enkelt som en blick. Ögon som möts och blicken hålls kvar den där lilla sekunden extra. Som om ögonen var magneter. Det där suget i blicken som kan uppstå. Man kanske är fullständiga främlingar som aldrig möts igen, men den där blicken kan också bli starten på något spännande.

Ögon är viktigt, hur blicken möts, mottas och gensvaras. Ögonen är själens spegel sägs det. I alla fall lyser känslor ut från ögonen. Både negativa och positiva, både kärlek och hat. Jag har lättare att lita på någon som stadigt möter min blick än den som flackar undan med ögonen. 

Man kan ljuga med ord men inte med ögonen, även kroppsspråket avslöjar en lögn om man är duktig på att tyda signalerna. Jag vill gärna se folk i ögonen, jag vill se vad som strålar ut från ditt inre. Jag vill också visa vad för typ av människa jag är med min blick.

Johnnys favoritlåt var ”Leende guldbruna ögon” men så träffade han mig med mina klarblåa ögon. Så han försökte sig på att hitta på en ny text. Det gick ju sådär... det blev nåt i stil med ”leende blåblöta ögon”... tja det passade ju in i rytmen i alla fall men särskilt romantiskt var det inte - men hysteriskt roligt!

Humor är viktigt också! Och social kompetens. Nä nu ska jag inte rabbla upp hela min lista, men ögon är viktiga, kanske viktigast. Jag är inte orolig och jag är inte olycklig med mig själv. Jag gör trevliga saker både ensam och med vänner. Jag skapar mitt liv och jag tar ansvar för det. Sen får vi se vad som dyker upp!

”The flower doesn’t dream of the bee

It blossoms and the bee comes”