Djurens vän

Det finns kattmänniskor och hundmänniskor och djurvänner i allmänhet. Jag räknar mig till djurvän, då jag tycker om alla levande varelser, även om jag inte vill ha alla som husdjur. Djur som lever i mängder, tex myror och getingar, har jag lite svårt för, men jag respekterar deras plats i naturen.

Jag har haft många djur genom åren, 5 katter, 7 hundar, en hamster, burfåglar och akvarium. Mina barn har alltid haft djur i hemmet men det har varit jag som skött om dem. Det har jag gjort med glädje för jag älskar dem alla och är mån om deras välmående. Till och med fiskar kan man få tama och de simmade fram till mitt finger och hälsade.

Jag har fullt upp när jag är ute på skogspromenad. Så många skalbaggar att vända rätt, maskar att bära till fuktig mark, grodor och paddor att klappa, myror att undvika att trampa på. Men det handlar nog om en grundläggande värdering att respektera allt levande. Allt har sitt syfte.

Trots det är jag inte vegetarian. Jag gillar kött och tänker att det kan också vara ett syfte, att bli näringsrik föda åt någon annan. Det pågår ju i det vilda hela tiden, en varelse blir mat till någon annan. Det ligger i skapelsens natur. Samtidigt förfasas jag över den grymma djurhållning man kan se. Jag förstår inte varför man måste vara så fruktansvärt elak.

Så jag undviker kött från andra länder än Sverige och helst vill jag se en djurhållning som är så bra som möjligt. Nu finns det fler och fler små gårdsbutiker där man kan köpa ekologiskt kött och ägg från frigående höns. Det är dessutom mycket godare, både i smak och för samvetet.

Naturen är ju ett stort skafferi, med bär och svamp bara att hämta. Jag får alltid ny energi när jag kommer ut i skogen, där är mitt ursprung på  något vis och där finner jag ro. Ute vid mitt lilla torp har jag bärbuskar och kryddväxter. Det ger mej stor glädje och tillfredsställelse att skörda det jag odlat! 

Som en naturlig del i min kärlek till djur och ett hjärta för de som har det svårt, har jag börjat engagera mig i Djurens Vänner. De hjälper katter som förlorat sitt hem att finna nya hem som kan ge dem kärlek och omsorg. De gör ett gott jobb att bevara de liv som finns och försöka göra det allra bästa för dem. Allt liv ska respekteras oavsett storlek och antal ben.

I ständig utveckling

När ett nytt år har börjat så är det många som vill göra en nystart i livet, en kursändring. Men vill förändra något som man inte är nöjd med. Det kan vara relationer, jobbet, hemmet eller kroppen. Många vill börja ett nytt liv med nyttigare vanor, mer motion och bättre mat. Trängeln på gymmet är påtaglig och man vill bli starkare, friskare, smalare.

Det är lätt att jämföra oss med andra. Vi tycker att vi är tjockare, mer otränade och allmänt sämre än de flesta. Vi vill bli smalare, mer vältränade och allmänt bättre. Vi är ofta missnöjda med den vi är och vi jämför oss själva med andras utsida. Men vi vet ingenting om vad som rör sig på deras insida.

Vi ser bara det som personen väljer att visa. Det kan vara tillrättalagda, skönmålande bilder på instagram, små lyckliga glimtar beskrivna på facebook. Saker som vi tror beskriver livet. Men de är bara en liten del. Livet är mer komplext än så. Livet har så många sidor. 

Jag är också en av dem som trängs på gymmet. Det var längesen jag tränade sist, jag tappade all energi och inspiration när jag blev ensam och jag har bara gjort några halvhjärtade försök att komma igång igen. Det är enklare att sitta hemma och tröstäta. Men nu har jag tröttnat på det med.

Det är jobbigt när man förlorar sig själv och tappar gnistan. Jag förstår att det är en del av mitt sorgearbete, så därför måste jag fokusera på just det arbetet. Sorgen har så många faser och jag blir ständigt överrumplad av det som jag måste processa. Just när man tror att man är igenom kommer det en ny våg.

Men det finns inget annat sätt än att fortsätta simma. Det kanske inte blir perfekt men huvudsaken är att man håller sig flytande. Så småningom blir man allt bättre och vågen planar ut. Under tiden lär man sig ytterligare en dimension av sig själv och man förbereder sig på nästa våg.

Så förutom att ha ett gymkort för att träna fysiken behöver jag träna psyket. Där finns det inga enkla redskap att ta till, man får söka vägledning i böcker och hos kloka vänner. Sedan får man plocka ut det man behöver och har nytta av. Resten är tankeverksamhet, beslutsamhet och insiktsfullhet.

Det är bara jag som kan bestämma vart mina tankar går, de kan komma oförutsägbart men jag bestämmer om de ska fortsätta eller inte. Jag väljer hur jag reagerar och agerar på de känslor som väller upp inom mej. Allt för att försöka bli en lite bättre människa än förut. Dag för dag, bit för bit.

Högkänslig personlighet

Ungefär 20 procent av jordens befolkning är högkänsliga, det vill säga personer med extra långa känselspröt. Kan även kallas empater. Blir du lätt störd av oljud, av andras sinnesstämningar och har ett stort behov att egentid? Då kan du vara en av dem. Många högkänsliga har känt sig ”konstiga” och trott att det varit något fel på dem. Men du är inte överkänslig, du är högkänslig.

Det är ett medfött personlighetsdrag som innebär att man tar in fler sinnesintryck från omgivningen än andra människor och att man har en hjärna som sedan bearbetar dessa intryck på ett djupare sätt än andra. Här är fem tecken på att du har en så kallad HSP-personlighet (highly sensitive person):

1. Du blir lätt överstimulerad. Oljud, hög musik, högt TV-ljud, skarpt ljus, starka lukter och oreda besvärar dig. Likadant med bullriga folksamlingar.

2. Du behöver mycket egentid. Efter alla intryck behöver högkänsliga personer avskildhet för att kunna ladda om. Därför gillar du emellanåt att vara ensam.

3. Du är djupsinnig. Du är en tänkare eller grubblare. Ditt inre liv är rikt och omfattande och du är intresserad av både personlig och andlig utveckling. Du är kreativ och intuitiv.

4. Du är ovanligt observant. Du har en förmåga att känna av stämningar och hur människor mår och sätta dig in i andras behov. Du är generös och hängiven och din höga empatiska kapacitet kan lätt göra dig rörd av andra personers känslor.

5. Du är samvetsgrann. Du sköter ditt vardagsliv med noggrannhet. Du är plikttrogen i ditt arbete, du upptäcker felaktigheter och gör ditt yttersta för att undvika misstag. Du är hänsynsfull och är noga med att bete dig bra mot andra. 

Att vara högkänslig har både sina födelar och nackdelar. Man har den där inre magkänslan över både människor och saker och man bara vet fastän man inte har fakta eller bevis. Det är inte alltid man förstår vad man ska göra av den kunskapen, men oftast är det bra att ha den vetskapen i bakhuvudet när det händer något.

Med åren lär man sig att lyssna på signalerna från kroppen om lugn och ro. Jag väljer ibland ensamheten för att få vila sinnet från alla ljud och intryck. Jag vill gärna umgås med vänner men jag behöver varva det med avskildhet. Jag behöver lagom doser av båda världarna för att må väl.

En del av oss som är högkänsliga är extroverta men de flesta är introverta. Det är lätt att bli tillbakadragen om man hela tiden känner sig dränkt i alla intryck som man sköljs över med. Det krävs jobb mentalt för att lära sig hantera allt man känner och tar in. Men när man lärt sig det har man nästan ett extra sinne.

Jag kan själv bli förvånad över att det jag känner in faktiskt är rätt. Samtidigt är det spännande med denna dimensionen i livet. Jag tror att esp-personer har en medfödd förmåga att läsa människor, tonlägen, kroppsspråk och annat utan att man anstränger sig. 

Om ni tittar på talang på tv4 så var det en man i avsnitt 3 (2019) som kallade sig ”beteendemagiker”. Han är helt säkert en hsp-person. Man kan självklart öva upp sin talang för att bli mer säker men jag tror inte att vem som helst kan göra det. Man måste nog ha den medfödda gåvan i botten.

Vi som är högkänsliga tycker inte det är så konstigt att känna vad andra känner, och vi blir förvånade över hur omedvetna andra människor är om de saker som vi känner av. Vi tror ju att alla känner det vi känner men så är det ju inte. Jag vill se det som en superkraft! En gåva som jag kan hjälpa andra med.

Tillsammans är en bra plats

Denna veckan har jag haft familjetid. Min son med fru har varit hemma och hälsat på från Australien och idag var vi hos min dotter och pojkvän och vi fick tillbringa dagen tillsammans. Det händer ju inte så ofta att vi får vara tillsammans så dessa stunder är dyrbara. Att få vara med sina barn är en oerhörd glädje och höra dom prata och skratta tillsammans är en gåva.

Man lär sig ta till vara på stunden och njuta av tiden tillsammans. Man lär sig också leva med det faktum att de har sina egna liv på olika platser på jorden. Det är en glädje att se dem växa upp och bygga sina liv och vara tacksam för det man gett dem under åren tillsammans. 

Snart åker han tillbaks till sitt liv på andra sidan jordklotet och jag är så glad över de möjligheter som dagens teknik ger oss i form av samtal och bilder. Dagens kommunikation ser annorlunda ut nu och det är en stor tillgång. Jag är delaktig även om jag inte kan vara fysiskt närvarande. Det är fint.

Tiden tillsammans blir intensiv och både dom och jag blir trötta. Men det gör inget. Vi är tillsammans och varje minut räknas. Vi gör utflykter och vi träffar släktingar. Nu gör vi några dagar i huvudstaden innan det är dags för dem att flyga tillbaks. Nästa år är det min tur att åka till Australien och hälsa på dem. Vi ska försöka att ses en gång om året, är planen. 

Jag kan inte säga att jag beklagar läget, jag har lärt mig att leva idag och värdesätta den tid vi har just nu. Det är så man ska leva tror jag och att man inte har någon nytta av att önska att det var annorlunda. Kan man istället glädjas åt det som är och allt som är bra, tror jag att man mår mycket bättre - och dom också.

Att se barnen bygga sina liv och vara lyckliga är den bästa lönen man kan få. Att glädjas å deras vägnar är den enda vägen att gå om man ska känna harmoni. De har sina liv att leva och jag kan bara önska dem allt gott och stödja och hjälpa så gott jag kan. Jag har lyckats som förälder när mina barn står på egna ben och är goda människor. Då känner jag stolthet! 

Skrota gamla drömmar

Jag hade sparat mina gamla skridskor, som jag köpte när jag gick i 5:an. Jag har behållit samma skostorlek sedan dess, så nu när tillfället äntligen dök upp kunde jag plocka fram de gamla trotjänarna. Jag visste precis var jag hade dem, de har varit med om flera flyttar men de har alltid fått följa med.

Jag åkte lite grand när barnen var små men det är ju snart 20 år sen. Men den där nostalgiska drömmen har alltid funnits och nu var det dags. Jag hade tydligen bytt snören någon gång för de var ganska nya och fina. Jag snörde upp dem och tryckte ner fötterna. Det var hårt och trångt. Skinnet på skridskorna hade blivit torrt och stelt för jag hade inte vårdat dem. 

Skumplasten de var fodrade med hade torkat och smulade sönder när jag tog på det. Den gamla drömmen om skridskor var helt enkelt inte aktuell längre. Det var inte ens kul. Jag hade sparat på drömmen för länge. Nu var både den och jag för gamla. Har jag fler drömmar som jag lagt på is, som blivit för gamla?

Säkert är det så för var och en av oss. Vi lägger drömmen på hyllan tills vidare, vi sparar på nostalgin, vi tänker att en vacker dag är det dags att plocka fram den där drömmen och förverkliga den. En vacker dag...

Men då känns det inte bekvämt längre, det skaver och är stelt. Det blev inte alls som jag tänkte mej i mina rosenskimrande drömmar. Verkligheten kom ikapp och jag landar med en liten duns. Det som jag trodde skulle göra mej lycklig blev bara motsatt effekt. 

Men det är då jag kan känna att det är dags att gå vidare. Att skrota den gamla drömmen. Göra mig av med skridskorna, mitt nostalgiska bagage. De är bara ett avlägset barndomsminne som inte längre har någon betydelse i mitt nuvarande liv.

Jag hade inte heller vårdat dem eller ens gjort några försök genom åren, utan bara ställt undan dem i väntan på vad? I väntan på det perfekta tillfället? Vi bär på drömmar som vi inte ens försöker fullfölja, vi väntar på att livet självt ska bjuda in till ett färdigt koncept. Men sånt händer inte och drömmen bleknar allt mer.

Till sist blir drömmen passé, det blir något som jag inte längre önskar. Visst är det bra att tänka igenom saker men man kan inte vänta för länge heller. Livet pågår här och nu, vem vet om jag ens finns till i morgon? Har du en dröm, gör allt du kan för att genomföra den. Vänta inte för länge, då kan det vara för sent.

Lära för livet

När man blir förälder så förändras livet över en natt. Plötsligt finns det en människa i mitt liv som är det viktigaste. Ett litet barn har många behov och behöver hjälp med allt. Som kärleksfull förälder är det självklart att göra det som behövs - och lite till. Allt eftersom barnen växer upp förändras behoven och med det förändras också min roll som förälder. Man blir mer stödjande och ger tips och råd, vägleder och informerar.

Så kommer då dagen när de flyttar hemifrån. Kanske till nämaste stad, till en utbildningsort eller rent av till ett annat land. Man hjälper dem komma iväg, komma i ordning och sen åker man hem. Ensam. Vad gör jag nu? Vilken roll är min? Var behövs jag? Har man inga egna intressen eller har landat i mig själv är det lätt att känna sig vilsen.

Plötsligt behövs man inte längre i vardagen. Inga stora tvätthögar, ingen som kommer hem och är hungrig, ingen som behöver skjutsas eller hämtas, inga läxor som ska göras. Men ändå är man förälder, fast på distans. Man är bollplank, receptbank, erfarenhet och kärlek. Det är tur att dessa faser kommer succesivt under typ 20 år. Man hinner vänja sig.

Jag har alltid njutit av varje etapp av föräldraskapet. Jag har bejakat och omfamnat förändringarna och fått se mina barn växa upp till fantastiska unga vuxna. De vet att jag älskar dom och gör allt jag kan för dom. Jag ångrar inte en sekund av den tid jag investerat i mina barn. Mitt eget liv fick stå åt sidan ett tag, men det var ingen uppoffring, det var en självklarhet.

Nu har jag all tid i världen för mig själv och mitt eget. Jag kan njuta av det för att jag vet att barnen har det bra och jag har gett dem så bra förutsättningar som möjligt. Var sak har sin tid, varje säsong i livet har sina utmaningar och erfarenheter. Självklart finns det saker jag ångrar och saker jag kunde gjort bättre, men att vara efterklok gör ingen nytta. Jag gjorde så gott jag kunde och det får vara bra nog.

Det finns inget facit för föräldrar, man får lösa situationerna allt eftersom de uppkommer. Ibland vet man direkt, ibland får man gissa och hoppas på det bästa. Jag tror på kommunikation, att man samtalar om saker och ting och försöker hitta den bästa lösningen för alla. Kompromisser, förhandlingar och diskussioner. Det gäller i alla relationer, både privat och proffession.

Jag har alltid behandlat mina barn som intelligenta, logiska individer och vi har alltid kunnat prata om allt. Självklart har vi inte varit överens om allt men vi har ändå fortsatt att prata. Att respektera andras åsikter är också en del i att växa upp. Man behöver inte hålla med men man ska lyssna och försöka förstå. Det är alltid berikande att veta vad andra tycker och tänker. Kanske kan jag lära mig något?

Livet är ett ständigt lärande och man blir aldrig färdig. Man blir också ständigt överraskad och utmanad av livet och det är upp till mej att ta mig an dessa med nyfikenhet eller misstänksamhet. Vill jag växa eller vill jag stanna kvar i min trygga zon? Det är inte bara barnen som växer, vi vuxna behöver också växa.

Bortom döden

Jag har köpt en intressant bok. Titeln är ”Jag är lyckligt gift, min man är bara lite död”. Den är skriven av två kvinnor som förlorat sina män mitt i livet. De har även startat ett nätverk VIMIL - vi som mist någon mitt i livet. Det är en go känsla att läsa om hur andra tänker och känner som mist sin älskade. Styrkan i igenkännandet är stort. 

Titeln vill också belysa att kärleken fortsätter bortom döden. Något jag själv konstaterat men försökt kämpa emot. Men nu kan den krampen släppa och jag kan låta kärleken leva vidare. Precis som när man får ett barn och man älskar det mer än någon annan och så väntar man barn nummer två och funderar över om man kan älska det barnet lika mycket. Det kan man.

Kärlekens matematik är inte skolbokens. Ju mer du älskar, ju större blir kärleken. Ju mer den delas, ju större blir den. Det finns plats för mer kärlek i mitt liv. Jag behöver bara öpnna mitt hjärta igen och vara villig att släppa in mer kärlek. De jag älskar behöver också förstå att de delar sin kärlek med flera. Kärleken kan se olika ut, men allt är kärlek.

Man får också en svartare humor när man förlorat någon man älskar. En ironi och en sarkasm som inte alla förstår. Mer avskalat och rakt på sak, som en del kan tycka vara provocerande, men andra fattar direkt, andra som haft sin beskärda del av motgångar. Vi känner igen varann själsligen, utan att veta exakt vad den andre gått igenom.

Att läsa om hur andra känner och tänker som förlorat sin partner ger mig tröst. Att få höra att sorgearbetet slutar inte efter det första året, det tar i genomsnitt tre år innan livet vänder, får mig att känna mig mer ”normal”. Att få bekräftat att saknaden alltid kommer att finnas kvar får mig att slappna av. 

Självklart kommer han fattas mig, alltid. Han var en människa som gjorde avtryck, som var betydelsefull och min stora kärlek. Jag vill gärna prata om honom, det är inte minnet av honom som är smärtsamt, det är att han inte finns mer som är smärtsamt. Jag behöver också prata om döden, älta det, bearbeta det. Kanske kommer jag gråta, men det går över, det är inte farligt.

Samtidigt som jag accepterar sorgen och saknaden, blir jag också bättre på att uppskatta och glädjas åt det jag har. Jag har två fantastiska barn och de har fina partners. Jag har kvar relationen med hans barn och syskon. Det ger mig stor glädje och jag ser honom i dom. Jag vet också hur stolt han var över sina barn och den känslan delar jag med honom.

Vi är inte vana vid att tala om döden, att se människor vara ledsna och sorgsna. Då vill vi  försöka hjälpa till och få dem att bli glada igen. Vi kommer med glada tillrop, käcka klyschor och råd om positivt tänkande. Tanken är god men åstadkommer bara mer frustation. Låt istället den sörjande få sörja på sitt sätt.

Vad ska man säga då, undrar du. Ja det behövs inget komplicerat. Det bästa bemötandet fick jag av en barndomskamrat som jag sprang ihop med på ICA. Han gick fram till mej, sa att han hört vad som hänt och sa bara enkelt ”får jag ge dej en kram?” Det var precis vad jag behövde och inget mer behövde sägas där och då. 

Du behöver inte vara orolig för att prata om den som dött och tro att du ”river upp” något. Det gör istället gott att veta att minnet lever vidare och vi är flera som delar sorgen. Då blir den lättare att bära. Att förtränga det som hänt är ingen bra väg att gå. Förr eller senare måste man bearbeta förlusten. Med chock, ilska, saknad och sorg. Man måste igenom, inte försöka smita förbi.

Ibland stannar hjärtat upp ett slag när jag ser hans bil eller en man som liknar honom. På en millisekund tänker hjärnan ”nämen där är han ju” innan sanningen kommer ifatt. Då får man bryta ihop en stund, låta känslorna skölja igenom och så kan man gå vidare igen. Jag besöker ofta hans grav för där står det ristat hans namn och dödsdag. Kalla fakta, men i mitt hjärta lever han kvar.