Dina erfarenheter är din superkraft

Jag hälsade på en släkting på sjukhuset här om dagen och det drog igång en massa minnen. Jag har inte varit på sjukhuset på två år, sen min hjärtevän var inlagd där. Då var det väldigt tufft och vi trodde han skulle dö där och då. Men han kämpade ett tag till efter det innan hjärtat stannade. Nu gick jag i korridorerna igen och tankarna på allt det svåra sköljde över mig.

Jag kunde konstatera att jag gick vant i korridorerna, alla avdelningar ser ganska lika ut med matsal och patientrum, sköterskans kontor och allrummet längst ner. Vi har en bra sjukvård men ibland får man kämpa för att få rätt behandling. De flesta i personalen gör verkligen så gott de kan men schemat är tajt.

I helgen träffade jag goda vänner som även var min hjärteväns bästa vänner. Det blev mycket prat om honom som inte finns mer, men det är glada minnen, goda minnen. Så länge vi minns honom finns han kvar hos oss i vårta hjärtan. En del är rädda för att prata om honom för att man kan riva upp något. Riva upp?

Jag tänker på honom varje dag och varje kväll är jag smärtsamt medveten om att han inte finns mer. Jag har inte förträngt honom, det vore ett fatalt misstag. Sorgen måste bearbetas, den måste man igenom, annars kommer den att ta sig andra uttryck i framtiden. Som depression, som värk i kroppen, som ångest. Undertryckta känslor kommer förr eller senare att dyka upp igen.

Lika säkert som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det krävs en enorm ansträngning att hålla den nere men till slut måste man släppa taget och låta den komma upp igen. Så varför inte ta tag i problemet direkt istället, hitta luftventilen och släpp ut den gamla unkna luften, andas ut och fyll på med nytt syre. Fortsätt andas. Fortsätt lev.

Gör dina smärtsamma erfarenheter till din superkraft. Bli en medmänniska till andra som går igenom tuffa tider och styrk dem och uppmuntra dem med dina erfarenheter. Du kan förstå som inte alla andra kan och du kan visa att det kommer bli bättre. Dina motgångar gör dig till en bättre människa om du vill lära och växa. 

Var inte rädd att dela både skratt och gråt med andra. Vi människor är inte så olika innerst inne, och de allra flesta av oss vill dela livet med andra. När vi vågar öppna upp oss så märker vi att vi är inte ensamma, vi är starkare än vi tror och när du möter andra med kärlek får du kärlek tillbaka.

Ta hand om dej själv

När livet rusar på som ett expresståg är det lätt att glömma sig själv och sina egna behov. Jag har haft en period nu med flytt och en massa andra aktiviteter och ikväll känner jag mej trött och sliten. Förut hade jag fortsatt ändå, stressat vidare, bokat upp mej på nya saker, inte tillåtit mig en paus. Vem vill känna sig lat, liksom?

Men nu är jag klokare, ibland i alla fall. Jag har bokat in ensamtid i min kalender. Kvällar och dagar när jag inte ska göra något eller träffa någon. Jag behöver det för att orka allt det andra. För jag vill ju ha det andra också - vänner, fester, utflykter och gemenskap. Men jag måste tillåta mig själv tid för återhämtning.

Ju äldre jag blir ju större behov har jag för luckor i min planering. Tillåter mig själv att vila en stund på eftermiddagen, lägger mej i soffan en stund på kvällen framför tv’n, prioriterar mina egna behov och känslor. Jag har varit väldigt dålig på det genom åren, även om det hade naturliga orsaker.

När man hade barnen hemma var det ingen uppoffring att prioritera dem, det gjorde jag med glädje. Ett val som belönat mig med fina barn som jag har en nära och varm relation med idag. När min fästman var sjuk var det också helt självklart att prioritera hans välmående och att ta vara på den korta tid tillsammans som vi hade kvar. Men nu lär jag mig att ta vara på mig själv.

Det går inte alltid bra, det är lätt att fortsätta springa i livets hamsterhjul. Det finns alltid saker att göra, människor att möta, problem att lösa. Men jag uppskattar mer och mer att bara vara och jag behöver mer tid till återhämtning och vila ju äldre jag blir. Det är konstigt att man ska känna dåligt samvete för att man bara sitter och vilar. 

Vi ska vara så effektiva, produktiva och ambitiösa. Det ska vi självklart vara också på jobbet. Vår arbetsgivare köper vår tid och vår kompetens och då ska vi ge allt. Men fritiden måste få vara mer kravlös och avspänd. Vi behöver tillåta oss själva att slappna av, ha roligt och njuta av livet.

Det kan ju bestå av att göra saker, ensam eller tillsammans med någon, men det kan också vara en njutning att bara sitta på en stol i solen, ta med sig en fika ut i skogen, sjunka ner i en skön fåtölj, lyssna på musik, läsa en bok, skriva ner sina tankar. Göra det som gör mig lycklig helt enkelt. Lyssna till kroppens och själens behov, inte förtränga dem.

Jag försöker leva ett ärligt liv, ärligt mot mig själv och andra. Det innebär att man inte alltid säger ja, ibland säger man nej. Även om det kan vara bra saker kan det ibland vara bättre att inte haka på. Men också att våga säga ja och prova något nytt, när det skulle vara mest bekvämt att säga nej.

Att utsätta sig själv för nya upplevelser är en del i att växa som människa och det hjälper mig också att välja och sortera ut vad jag gillar, vad som ger mig energi och vad som är bortkastad tid. Allt handlar om balans. Arbete, vila, umgänge, avskildhet, aktiviteter och egentid. Man blir aldrig färdig, det är en ständigt pågående process. Men även det får man acceptera och bli allt självsäkrare i att göra kloka val för sig själv. Det är inte själviskt att älska sig själv. Det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv och andra. Det är grunden för att kunna ta emot kärlek från andra och kunna ge det vidare. 

Välj det bästa

Nu är det påskdagens kväll och helgen har kretsat kring närmaste släkten. Vädret har varit strålande vackert och det är en gåva att få njuta av våren som är på topp nu. Att få lite extra ledigt samtidigt som vädret är fantastiskt gör mig glad. Grilloset ligger som en dimma över radhusområdet och alla sitter ute och bara njuter.

Gamla filmer rullar på tv, Indiana Jones med alla delarna, Zorro, Tarzan, Monty Pythons Life of Brian. Småtrevligt att ha som bakgrund när man umgås. Jag har även haft en hund inneboende över helgen och trots att både hunden pch min katt är vana vid respektive sorter, har de stundtals varit som hund och katt. Med katten som solklar herre på täppan trots att hunden är många gånger större. 

Men i djurens värld handlar det inte bara om att störst är starkast och bäst. Där är list, slughet, pondus och envishet receptet på framgång. Där är också ålder betydligt mer avgörande än storlek när det gäller att vara ledaren. Ålder ger visdom, det kan vi också ta fasta på i människovärlden. Alltför mycket kretsar kring ungdomlighet, styrka, uthållighet och nytänkande.

Men när man levt ett halvt sekel har man oftast lärt sig ett och annat av livet. Erfarenheter som man har nytta av i sitt fortsatta liv, i sitt jobb och i sina relationer. Erfarenheter som andra kan dra nytta av. Allt blir inte bra bara för att man är gammal och klok men allt blir inte heller bra enbart med ungdomlig entusiasm. Båda gör sig bäst tillsammans.

På mitt jobb känner jag att man tar vara på min erfarenhet och jag får ansvar att sköta mina områden. Det är en sund inställning, att låta människor visa vad de kan och vill. När man får arbeta med det som man tycker om och är intresserad av gör man ett bra jobb. Det är inte alla förunnat att ha ett sådant jobb men det är något man bör eftersträva att ha.

Det är när man ger upp och finner sig i sin situation även om man inte är nöjd, det är då man sakta men säkert bygger upp en känsla av att inget blev som jag tänkt mig, livet är orättvist, det är ingen mening att kämpa, varför händer det inget? Men vem kan förändra ditt liv om inte du själv?

Det finns ingen annan som kan ta över ditt liv, det finns ingen annan som kan förändra något i ditt liv förutom du själv. Det är du som är ansvarig för ditt liv. Dina beslut idag formar din framtid. Jag önskar att fler förstod det och tog ansvar för det som händer i deras liv. Inte skylla på andra, på omständigheter, på otur, på ödet. 

Om var och en av oss tog ansvar för våra liv och konsekvenserna av våra beslut eller oförmåga att fatta beslut, då tror jag att vi alla skulle må bättre i fortsättningen. Om man inser sin egen betydelse i hur mitt livs manus skrivs då blir man också mer motiverad att vara författaren. 

Det näst bästa är det bästas värsta fiende. Många saker är bra men bara en sak kan vara bäst. Finner du dig i något som du vet inte är det allra bästa för dig, då stänger du dörren till det bästa, för du har redan gjort ditt val. Varför är det så många som finner sig i situationer och relationer som inte är bra för dem? Jag önskar alla mod att följa sitt hjärta!

Efter sorgeåret kommer saknaden

Man talar om ett sorgeår. Ett år när man förlorat en älskad där man går igenom sorgens faser, chock, förnekelse, ilska, acceptans och nyorientering. För varje högtid gör sig förlusten extra påmind, födelsedagar, jul, nyår, midsommar och andra årsdagar. Har man gått igenom allt detta så blir andra året lättare. Sägs det.

Första året tänker man mycket på den sista tiden i den älskades liv. Sjukdomens alla faser som slutligen ledde till döden. Dödsbädden. Den första tiden efter dödsfallet, begravningen, känslan av att ha förlorat allt, förlorat livsglädjen, förlorat fotfästet. Man går igenom allt hemskt om och om igen, varför det blev som det blev, men minns också den älskades kämparglöd och förmåga att hålla humöret uppe trots allt.

Men andra året handlar mer om saknad. Nu minns man den friska tiden, tiden före sjukdomen och perioderna mellan operationerna och behandlingarna när han mådde bra. Man tänker på allt roligt man gjort tillsammans, alla galna upptåg, semesterresorna, kvällarna med vännerna, kvällarna på tu man hand. Jag vill gärna prata om honom, jag vill hålla hans minne levande.

En del människor tror att det är jobbigt för mej att prata om honom, att det ”river upp” och påminner om det sorgliga. Som om jag skulle ha glömt! Han var mitt livs stora kärlek, jag varken kan eller vill förtränga minnet av honom. Han betydde allt för mig och det upphör inte bara för att han är död. Han förändrade mitt liv, förändrade mig och det är jag för evigt tacksam för.

Jag måste ändå fortsätta mitt liv utan honom. Att flytta var ett viktigt steg. Hans energi fanns kvar i min gamla lägenhet på något sätt och nu har jag fått en nystart. Här kan jag skapa nya minnen, en ny framtid. Att rent fysiskt bryta upp från det gamla hjälper mej även psykiskt. Inte som en flykt utan som ett avstamp.

Med saknaden följer också längtan. Jag längtar efter honom och jag längtar efter det liv vi hade tillsammans. Även om jag logiskt vet att min längtan inte har någon chans att gå i uppfyllelse, så finns känslan ändå där. Längtan och saknad går hand i hand. De följer sorgen som trogna vänner. Jag är mitt i det gänget men snart behöver jag göra mig redo att gå min egen väg.

Trampa upp en ny stig, välja riktning och göra nya saker. Utsätta mig för nya miljöer och möta nya människor. Ja jag känner mej vilse och tafatt men jag vill inte heller sitta ensam hemma och dela soffan med Sorgen, Saknaden och Längtan. Jag behöver lite nya vänner. Jag behöver Glädjen, Nyfikenheten och Kärleken i mitt liv igen. Jag kommer säkert alltid att hålla kontakten med Sorgen, Saknaden och Längtan men de kan inte uppta all min tid  och mina tankar.

För att få nya resultat måste man tänka något nytt och göra något nytt. Det går inte att tro att man kan få ett annat resultat av samma beteende. Ingen magisk trollstav kommer svingas, ingen riddare på vit häst kommer att rädda mej ur tristessen. Nej det är när jag har roligt, när jag verkligen gillar den kvinna jag har blivit, det är då när man minst söker det, som lyckan kommer. Det tror jag fullt och fast

Ordning & reda

Jag är inte den som ger upp. Jag kämpar om det behövs, fortsätter, jobbar på, plogar fram. Envis kanske, men på ett bra sätt tror jag. För envis på ett dåligt sätt är man om man inte vill inse att det kommer inte att fungera, det blir inte bra det där. Men ändå fortsätter man bara för att man bestämt sig för att det ska göras på det sättet. Att kunna inse att det går fel, att man hade fel, att det finns bättre sätt, bättre vägar och omvärdera sina ansträngningar, det är mycket klokare.

Nu har jag flyttat klart. På två veckor hade jag flyttat, städat ur det gamla och packat upp allt i det nya och ställt det på sin plats. Fått igång tv och wifi, hängt upp tavlor och gardiner, satt upp hyllor och lampor. Denna veckan har jag börjat utomhus med trädgård, planteringar och trädgårdsmöbler. Ja, jag är envis och enträgen, men jag mår inte bra i oordning.

OCD kallas det, obsessive compulsive disorder. Nä, inte riktigt så illa är det väl inte, att det är en tvångshandling. Men en liten släng har jag nog ändå. Vill helst ha ordning och reda. Både hemma och på jobbet. Hemma är det enkelt, här är bara jag och ingen annan som stökar ner eller ändrar om. På jobbet har jag absolut nytta av min drivkraft att hålla ordning. Där finns alltid papper att sortera, varor att plocka iordning, personalfrågor att reda ut. 

Jag har också lärt mig att slappna av när jag är borta. Andras stök är inte mitt problem. Visst kan jag tänka att jag hade kunnat göra en insats här och var, men jag kan ändå släppa det och låta det vara. Jag har min ordning så får andra ha sin. Vi tycker olika och vår nivå på stök är verkligen olika hög.

Eftersom jag lever ensam måste jag klara mig själv. Jag måste kunna fixa både det ena och det andra, eftersom jag inte vill vara beroende av andra. Jag vill kunna få saker och ting gjorda när jag vill, inte när andra har tid. Jag är ganska händig så det brukar lösa sig. Hur svårt kan det vara, liksom. Kan en vanlig man klara det kan väl jag klara det.

Det ger också en tillfredsställelse att klara av saker själv som inte är självklart att man klarar själv. Som att rensa avlopp, koppla in internet i huset, sätta upp taklampor, byta lampor i bilen, tapetsera, klippa fruktträd, flytta möbler, gräva i trädgården. Jag känner mej väldigt belåten när jag fixat ännu en svår uppgift. Det ger självförtroende.

Jag blir också mer benägen att prova annat som jag inte gjort förut. Kan jag lära mig det? Kan jag klara det också? Jag är nyfiken på vad livet ger och jag finner det oerhört intressant att studera både saker och människor. Olika beteenden är spännande. Vad driver en människa att göra si eller så, säga saker och göra olika val. Förstår de konsekvenserna eller inte eller kanske förtränger det?

Jag kan ta ett kliv tillbaka och se objektivt på en situation eller person. Utan att engagera mig personligen. Jag har lärt mig att välja vad jag lägger min energi och att inte låta mig dras med i andras drama. Det är oerhört befriande, för det har jag haft svårt för innan. Jag rycktes ofta med i andras känslosvall och det var väldigt jobbigt. Nu står jag stadigt på marken med båda fötterna på jorden. Det känns tryggt.

Vad söker du?

Ibland kan vi sakna något men vi tänker inte så mycket på det förrän vi får tag på det. Det blev så tydligt för mig här om dagen när solen sken och det var äntligen vår i luften. Jag gick ut på min uteplats vid mitt nya radhus och satte mej i en stol med en kopp kaffe i handen. Jag såg bort mot skogsdungen på andra sidan vägen och lyssnade på fågelkvittret. Då slog det mig vad jag saknat just det. En kopp kaffe ute, fågelsång och solsken.

Inga komplicerade saker, inget jag behövde betala för. Men bor man i en lägenhet på andra våning mitt i stan är detta något jag alldeles uppenbart har saknat, det kände jag starkt när jag satt där och njöt. Särskilt fågelsången. Så härligt att känna livet återvända, både i naturen efter vintern och i mitt eget liv. Min flytt blir min nystart, det känns i hela själen.

Jag tycker om att gå på stranden och titta efter fina stenar och snäckor. Jag vet inte exakt vad jag letar efter, men jag vet vad det är när jag hittar det. Lite samma sak när man planlöst strosar runt i ett köpcentra, man letar inte efter något särskilt men plötsligt hittar man något som är precis vad man behöver. Saknad kan vara något obestämt, något undermedvetet, men som kommer fram när man möter det man saknat.

Vi kan inte gå runt och leta efter något som vi inte vet vad det är, men när vi går genom livet kan vi plötsligt möta något som vi saknat. Då ska vi ta vara på det, stanna upp och glädjas och njuta av det. Det gäller att var uppmärksam och öppen så att man inte missar de där guldkornen. Livet blir så mycket bättre och mer komplett om vi är villiga att ta vara på de chanser som vi faktiskt möter.

Jag tror inte på att jaga efter lycka, men jag tror på att våga satsa på de chanser som kommer i vår väg. Kanske är det ett tillfälle för livet, kanske är det bara ett litet lyckopiller som får oss att orka en bit till. Men alla små positiva upplevelser vi får uppleva ska vi verkligen ta vara på och använda till vår fördel. Bli starkare, gladare och mer motiverade att fortsätta kämpa. För livet är en kamp. Men värt att kämpa för.

Lycka förresten, är ju bara en kort stund, en glimt av det perfekta. Man går ju inte runt och är genuint lycklig hela tiden resten av livet bara för att man fått det man ville ha. Både vad gäller relationer, tillgångar och prylar. Men det kommer alltid stunder av olycka, av sorg, av ledsamheter och av bekymmer. Ingen går fri. Så det är inget nederlag att inte vara lycklig.

Man måste ha lite tråkigt för att veta när man har roligt, fick man höra när man var barn. Samma sak är det med lycka. Man måste uppleva motsatserna för att verkligen uppskatta det som gör mig lycklig. Lycka kommer i portioner, därför blir vi så sprudlande lyckliga när stunderna verkligen kommer. Då måste man bara fånga tillfället, släppa alla måsten och tillåta sig njuta i fulla drag. 

Så just nu njuter jag av mitt nya hem, vårsolen och fågelkvittret. Snart nog kommer en vardag och mycket blir slentrian. Nya bekymmer kommer och går men också nya glädjeämnen och lyckliga stunder. Nya upplevelser som kan vara både positivt och negativt. Ta emot det goda och låt det dåliga fara förbi utan att stanna vid det. Detta livet är det enda vi får, vi har ingen aning om hur långt det blir, så passa på att njuta varje stund, varje dag som något gott möter dig.

Det perfekta livet

Jag tycker det är intressant med människors behov av att visa att livet är perfekt, lyckat, vackert, härligt. Alla superlativer därtill. När man går igenom Facebook och Instagram är det med överväldigande majoritet dessa fina, tillrättalagda bilder, ofta med en text som förstärker känslan. Även om man behöver tänja på sanningen och dölja vissa fakta. Jag undrar vad det är som får människor att känna att de måste vara framgångsrika och lyckade. 

För egentligen vet vi ju alla att vi har våra svårigheter och motgångar. Vi har bekymmer och problem, vi drabbas av sorger och orättvisor. Men allt detta håller vi för oss själva och fortsätter presentera en glättig, lättsam bild av vår konstruerade verklighet. Är det för att vi tror att vi kan bli dömda av andra om vi har det svårt? Eller är det vad vi själva vill se när vi bläddrar igenom vårt flöde?

Vi orkar inte ta in andras olycka, vi har fullt upp med vår egen. Vi vill se det liv som vi drömmer om och vill ha. Därför visar vi upp det som om vi redan hade det. Samtidigt tror jag vi skulle kunna känna det befriande om andra faktiskt vågade visa upp den gråa, trista verkligheten. För det är ju den vi lever i, de flesta dagarna. 

Livet är komplicerat, bjuder på motstånd och ledsamheter. Det beror inte på att jag är en dålig människa, svag och inkompetent. Vi gör alla så gott vi kan efter den förmåga vi har. Det behöver vi alltid hålla i minnet när vi möter männskor som i våra ögon gör dåliga val eller agerar dumt. Vi gör alla vårt bästa, vi tänker och känner olika, det finns inget rätt eller fel här.

Jag möter mycket kärlek och omsorg, och det är jag oerhört tacksam för.  När man gått igenom riktigt svåra saker blir man också mer ödmjuk inför andras liv. Det finns mycket som jag inte längre låter mig påverkas av och jag låter många saker bara fara förbi och inte fastna hos mig. Jag har lärt mig vad som verkligen är viktigt och som betyder något.

Jag har också lärt mig att inte fästa mig vid människors åsikter så mycket. Jag vet vad jag själv tycker och om andra beter sig dåligt så kan jag bara skaka av mig det och tänka att det där var bara en dålig dag eller något annat som behöver bearbetas och inte har med mig att göra. Oftast är det faktiskt så.

De flesta av oss behöver öva oss i att inte ta oss själva på så stort allvar och inte ta alla andras agerande som en personlig förolämpning. Det är inte alltid det beror på mig. Samtidigt ger det mig anledning att fundera på hur jag bemöter och behandlar andra. Är jag överseende och generös? Är jag lätt att förstå eller är jag otydlig? Så mycket påverkar våra möten och relationer. Gör allt du kan för att göra det enkelt!