Fars Dag

 Fars dag idag. En del tycker det är ett kommersiellt jippo, men jag tar det för en dag när jag får umgås med och fira min pappa. Han är 92 år så att få uppleva fler fars dagar är inte självklart. Han har ålderskrämpor, förslitningsskador och minnet är lite si och så. Men han känner igen sin familj och vet namnen på alla barnbarn och barnbarnsbarn.

Sen vet han inte vilken dag i veckan det är, men har man varit pensionär i snart 30 år så kan man förstå att alla dagar är lika varann. Han vet inte heller om han har ätit eller inte för han har slutat vara hungrig, men får han en tallrik mat så äter han med god aptit.

Det är tur de har varann, han och mamma. Hon håller koll på dagarna och måltiderna och hennes söndagspyssel är att fylla på deras doskassetter för medicinerna. De har valt att inte ha någon hemhjälp för de ogillar tanken att ha främmande människor göra sysslor åt dem. Så vi syskon hjälper till att handla, städa och laga mat.

Det funkar hjälpligt och de sätter en heder i att bo kvar hemma och klara dig själva i stor utsträckning. Det är nog ganska typiskt för deras generation, att klara sig själv och inte behöva be om hjälp. Men det finns en gräns för vad de klarar själva och då är det naturligt för oss syskon att rycka ut.

Jag ringer dem varje dag och kollar läget. Bara ett snabbt samtal för att höra att allt är som det ska. Det är tryggt både för dem och för mej att ha en liten kort avstämning varje dag. När de är så gamla är inget längre självklart. Man vet aldrig när det är vårt sista samtal, vårt sista möte. Så jag vill att allt ska kännas bra.

Tacksamhet och förnöjsamhet är två ord som beskriver mina föräldrar. Det har inte alltid varit så, de har haft fullt upp med jobb, familj, hus och sommarstuga och alla deras aktiva år har varit fyllda med arbete. Trädgården skulle skötas perfekt och även stugan. Det är sällan jag minns dem bara sitta och njuta av vad de åstadkommit.

Men nu när åldern sätter stopp för produktiviteten, kan de faktiskt vara nöjda. De är också tacksamma för sin familj, som de är stolta över och lite lätt förundrade faktiskt. De tycker det är otroligt att deras barn blivit så fantastiskt bra. Men utan att ha förstått det har de varit fina förebilder.

På idoghet, strävsamhet, konsten att bygga upp något av inget. De har stundtals varit hårda och inte alltid inlyssnande som föräldrar, men vi barn har blivit vettiga vuxna som är driftiga och händiga. De har varit den gamla typen av föräldrar, där daltandet inte hade något utymme. Curlingföräldrar är ett okänt begepp för dem.

Det är först nu som de kan visa känslor för det gjorde man inte förr. Att vara stark har varit det viktigaste. Men de har visat sin omsorg genom att göra saker, alla har sitt sätt att visa kärlek. Enligt en modell finns det fem kärleksspråk: Ord som bekräftar, tid tillsammans, att ge gåvor, att göra tjänster och fysisk beröring.

En del har allt detta, en del har ett eller två. Om man är lyhörd kan man uppfatta kärleksspråket hos sin partner, sina barn, sina syskon och sina vänner. Kan man tolka det blir det så mycket enklare att känna sig älskad och visa kärlek. För vet jag den andres kärleksspråk kan jag kommunicera via detta.

Man kan ha ett kärleksspråk för att visa kärlek och ett annat för att känna sig älskad. Därför är det viktigt att man pratar med varann och berättar vad som gör mej glad och vad jag behöver för att känna mig uppskattad. Det kan ofta vara en aha-upplevelse när man förstår sin närståendes kärleksspråk. Du kanske är varmt älskad utan att ha förstått det.

Allt har sin tid

 Allhelgonahelg. En stund att minnas och hedra de som inte längre finns med oss i livet. Vi tänder ljus och kyrkorna har olika samlingar till tröst och gemenskap. Det är en tid när döden blir påtagligt närvarande och man blir extra påmind om de man saknar och sörjer.

Jag har varit på två gudstjänster idag, i olika kyrkor. Det är intressant att se hur man bemöter sorgen på ett kollektivt sätt. Det har varit en tröst att dela en sån här helg med andra, men bäst ändå är att vara tillsammans med de närmaste.

Jag mötte bonusfamiljen vid hans grav, vi kramades och tände ljus tillsammans. Vi skojade om att han är inte kvar på kyrkogården, han är ju fri att flyga vart som helst och det är vi säkra på att han utnyttjar till fullo.

På samma sätt som vi är säkra på att han lever kvar i våra hjärtan och i vårt minne. Så länge han  finns där är han inte borta, bara ur sikte. Eftersom till och med vetenskapen har bevisat att allt liv är energi och energi inte kan förstöras, bara omvandlas, är det bara logiskt att tro att människans energi lever vidare i annan form.

Vi kan inte se den, röra vid den eller ha ett samtal med den, men är man mottaglig kan man emellanåt förnimma en närvaro av denna energi. Och varför inte? Det är högst troligt att den vill besöka de personer de haft en relation med i livet.

Kyrkan kallar energin för själ och det är fint. Alla helgonahelgens söndag heter Alla själars dag i kyrkoårets kalender. Ljusen vi tänder visar på att mörkret måste vika undan för den minsta lilla ljuslågan. Därför är det så viktigt att släppa in ljusa tankar i vårt sinne så att det inte blir mörkt där inne.

Det är ett aktivt val man som människa behöver göra varje dag. Fylla på sinnet med ljus, glädje och värme. Det finns så mycket mörker, elände och grymhet i världen men vi får inte låta det ta över och kväva det som är gott. Inte låta det ta alltför stor plats i våra tankar. Vi ska inte förneka att det negativa finns men vi kan välja att fokusera på det positiva.

Även om minnen är det enda man har kvar av den man älskar så får man vårda dessa och inte ha dåligt samvete för att man vill älta dessa om och om igen. Ett av rådan man ger till vännerna runt den som sörjer är att lyssna, lyssna, lyssna. Inte komma med klämkäcka råd om att glömma och gå vidare.

Man kan gå vidare samtidigt som man minns och ser tillbaka. Det är när man isolerar sig och stänger ute omvärlden som det blir skadligt. Jag har blivit berydligt bättre på att leva i nuet och ta vara på varje litet guldkorn i vardagen efter att ha förlorat den jag älskar. Nej jag använder inte ”älskade” som i dåtid, jag känner fortfarande kärlek, den kan inte stängas av.

Därmed inte sagt att jag inte skulle kunna älska någon annan. Jag älskade min förstfödde son hejdlöst så fort jag blev mamma och det var lika mycket kärlek som väcktes när min dotter kom. Hjärtat rymmer mycket kärlek, olika sorters kärlek. Till ett barn, till en partner, till ett syskon, till föräldrar och till vänner.

Men som kung Salomo, som levde 950 år före vår tideräkning, sa:

Födas har sin tid, och dö har sin tid

Gråta har sin tid, och le har sin tid

Sörja har sin tid, och dansa har sin tid

Allt har sin tid och vi är många som ska gå igenom mycket innan livet är slut. Så det gäller att göra det mesta och det bästa av varje dag. Jag vill hellre ångra något dumt jag gjort än att ångra allt jag inte gjorde.

Det är livsfarligt att leva

 Det är livsfarligt att leva - du kan dö. Eller rättare sagt - du kommer att dö. Vi vet bara inte när eller på vilket sätt. Men varje dag är en risk och vad som helst kan hända när som helst. Det gäller bara att se det som en utmaning att kämpa och ta vara på dagen och inte bli lamslagen av skräck.

Här om dagen när jag var ute och körde bil så tvärbromsade bilen framför mej och jag fick göra det samma. Bilen bakom mej kom i ganska hög fart och upptäckte lite sent att det var tvärnit framför honom. Han ställde sej på bromsen och jag såg hans bil närma sig min oroväckande snabbt. Hans bil sladdade till och han fick stopp på den precis innan han var i min bakruta.

Jag kunde inte göra något, bara beskåda händelseförlopet i min backspegel. Eftersom jag stod stilla kunde jag inte väja undan och jag bara väntade på smällen. Får jag en whiplash-skada nu, hann jag tänka. Men allt gick ju tack och lov bra.

Men man vet ju aldrig hur det kunde sluta. Trafiken är ju en risk, både farten och medtrafikanterna. Jag befinner mej i trafiken varje dag. Det är väl den största risken jag utsätter mej för frivilligt. Men jag är bekväm och tar bilen till jobbet och jag gillar att vara ute och nöjesköra på fritiden.

Nu är bensinen galet dyr så det blir lite mindre av den varan, nu får det vara ett mål med min bilkörning. Jag är i alla fall tacksam att min gamla bil är en flexifuel så att den funkar bra med det nya tillskottet av etanol i bränslet. Men mer bränsle går det åt, tyvärr, så då blir det ännu dyrare.

Nu ägnar jag mej inte åt så många andra kostsamma fritidssysselsättningar, så jag får väl acceptera att det är som det är. Jag är glad för min gamla bil, en trotjänare sen 9 år tillbaka och den var inte ny när jag köpte den. Men vi har varit med om mycket tillsammans, jag och min lille fransman (det är en Peugeot) och den har hjälpt mej många gånger.

Den har tagit mej till platser jag velat se, den har tagit mej till personer jag velat träffa. Den har transporterat saker från en plats till en annan och den är otroligt rymlig på insidan trots att den är ganska smäcker på utsidan. Dessutom är den grå och kan vara otvättad länge utan att se skitig ut.

För mej är bilen frihet och självständighet. Det är väldigt viktigt för mej. Det blev tydligt vid min skilsmässa när jag skaffade bilen, och ännu mer när min hjärtevän dog och jag blev ensam. Jag måste kunna ta vara på mej själv och är nog lite stolt att jag klarar det. Jag känner mej trygg i mig själv och stabil i livet.

Men när den jag älskat har dött har jag liksom hamnat i ett läge när jag inte fruktar döden. Inte så att jag sitter och väntar på att det ska hända, men att jag inte lämnar lösa trådar runt mej. Jag ser till att vara förberedd, har ordning på mitt liv och ser till att det blir så enkelt som möjligt rent praktiskt att ta hand om allt efter min bortgång.

Jag är bra försäkrad, har efterlevandeskydd, kapitalförsäkring och sparar i fonder. På jobbet skriver jag manualer om hur allt ska skötas, eftersom jag är ensam på min tjänst som administratör. Det ska vara enkelt att ta över. Jag tycker inte om tanken att vara oersättlig, även om jag har vissa specialkunskaper.

Livet går vidare oavsett vilka som är i livet. Det var faktiskt en av sakerna som slog mig när min hjärtevän dog. Hur människor omkring mej fortsatte med sina liv som vanligt, dagar kom och gick, jorden fortsatte snurra sin bana runt solen. När min värld hade stannat så hade ingen annans gjort det. 

Till slut måste man välja. Ska jag fortsätta leva eller bara vänta på döden? Jag väljer att leva, att njuta av alla goda tillfällen som dyker upp, att glädjas åt varje liten bra sak, att inte oroa mig för framtiden. Att fortsätta leva trots att det är livsfarligt. En dag ska jag dö men alla andra dagar ska jag leva.

Livslånga relationer

 Jag blir mer och mer van att leva ensam. Det är ju ett ganska bekvämt liv. Ingen som frågar efter mat, ingen som stökar ner eller fyller tvättkorgen. Allt är på sin plats när jag kommer hem som när jag gick. Jag bestämmer själv vad jag ska göra och när jag ska göra det.

Jag har blivit ganska bekväm med att göra saker själv. Handla, fixa saker, åka på utflykter, sköta om det som behöver skötas om. Jag har alltid varit självständig och handlingskraftig så detta har väl bara förstärkt de egenskaperna. Man får helt enkelt lära sig det man inte kan.

Livsmåttot får bli ”hur svårt kan det vara?” Jag är inte mer korkad än andra så kan du så borde väl jag kunna lära mig. Sen har man mer fallenhet och intresse för vissa saker än andra, men det är inte mycket jag anser vara omöjligt. Är det komplicerat får man helt enkelt be om hjälp.

Jag tycker också det är stimulerande att klura ut lösningar på olika problem och det har hjälpt mej många gånger. Jag är inte heller rädd för att försöka och det underlättar ju också. Jag har blivit mer orädd med åldern och med de erfarenheter jag har i livet. Det är inte mycket som skrämmer mej längre.

Samtidigt är det precis det där man saknar, någon att laga mat till och äta tillsammans med, någon man kan fråga var mina nycklar ligger eller min mobil, någon man kan sucka över när man ser stöket i köket eller någon som hittar på saker att göra. Någon att åka på semester och utflykter med.

Någon att dela vardagen med helt enkelt. Först flyttade barnen och det blev en tomhet i det men vi hade varann, jag och han. Någon som frågar hur min dag har varit när jag kommer hem, någon att diskutera med och göra upp planer med. När han dog så blev det en definitiv tomhet i mitt liv. Barnen finns ju kvar, på lite avstånd fysiskt men bara ett telefonsamtal bort.

När drömmar och framtidsplaner slås i spillror är det inte helt enkelt att samla ihop sig och gå vidare. Det är svårt att hitta nya drömmar och framtiden får bli som den blir. Jag går framåt en dag i taget och det får vara bra så. Men ibland surfar jag in på en researrangörs hemsida, letar upp en resa till vårt - mitt - favoritställe, väljer hotell, väljer transfer, mat och går hela vägen fram till sista boxen ”boka”, då stänger jag ner.

En vacker dag kommer jag boka den där resan. Kanske åker jag ensam. Det kommer bli i en känslosam resa där jag kan gå omkring och minnas allt fint och tokigt och roligt och härligt. Att minnas är en del av bearbetningen. Man kan inte bara glömma och gå vidare, då förtränger man en massa och det är inte sunt. 

Människor man mött och haft en relation med glömmer man aldrig, oavsett om de är avlidna eller har flyttat och man har tappat kontakten. Att få minnas och prata med andra som minns, känns uppmuntrande. Det är betryggande att känna att relationen finns kvar i hjärtat. För det gör den oavsett tid och avstånd.

Förändra eller förstärka

 Jag faschineras över kvinnors make up. En del vill förändra sitt utseende medan andra förstärker det de redan har. Jag tillhör väl de sistnämnda och är ganska sparsam med min make up. Jag känner att jag är den jag är och får spela med de kort jag har. Sen ändras idealen över tid också.

Det ska vara smala ögonbryn, sen breda, sen plockade, formade, eller målade streck. Om man som jag har smala av naturen blir det svårt att få breda om man inte målar på eller tatuerar dem. Men vem sätter standarden på vad som är snyggt?

Jag tycker det är jag själv som avgör vad som är snyggt och passar i just mitt ansikte. Medan andra följer senaste mode oavsett om det ser snyggt ut eller inte. De har förlorat sig själva i grupptrycket om vad som är ”rätt” just nu. Är det modernt ska jag ha det.

Jag antar att det är modeindustrin som dikterar vad som är inne och inte. Men om sanningen ska fram så passar inte alla i allt. Jag hade önskat att kvinnor hade större självkänsla att gå på vad som faktiskt förstärker deras personliga uttryck snarare än att försöka förändra det. 

Sen är ju tycke och smak väldigt individuellt. Något som jag tycker är attraktivt kan andra tycka är jättefult. En del gillar mörkt hår, andra ljust, en del tycker bruna ögon är fint, andra tycker mer om blå eller gröna. En del gillar smala  kroppar, andra gillar vältränade, andra bryr sig inte alls om kroppsformen.

Dessutom blir man mindre bekymrad över utseende ju äldra man blir, tycker jag. Man inser att det yttre förändras och ofta förfaller med åldern men en vacker insida förblir alltid vacker. Och det är ju faktiskt det som verkligen är viktigt i längden. Är man snygg men otrevlig blir resultatet inte bra.

Därför anser jag att det är viktigare att jobba på sin personliget än på sitt yttre. Men man ska för den skull inte strunta i sitt utseende utan ta hand om sin kropp efter bästa förmåga. Att må bra är ju en resa inifrån och ut. Mår man bra inombords så syns det även på utsidan. Man liksom strålar ut en trygghet i sig själv och det är verkligen attraktivt!

Man blir aldrig färdig

 Man fixar i hemmet eller i trädgården och gör klart ett projekt, sen pustar man ut och tänker att  nu är man klar. Men man blir aldrig färdig. Nya projekt dyker upp, man får nya idéer om inredning eller möblering, trädgården går in i nya säsonger och behöver ny omvårdnad.

Idag har jag möblerat om lite inne och höstat lite ute i trädgården. Dahlia-knölarna har fått flytta in i förrådet för vintern, så de inte förstörs av frosten. Den kan komma vilken dag/natt som helst. Det är också dags att ta bort tomatplantorna men det hann jag helt enkelt inte med.

Jag upptäckte att det var ett helt gäng med småfåglar i mitt blomland som letade mat, så jag plockade fram mina fågelmatare, så de fick talgbollar, jordnötter, fröblandning och solrosfrön. Det tog inte många minuter innan de hittade maten och satte sig att äta.

Det är så roligt att se alla söta småfåglar, så jag matar dem gärna. Det sägs ju att ju tidigare man börjar mata, ju fler småfåglar får man i sin trädgård under vintern. Det börjar alltså bra! Jag har också börjat bygga ett igelkottshus i frigolit, eftersom jag har en liten kotte jag matar på baksidan. Nu behöver den någonstans att bo i vinter.

Så även om man strävar efter att bli klar, blir man aldrig det. Det är bara att slappna av och inse det. Det är väl kanske inte syftet med livet heller, att bli färdig, luta sig tillbaka och sitta och vänta på - ja vad då? Meningen med livet är väl att göra saker för att förbättra sin tillvaro. Sakerna skiftar, utvecklas och emellanåt upprepas.

Så länge man känner sig nöjd med resultatet här och nu, får man faktiskt tycka att det är gott och livet är bra. För livet pågår hela tiden, vi ändrar oss, omständigheterna ändrar sig och för att vara nöjd behöver man acceptera det. Sen får man göra sitt bästa med sin dag  en dag i taget.

Rivstart på oktober

 Det har varit en intensiv helg för min del. Jag har haft min syster och systerdotter hemma från  norrland denna veckan så i fredags tog jag en semesterdag och vi åkte till Ullared. Trots att det är billigt där, blev notan dyr ändå. Men jag fick mycket för pengarna.

På lördagen möttes vi vid våra stugor och höststädade. Nu är de säkrade för vintern och därmed är det slut för säsongen. Vi avslutade dagen med att äta middag med föräldrarna och på eftermiddagen anslöt vår syssling och det blev kaffe & ostkaka.

På söndagen åkte norrlänningarna hem, bilen full med fynd från Ullared och med ett köpekontrakt skrivet på ett hus i Traryd. Det ska bli fantastiskt roligt att få ner syster med man till Småland till våren. Ett intensivt husletande senaste året är äntligen till ända!

Jag åkte också lite norrut men stannade hos dottern i Skänninge. Efter kaffepaus åkte vi till Linköping, gick på IKEA, ICA Maxi och Lager 157. Tillbaks till Skänninge och en liten runda in på Ö&B, som faktiskt grundades i Skänninge och de har en stor fin butik där med fyndhörna.

Nu har jag landat hemma och springer till tvättstugan en gång i timmen. Snart är fjärde maskinen torkad och klar och jag kan äntligen avsluta dagen, hoppa i nattlinnet och krypa ner i säng. I morgon är en ny dag, ny vecka och vi är även inne i oktober månad. 

Livet rullar på och jag trivs med farten och fläkten. Men jag märker att jag inte är riktigt van vid att livet återgår till det normala och aktiviteterna kommer igång och butikerna fylls med kunder. Man är van vid att det är begränsat och restriktivt. Men eftersom jag jobbar i butik har jag sen länge slutat vara orolig och rädd.

Jag är överlag sällan orolig. Det ligger inte för mej, oro är att bekymra sig för något som inte hänt än. Jag tycker det räcker med att ta itu med det som faktiskt händer. Alla kan inte tänka så, men för mej faller det sig naturligt. 

Jag har aldrig suttit uppe och väntat på mina barn när de varit ute sent på kvällarna eller grubblat över framtiden och hur det ska bli med allt. Det kommer ju visa sig, tänker jag. Det får man ta då. Jag kan ju ändå inte lösa några problem i förväg eller när de ännu faktiskt inte finns på riktigt. Var sak har sin tid.