Rädd, räddare, vettskrämd

Jag har skrivit förut om min skräck för vatten, och det är ingen vanlig rädsla. Man hör uttryck som "förlamad av skräck" och "stel av rädsla" och det är så det känns. Min logiska hjärna slutar fungera och jag bara stannar av och det enda som rusar är mitt hjärtas slag. Benen lyder inte, jag står som förstenad. Det går inte att resonera bort.

Vatten är illa, rinnande vatten såsom åar är värre och mörkt djupt vatten är värst. Jag får stålsätta mig för att gå förbi en liten damm uppe där min hjärtevän bor, på kvällen i mörkret. Jag vänder bort blicken och går förbi med raska steg. Trots att jag rent logiskt vet att dammen är helt ofarlig. Jag kan säkert vada tvärs över.

Jag utmanar hela tiden mig själv genom att utsätta mig för situationer där jag måste konfrontera min rädsla. Jag går förbi dammen ofta, jag åker båt, jag går ut på bryggor och broar. Det funkar bättre och bättre och panikkänslorna blir alltmer hanterbara. Det är bara vatten i mörkret kvar nu att öva på.

För vatten i mörker är något jag inte kan hantera. Jag blir paralyserad, skräcken kramar mitt hjärta. Kanske beror det på att jag förut varit mörkrädd också. Men det har jag systematiskt jobbat bort under att antal år när jag blev mamma. För då bestämde jag mig att en mamma kan inte vara mörkrädd.

Så jag började med att gå ut på promenad i mörkret. Först med ficklampa, sen i månsken, och nu går jag obehindrat i mörker utan någon rädsla. Det är en sådan befrielse när man övervunnit en rädsla så därför ger jag inte upp med min vattenskräck. Även om jag aldrig kommer att älska vatten så vill jag slippa panikkänslorna och skräcken.

För samtidigt är det ju sunt att ha respekt för vatten. Det är kanske min stenålderssjäl som tar över och säger att vatten är farligt, man kan drunkna. Det hjälper inte att jag vet att jag kan simma. Precis som det är logiskt att vara rädd för dödliga ormar, tigrar och lejon, krokodiler och giftspindlar. Ren självbevarelsedrift.

Alla har nog något vi är rädda för och olika sätt att hantera vår rädsla. Det viktigaste är att våra rädslor inte får ta över och begränsa vårt liv. Att vi måste undvika miljöer i sådan uträckning att vi inte kan göra det vi vill. Jag vill leva ett liv i frihet och inte låta mina rädslor styra mig. Det är värt att kämpa mot våra rädslor för att vinna ett liv i frihet utan begränsningar.

H.D.S.L.

Äkta lycka är gratis

"Den bästa känslan i världen är att vara tillsammans med någon som vill krama dej, kyssa dej, vara tillsammans med dej. Någon som vill ringa dej på kvällarna, som vill se dej le och det bästa av allt, som vill se dig lycklig"

Jag följer några inspirationssidor på Facebook som lägger ut rutor med inspirerande, tänkvärda texter. Denna dök upp i mitt flöde en dag och jag kände att den passade mej. Visst är det en fantastisk känsla att ha en person i sitt liv som tycker om att vara med mej, precis lika mycket som jag tycker om att vara med honom.

Att finna någon som gör mig lycklig och som vill se mig lycklig lika mycket som jag vill göra honom lycklig. Som pushar mig att våga vara mig själv fullt ut och som ger mig utrymme att vara och göra det som jag är och vill. Som trots sina egna motgångar kan stötta mig i mina motgångar.

Kärlek kommer inte med några garantier och kan inte planeras eller styras. Den är inte alltid logisk eller går att förklara. Den bara slår ner som en blixt i ditt hjärta och du blir aldrig mer den samma. Det handlar om två hjärtan som slår i samma takt, i harmoni, som gläds med varann i varandras sällskap men även unnar varann egentid. 

Exklusivitet men inte ensamrätt. Det vill säga, han är den enda Mannen i mitt liv och jag har ingen längtan eller behov av någon annan. Men vi har båda andra vänner som vi umgås med också. Vi gillar båda ett aktivt socialt liv som vi lever ut både tillsammans och var för sig. Men han har ganska snabbt blivit min allra bästa vän. Vilken lycka det är!

Jag gillar bredden och djupet med ett sådant liv. Att kunna ha både kärlek och vänskap. Närhet och och tid isär. Många vänner men även stilla hemmakvällar. Stadsliv och skogsrundor, träningspass och slappa i soffan. Det är vad jag kallar ett rikt liv! En rikedom som inte har något att göra med pengar. Äkta lycka är alltid gratis.

Lyckan ska inte behöva presteras eller bevisas. Lyckan kommer som ett kvitto på att man hamnat rätt i livet. Som en strof i en gammal dänga lyder: "The best things in life are free". Det bästa i livet är gratis. Kärlek, vänskap, solen i ansiktet, rent vatten i kranen och ren luft att andas. Kyssar och kramar, närhet och ömhet, leenden och glädje, allt är ingredienser på lycka. Därför är jag lycklig.

H.D.S.L.

Medmänniska, inte motmänniska

När man går igenom en svårighet i livet så känns det tufft och meningslöst. Man förstår inte varför det är så orättvist och hårt. Men ingen svårighet är rättvis, det finns väl ingen som förtjänar att bli plågad. Motgångar drabbar oss alla, mer eller mindre, förr eller senare. Vi får bara försöka härda ut och förhoppningsvis ha någon nytta av erfarenheterna i framtiden.

När man är mitt uppe i något som är jobbigt så är det fullt fokus på att ta sig igenom och det är inte tid att vara sentimental. Man blir istället bra på att se de små sakerna i livet som är positiva, man tar tillvara alla möjligheter att skratta och skoja och utifrån kan det verka som om man inte tar problemen på allvar.

Men det är ju precis det att man inser situationens allvar och behöver kraft och energi av allt positivt som man kan få tag på. Man söker inte medlidande utan man söker ny inspiration för att få lite ny glädje för dagen som kommer. För man hoppas att allt blir bra igen och att man blir lite klokare, starkare och ödmjukare som medmänniska.

Jag har märkt att de svårigheter jag gått igenom har gett mig en större livsvisdom och jag har haft användning av det i mina möten med människor. Jag kan identifiera mig med och relatera till andra människors svårigheter och jag kan förstå och stötta på ett sätt som jag inte hade kunnat annars. För ingen människa lever för sig själv. Vi behöver varandra. 

Jag är ett resultat av min barndom och mina erfarenheter. Jag har formats av medgångar och motgångar. Jag har lärt mig både av svårigheter och framgångar. Det är inte bara att genomlida svårigheter utan att ta till sig lärdomar och kunna tillämpa kunskapen i framtiden. Att vara en medmänniska och inte en motmänniska. 

Jag har blivit bra på att leva i nuet, inte oroa mej i onödan utan glädja mej i onödan, som Christina Lugn säger. Jag har bara nuet, dagen idag. Vem vet vad som händer i morgon? Vad hjälper det att älta det som hände igår? Nej livet pågår nu och alla mina gamla erfarenheter har format mig till den person jag är idag. På gott och ont.

H.D.S.L.

Hello music lovers

Ikväll har jag varit på konsert med ett storband, och det spelades jazz på hög volym. I somras upptäckte jag storband på allvar och insåg att jag faktiskt gillar det. Så det resulterade i en spellista på Spotify som jag byggde ihop med jazzlåtar. Den är mysig bakgrundsmusik på helgen när jag står och donar i köket.

Men på jakten efter bra jazzlåtar stötte jag på gamla klassiker som jag vuxit upp med där hemma. Sådant som min pappa spelade och som han under hela min barndom hävdat var klassiker och odödliga pärlor. Jag börjar inse att han har rätt och med förvåning undrar jag när detta hände! När blev jag så vuxen? Eller gammalmodig? Eller bara mogen?

När Malena Ernman var med i Melodifestivalen upptäckte jag hennes musik och några sådana låtar finns nu på min klassiska spellista. Opera, operett och klassisk musik har också en plats i mitt musikhjärta, men det är inte så ofta som jag får tid och tillfälle att koppla av med sån musik. För det är musik för vila och kontemplation.

Vad hände då med min tonårs musik? ELO, Pink Floyd, Chicago, Toto, Dire Straits, Meat Loaf, Kate Bush, Magnus Uggla, ABBA och många fler. Tja, ibland kan jag lyssna på någon låt som jag plötsligt minns, men dom låter aldrig lika bra som jag minns dom. Kanske för att musiken oftast är kopplad till något minne. Så det är ju mer av en nostalgitripp än en musikalisk höjdpunkt.

Till vardags, i bilen och här hemma blir det mest modern musik, någon av de kommersiella radiokanalerna som NRJ, Mix Megapol eller Rix FM blir det och jag kan sjunga med i de mesta låtarna, för jag hänger med min tid, det är viktigt för mig. Det enda jag inte lyssnar på är dansbandsmusik. Så självklart är det min hjärteväns favoritmusik, så det är väl en av få punkter där vi inte är överens.

Men det påminde mig om en katastrof-date jag hade när jag var 20 år. Han var mörk, snygg och hade vit kostym (det här var alltså i mitten av 80-talet). Vi satt och pratade om allt och så frågade han mig om vilken musik jag gillade. Jag berättade om det jag lyssnade på oftast, vilket då var pop och rock och samtalet fortsatte med att jag berättade om att jag lyssnar på många olika stilar men jag gillar verkligen inte dansbandsmusik. Sen satt jag en stund och gjorde mig lustig över hur töntig dansbandsmusik är. Så tog det samtalsämnet slut och det var tyst en liten stund. Så jag frågade honom vad han jobbade med. Han tittade till på mej, tittade bort och sa: "Jag spelar synt i ett dansband. Polarnas orkester". Och jag trodde jag dog. Jag önskade att marken skulle öppna sig och sluka mig. Herregud så pinsamt! 

Han skjutsade hem mej under tystnad och vi sågs aldrig mer, men några veckor senare fick jag ett vykort. På ett dansband. Polarna. Med allas namntackningar. Jag tror han förlät mig min dåliga musiksmak... Sen började han spela med Lotta Engberg och skrev låtar och jag får väl ha det som en evig belastning att jag har mobbat en kändis... Och ja, jag har en spellista med dansbandsmusik nu. 

H.D.S.L.

Jag ångrar ingenting

- Ångrar du dig inte, säger folk efteråt. Ja det är ju lätt att säga när man står där med facit i hand. När man ser hur dåligt det var, när man ser hur bra det kunde bli istället. När man inser att det dåliga aldrig kunde bli bra. När man valde fel, gjorde fel, tänkte fel. Men vet du, jag ångrar ingenting.

Att ångra sig kommer bara att skapa frustration, bitterhet och besvikelse. Inte bara på situationen och personen utan även på mig själv. Jag fördömer mig själv. Förkastar mina val, mina beslut. Men jag gjorde ju vad jag trodde var bäst då, i den situationen, med den kunskapen jag hade då. Jag gjorde så gott jag kunde.

Jag vägrar gå omkring med ett ångerfullt hjärta. Att önska att det förflutna hade varit annorlunda, att jag hade fattat då vad jag vet nu. Det går aldrig att ändra historien, bara att lära av den. Att ångra det som redan hänt är ju totalt meningslöst för det förändrar ingenting. 

Jag ångrar inte mitt äktenskap för det gav mig två fina barn. Jag ångrar inte att jag stannade kvar så många år, jag ångrar inte att jag var trofast och hoppfull. Jag ångrar inte min skilsmässa för det gav mig ett fantastiskt liv som jag lever nu. Jag ångrar ingenting för mitt liv har gjort mig till den jag är idag och har lett mig fram till den plats jag är på nu.

Jag har lärt mig att släppa taget om det förflutna och inte låta det påverka mitt liv idag på ett negativt sätt. Jag har lärt mig att förlåta mig själv för felaktiga val och dåliga beslut. Jag har lärt mig att acceptera andra människors beteende, för det är inget jag kan förändra. Jag kan bara lära mig hantera det när det drabbar mig.

Jag lever i nuet, dag för dag, för vem vet vad som händer i morgon? Jag gläder mig för de små enkla vardagliga tingen, för allt som jag får gratis varje dag. Mina barn, solen, molnen, naturen, en kropp som fungerar, en hjärna som tänker snabbt, en man att älska och älskas av, ett bra jobb och många fina goda vänner. 

Förgifta inte framtiden med att ångra det förflutna. Slå inte på dig själv för att du gjorde det du gjorde, eller inte gjorde. Du hade säkert bra skäl då för dina val och beslut, så släpp det och låt inte det förflutna definiera din framtid. I morgon är en ny dag med nya möjligheter.

H.D.S.L.

Den inre lilla rösten

Jag kan bli irriterad på att det finns folk som har åsikten att folk skiljer sig alltför lätt och utan att kämpa. Det tror jag inte på. Att skiljas är inget lätt beslut och verkligen ingen enkel process. Jag tror att alla par kämpar så gott dom kan och orkar men ibland så räcker inte det. Ibland tar det stopp.

Det är inte många som skiljer sig och ger upp för tidigt, men det är många som väntar för länge med att prata om problemen. Då växer dom sig till slut övermäktiga. För alla par har problem. Stora och små, som kommer och går. Men det kan vara svårt att prata om problemen utan att såra den andre.

Så man är tyst eller ger små fina vinkar om det man tycker är ett problem. Men det är inte alltid den andre parten uppfattar det utan tycker att livet är ganska okej. Det har väl med förväntningar att göra också. Man har olika höga förväntningar på relationen och på livet i stort. En del finner sig i ganska mycket och är flexibla och fogliga.

Andra håller hårt på sitt och för att inte hamna i ständiga konflikter i sin vardag kanske den andre parten väljer att ligga lågt för husfridens skull. Människan är också oerhört anpassningsbar och kan lära sig att leva under omständigheter som kan tyckas helt främmande för någon annan. Men även det onormala kan bli normalt.

Om ett par väljer att skilja sig, är det en komplex situation och jag tror inte man fattar ett förhastat beslut. I mitt eget fall funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig, men om jag ska vara helt ärlig så kändes det inte bra redan på bröllopet. Det är flera par som separerat som berättar samma upplevelse. Någonstans i deras inre ringde en liten varningsklocka som man ignorerade.

Att lära sig lyssna till den där inre stilla rösten är livsviktigt. Den rösten känner ditt innersta jag och säger sanningen. Var inte rädd att följa den rösten, du vet hur den rösten låter och du vet att den har rätt. Fortsätter du ignorera den så tystnar den till slut. Då går du vilse i livet.

Jag har fått öva upp min lyhördhet för den där inre stilla rösten, för jag hade valt att slå dövörat till den så länge. Men livet blir så mycket enklare när jag lyssnar till mitt inre, låter känslorna tala och kämpar för att gå åt det hållet. Jag är viktig, mina känslor räknas och jag väljer nu mitt liv och hur jag vill ha det. Det är verkligen på tiden och det kan jag tacka min hjärtevän för. 

H.D.S.L.

50-årskris

Jag fyllde 50 i början av juni och nu börjar jag märka av att jag är inne i andra halvlek av livet. Medelålders. PMS-kärring. I övergångsåldern. Övergång från fertil till steril. Mina äggstockar, som levt ett tyst och stilla liv i snart 20 år utan att göra något väsen av sig, har plötsligt börjat påkalla på min uppmärksamhet. Hörru! Vi lägger av nu! Vi stänger ner och loggar ut! Halllååå! Vi stämplar ut nu! Hör du? Vi är trötta, vi vill härifrån! Duuuu! Vi går bort, vi tynar bort, vi vill inte mer!

Stundtals gör det väldigt ont i hela magen och ända ut i ryggen. Jag som aldrig haft ont förut, men nu är det plötsligt ett himla hallå! Jag undrar varför, det är väl bara att sluta fungera. Punkt. Men nähä då, dom ska hålla på och vrida sig runt sin egen axel i min mage och det är inte det minsta bekvämt!

En annan sak är värme och kyla. Än så länge fryser jag mer än jag svettas och så har det varit länge. Jag har haft svårt för att svettas, det ska till en bastu på 90 grader eller en riktigt backig löparrunda för att få svetten att pärlas i pannan. Men nu svettas jag lite på varenda pass på gymet eller i löpspåret. Inga floder, men jag märker skillnad.

Humöret då? Det ska du skita i! Skämt åsido, det är lätt att bli lite gnällig eller överkänslig när man har ont, det vet alla som har erfarit smärta. Å andra sidan är jag en känslosam typ, känslig för vad du säger till mig. Jag tar åt mig av kritik och jag gläds åt beröm och uppskattning. Sådan är jag, vill du att jag ska veta att du tycker om mig, SÄG DET DÅ, ord är energi för mig.

Jag är också i den åldern då jag är trygg i mig själv. Jag vet vem jag är och vad jag vill eller inte vill. Om någon frågar vad jag tycker så är jag inte rädd för att säga det. Jag bryr mig inte lika mycket om vad andra tycker om mej, vad dom ska säga om mej. Jag måste först få vara sann mot mig själv, sen får folk tänka vad dom vill. Det kan jag inte hindra dom från.

Jag är inte lika rädd för att göra bort mig, sticka ut, avvika från mängden. Om något gör mig lycklig och glad och inte skadar någon annan, då kan det väl inte vara fel? För samtidigt har jag blivit mer tolerant mot andra människor, mer ödmjuk och öppen i sinnet. För vem är jag att döma eller bedöma någon annan?

Dessutom är jag förälskad. En 50-årig medelålders pms-kärring upp över öronen förälskad. Helt otippat och obegripligt och alldeles, alldeles underbart! Kärlek har ingen ålder och känslorna är lika svindlande nu som i ungdomen. Lusten och längtan är starka krafter som gör livet extra spännande. Kanske lite mer balanserad nu än i tonåren förståss!

Jag planerar inte så långt framåt, för jag vet hur fort livet kan ändras. Jag har blivit duktig på att leva här och nu och ta vara på det fina och goda som kommer i min väg. Jag har överseende med andra människor, jag vet ju inte vad dom bär på i sitt inre. Vi är alla ett resultat av vårt förflutna, oavsett om vi är medvetna om det eller inte. Men det krävs medvetenhet för att kunna åstadkomma en förändring.

Det enda du kan förändra är dig själv. Du kan aldrig ändra på någon annan. Du kan bara ändra din attityd och ditt förhållningssätt gentemot en besvärlig person eller ett problem. Det finns en bön, som kallas sinnesrobönen, som på ett utmärkt sätt beskriver detta:

"Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden"

H.D.S.L.