Bli vän med dig själv

Tillbringade lördagen med goda vänner. Då kom jag att tänka på att jag har vänner från många olika skeden i livet. Vissa gamla, andra nya. Men alla är de värdefulla, betydelsfulla och de har kommit till mig av olika anledningar. Vissa har stannat kvar, andra har passerat genom mitt liv och fortsatt bort.

Det är klasskompisarna från lågstadiet, några träffar jag ibland, andra är mer sporadisk kontakt via facebook. Det är kompisarna från tonårstiden. Men när man bor på olika håll blir inte kontakten lika regelbunden som man önskar. Det är vännerna jag lärt känna via Dvärgschnauzergruppen. Trots att flera av oss inte har hund längre, består vänskapen, som uppstod tack vare ett gemensamt intresse.

Johnnys barn, syskon och vänner som stannat och blivit mina vänner. Människor jag lärt känna via Djurens Vänner, som blivit mina vänner. Gamla och nya arbetskamrater, gamla och nya grannar. Senast idag pratade jag med en ny granne som verkar mycket trevlig, vi delar intresset för trädgård och odlingar. En gemensam nämnare är ofta startskottet för vidare vänskap.

Vänskap kan vara flyktig och ytlig, den kan vara djup och innerlig, den kan vara för en viss tid eller period i livet och vissa få varar hela livet. När man flyttar, byter jobb, skiljer sig, blir ensam, får andra intressen eller kanske andra värderingar, allt detta påverkar vår vänskapskrets. En del försvinner, andra kliver fram.

Jag är lyckligt lottad med många fina vänner och jag hoppas och tror att de tycker det samma om mig. Jag har personer jag kan samtala om allt med, be om råd, få hjälp av. En vän önskar mig god natt varje kväll, hon anar nog inte hur mycket det betyder för mig! Man behöver inte ha vuxit upp tillsammans för att växa ihop som vänner.

En del människor behöver man bara träffa en kort stund för att känna en själarnas gemenskap, andra personer är mest bara krävande och nästan kvävande. Någon sådan person kanske man behåller i sin krets av medlidande men det får inte bli för många sådana energitjuvar. Man behöver både ett givande och tagande.

En sann vänskap har balans. När du är ledsen så tröstar jag och när jag är ledsen så tröstar du. I en värld som är yta och själviskhet behöver vi få landa hos en sann vän med djup och empati. En del säger att du får de vänner du förtjänar, men det är nog inte riktigt sant.

En del människor är oerhört empatiska, hjälpsamma och lyhörda för andras behov. De kan lätt bli uppslukade av  människor som har ett konstant behov av att få bli sedda, hörda och förstådda. Dessa människor är självcentrerade och kan aldrig ge något tillbaka. Men den snälla vännen kan inte säga nej.

Men visst är det ändå så att du får en vän genom att vara en vän. Du får vänner med kvalitet när du kan stå upp för dina värderingar och lär dig vikten av att ha nära vänner som du själv har valt för att du litar på dem och ni har ett ömsesidigt utbyte. Andra vänner  kan man sakna, som man vet finns där men tiden räcker liksom inte till för att umgås med alla man skulle önska. 

För det viktigaste av allt är ändå att bli vän med sig själv. Att man trivs i sitt eget sällskap. Min mosters man brukade säga med glimten i ögat att det finns ingen jag tycker om så mycket som mig själv. Dit når jag kanske aldrig, men jag är i alla fall nöjd med den person jag har blivit, för jag har fått jobba för att bli trygg och tillfreds med mig själv. 

Är du lycklig?

Det har gjorts en dokumentär om Whitney Huston. En fantastisk sångerska och skådespelerska, vacker kvinna, framgångsrik och hyllad artist, rik och en världskändis. Hon som hade allt man kan önska här i världen var trots det djupt olycklig och hon tog sitt liv efter efter en lång tids missbruk av alkohol och narkotika. 

Jim Carrey, en känd skådespelare som också har uppnått framgång och rikedom berättar i en längre intervju om hans stora förvåning och besvikelse när han insåg att inget av det han uppnått gjorde honom lycklig och tillfredsställd. Han önskade att alla skulle inse att pengar och prylar inte gör oss lyckliga i sig.

Ändå är det precis sådant som många jagar efter. Klättra uppåt på karriärstegen, få bättre betalt, fint hem och fin bil, konst och värdepapper, lyxliv i sus och dus. Men skapar detta lycka? Det tror inte jag. Självklart blir livet enklare när man har en god och stabil ekonomi men enbart detta i sig skapar inte lycka. Lycka kommer inifrån.

Lycka är en känsla och den kan inte köpas eller skapas. Den infinner sig när du är i harmoni, i balans, nöjd med dig själv och tillfreds med det du har. Man kan vara fattig och lycklig likaväl som man kan vara rik och olycklig. Ändå är det många som jagar efter mer i tron på att om jag bara får det eller det, uppnår det där, då blir jag lycklig.

Men att vara lycklig är att ha tagit itu med sig själv. Alla går igenom svåra saker, jobbiga händelser, sorger och förluster. Att välja se det goda, det fina och det vackra i världen trots allt, det skapar genuin lycka. Lycka som inte är beroende av yttre omständigheter. Lycka som kommer från insidan är lycka som består. 

Att vara lycklig handlar mycket om det gammaldags uttrycket att vara nöjd. Ett uttryck som nästan möts med förakt i dagens samhälle eftersom man hela tiden ska jaga efter mer, bli mer, ha mer. Men att vara nöjd med sig själv, med sitt liv och med sitt sammanhang där man lever och verkar, det är nyckeln till lycka.

Allt behöver inte vara perfekt, allt är inte rosenrött, smidigt och går som på räls. Livet är sådant men det behöver inte betyda att jag inte kan känna mig lycklig trots det. På sätt och vis är det ett beslut jag behöver fatta för mig själv. Idag ska jag vara lycklig. Jag ska ta emot allt gott jag möter i livet med öppna armar. Jag vänder mej bort från människor som trycker ner mej, tar energi och inte är snälla. Jag söker upp det som gör mig glad och nöjd. Då blir jag lycklig.

Mitt i naturen

Våren gör sina trevande försök att locka hit sommaren men vintern vill inte riktigt släppa sitt grepp. Vi rusar ut i trädgården så fort solen tittar fram och blomsterbutikerna gör reklam för grönsaksplantor, sommarblommor och perenner. Vi vill så gärna tro att våren är här på riktigt och vi köper allt som blomsterbutiken har. Sen kommer en frostnatt och flera av de nyplanterade växterna dör. Men så kommer solen tillbaks och vi köper nya växter.

Smart av blomsterbutikerna kanske, men vi vill så gärna tro att kylan är över för denna gång så vi drar igång våren i trädgården aningen för tidigt. Förra året var maj månad både ovanligt varm och ovanligt torr. I år är det nog mer normalt med kyla och värme om vartannat, regn och rusk, blåst och hagel. Men det är väl mer svensk vår än hetta och torka.

Jag tog mig ut till vår närmaste nationalpark Store Mosse igår. Det var en fin solig dag om än lite kyligt i vinden på morgonen. Jag tog med kaffe och macka och sen gick jag en runda på stigar och spångar. Tranorna tjoade västerut och göken gol i öster. Överallt kvittrade småfåglarna, en vild konsert i jakt på en partner.

Jag är lycklig ute i naturen. Det ger mig ny kraft i själen. Jag uppskattar fåglarna, blommorna, träden, luften, stillheten. Där ute i skogen står tiden stilla. Natten följer dagen, vinter kommer efter sommar, men skogen bryr sig inte om vilket årtal vi skriver. På så sätt känns naturen tidlös.

Skogen behandlar alla lika. Gammal som ung, fattig som rik, kändis eller doldis, ful eller snygg, stark eller svag, alla yttre kriterier som vi människor mäter varandra med, är totalt ointressant ute i naturen. Du är faktiskt helt obetydlig, såvida du inte sågar ner träden eller mejar ner växterna. Men inte ens då blir du straffad av naturen.

Skogen får acceptera det som händer och den växer vidare oavsett ingrepp. Som ett ordspråk säger ”forgiveness are the fragrance the violet shreds on the heal that crushes it”. Förlåtelse är doften som sprids från violen på hälen som krossar den. Vi behöver kanske lära oss ett och annat av naturen. 

Att inte bry oss om yttre attribut i så stor utsträckning. Att inte låta andra påverka vårt mående i så stor utsträckning. Att fortsätta framåt i livet även om det bjuder motstånd. Att fortsätta leva som vi vill oavsett andras åsikter. Att förlåta dem som inte har förtjänat det eller bett om förlåtelse. Inte bara för att fria dem, men för att själv kunna släppa det och gå vidare. 

Naturen är min inspiration, min vila och min styrka. Till och med bibeln skriver om detta, i den välkända psaltarpsalmen 23, herren är min herde, mig skall intet fattas, han låter mig vila på gröna ängar, han för mig till vatten där jag finner ro. En sanning som beskrivits för 4000 år sedan. Den tanken är nästan svindlande. Vi människor är inte så olika som vi kanske tror.

Vi upplever vila ute i det gröna och vi känner ro när vi sitter vid en bäck, en sjö eller ett hav. Vi må vara olika till det yttre men vårt inre är vi mer lika än olika. Vad som skiljer oss åt är vår förmåga att tro på oss själva, att våga utmana oss själva och vår tillit till vår egen inre styrka. En del har övertro och en del underskattar sig själva. Jag tror på kraften i gemenskap, i att prata med varann på djupet och våga vara ärliga i de samtalen. Först då kan vi förstå andra och oss själva, känna igenkännande och få styrka från andras livsresor.

Dina erfarenheter är din superkraft

Jag hälsade på en släkting på sjukhuset här om dagen och det drog igång en massa minnen. Jag har inte varit på sjukhuset på två år, sen min hjärtevän var inlagd där. Då var det väldigt tufft och vi trodde han skulle dö där och då. Men han kämpade ett tag till efter det innan hjärtat stannade. Nu gick jag i korridorerna igen och tankarna på allt det svåra sköljde över mig.

Jag kunde konstatera att jag gick vant i korridorerna, alla avdelningar ser ganska lika ut med matsal och patientrum, sköterskans kontor och allrummet längst ner. Vi har en bra sjukvård men ibland får man kämpa för att få rätt behandling. De flesta i personalen gör verkligen så gott de kan men schemat är tajt.

I helgen träffade jag goda vänner som även var min hjärteväns bästa vänner. Det blev mycket prat om honom som inte finns mer, men det är glada minnen, goda minnen. Så länge vi minns honom finns han kvar hos oss i vårta hjärtan. En del är rädda för att prata om honom för att man kan riva upp något. Riva upp?

Jag tänker på honom varje dag och varje kväll är jag smärtsamt medveten om att han inte finns mer. Jag har inte förträngt honom, det vore ett fatalt misstag. Sorgen måste bearbetas, den måste man igenom, annars kommer den att ta sig andra uttryck i framtiden. Som depression, som värk i kroppen, som ångest. Undertryckta känslor kommer förr eller senare att dyka upp igen.

Lika säkert som att försöka trycka ner en badboll under vattnet. Det krävs en enorm ansträngning att hålla den nere men till slut måste man släppa taget och låta den komma upp igen. Så varför inte ta tag i problemet direkt istället, hitta luftventilen och släpp ut den gamla unkna luften, andas ut och fyll på med nytt syre. Fortsätt andas. Fortsätt lev.

Gör dina smärtsamma erfarenheter till din superkraft. Bli en medmänniska till andra som går igenom tuffa tider och styrk dem och uppmuntra dem med dina erfarenheter. Du kan förstå som inte alla andra kan och du kan visa att det kommer bli bättre. Dina motgångar gör dig till en bättre människa om du vill lära och växa. 

Var inte rädd att dela både skratt och gråt med andra. Vi människor är inte så olika innerst inne, och de allra flesta av oss vill dela livet med andra. När vi vågar öppna upp oss så märker vi att vi är inte ensamma, vi är starkare än vi tror och när du möter andra med kärlek får du kärlek tillbaka.

Ta hand om dej själv

När livet rusar på som ett expresståg är det lätt att glömma sig själv och sina egna behov. Jag har haft en period nu med flytt och en massa andra aktiviteter och ikväll känner jag mej trött och sliten. Förut hade jag fortsatt ändå, stressat vidare, bokat upp mej på nya saker, inte tillåtit mig en paus. Vem vill känna sig lat, liksom?

Men nu är jag klokare, ibland i alla fall. Jag har bokat in ensamtid i min kalender. Kvällar och dagar när jag inte ska göra något eller träffa någon. Jag behöver det för att orka allt det andra. För jag vill ju ha det andra också - vänner, fester, utflykter och gemenskap. Men jag måste tillåta mig själv tid för återhämtning.

Ju äldre jag blir ju större behov har jag för luckor i min planering. Tillåter mig själv att vila en stund på eftermiddagen, lägger mej i soffan en stund på kvällen framför tv’n, prioriterar mina egna behov och känslor. Jag har varit väldigt dålig på det genom åren, även om det hade naturliga orsaker.

När man hade barnen hemma var det ingen uppoffring att prioritera dem, det gjorde jag med glädje. Ett val som belönat mig med fina barn som jag har en nära och varm relation med idag. När min fästman var sjuk var det också helt självklart att prioritera hans välmående och att ta vara på den korta tid tillsammans som vi hade kvar. Men nu lär jag mig att ta vara på mig själv.

Det går inte alltid bra, det är lätt att fortsätta springa i livets hamsterhjul. Det finns alltid saker att göra, människor att möta, problem att lösa. Men jag uppskattar mer och mer att bara vara och jag behöver mer tid till återhämtning och vila ju äldre jag blir. Det är konstigt att man ska känna dåligt samvete för att man bara sitter och vilar. 

Vi ska vara så effektiva, produktiva och ambitiösa. Det ska vi självklart vara också på jobbet. Vår arbetsgivare köper vår tid och vår kompetens och då ska vi ge allt. Men fritiden måste få vara mer kravlös och avspänd. Vi behöver tillåta oss själva att slappna av, ha roligt och njuta av livet.

Det kan ju bestå av att göra saker, ensam eller tillsammans med någon, men det kan också vara en njutning att bara sitta på en stol i solen, ta med sig en fika ut i skogen, sjunka ner i en skön fåtölj, lyssna på musik, läsa en bok, skriva ner sina tankar. Göra det som gör mig lycklig helt enkelt. Lyssna till kroppens och själens behov, inte förtränga dem.

Jag försöker leva ett ärligt liv, ärligt mot mig själv och andra. Det innebär att man inte alltid säger ja, ibland säger man nej. Även om det kan vara bra saker kan det ibland vara bättre att inte haka på. Men också att våga säga ja och prova något nytt, när det skulle vara mest bekvämt att säga nej.

Att utsätta sig själv för nya upplevelser är en del i att växa som människa och det hjälper mig också att välja och sortera ut vad jag gillar, vad som ger mig energi och vad som är bortkastad tid. Allt handlar om balans. Arbete, vila, umgänge, avskildhet, aktiviteter och egentid. Man blir aldrig färdig, det är en ständigt pågående process. Men även det får man acceptera och bli allt självsäkrare i att göra kloka val för sig själv. Det är inte själviskt att älska sig själv. Det är en förutsättning för att kunna ta hand om sig själv och andra. Det är grunden för att kunna ta emot kärlek från andra och kunna ge det vidare. 

Välj det bästa

Nu är det påskdagens kväll och helgen har kretsat kring närmaste släkten. Vädret har varit strålande vackert och det är en gåva att få njuta av våren som är på topp nu. Att få lite extra ledigt samtidigt som vädret är fantastiskt gör mig glad. Grilloset ligger som en dimma över radhusområdet och alla sitter ute och bara njuter.

Gamla filmer rullar på tv, Indiana Jones med alla delarna, Zorro, Tarzan, Monty Pythons Life of Brian. Småtrevligt att ha som bakgrund när man umgås. Jag har även haft en hund inneboende över helgen och trots att både hunden pch min katt är vana vid respektive sorter, har de stundtals varit som hund och katt. Med katten som solklar herre på täppan trots att hunden är många gånger större. 

Men i djurens värld handlar det inte bara om att störst är starkast och bäst. Där är list, slughet, pondus och envishet receptet på framgång. Där är också ålder betydligt mer avgörande än storlek när det gäller att vara ledaren. Ålder ger visdom, det kan vi också ta fasta på i människovärlden. Alltför mycket kretsar kring ungdomlighet, styrka, uthållighet och nytänkande.

Men när man levt ett halvt sekel har man oftast lärt sig ett och annat av livet. Erfarenheter som man har nytta av i sitt fortsatta liv, i sitt jobb och i sina relationer. Erfarenheter som andra kan dra nytta av. Allt blir inte bra bara för att man är gammal och klok men allt blir inte heller bra enbart med ungdomlig entusiasm. Båda gör sig bäst tillsammans.

På mitt jobb känner jag att man tar vara på min erfarenhet och jag får ansvar att sköta mina områden. Det är en sund inställning, att låta människor visa vad de kan och vill. När man får arbeta med det som man tycker om och är intresserad av gör man ett bra jobb. Det är inte alla förunnat att ha ett sådant jobb men det är något man bör eftersträva att ha.

Det är när man ger upp och finner sig i sin situation även om man inte är nöjd, det är då man sakta men säkert bygger upp en känsla av att inget blev som jag tänkt mig, livet är orättvist, det är ingen mening att kämpa, varför händer det inget? Men vem kan förändra ditt liv om inte du själv?

Det finns ingen annan som kan ta över ditt liv, det finns ingen annan som kan förändra något i ditt liv förutom du själv. Det är du som är ansvarig för ditt liv. Dina beslut idag formar din framtid. Jag önskar att fler förstod det och tog ansvar för det som händer i deras liv. Inte skylla på andra, på omständigheter, på otur, på ödet. 

Om var och en av oss tog ansvar för våra liv och konsekvenserna av våra beslut eller oförmåga att fatta beslut, då tror jag att vi alla skulle må bättre i fortsättningen. Om man inser sin egen betydelse i hur mitt livs manus skrivs då blir man också mer motiverad att vara författaren. 

Det näst bästa är det bästas värsta fiende. Många saker är bra men bara en sak kan vara bäst. Finner du dig i något som du vet inte är det allra bästa för dig, då stänger du dörren till det bästa, för du har redan gjort ditt val. Varför är det så många som finner sig i situationer och relationer som inte är bra för dem? Jag önskar alla mod att följa sitt hjärta!

Efter sorgeåret kommer saknaden

Man talar om ett sorgeår. Ett år när man förlorat en älskad där man går igenom sorgens faser, chock, förnekelse, ilska, acceptans och nyorientering. För varje högtid gör sig förlusten extra påmind, födelsedagar, jul, nyår, midsommar och andra årsdagar. Har man gått igenom allt detta så blir andra året lättare. Sägs det.

Första året tänker man mycket på den sista tiden i den älskades liv. Sjukdomens alla faser som slutligen ledde till döden. Dödsbädden. Den första tiden efter dödsfallet, begravningen, känslan av att ha förlorat allt, förlorat livsglädjen, förlorat fotfästet. Man går igenom allt hemskt om och om igen, varför det blev som det blev, men minns också den älskades kämparglöd och förmåga att hålla humöret uppe trots allt.

Men andra året handlar mer om saknad. Nu minns man den friska tiden, tiden före sjukdomen och perioderna mellan operationerna och behandlingarna när han mådde bra. Man tänker på allt roligt man gjort tillsammans, alla galna upptåg, semesterresorna, kvällarna med vännerna, kvällarna på tu man hand. Jag vill gärna prata om honom, jag vill hålla hans minne levande.

En del människor tror att det är jobbigt för mej att prata om honom, att det ”river upp” och påminner om det sorgliga. Som om jag skulle ha glömt! Han var mitt livs stora kärlek, jag varken kan eller vill förtränga minnet av honom. Han betydde allt för mig och det upphör inte bara för att han är död. Han förändrade mitt liv, förändrade mig och det är jag för evigt tacksam för.

Jag måste ändå fortsätta mitt liv utan honom. Att flytta var ett viktigt steg. Hans energi fanns kvar i min gamla lägenhet på något sätt och nu har jag fått en nystart. Här kan jag skapa nya minnen, en ny framtid. Att rent fysiskt bryta upp från det gamla hjälper mej även psykiskt. Inte som en flykt utan som ett avstamp.

Med saknaden följer också längtan. Jag längtar efter honom och jag längtar efter det liv vi hade tillsammans. Även om jag logiskt vet att min längtan inte har någon chans att gå i uppfyllelse, så finns känslan ändå där. Längtan och saknad går hand i hand. De följer sorgen som trogna vänner. Jag är mitt i det gänget men snart behöver jag göra mig redo att gå min egen väg.

Trampa upp en ny stig, välja riktning och göra nya saker. Utsätta mig för nya miljöer och möta nya människor. Ja jag känner mej vilse och tafatt men jag vill inte heller sitta ensam hemma och dela soffan med Sorgen, Saknaden och Längtan. Jag behöver lite nya vänner. Jag behöver Glädjen, Nyfikenheten och Kärleken i mitt liv igen. Jag kommer säkert alltid att hålla kontakten med Sorgen, Saknaden och Längtan men de kan inte uppta all min tid  och mina tankar.

För att få nya resultat måste man tänka något nytt och göra något nytt. Det går inte att tro att man kan få ett annat resultat av samma beteende. Ingen magisk trollstav kommer svingas, ingen riddare på vit häst kommer att rädda mej ur tristessen. Nej det är när jag har roligt, när jag verkligen gillar den kvinna jag har blivit, det är då när man minst söker det, som lyckan kommer. Det tror jag fullt och fast