Vila i frid, lilla mamma

 Så kom dagen jag visste skulle komma någon gång men som man ändå aldrig kan förbereda sig för. I fredags fick min mamma en massiv hjärnblödning och hon vaknade aldrig upp efter det utan somnade in på kvällen. Vi var på plats alla tre syskonen runt mamma när hjärtat slutade slå. Så oerhört sorgligt men ändå fint på något sätt. Hon blev 88 år.

Det är skönt att vi har varann i en stund som denna, och för allt som måste planeras och tas om hand framöver. På lördagen kom min dotter till mej och stannade till söndagen. Skönt att få ha henne hos mej, göra lite vardagliga saker, äta tillsammans och prata.

Pappa, som är 93, har svårt att förstå. Han träffade mamma 1949 och sen dess har dom varit ett par. Förlovade och gifte sig 1952 och brorsan föddes 1953. Pappa, som med ålderns rätt, har svårt att minnas nutida händelser, kan inte riktigt greppa verkligheten. Just nu bor han hos syrran, då han absolut inte kan vara ensam, men vi måste ordna en permanent lösning för honom snarast.

Det är så mycket praktiska saker som måste fixas nu. Begravningen ska planeras och genomföras, pappas boende måste lösas, men för att hantera sorgen behöver man praktiska saker att fokusera på också. Än en gång skönt att vi är tre syskon som kan dela på det. Vi kommer ta oss igenom detta, tillsammans.

vårkänslor

Förra helgen var det påsk så då kom jag i otakt med bloggen och allt annat faktiskt. Det blir ju lite himpa-vimpa med helgdagar och sådant, man tappar takten i vardagen och ska försöka hinna med arbetsveckan på färre dagar. Det går sådär, får jag väl erkänna.

Påsken var i alla fall härlig. Tog en tur ner till torpet på påskaftons morgon, plockade fram utemöblerna och när jag skulle plocka ihop överkastet och kuddarna hittade jag en död mus i min säng! Den låg så fint på rygg mitt i sängen och var stendöd, verkligen sten-död. Jag tittade mej omkring för att se om den förstört något men hittade inte ett enda gnagmärke någonstans.

Så jag hoppas att den bara på något sätt tagit sig in och helt enkelt dött av lycka i min mjuka säng! Nä men skämt åsido, det är första gången jag fått in en mus i torpet och jag hoppas att det var en engångsföreteelse.

Jag rensade upp i min pallkrageodling, som inte längre var någon odling, förutom av ogräs och blåbärsris. Där grävde jag ner en påse med blandade blomlökar, som enligt etiketten skulle vara lämpliga växter för fjärilar och bin. Det låter ju trevligt! Det blir väl kanske inte mycket blommor i år, men förhoppningsvis framöver.

Påskaftonen tillbringades därefter hemma hos mor och far med traditionsenlig buffémat - som för övrigt är exakt den samma som till jul, förutom att nu serveras äggen hela med skalen på, till jul är det ägghalvor med räkor på.

Påskdagen var en avkopplande hemmadag och sedan var det annandagen med en liten släktträff hos syrran. Det var syskonbarnen och barnbarnen samt vår enda kusin på mammas sida med make, söner och barnbarn. Så oerhört trevligt att träffas alla, det händer ju nästan aldrig.

Veckan som gick var ju en dag kortare och helgen har bara swishat förbi. Brunch med väninnorna, länsdans med FUB-föreningen och den tjej jag är kontaktperson för, eftermiddag i katthemmet och vips är det söndagskväll igen. 

Nu är det i alla fall vårväder på väg, det känns i luften och märks på solljuset. Man kan inte bli annat än lycklig när solen skiner, vårblommorna spritter och fåglarna kvittrar. Helt underbart!

Vår i sikte

 Lika säkert som Amen i kyrkan så kom snön tillbaks precis när jag bytt till sommardäck! Men det var ju inget som blev liggande så ingen fara på taket. Jag har inte gjort några längre resor heller i veckan så i värsta fall hade jag ju kunnat cykla till jobbet. Som om det skulle vara säkrare än att ta bilen med fina sommardäck... 

I alla fall så har solen lyst som bara en vårsol kan göra hela helgen. Det är förunderligt vad solljuset gör med oss människor! Det är som om vi vaknar upp ur vinterdvalan, det tinar upp vår själ och målar ett strålande leende på våra ansikten. 

Små vårblommor tittar upp i rabatterna och grannens katt gräver upp mitt blomland och använder den som toalett. Jag har varit ute nuoch sprayat med ättika, får se om det kan hålla katten borta från mina planteringar. Även om jag tycker om katter, vill jag gärna ha mina planteringar orörda.

Det har varit en intensiv period på jobbet med nyinvigning av butiken efter flera månaders renovering. Sen fick vi en inspektion av Arbetsmiljöverket och den passerade vi med glans! Nu återstår vår miljöcertifiering i veckan som kommer, sen hoppas jag det blir lite lugnare.

Nä, det blir det ju inte, skojade bara. Nästa helg är det ju påsk och en av våra stora mathelger. Mer intensiv än jul eftersom det är en helg, julen sprider ju ut sig över hela december. Men samma mat, det skiljer bara på att man nu serverar äggen hela med skalen på (så att man kan måla på dem innan man äter) till skillnad från jul då det är ägghalvor med räksallad som gäller.

Under hela våren duggar helgdagarna tätt, så det blir alltid körigt att hinna med det man måste på mindre antal dagar än normalt. Nu är vi redan inne i april och vips så är det maj! Jag älskar verkligen våren, med solen och värmen som kommer. Allt i naturen som verkade dött vaknar till liv igen - precis som vi nordbor! Ännu ett skifte i årstider, alltid lika välkommet!

Sommartid och odlingsplaner

 Varje vår samma elände. Övergången till sommartid. Jag hade verkligen hoppats att EU hade kunnat fatta ett gemensamt beslut att avskaffa dårskapen, men även om man i sak är överens om ATT avskaffa sommartiden är man inte på det klara med HUR.

Jag tycker nog det är en icke-fråga, icke förhandlingsbart. Vi har ju en normaltid. Vi tillhör en tidszon. Det måste väl vara det som gäller? Jag förstår inte hur detta kan vara ett ämne för diskussion. Vi kan väl inte välja vår tidszon? 

I alla fall blev vi bestulna av en timme i natt och den kommer jag sakna varje morgon ända fram till hösten, när den kommer tillbaka. Som en morgontrött människa är sommartiden rena bestraffningen. Det där snacket om mer dagsljus är ju bara strunt, inom tre veckor har ljuset utjämnat sig och allt vi har kvar är en obalans i dygnsrytmen.

Jag har i alla fall börjat planera för våren, trots bakslagen i vädret. Köpt lite plantor som ska få flytta ut i blomlådorna. Bokat tid för byte till sommardäck. Pumpat upp däcken på cykeln. Funderat på hur många krukor jag kan få plats med på baksidan med tomater. 

Ska jag ha fler blommor än den stora pelagonian som övervintrat hos min dotter eller ska jag köra med tomater, örter och kryddväxter fullt ut? Vi får se helt enkelt vad som finns tillgängligt och vad som ser kul ut. Jag kör nog på inspiration där & då.

Men det är ju kul att fundera och planera, att kolla på växter och plantor och leta idéer. Jag och dottern var på Habblarps trädgårdar i helgen och kollade på en massa plantor och köpte lite också. Men främst hämtade vi inspiration och att gå runt i de stora växthusen med det tropiska klimatet är underbart.

Det har också blivit en mysig mor-dotter-tradition att besöka olika plantskolor, där Habblarp är favoriten, både tidig vår, senare i vår och sedan framåt hösten på självplockningsodlingar där vi kan plocka jordgubbar, hallon, björnbär och blåbär. Underbart! Naturen är fantastisk! Ger både skönhet och föda och ro för själen.

Tänk, så mycket vi inte vet!

 Jag fick en aha-upplevelse idag. Jag såg en person som var och handlade och jag kände igen honom väl, för vi har gjort några projekt tillsammans på mitt förra jobb. Men han är lite märklig, ibland hälsar han så glatt, ibland bara går han förbi som om han inte ens känner igen mej. Jag har tänkt att han har väl varit distraherad av annat. Men idag fick jag förklaringen!

Först kom han, gick förbi mej ganska nära men ignorerade mej totalt. Jaha, tänkte jag. En sån dag... men bara någon minut senare kommer han igen - men med andra kläder och lite annat stuk på håret. Säger hej glatt och går fram till man nummer ett och det är då jag fattar! De är tvillingar!

Jag känner alltså den ena tvillingen men inte den andra - och vice versa. Det förklarade ju massor! Han är inte konstig eller märklig - han har en tvilling! När man tänker vidare så kan vi vara snabba att dra slutsatser baserat på den information vi har. Men inte helt sällan är det hela bilden.

Vi vet inte allt om alla, vi förstår inte allt om hur andra tänker och känner. Men ändå tycker vi att vi kan vi bedöma och döma andra utifrån den begränsade mängd kunskap vi har. Vi tror att vi fattar, vi tror att vi vet, vet bättre. Vi kliver upp på våra höga hästar och låter piskan vina.

Men vi alla har dolda sidor, dolda erfarenheter som vi inte delar med alla, problem, motgångar och sorger som få vet om. Saker som går på djupet och förändrar oss och formar oss till de människor vi är. Vem är jag att bedöma varför någon är som den är och om det är rätt eller fel? 

Det är väl just det som kan bli problemet. Vem har måttstocken till rätt och fel? Vem avgör vad som är okej och inte okej? Jo, visst finns det saker, som till exempel att bryta mot lagen och det är ju aldrig okej, eller förtrycker eller behandlar andra illa, det är aldrig acceptabelt. Men det finns så många nyanser av grått i livets färgskala. 

Ingen har mer rätt än någon annan att vara livets rättesnöre. Ingen av oss har facit till livet. Och förmodligen fattar vi inte meningen med livet förrän livet är slut. Som man säger, livet levs framlänges men förstås baklänges. Det är inte alltid man fattar vad som händer eller hänt förrän långt efteråt, när man kan summera resultatet.

Så var lite mer snäll mot den där personen som du tycker är lite knepig eller svår att förstå. Var lite mer ödmjuk i mötet med andra, var lite lyhörd för vad som sägs mellan raderna. Ha ett öppet sinne och lär dig att släppa det som faktiskt inte är din angelägenhet eller ditt problem. Du behöver inte korrigera allt eller ta ansvar för det som inte är ditt ansvar,

Den som är vuxen får faktiskt ta ansvar för sitt. Och du får ta ansvar för dig och ditt. Vill vi ha frihet att tycka och tänka som vi vill innebär det också att vi måste ge andra utrymme stt tycka och tänka som de vill. Det betyder inte att vi håller med, men vi ger varandra utrymme för individualitet och personalitet. Överseende är nyckelordet för detta.

Gamla drömmar kan bli för gamla

 Jag hade sparat mina gamla skridskor som jag köpte när jag gick i mellanstadiet. Jag har samma skostorlek nu som då så när tillfället kom till slut att använda dem var jag så taggad! Jag har åkt en del med barnen när de var små, då kom de gamla skridskorna fram. Men nu är det många år sedan jag senast använde dom.

De har stått i sin fina röda originalväska i förrådet och vid varje flytt jag gjort har de fått följa med. Den där nostalgiska drömmen följde med dem. Så blev det dags. Jag snörade upp dem, nån gång under åren har jag bytt snören så de var nya och fina. Så tryckte jag ner foten i skon.

Det var hårt och trångt. Lädret hade blivit torrt och stelt för att jag inte hade skött om det. Skumplasten som de var fodrade med hade även det torkat och smulades sönder vid minsta beröring. Den gamla drömmen om skridskor var helt enkelt inte aktuellt längre. Det var inte ens kul.

Det kan säkert vara så med en och annan dröm vi har haft. Vi lägger dem på hyllan tills vidare, vi sparar på nostalgi och vi tänker att en vacker dag är det dags att plocka fram den där drömmen och börja leva den.

Men då känns det inte bekvämt längre, det skaver och är stelt. Det blev inte alls som jag tänkte mej i mina rosenskimrande drömmar. Verkligheten kom ikapp och jag landade med en liten duns. Men jag kunde också känna att det var dags att gå vidare. 

Att skrota den där gamla drömmen och göra mig av med skridskorna. Det är bara en avlägsen grej från barndomen som inte har någon betydelse i mitt nuvarande liv. Jag hade inte heller vårdat dem eller gjort några försök under åren, bara ställt undan dem i väntan på vad? I väntan på det perfekta tillfället?

Vi kan bära på gamla drömmar som vi inte ens försöker fullfölja, vi väntar på att livet självt ska bjuda in till ett färdigt koncept. Men det kommer aldrig att hända och drömmen bleknar allt mer. Nej, nu är det dags att skapa nya drömmar, som är relevanta för mig här och nu och för framtiden, och det innefattar inte gamla skridskor...

Våren verkar dröja

 Nu är det mars månad och jag hade hoppats på vår nu. Tyvärr är det fortfarande kallt och fruset ute och närmaste veckan ser lika illa ut. Men trots allt har det varit en hel del sol och det hjälper till att göra dagarna lite mer uthärdliga. Det märks också stor skillnad i dagsljus både på morgonen och kvällen. Tyvärr kommer övergången till sommartid ställa till det snart, och det man precs har vant sig vid blir rubbat.

I veckan hade jag en matlagningskväll, när jag gjorde matlådor till mina föräldrar. Sist jag var hemma tog jag med mig mat från deras frysbox i källaren som behövde lagas till, eftersom de inte längre har energin att laga mat. Så i lördags var jag hemma hos dem igen och lämnade över 20 middagar, packeterade i lådor och påsar. 

Jag passade också på att gå igenom deras lilla frys uppe i köket, sorterade innehållet, rensade ut lite gammalt och fyllde på med det nya. Nu har de mat i en månad. Hittade lite mer mat som skulle behöva lagas till, så det fick åka med hem och idag har jag lagat till även detta. Det får gå ner i min frysbox här hemma till nästa gång jag åker dit.

Det känns gott att veta att den delen av deras vardag är tryggad. Min bror sköter inköpen och städningen och min syster gör allt det där andra som också behöver åtgärdas. Skönt att vi kan hjälpas åt, alla tre. Men visst är det en anspänning att veta att de är gamla och trötta och vad som helst kan hända när som helst.

En glädjande nyhet är i alla fall att min son och sonhustru har bokat en resa hit i september! Jag längtar så oerhört! Vi har inte träffats sedan januari 2020, när jag var hos dem i Australien. Tre veckor efter jag kom hem, stängdes gränserna och covid vände upp och ner på hela världen. När gränserna till slut öppnades var biljetterna tre gånger så dyra och det var fortfarande omöjligt att resa.

Men nu har vi äntligen ett datum att se fram emot, och det känns så himla bra! Det är svårt att inte ses och det blir ännu svårare när man inte vet när man ska ses nästa gång. Facetime i all ära, det är bättre än inget. Men att få kramas på riktigt är oslagbart! Jag har många kramar att längta till!

Det har varit lite andra himlafenomen denna veckan också. Ett norrsken blev synligt över hela landet tack vare en kraftig solstorm. Jag lyckades dock inte se det, men många bilder har jag sett via sociala media. Dessutom har planeterna Venus och Jupiter varit väldigt tydliga och tätt ihop. Coolt att se och det svindlar när man tänker på hur långt bort de faktiskt är.

Och allt snurrar, jorden och alla planeter, månar snurrar runt planeterna, solen snurrar faktiskt också, hela solsystemet roterar. Så därför ser vi olika saker uppe i skyn hela tiden, beroende på vart i rotationen vi befinner oss. Jag har alltid varit fashinerad av att titta upp i natthimlen och se på stjärnorna, se en förbipasserande komet eller satellit. Stjärnorna har funnits där i miljontals år och alltid varit föremål för mystik, men framför allt guidning, och som riktmärke för sjöfarare. Sm att titta upp på urtiden och evigheten på samma gång

En händelserik helg

En trevlig helg är till ända, fylld med olika aktiviteter - som vanligt när det gäller mej. Jag är ju inte den som bara sitter hemma och glor. I lördags kom min syter hit, vi gick på stan och shoppade, käkade lunch och shoppade lite till. Det är så himla roligt att ha henne nära nu så vi kan ses bara sådär över dagen. 

På kvällen var det dags att vara eventvärd på Gummifabriken tillsammans med några andra från föreningen Djurens Vänner. Gummifabriken anlitar ideella föreningar att sköta om gardroben, biljettkontrollen och dörrvakt i auditoriet. Det är väldigt trevligt och dessutom får man ju se eventet utan kostnad.

På söndagen hade vi öppet hus på katthemmet på Birger Jarlsgatan. Vi öppnade kl 12 men vi i styrelsen träffades vid 10 för att förbereda och ställa iordning. Vi hade fika, lotterier och försäljning av lite hantverk, stickat, virkat, broderat och handgjorda smycken. När vi öpnnade dörrarna strömmade folk in och det var en strid ström hela eftermiddagen.

Jätteroligt att så många kom, är intresserade av vår verksamhet och en del skrev upp sig för att adoptera en katt. Då får de komma senare en i taget, och hälsa på katten som fångat deras intresse. Vi fick även lite gåvor till katterna i form av mat och pengar. Hjärtevärmande att så många stöttar oss i arbetet!

Efter det gjorde jag ett hembesök hos en person som var intresserad av att vara jourhem/fosterhem till en hemlös katt i väntan på adoption. Vi gör alltid hembesök hos nya jourhem så att vi kan gå igenom vad som förväntas av dem och vad de kan förvänta av oss. 

Efter det så åkte jag och hämtade en kvinna som jag är kontaktperson för via kommunen. Vi träffas varannan vecka och hittar på något tillsammans. Hon bor på ett gruppboende så en kontaktperson blir ett sätt att få komma ut och göra ”vanliga” saker som vi tar för givet. Äta på restaurang, gå på konsert eller bio, gå ut och fika, gå på stan eller något annat.

Denna gång hade hon önskat att få komma hem till mej, så det gjorde vi och käkade kvällsmat tillsammans och tittade lite på tv innan det var dags för henne att bli hemskjutsad igen. Nu har jag kurat ihop mej under en filt i min fötölj framför tv’n och nu blir det inget mer gjort idag kan jag lova!

Dessutom har det varit lite dramatiskt med familjen, då min pappa föll ihop hemma och blev hämtad med ambulans. Tack och lov har de trygghetslarm och en sköterska var snabbt på plats och larmade ambulansen. Han blev inlagd över natten, men det var inget allvarligt. Han är ju 93 år, har haft hjärtproblem ett bra tag och han fick förmodligen helt enkelt ett blodtrycksfall.

Nu är han hemma igen och mår som vanligt. Men självklart blir det ett litet stresspåslag på oss anhöriga, innan man vet läget. När man uppnått hans ålder vet man ju aldrig vad som kan hända och vilken dag som blir den sista. Och även om man logiskt förstår att en dag tar livet slut, så tänker man genast när något sådant händer - nämen inte idag!

Föräldrarna har man ju haft med sig hela livet och de har alltid funnits där och stöttat genom allt. Att en vacker dag bli tvungen att ta farväl känns jobbigt och sorgligt. Så man får ta en dag i taget och glädjas åt varje dag vi har tillsammans. Det andra tar vi när det kommer. 

Året som god man

 Så var det dags för den årliga redovisningen av mitt godemansskap. Jag sköter ekonomin åt en person som inte klarar av att ta hand om sin ekonomi. Man blir utsedd av kommunen och rapporterar till överförmyndarförvaltningen. En gång om året ska man lämna in sin redovisning.

Det är ett digert arbete att sammanställa ett helt års räkenskaper. Sen ska kommunens blanketter fyllas i, de är inte heller smidiga. När förvaltningen bytte chef gjordes blanketterna om. De skulle bli enklare, men när man gjort detta i över tio år och skapat formulär i excel som matchar blanketterna, ja då får man tänka om.

Dessutom är det lite rörigt, då man på ett ställe ska ange inkomsten i brutto och på ett annat ställe i netto, det gäller att hålla tungan rätt i mun och tänka rätt och räkna rätt. När alla siffror var inmatade i mitt ark så ska ju inkomsten och ingående saldo på banken matcha utgifterna och utgående saldo, det gjorde det inte.

Jag vet ju att jag har alla siffror i ordning, vad kan jag ha gjort för fel? Jag höll på hela lördagen men fick inte rätsida på det. Gick en promenad i solen och återgick till räkenskaperna igen. Hittade fortfarande inte vad som var fel.

Stängde ner och roade mej med mello på tv istället, den tredje deltävlingen. Hittade faktiskt en favoritlåt, Melanie Wehbes låt ”For the show”. Återstår att se hur det går för henne vidare i tävlingen. I övrigt är tyvärr tävlingen en ganska trist tillställning enligt mitt tycke.

Efter en god natts sömn kastade jag mig över min redovisning igen. Jag började från början och prickade av belopp för belopp. Plötsligt hittade jag det! Jag hade kastat om en 5:a och en 2:a och det gjorde hela skillnaden! Nu plötsligt stämde det! Ett halleluja-moment!

Nu kunde jag sammanställa mina siffror i blanketten och avsluta föregående år, för nu har ju redan ett nytt år börjat. Så jag hoppas att de behåller de nya blanketterna ett tag, så att mina excel funkar framöver. I alla fall är det stora jobbet avklarat för i år och det känns väldigt bra. Den där årsredovisningen är liksom något jag tycker är sådär lagom roligt...

Mellan vinter och vår

 Vädret har varit blandat denna veckan, jättekallt, isigt, snöigt, soligt, varmt och regnigt. Januari och februari är trista månader vädermässigt. Jag längtar verkligen till våren nu, med sol och värme. Kunna börja plantera ute och fixa iordning uteplatsen.

I lördags morse sken solen och jag hörde fågelkvitter för första gången i år. Det var ljuvligt och ger en föraning om de härliga tider som ligger framför. Men det märks redan att dagarna blivit längre och ljusare och det ger energi.

I skogsdungen på andra sidan vägen där jag bor håller kommunen på att bygga en ny förskola. Skogen har sågats ner och allt är en stor byggarbetsplats. Jag är bara orolig för ”mina” igelkottar som bor där. Hoppas de har klarat sig, det återstår att se.

Jag brukar ju mata dem, inte så mycket på sommaren men de kommer fram till hösten. Min förhoppning är att de kunde äta upp sig innan vinterdvalan så att de vaknar friska och fina. Jag hoppas verkligen att deras sovplatser är orörda trots bygget.

Men nu är längtan till nästa årstid stor. Jag vill ha sol och värme och blommor och plantor. Hoppas våren kommer snart och stannar länge! Våren kommer alltid med en känsla av nystart. Allt börjar om, träden blir gröna, blommorna tittar fram, fåglarna sjunger, gräset växer. En ljuvlig tid!

Mello-cirkus

 Nu har mello-cirkusen dragit igång för i år. Tyvärr var det mer cirkus än mello. Musikstilarna var väldigt olika, vilket är bra, så att många kan hitta något man gillar. Men alla så kallade humorinslag i pausarna var verkligen en sorglig historia.

Det var verkligen inte något av det som var roligt, utan det drog ner stämningen och helhetsintrycket av kvällen. För stort fokus låg på dessa märkliga pausakter och och alltför lite tid lades på det mest spännande momentet i tävlingen - för det är ju faktiskt en tävling - omröstningen. 

Första låten till finalen plockades ut direkt, sen blev det en lång trist transportsträcka till nästa resultat. Sen rusade man iväg och plötsligt var semifinalisterna klara och den andra finalisten. De tre som åkte ut nämndes inte alls. Var inte deras bidrag till tävligen alls viktiga plötsligt?

Dessutom krånglade mello-appen så att man kunde inte följa resultatet där heller, den bara stod och väntade på resultat, men då var redan programmet slut. Jag är kanske udda, men jag saknar det där momentet när man redovisar röster på en tavla med siffror.

Jag fattar att man vill göra nytt, tänka nytt, förnya och modernisera. Men när man rationaliserar bort tävlingsmomentet till förmån för plumpa skämt, fumlig trollkarl och osande svordomar, ja då tycker jag att det inte känns en gnutta modernt, bara löjligt.

Trots det kommer jag förmodligen att se resterande deltävlingar och finalen, för att jag vill höra musiken. Det är väl därför som tittarsiffrorna trots allt håller i sig. Vi är ändå många som vill höra låtarna och är musikintresserade över lag.

Kritiken på sociala media var också stundtals hård av detta evenemang, återstår att se om de tar till sig av det eller fortsätter i samma stil. Att provocera och skapa debatt är också ett sätt att skapa uppmärksamhet. Som Hjalmar Söderberg skrev:

“Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill kontakt till vad pris som helst.”

Dramatisk dröm

 Jag vaknade mitt i natten av en mardröm. Hjärtat slog hårt och jag var verkligen rädd. Jag drömde  att jag var i mitt barndomshem, mamma och pappa var där, jag hade min gamla katt Otto där, som jag hade när jag var i 10-årsåldern, och min syster var där med sin gamla hund Nevil som hon hade när jag var tonåring.

Jag kan faktiskt inte minnas om Otto och Nevil levde samtidigt, men det är inte omöjligt. I drömmen var både jag och syrran yngre än vad vi är idag men äldre än vad vi borde varit i förhållande till djuren. Jag drömde att det brann. En gigantisk brand i området intill.

Jag drömde att jag tittade ut genom köksfönstret och såg ett märkligt ljus på himlen. Jag öppnade ytterdörren och tittade ut. Hela världen stod i lågor. I drömmen var min syster ute med hunden och jag ropade förtvivlat efter henne. Hon kom hem från motsatt håll från branden och vi började i panik försöka bestämma vad vi skulle göra.

Skulle vi lämna huset och fly iväg? Skulle vi stanna kvar och avvakta skeendet? Jag drömde så levande om grannarna och husen intill och omgivningarna, exakt som det såg ut när vi bodde där. Faschinerande vad hjärnan minns och kokar ihop en story sådär slumpmässigt. Inte långt från mitt hem rinner Nissan förbi och det var runt vattnet som den stora branden härjade.

Mellan villakvarteret och Nissan går landsvägen till nästa samhälle, och det var den vägen som blev gränsen mellan oss och branden. Ganska snart hörde vi sirener och brandbilar försökte hålla vägen fri från elden. En av grannarna skrattade och skojade och tyckte det var spännande. Jag var livrädd.

Det fanns inga nyheter på radion, inga instruktioner från myndigheterna om vad vi skulle göra. Vi var utlämnade åt vårt evet öde. Skulle vi evakuera eller inte? Mitt i allt kaos och panik vaknade jag. Med bultande hjärta försökte jag samla mej och mina tankar och försöka återgå till verkligheten. Det tog sin lilla tid.

Jag drömmer ofta och livligt och kommer ofta ihåg mina drömmar men det är sällan jag drömmer så skrämmande drömmar som i natt. Jag har ett anteckningsblock på mitt sängbord där jag noterar vissa drömmar som gör intryck. Jag har en liten bok om drömtydning också och jag letade olika stödord där för att försöka förstå vad jag drömt.

Som så ofta så har drömmens betydelse den motsatta som vad själva drömmen säger. Brand och eld står för förändring och förbättring av nuvarande livssituation. Inte vet jag om det ligger någon sanning i det, det återstår att se. Men jag vet säkert att det är skillnad på drömmar och drömmar och en del klamrar sig fast i mitt minne som om de vill säga något.

Ja, vem vet vad det undermedvetna upplever när kroppen sover? Vem vet hur verklig drömmens värld egentligen är? Vem vet vilka buskap vi kan få av en speciell dröm? Det får vi nog aldrig svaret på, men vissa drömmar kan nog bli verklighet. Men då hoppas jag på den motsatta betydelsen gentemot händelserna i drömmen!

Familjen först

 Idag har jag varit hemma hos mina föräldrar. Jag åker dit varannan vecka nu, de behöver mer och mer hjälp. Idag har jag städat badrummet, diskat, lagat mat och hjälpt till att fylla i blanketter från kommunen och månadens bankgirobetalningar.

Mamma blir yr ibland och för nån vecka sedan ramlade hon. Lyckligtvis gick det förhållandevis bra utan något brutet, men ett rejält blåmärke blev det på höften som ömmar såklart. Det resulterade i att hon fick en rollator och ett eget trygghetslarm. Det räcker inte med att pappa har ett, hon behöver ett eget.

Det känns skönt att hon kan larma om det behövs. Pappa hör så dåligt så hon kan inte ropa på honom på hjälp. Han kan inte heller hjälpa henne om han upptäcker att hon ligger på golvet. Han är ju 93 år och ganska skröplig. Mamma är 88 så även det är en aktningsvärd ålder.

Hon har ändå svårt att acceptera att de krämpor hon har beror på att hon helt enkelt är gammal. Hon är frustrerad att det inte finns någon mirakelkur som gör henne pigg och frisk, men ingen doktor i världen kan göra underverk. Men jag förstår att det är svårt att inse det.

Även om de har mat som är färdig och bara att värma, så blir det inte alltid någon ordning på måltiderna eftersom de inte längre känner någon hunger. Vi anhöriga försöker säga att de måste ju äta och dricka för att må så bra de kan, men ändå missar de äta emellanåt. Vi säger att de kan inte gå efter vad de känner, eftersom det inte längre funkar, utan de måste gå efter klockan och gamla rutiner.

Men det är mycket som inte funkar längre med deras vardag nu, men tyvärr funkar hemtjänsten i deras kommun mycket dåligt. De har svårt att få tag på kompetent personal så efter ett par försök med hemhjälp har vi gett upp. Det blir vi barn som får sköta marktjänsten. Städa, handla, fixa, laga mat, se till att de har vad de behöver.

Självklart gör vi detta för dem, de har alltid ställt upp på oss, vad det än har varit. Men ändå blir det ett svårt läge då man ständigt är på helspänn och oroar sig för vad som kan hända. Jag och min syster bor också på annan ort och har då en bit att åka, vilket också blir ett stressmoment. Samtidigt som föräldrarna är livrädda för att vara en börda och till besvär.

Men att hjälpa de man tycker mycket om är ju aldrig en börda, men ibland blir det svårt då de själva inte tycker de behöver så mycket hjälp utan att det funkar ganska bra. Men vi ser ju att det faktiskt inte funkar jättebra. En svår balans för att de ska få behålla sin värdighet. De har ju alltid klarat sig själva.

Men så är väl livets kretslopp. Man får barn och ägnar många år att sköta om, fostra och ta hand om dem. När ungarna är vuxna och har egna liv och hem, då blir föräldrarna gamla och skröpliga och behöver omvårdnad. Alltid är det något... men alternativet att inte ha varken barn eller föräldrar vore ju trist...

Må bra inifrån och ut

 Jag har lärt mej hur jag ska äta för att må bra i kroppen. Jag mådde inte bra för några år sen, varken fysiskt eller psykiskt. Men så fick jag ett tips av min svärdotter om ”Shape your life” som är ett koncept om hur man kan rensa kroppen från typ allt och sedan tillsätter man olika födoämnen succesivt i flera steg för att kunna urskilja vad som funkar och inte.

Man får en matlista med ytterst begränsade livsmedel som man följer i 30 dagar och sedan får man en ny lista för de nästkommande 30 dagarna och ytterligare en tredje lista för tredje månaden. Om man inte känner sig bra efter fas 2 kan man återgå till fas 1 och börja om. Jag fick verkligen utmana mina gamla vanor.

I konceptet ingår att dricka 3 liter vatten om dagen. Bara det var svårt i början. I första fasen får man bara äta nötkött, kyckling och grönsaker, lite nötter och fröer. Inga mejeriprodukter, inga spannmål, inget socker och inga fetter eller oljor. Ska man steka får man steka i vatten, men då blir det ju mest ugnsstekt eller kokt.

Sedan tillsätter man sakta lite bra oljor, som kokosolja och olivolja. Sen får man äta fisk. Sedan sakta lite mejeriprodukter för att se hur kroppen reagerar. Det har varit så nyttigt att rensa ur kroppen och kunna nollställa systemet för att börja om varsamt och hela tiden lyssna till hur kroppen reagerar.

Jag har kunnat konstatera att gluten inte är bra för mej, då blir min mage kaotisk. Laktos går bra men jag mår bättre på laktosfritt. Jag har nog inga extrema födoämnesallergier egentligen men jag mår bra av att undvika vissa livsmedel. Socker har jag helt slutat med, det får mej att må dåligt och det innehåller inget nyttigt.

Jag vill inte längre förstöra min kropp med sådant som inte ger mej näring och bestående energi. Jag vill bli mätt och kunna äta en rejäl måltid, men med grejor som lirar med vad just min kropp behöver. Jag har tränat upp min förmåga att lyssna inåt och faktiskt göra som min kropp säger att jag borde.

Det var visst nån fotomodell som sagt: Nothing tastes as good as the feeling of being thin. Det är inte en sund inställning, men jag vill säga: Inget är så gott som känslan att ha en sund kropp. Det handlar inte om att bli smal, det handlar om att må bra. Då är det ett lätt val att välja bort det som inte tillför min kropp något bra.

Jag har tyckt om att fika, äta godis, chips och sådant. Men det var gott så länge man tuggade, sen är det inte så gott i magen och tarmarna. Sen var det även sådant något jag tog till för att tröstäta, när jag var ledsen. Jag är färdig med det nu och saknar det inte över huvud taget. Om jag nu, efter två år, äter något med socker, får jag hjärtklappning och mår illa.

Jag har verkligen nördat ner mej i närings-träsket och hittat alternativa livsmedel och alternativa sätt att laga mat. Det har också hjälpt att studera vad de olika livsmedlen verkligen innehåller och vad de omvandlas till när de processas i kroppen. Till exempel stärkelserik mat, såsom potatis, ris och majs, blir socker i kroppen när matsmältningen gör sitt.

Det finns så mycket nu, sockerfritt, glutenfritt och laktosfritt, så det är inget problem att hitta alternativ. Det gör att jag kan äta väldigt varierat utan att äventyra mitt mående. Jag har nu hittat en balans ilivet där jag mår bra, känner mej bra och har åtegått till en vikt jag är nöjd med. När livet känns bra är både kropp och själ i balans.

Planer, drömmar och längtan

 Om världen hade varit normal så hade jag varit på väg till Australien nu. Men biljetterna är mer än dubbelt så dyra för närvarande - de har varit ännu dyrare för ett par månader sedan - men fortfarande på tok för dyra för att jag ska kunna boka resa.

Vet inte om det är en post-covid-effekt, höga bränslepriser, kriget mellan Ryssland och Ukraina, eller Australiens konflikt med Kina som gör det, kanske lite av allt. Asien står ju för många flyg till Australien, då många rutter mellanlandar i Hong Kong eller Bankok. Nu får araberna lite monopol på marknaden med mellanlandningen i Quatar - den rutt jag brukar välja. 

Så jag får snällt stanna hemma och vänta på bättre tider. Det är svårt, och blir allt svårare att inte få träffa min son. Vi har inte setts sen januari 2020, efter det har världen vänts upp och ner. Det är både tungt och sorgligt. Ett digitalt möte kan inte ersätta ett fysiskt möte öga mot öga. Även om det digitala är bätte än inget.

Visst är det fantastiskt att kunna prata med varann, dela bilder och filmer från vår vardag med varann men inget kan ersätta en stor, varm kram. Det svåraste har ändå varit att inte veta. Inte kunnat planera en resa, inte kunna räkna ner dagarna till vårt möte, inte ha något att se fram emot. 

Annars är det så jag har hanterat saknaden. Att tänka på nästa gång vi ses, att längta till resan. Nu svävar allt i ovisshet och det gillar jag inte. Jag gillar ju att planera, att ha saker inbokade och bestämda framöver. Nu kan jag inte planera något av det viktigaste av allt - att få träffa mitt barn. Det är tungt.

Så nu funderar vi på en alternativ lösning på att mötas, att titta på en resa där vi möts på halva vägen. Planen från början var att träffas en gång om året, varannat år kommer de hit och varannat år åker jag dit. Snart har han bott där i 7 år. Men vi hoppas kunna mötas någonstans under detta år. Ja, vi måste bara se till att det blir så!

Tack och lov har jag en dotter som bor ”bara” 20 mil bort. Vi träffas minst en gång i månaden och det är en glädje och en tröst för mammahjärtat. Vi hörs på telefon ofta där emellan och vi pratar om allt. Det är så coolt att ett barn som man lärt att äta, prata och gå, nu är min bästa vän. Dessutom har hon blivit smartare än sin mor!

Det är ju det bitterljuva resultatet av föräldraskapet - att lära barnen allt man kan och sedan lära dem hur man skaffar sig ännu mer kunskap på egen hand, om det som intresserar en. Att bli överflödig som förälder, man har gjort sitt. Men istället bli ett bollplank, en supporter, en livboj om det skulle behövas. För en mamma är ändå alltid en mamma.

Nyårslöften

 Ett nytt år har börjat. Efter ett trevligt nyårsfirande med syster och svåger har jag städat ut julen här hemma. Det är min nyårstradition. Skönt att få bort granen och pyntet och byta dukarna. Gardinerna och ljusstakarna får dock vara kvar en vecka till. 

Men annars är det gott att hemmet återgår till det vanliga. En massa pynt är ju egentligen inte min stil även om det är mysigt med julkänslan. Nytt år innebär också ny almanacka och att slänga bort de gamla. Inser att jag glömt köpa ny skrivbordslalender så det måste jag införskaffa snarast.

Även om jag använder mej av kalenderfunktionen i mobilen vill jag ändå ha en liten almanacka där jag skriver in det jag ska göra. Det blir liksom lite mer överskådligt på något vis. Jag behöver stöd för mitt minne annars är det risk att jag glömmer något. Det kanske är åldern - eller att jag har för mycket att hålla reda på.

Det blev bara en extra ledig dag denna jul och nyår då det inföll över helgerna. Men det blir en extra dag på fredag vid trettonhelgen. Då kan man planera in sådant man inte känner att man hinner med en vanlig helg. Sen behöver jag vila lite också, livet är intensivt och rusar på utan paus, så även det måste man planera in i kalendern. Egentid.

Låter kanske löjligt att en ensam kvinna behöver egentid, men det är så lätt att dagarna fylls av sysslor och sociala kontakter - som i sig är väldigt trevliga men i år behöver jag bli bättre på att lyssna till mitt inre och säga nej, även om det låter roligt. Jag behöver lugn och ro också.

Jag förstår att jag behöver det när jag gläds åt inställda planer och jag får en oväntad lucka i kalendern. Så varför inte planera in det från början? Tid att andas, tid att vila, att bara vara. Det är mitt nyårslöfte till mej själv.