Älska mig för den jag är

Idag är det tredje advent. Det blir andra julen jag bor i stan och denna lägenheten. Förra året var jag precis nyskild, nu har det gått ett år och känslan är så annorlunda. Det känns bra, mycket bättre än jag nånsin vågade hoppas.

Jag har hittat bra promenadvägar för mig och hundarna, vi har vant oss vid området och det är så mysigt att vandra runt nu i december och se alla som pyntat så fint med ljusstakar och stjärnor i sina fönster.

Jag har pyntat och bakat lussekatter och pepparkakor. Helgen har tillbringats med släktingar och det blir en sån där varm och härlig känsla i hjärtat när man möter nära och kära. Det är något speciellt med släktband, det bara är så. Man vet att de finns där om man behöver, och man behöver aldrig vara ensam.

En del är till och med lite oroliga över att jag är just ensam. Men det är ju något jag valt själv och något jag behöver just nu. Jag njuter faktiskt av ensamheten och längtar inte efter någon mer person i mitt liv just nu.

Visst är det så att jag får mycket sällskap och kärlek från mina två barn och närhet och tillgivenhet av mina två hundar. Så jag kan inte tycka att jag saknar något. Vardagen är fulltecknad och jag har både min kyrka och många goda vänner om jag vill ha annat sällskap. Dessutom har jag min tro och mitt andliga liv som är ytterligare en dimension som berikar mitt liv. En plus-meny:)

Så sist men inte minst har jag min blogg här. Det betyder mycket för mig att få skriva av mig, att genom det jag skriver ner också kan analysera mina känslor och tankar för att bringa ordning och reda. Mitt sinne strävar efter det. Det betyder också mycket att ni, mina läsare, ger respons, uppmuntran och beröm. Jag är på en själslig resa nu där jag söker min självkänsla. Självsäkerhet har jag gällande vad jag kan prestera, men självkänsla i vem jag är, om jag duger, om jag är älskvärd för den jag är, den känslan söker jag. För den har jag förlorat. 

Mary Kay Ash sa att alla människor har en osynlig skylt på sig där det står "Make me feel important". Alla har ett behov av att bli bekräftade, sedda och uppskattade av någon. Det är att ha sunda relationer när man kan ge och ta emot sådant. Det är inte att jaga berömmelse eller att omge sig med personer som säger det rätta för att vara till lags. Det är när hjärta talar till hjärta som det blir på riktigt och det är då man verkligen kan ta emot. 

Någon är viktig för dig. Tala om det. Tro inte att det inte behöver sägas högt. Det måste sägas för att bli verkligt. Ulf Lundell sjunger så bra i sin låt "Snart kommer änglarna att falla": ...vi är människor och det är märkligt, och kanske svårt och omöjligt ibland, var inte rädd för det som är verkligt...

Var inte rädd för det som är verkligt. Var inte rädd för sanningen. Förtryck inte dina egna känslor, det som är du och ditt. Ibland måste man våga för att vinna.

H.D.S.L.

När livet gör oss illa

"As I walked out the door to the gate that would lead to my freedom, I knew if I didn't leave my bitterness and hatred behind, I'd still be in prison" (Nelson Mandela)

En man som satt fängslad i 27 år på politiska grunder, blev en stor ledare i sitt land. Han dog i veckan, 95 år gammal. Ett långt liv, ett fantastiskt liv, ett fantastiskt citat.

Det är få som kan identifiera sig med hans öde men vi får alla vara med om att livet gör oss illa, människor sårar oss, vi blir illa och orättvist behandlade. Vad detta gör med oss kan vi välja. Vi kan stanna kvar i bitterhet och hat, eller vi kan gå vidare och lämna det bakom oss.

Jag menar inte att vi ska låtsas som om ingenting har hänt, bara skaka av oss och gå vidare. Känslor behöver bearbetas och förhoppningsvis blir man både klokare och starkare. Men att älta det som hänt, att fastna i negativa tankespiraler och ständigt pilla i såren, det gör mig svag, bitter och besviken. Det gör mig till en förlorare, ett offer.

Jag vill lära mig av livsläxan, gå vidare och använda mina kunskaper till hjälp för andra. Jag har bestämt mig för att inte låta det negativa ta över mitt tankesätt. Jag har bestämt mig att inte bli bitter. Ja, jag tror faktiskt att det är ett viljebeslut. Det är klart att om du väl fastnat där i bitterheten och hatet, är det en lång svår väg ut ur det. Men jag kan säga att jag upplevt min beskärda del av att livet gjort mig illa, att människor sårat mig och att jag blivit orättvist behandlad. Jag vet vad det vill säga med motgångar och tuffa tider. Men jag vet också att man kan bara besegra det onda med det goda.

Som Nelson Mandela sa, om jag inte lämnar min bitterhet och hat bakom mig, kommer jag alltid att befinna mig i ett fängelse. Det är jag själv som är den stora förloraren. Man säger att när man förlåter någon som inte förtjänar det, så blir man själv befriad. Jag släpper taget om den personen och går vidare med mitt liv. Annars kommer den personen att ständigt förfölja mig i mina tankar och dominera mina känslor.

Jag behöver inte kunna förstå motivet eller handlingen, jag kan förlåta i alla fall. Sedan är det upp till den personen att leva sitt liv på sitt sätt, i förlåtelse eller bitterhet. Jag har inte ansvar för andra människors känslor, bara mina egna. Att vakta över mitt hjärta är inte bara ett val, det är min skyldighet mot mig själv och det liv jag fått som gåva.

Shit happens, livet drabbar oss alla, ibland hårt och ibland orättvist. Men glöm då inte att allt kan man inte förstå, men allt kan man förlåta. Inte för deras skull, men för din egen skull.

H.D.S.L.

Advent

Idag är det första advent och lägenheten är pyntad och klar. Jag började i fredags med att plocka upp ljusstakar och stjärnor. På balkongen sitter en granrisgirlang med färgade lampor och en julgransmatta ligger på balkongbordet. Idag har vi satt upp julgranen och nu är alla juldekorationer på plats - krubban, kyrkan, änglarna, juldukar och gardiner.

Ja, jag gör allt klart till första advent. Jag är ingen såndär som plockar fram lite till advent, lite mer till lucia och resten till julafton. Nej jag kör hela racet direkt. Jag gillar att njuta av allt pynt hela december, kanske för att jag i grunden är dekoratör och har lärt mig att julen börjar första advent. I mitt barndomshem skulle allt pyntas dagen före julafton. Granen skulle kläs och pyntet fram. Det var ett fasligt schå och mamma höll på långt fram på natten. Ett av mina första barndomsminnen är just från kvällen före julafton. 

Jag var väl bara runt fem år och mina föräldrar hade stoppat mig i säng. Det var ju jättesvårt att somna för det var ju så spännande! I morgon skulle det vara julafton! Minns pirret i magen och glädjen och spänningen som bubblade runt i kroppen! I alla fall så somnade jag till slut och när jag vaknade hörde jag ljud från köket. Jag tassade upp och där stod mamma vid spisen, risgrynsgröten puttrade på och hon höll på att sätta upp små tomtar på kaklet ovanför spisen. "God jul" sa jag till mamma. "Nä" sa mamma, "du har bara sovit ett par timmar, det är fortfarande kväll". Fy vilken besvikelse! Vilken oerhört lång julenatt! Då var det så lagom muntert men nu minns jag händelsen med ett nostalgiskt leende.

Men nu är granen är på plats och klädd, jag köpte en plastgran förra året. Eftersom man ändå ser att den är konstgjord så tyckte jag att jag lika gärna kan skaffa mig en häftig dekorationsgran så min gran är vit! Kulorna är turkos, lila, mässing och bruna. De flesta med glitter. Guldglitter och en ceriserosa toppstjärna samt en slinga med 80 färgade lampor gör mitt julträd komplett. Lite extremt kanske men oohh så snyggt och så glad jag blir när jag ser den!

Lite pynt är gammalt, en del har jag köpt under åren och en del är nytt. Det är väl detta som är charmen, att varje sak bär ett minne och en tanke. Julen är ju en tid för många familjetraditioner men det är ju inte möjligt att alltid bevara allt som det alltid har varit. Nya generationer kommer, gamla försvinner, relationer inleds och avslutas. Familjer och släkter förändras hela tiden. Därför kan man inte alltid hålla fast vid gamla traditioner. När mormor blev för gammal att ha släkten på julaftons kväll så tog mamma över det. När brorsans barn växte upp och fick egna familjer så började dom fira varannan jul med vår släkt och varannan med sin nya släkt. En familj är en levande organism som växer och förgrenas. Julaftonsfirandet kan därför inte vara statiskt, därför gör man sig själv en tjänst om man inser det.

En del har orealistiska förväntningar på julen och de blir helt förtvivlade när det måste göras förändringar. Men den 24 december kommer och går precis som alla andra dagar och de flesta av oss har nog ändå en god jul framför oss att vänta. Även om den inte är precis som den alltid varit. Men nästa år kommer också en jul...

H.D.S.L.

Face your fears

Se rädslan i vitögat. Anta utmaningarna. Det som inte dödar gör dig starkare. Många deviser på ett sätt att leva där man inte låter mina rädslor begränsa mig. Jag försöker så gott det går att inte låta mig skrämmas av världen där ute. Försöker prova nya saker, även sådant som skrämmer mig.

Något jag alltid har haft svårt för är vatten. Jag är uppvuxen i ett litet samhälle utmed ån Nissan. Det var nära till vattnet och på den tiden fanns det inga stängsel som det finns nu. Det var någon varje år som dog i det strömmande, virvlande, kalla, mörka vattnet. En klasskompis lillebror. En annan klasskompis pappa. Faran var uppenbar och skräcken kom nära.

Självklart var våra föräldrar livrädda för att vi skulle komma för nära vattnet, halka nerför slänten och drunkna. Så ett effektivt sätt var ju att skrämma oss ungar. Så vi varnades för Nissa-gubben. En ondskefull varelse som levde i Nissan och drog ner barn under vattnet om vi skulle komma för nära. Det var oerhört effektiv skrämselpropaganda. Jag var livrädd. 

När jag var 5 år började vi bygga en sommarstuga långt ute på landet, bara tio meter från en liten sjö. När man är mitt uppe i byggandet så hinner man inte alltid ha full koll på en liten unge som inte kan simma. Men en unge som var rädd för Nissa-gubben. Så självklart fanns det något farligt i den lilla skogssjön också! Så jag gick inte nära. Ville inte ens bada när man skulle bada. Senare i skolan hade jag stora problem att lära mig simma, jag var 12 år innan jag lärde mig det. Då bestämde jag mig att inte låta mig begränsas utan jag började simträna varje vecka. Lärde mig ryggsim och crawl. Det är jag stolt över att jag gjorde. 

Men rädslan för vatten fanns ändå kvar, även om det nu gick bra att simma i en bassäng. Men sjöar, åar och annat okänt vatten kändes skrämmande. Så en helg skulle några vänner ut på en heldag i kanot och jag bestämde mig för att utmana mig själv och föja med. Vi paddlade i en stilla å men den första timmen var jag stel, halvdöv och med tunnelseende. Typ panikångest alltså. Men allt eftersom började det släppa och jag kunde höra fågelkvitter och se allt det fina som fanns på stränderna omkring oss.

Jag kan inte påstå att jag blev "botad" från min vattenskräck men jag är stolt över mig själv att jag gjorde det. Skulle jag göra om det igen? Absolut inte! Men jag lärde mig att inte låta rädslan begränsa mig. Ibland kan ju faktiskt rädslan också vara konstruktiv och ett sätt för mitt sinne att skydda mig från att utsätta mig för farliga saker. 

Det händer att jag åker till badhuset och simmar, men nej, jag badar inte utomhus i sjöar eller hav. Jo jag tar mig ett dopp om jag är utomlands men det är inget jag längtar efter eller uppskattar särskilt mycket. Om det är Nissa-gubben som fortfarande har ett grepp om mig eller om jag bara aldrig lärt mig uppskatta fria bad, vet jag inte. Men att sitta i sanden på stranden och se ut över vattenytan bort mot horisonten där hav och himmel tycks mötas, det är både vackert och rogivande. Det räcker bra så.

H.D.S.L.

Tiden går...

Ikväll är det fullmåne. Den lyser så starkt rakt in genom mitt sovrumsfönster som en jättelampa. Den är så vacker, magisk, hemlighetsfull. Jag hör inte till dom som påverkas av månen. En del kan inte sova, men min sömnlöshet, när den drabbar mig, beror inte på månen...

Det är söndagskväll och det är tyst och stilla i lägenheten. Bara någon enstaka bil kör förbi utanför. I fredags var det ett år sedan jag packade ihop det som var mitt i huset och flyttlasset gick in till stan och denna lägenheten. Goda vänner hjälpte mig att packa, ordna släpkärra, köra, lasta och lossa, bära tre trappor upp och sedan kom andra vänner i en strid ström ut och in under helgen. Packade upp, kom med fika och mat, monterade möbler, ställde iordning. På söndagskvällen var det nästan helt färdigt. Absolut makalöst. Själv gick jag på autopilot, döv och stum från mina känslor.

Nu har ett år passerat, ett år som känns som ett årtionde. Så mycket som har hänt, så många känslor och tankar jag fått ta itu med. För till sist kommer ju känslorna ifatt. De jag hållit på avstånd. De poppar upp under de mest oväntade situationer. Det kan vara en film som har en scen som triggar igång ett minne, en tanke. Det kan vara någon som säger något på jobbet som öppnar en stängd dörr i mitt sinne. Något jag ser, något jag läser. Plötsligt bara drabbar det mej. Det är inte alltid sorg eller ilska över vad som faktiskt hänt, utan lika ofta - ja nästan oftare - en sorg över allt som inte hänt. Låter konstigt kanske, men när man inte får sina känslomässiga behov mötta i en relation så blir det en tomhet, en saknad och jag sörjer att jag inte fått det liv som jag önskade.

Men hur många får ett liv precis som man önskar? Jag tror inte jag är ensam om att känna såhär. Det handlar inte om att den ena eller andra parten gjorde fel eller rätt. Det handlar om hur mycket orkar jag bära själv och när måste jag be om hjälp?

Jag har en god vän som håller föreläsningar ibland om hur livet blev när de fick ett handikappat barn. Jag har en annan god vän som också föreläser om sitt eget liv då hon själv är funktionshindrad. Jag har en kusin som inte har några njurar och hon för en daglig kamp att överleva och stå ut med dialys. 

Livet blir ofta inte som vi tänkt oss. Livet för oss igenom svårigheter. Men det kan bli bra när man kommit igenom. När man hittat ett förhållningssätt. När man ber om hjälp. Vi kan hjälpa varandra. Både praktiskt och själsligt. Ett lyssnande öra, en varm kram, ett uppmuntrande ord, kan vara till stor hjälp liksom att få hjälp att packa och flytta...

Idag mår jag bra. Idag känner jag mig trygg och lugn. Jag vet att jag har vänner runt mig, jag behöver inte vara ensam om jag inte vill det. Jag har mina barn och mina hundar. Tack vare dom har jag fasta rutiner och en vardag som fungerar. Nu är det dags att gå vidare i livet. Släppa det förflutna, ta nya steg framåt. Våga släppa fram känslor som jag begravt länge. Det är inte farligt, men skrämmande ändå. 

Eller som jag sa till min australienska vän: I need to get a life...

H.D.S.L.

Jag är med hund

Jag blev med hund första gången 1987. Under åren som gått har det blivit sju hundar hittills. Tre cocker spaniels, en clumber spaniel, en blandras schäfer-border collie och så då de två som jag har nu, en riesenschnauzer och en dvärgschnauzer. När jag växte upp hade jag katt. Ville ju ha en hund men det fick bli katt. Skuttas och Sotis och Otto och Micha och Sissi. Djur lever ju inte lika länge som vi, man hinner med några djurliv under åren.

Men jag tycker nog att jag kan och vet en hel del om hundar. Man lär sig med åren och erfarenheten. Jag har aldrig varit aktiv att träna och tävla med hundarna, de har varit sällskap helt enkelt. En hel del skötsel är det dock. Promenader, pälsvård, kloklippning och vardagslydnad (sitt, ligg, kom hit och annat som behövs för att djuret ska funka i vardagen). Sedan är ju hunden ett flockdjur och behöver en tydlig ledare men också bekräftelse och kroppskontakt.

Ibland får jag medlidande kommentarer från icke-hundägare om hur jobbigt det måste var att behöva gå ut flera gånger om dagen med vovvarna. I ur och skur dessutom. Men jag tänker inte så. Har man haft hund i 25 år så blir det en del av livet. Det blir en vana att gå ut, ett behov även hos mig. Att tycka att det borde vara skönt att slippa hunden för att slippa gå ut är lika konstigt för mig som att säga att jag vill inte ha det här barnet för det är så jobbigt att byta blöjor. Alltså, allt har sina positiva och negativa sidor men jag tycker förståss att det positiva överväger. 

Hunden kan lära oss mycket. Om villkorslös kärlek och tillgivenhet, om självklarheten att följa sin ledare, om en positiv attityd till livet över lag. Om jag är på jobbet och kommer hem efter fyra timmar så är hunden hysteriskt glad och lycklig över att jag är hemma. Om jag går ner i tvättstugan i tio minuter så är hunden hysteriskt glad och lycklig när jag kommer tillbaka. Säkert beror det på bristen av tidsuppfattning men det är alltid lika roligt! 

Jag har alltid ett sällskap i hunden, alltid någon att klappa och trösta mig hos, en mjuk päls att gråta i. Någon som vaktar mig på kvällen och sover hos mig på natten. Sitter med mig när jag äter och följer gärna med en sväng ut med bilen. Hunden blir en familjemedlem helt enkelt. Man får ändå inte glömma att det är en hund, ett djur, inte ett barn. Djur har specifika behov och beteenden som man inte alltid kan förmänskliga. Du får en bättre relation med din hund om du lär dig förstå den. Du kan vara en tydlig ledare utan att ta till våld eller mutor. Om du förstår din hund kan du använda det i din kommunikation. 

Och faktiskt kan man använda en del av det du lärt dig av din hund när du möter människor! Tydlig kommunikation, på rätt språk, visa vad du vill, sänd inte dubbla budskap, hot eller mutor bygger inte förtroende. Man säger ju att människans bästa vän är hunden. Jag håller med.

H.D.S.L.

Kärleken till livet

Nu är ungdomskonferensen över och jag får väl erkänna att jag är lite trött... Trött men glad. Det är en så härlig helg med härliga människor. Jag har jobbat drygt 30 timmar i café & kök och 140 matgäster har fått frukost, lunch, kvällsmat och fika från torsdag kväll till söndag morgon. En del är imponerade av min insats, andra tycker jag är helt knäpp. Hur kan man jobba gratis en hel helg? Ja, förklaringen stavas K Ä R L E K. 

Jag älskar verkligen min församling, min kyrka. Och som i varje annan ideell förening får man hjälpas åt att hålla verksamheten igång. Jag älskar verkligen att vi gör en hel helg för ungdomarna. Det uppväxande släktet är väl värt att satsa på. Det behövs en motvikt till dagens stundtals sjuka och förvridna moral. Det behövs lite sunt förnuft, lite respekt och lite ödmjukhet. 

Kyrkan har inte alltid varit ett föredöme genom tiderna. Många övertramp och övergrepp har skett i kyrkans namn. Men jag följer inte en religion. Jag har en relation. Med Gudomen som är beskriven i bibeln som Fadern, sonen och anden. Jag har personligen upplevt den andliga verkligheten och det kan inte förklaras eller beskrivas. Men det stavas K Ä R L E K. Gud är kärlek, det vet jag av egen erfarenhet. Sedan att människor har gjort fel i Guds namn är ju inte Guds fel. Alla människor har en fri vilja, då kan man inte ge Gud skulden för det som sedan går fel.

Jamen det finns ju så mycket ondska, hur kan man då tro på en god Gud? En lika konstig fråga som att säga att det finns så mycket hat, så då kan det inte finnas någon kärlek. Det ena måste ju inte utesluta det andra. Världen är full av motsatser. Gott och ont, kärlek och hat, vackert och fult, klokt och dumt. Det är upp till individen vad man väljer. Men man tänker inte alltid på att mitt val även kan få konsekvenser för andra. Min dumhet kan alltså drabba någon annan som inte alls "förtjänade" att drabbas. Ringar på vattnet. 

Ibland drar vi för stora växlar på vårt ego, tänker att jag förtjänar inte detta, varför drabbas jag, varför straffar Gud mej? Men det kanske inte ens handlar om dej. Det kanske var någon annan i din närhet som gjorde ett dumt val och du fick lida av konsekvenserna.

Livet är inte rättvist. Men jag väljer ändå att tro på en god Gud. Jag har haft många andliga upplevelser som övertygat mig om den osynliga verklighetens verklighet. Jag är samma Ann-Louise som alltid, men mitt inre har fått en djupare dimension och jag har funnit meningen med livet. 

Det livet stavas K Ä R L E K.

H.D.S.L.