Att välja smärta istället för lidande

Jag läser en bok nu om relationer som i ett kapitel presenterar kognitiv beteendeterapi och willingness. Jag inser att jag tillämpar den tekniken utan att ha vetat om det! Fast inte relationsmässigt utan kroppsmässigt.

Det går ut på att förstå skillnaden mellan tillfällig smärta och livslångt lidande. Smärta och lidande kan te sig lika vid första anblicken och vi gör allt för att undvika dom. Men ibland kan det vara en vinst för oss att utstå smärta för stunden, för att senare slippa livslångt lidande. 

Det är inte lätt att byta livsstil, bostad, matvanor, motion och sitt sociala sammanhang. I början som nyskild ville jag bara vara för mig själv, höll mej undan från folk, orkade inte vara trevlig och social eller svara på alla frågor. En typ av sorgearbete faktiskt, fast det var en relation som dött, inte en person. Så småningom blev längtan efter gemenskap större än lusten att gömma mig och jag gav mig ut i livet igen.

Det kan vara smärtsamt att utsätta sig för nya miljöer, nya kontakter, men det kan vara värt obehaget när man ser den stora vinsten i längden, gemenskap istället för livslång ensamhet och isolering, livslångt lidande. 

För mig i detta skede i livet är det svett, tårar och hunger som är min smärta. För att gå ner i vikt, bli mer vältränad och stark, måste jag utsätta mig för smärta. Jag måste vara villig (willingness) att utstå det och det kan jag vara när jag fokuserar på målet, resultatet. Därför är det viktigt att ha konkreta mål och en klar resultatbild. Jag utstår smärtan för det är enda vägen till mitt önskade mål. Alternativet är att undvika smärtan men det betyder också att jag stannar kvar i mitt nuvarande tillstånd. Jag förblir missnöjd med min kropp och mig själv, isolerar mig och mitt liv blir ett livslångt lidande.

Trots att man vet vad man vill och var man vill komma med sitt liv, så är det ändå svårt att ta smärtan som krävs för förändring. Så lätt att välja den enkla vägen utan smärta, utan att inse att man är på väg mot det stora lidandet istället. För mig så ramlade poletten bara ner en dag och jag fann mitt "varför", min målbild. Då blev jag villig att välja tillfällig smärta istället för livslångt lidande. Då blir priset jag betalar i form av svett, tårar och hunger ett pris som är rimligt att betala för att nå mitt mål.

H.D.S.L.

Frustration formar nya drömmar

"Ligg inte där och svettas!" Skriker jag till osten som jag glömt framme i värmen. Ibland fylls jag av en frustration över hur livet blev eller inte blev och ibland rinner det över. Någonstans måste jag få ut känslorna och jag har ingen att skylla på förutom mig själv. Det är också frustrerande. 

Inte blev livet som jag hade tänkt inte. Jag slänger in osten i kylen med en irriterad knyck och smäller igen dörren. Kärleken kommer och kärleken går och aldrig verkar det vara i fas. Känner mig i otakt. Jag kör ett pass på gymet och går ännu en av alla promenader med hundarna. Bit för bit släpper spänningen och jag tar några djupa andetag i den klorofyllsprängda sommarnattens fuktiga luft. 

Tänk att livet ska behöva vara så svårt! Mitt livs kärlek som tog slut, nya personer som vill bli en del av mitt liv, en del känner jag mer för än andra. Hur kan man välja bort människor som tycker om mej och vill vara med mig? Och det allra svåraste, hur visar jag för nya människor att jag är intresserad av att ha dem i mitt liv? Hur vågar man det?

Det är säkert förmätet att säga att min själ är vacker, men jag vet i alla fall att jag är en godhjärtad människa som vill väl och försöker hjälpa så gott jag bara kan. Jag har alltid känt mig fången i min klumpiga kropp, som om jag är någon helt annan inuti än vad ni andra kan se utanpå. Ett förhållande som jag försöker förändra nu.

Jag går genom stan och känner plötsligt en känsla av tillhörighet. Det är här jag lever och bor, här jobbar jag och här bor några av mina bästa vänner. Här finns mina barn och min kyrka. Jag känner igen många och många känner mej. Människor jag möter ler och säger hej. Någon vill klappa hundarna. Jag hittar på gatorna och känner mig trygg här. 

Jag kommer på mej själv med att nynna på en sång. En sång om att jag är en fri och självständig kvinna. Jag rätar på ryggen och ser rakt fram. Ett litet leende leker på mina läppar och en suddig liten dröm börjar forma sig i mitt inre. Jag behöver ha drömmar, önskningar om framtiden och rent av lite vilda fantasier! Något gott kommer att komma ur allt detta, jag bara vet att jag vet att jag vet det.

H.D.S.L.

Men hur ser jag ut egentligen?

Jag fortsätter mina nya rutiner med mer hälsosam mat, mer motion och träning. Min kropp ändrar form så sakteliga men hjärnan hänger liksom inte med. Jag märker på mina kläder att de blir för stora men i spegeln ser jag en tjock, klumpig och ful kropp. Jag ser allt som är fel och har så svårt att ta in de förändringar som faktiskt äger rum.

Jag kan förstå de som drabbas av anorexia lite mer nu - inte för att jag är i närheten av något sådant - men just det där att man kan inte tolka det man ser i spegeln på ett rätt sätt. Man ser det som var, inte det som är. Jag kan rent logiskt se att siffrorna på vågen tickar neråt, men i spegeln ser jag mina tjocka armar, min feta mage, mina dallriga lår och min dubbelhaka som hänger och slänger. 

Så jag har börjat fotografera mig själv. Jag har alltid avskytt kameran och helst hållit mig bakom den. För på fotografierna ser man precis hur hemskt det är. Hur ful jag är, hur tjock jag är. Alla fel och brister kommer på pränt. Just nu är det inne att ta en selfie, dvs ett självporträtt, och vis upp på sociala media såsom Instagram och Facebook. Jag tar en bild på mej själv och försöker att se på mig lite mer objektivt. Det är faktiskt lättare med en bild än en spegel. För i spegeln granskar man sig uppifrån och ner, en bild kan man mer iaktta. 

Det är svårt att tycka om sig själv när man aldrig i sitt vuxna liv fått höra att man är fin eller söt eller sexig eller snygg. Men nu som hårdtränande singel får jag allt oftare komplimanger för mitt utseende. Till slut måste man fundera på om det faktiskt kan vara så att inte alla ljuger, luras eller driver med mig. Kan det faktiskt vara så att de säger vad de faktiskt tycker? 

Älska din nästa såsom dig själv, är den gyllene regeln. Jag har inga svårigheter med att älska mina medmänniskor (och de flesta av motmänniskorna också) men jag har satt mig själv på undantag. Jag har inte älskat mig själv och inte tagit hänsyn till mina känslor och behov. Jag behöver ha en sund relation till mig själv utan att för den skull hamna i andra diket med egoism och självgodhet. Men att våga hävda att mina känslor och tankar är lika viktiga som någon annans. 

Så jag övar mig att lyssna på mitt inre, tar ännu en selfie och försöker hitta något fint på bilden. Det var drygt ett år sedan som jag började blogga. Just för att jag hade så mycket tankar och känslor som behövde uttryckas och bekräftas - mitt inre ville ut. Jag har i dagsläget haft ca 7500 sidvisningar på bloggen, vilket är helt fantastiskt, ett snitt på 20 om dagen! Jag blir så glad av varje uppmuntan och kommentar av er som läser min blogg för det styrker mig och hjälper mig på min resa att upptäcka mig själv. Jag kan inte säga att jag älskar mig själv, men jag är mer barmhärtig mot mig själv, dömer inte ut mig själv utan kan tycka att jag är nog helt okej ändå!

H.D.S.L.

På köttmarknaden

Nu har jag snart levt som singel i två år. Mycket har varit svårt, men en hel del har också gått lättare än jag trodde. Det som tar emot är just det där ordet "singel". På sätt och vis lever jag mitt liv som innan, tillsammans med barnen och hundarna, min familj. Det är mycket vanlig vardag med hushållsarbete, jobba, äta och sova. Men jag är ju singel...

Så i lördags följde jag med en väninna ut. En del säger köttmarknaden, men så kändes det inte. Vi var på "Gästis" en restaurang i stan som på fredags- och lördagskvällarna blir pub/bar/nattklubb. Där satt jag med en Pepsi Max och tittade mig omkring. Många fina människor, många berusade människor och en del på desperat jakt efter sällskap. 

Jag kände mig fruktansvärt obekväm. Det var första gången på 27 år som jag var ute ensam, som singel. Och ja, det är självklart, det är skillnad på att vara 22 och 49... Jag kände mig ensam och vilse och uttittad och jätte-jätteful! Alla andra tjejer var så söta och fina och självsäkra. Jag kände mig som en elefant i vardagsrummet. Malplacé.

Nej, jag är inte ute på jakt efter en ny partner. Jag har den naiva tron att om kärleken är menad att träffa mig så kommer kärleken att finna mig. Ja, jag har fått några erbjudanden och förslag men har inte varit redo. Tanken på en ny relation har känts skrämmande och främmande. Jag dömer genast ut mig själv och kan inte tro att någon seriöst, på riktigt, skulle kunna vara inresserad av mig.

Samtidigt var det nyttigt för mig att gå ut igen. Visa mig för folk. Utsätta mig för en obekväm situation. Se hur läget är, såhär 27 år senare. Mycket har ju faktiskt inte förändrats, även om personerna är nya. Efter någon timme smög jag mig bort till baren och viskade till bartendern: Går det att ordna en kopp kaffe till mej? Jodå det gick bra, det stod en termos längst bak. 25 spänn för en halvljummen kaffe... Nä, jag klagade inte, det var ju i alla fall kaffe och jag behövde inte vänta alls på att det skulle svalna, vilket annars är fallet för mig.

I morgon fyller jag 49 år men dagen blir väl som vanligt med jobb och hundar och hemmet. Det är ju ingen stor sak att fylla år, det gör ju alla varje år, det liksom bara drabbar oss eller hur! Men det blir ändå för mig en liten stund av eftertanke, hur har mitt år varit och hur önskar jag att mitt kommande år ska se ut? Jag förstår att jag behöver börja drömma, om en framtid, om lycka och om kärlek. "Lyckan kommer, lyckan går, den Gud älskar lyckan får" så slutar en barnabön. Jag vet att Gud älskar mig, men jag vet inte vad som är lycka för mig. Ber att få återkomma i ärendet...

H.D.S.L.

Blixtar och dunder

Ja, jag veeet... Jag är lite galen... Men jag bara älskar åskväder! Blixtar och dunder, regn och storm. Livsfarligt, jo jag vet, men kan inte hjälpa att jag är barnsligt förtjust och fashinerad av åskväder. Just nu sitter jag på min balkong och njuter av ovädret som drar förbi. Regnet doftar underbart och himlen är sådär märkligt mörk. Det började för en stund sedan när jag såg regnbågen och kände i luften att ovädret var på gång. Jag blir genast löjligt lycklig och förväntansfull! 

Kanske är det dramatiken, den stora urladdningen, som gör att jag fashineras. Så vitt jag minns har jag alltid gillat åska, och alltid gått ut så jag kan betrakta skådespelet. Jag har i alla fall inte fört över någon rädsla till mina barn, även om dom inte helt delar min passion för ovädret.

Inte heller någon av mina hundar har varit åskrädd. Det styrker kanske min tes om att ägaren formar sin hund i större utsträckning än vad vi är medvetna om. Om jag signalerar oro, uppfattar min hund det, även om den inte förstår varför. Men de är smarta och kan efter några gånger koppla ihop min oro med det som gör mig orolig. 

Det blir ett sällsamt ljus vid oväder. Mörkt men ljust på något sätt. Lite mystiskt sådär. Gråblått i skyn och asfalten är kolsvart av regnet. Jag är lycklig, på gränsen till euforisk. Hur knäpp är inte jag! Klart att jag kan känna mig hyfsat trygg i min lägenhet, men har aldrig känt rädsla även när jag bodde i huset. Jag minns en gång när jag var på semester med min syster och hennes kille. Vi skulle tälta i Råå, Helsingborg, och på kvällen blev där ett våldsamt åskväder över havet och blixtarna satte hela himlen i brand och klöv skyarna itu igen och igen. Det våldsamma  regnandet tvingade oss att ta skydd i bilen, där vi fick tillbringa natten. På morgonen låg allt och flöt i tältet. Det var mindre mysigt.

Förra helgen var det också ett av de mäktigaste åskvädren jag upplevt. Flera hundra blixtar under loppet av någon timme. Men jag somnade snart om och min hund vaknade inte ens. När jag var barn slog blixten ner i en stor ek på ägorna på en släktings gård. Träflisor stora som vedklabbar flög flera hundra meter av kraften. Så visst förstår jag allvaret och styrkan i detta dramatiska väder. Men det kan inte hjälpas. Jag bara älskar blixtar och dunder! 

Nu har redan ovädret klingat av här ute och skyarna luckras upp. Regnet har upphört men doften hänger kvar i luften. Jag har hängt ut mitt täcke på vädring och jag känner mig i harmoni med livet och mig själv. Nu ska jag ta dagens sista promenad med hundarna och ta några djupa andetag. Jag kommer helt säkert att sova gott i natt!

H.D.S.L.

Det började på Facebook...

I helgen har jag varit i Älmhult. Träffat 80 stycken Dvärgschnauzers med sina mattar/hussar. Det började med en Facebook-grupp som jag hittade av en händelse när jag sökte planlöst på schnauzer. Nån gång om året ordnar Facebook-administratörerna en träff In Real Life. I år var det första gången jag var med på en sådan träff.

Förutom att vi gillar och äger hundar av samma ras, var vi en brokig samling människor från Dalarna i norr till Ystad i söder som tog sig till Älmhult. Visst fanns det de som man trivdes ihop med mer än andra, men alla var snälla, vänliga och trevliga. Gott också att se att människorna var precis de som de utgav sig för att vara på Facebook. Annars hör man ju skräckhistorier om personer som inte alls är de som de utger sig för att vara på sin profil. Men här var alla äkta och ärliga.

Helgen gick ut på gemenskap och vi åt, pratade, promenerade och hade små trevliga aktiviteter. Snyggaste svans korades liksom snabbaste tik och hane samt bäst på att apportera korv. Ja vi är lite nördiga när det gäller våra vovvar - men vad gör det? Vi delar tips och råd, vi uppmuntrar och stöttar varann. Ja, en gemenskap när den är som bäst.

Jag har funnit nya vänner genom denna Facebook-grupp, vänner som är på riktigt. Jag upptäcker också att andra tycker om att vara vän med mig och det stärker min bräckliga självkänsla. Jag är omtyckt och uppskattad, det är en fantastisk gåva att uppleva! Jag bygger sakta men säkert upp mitt liv med saker som jag tycker om, med människor som jag tycker om och med aktiviteter som jag själv väljer.

Nu sitter jag i försommarvärmen på min balkong och har lite musik på i bakgrunden medan jag skriver. Mitt liv har blivit så mycket bättre än jag någonsin kunde föreställa mig för att par år sedan. Mitt liv är mitt, jag väljer, jag tackar ja eller nej, jag känner kärlek och glädje över livet. Jag är tacksam för allt jag har och känner en spänd förväntan på framtiden. Jag bara vet att jag vet att det kommer att bli fantastiskt!

Min nya slogan får bli: I am going from the pit to the palace!

H.D.S.L.

Det finns inga mirakelkurer

Nu har det börjat synas på allvar att min kropp blivit lite smalare och stramat upp sig. 13 kilo mindre sen jul och gymträning i tre månader, tre gånger i veckan, har gett ett synligt resultat. Jag får uppmuntrande kommentarer och det känns roligt, för det är ingen lätt match. Det tar tid, kraft och målmedvetenhet att jobba på vikten. Det krävs uthållighet och karaktär. Därför är det också så lätt att misslyckas.

Jag får ofta också följdfrågan vilken bantningsmetod jag använder. Är det GI? LCHF? 5/2? Dieterna är lika många som sidorna i en veckotidning. Men efter att genom åren ha provat på det mesta och konstaterat att det funkar ett tag men är inte hållbart i längden, kunde jag bara inse att det är lika lätt som det är svårt. 

Vi är nog alla så väl upplysta nu för tiden att vi vet vilken mat som är nyttig och vad som inte är nyttigt. Det är bara att välja det som är nyttigt, undvika det onyttiga och motionera mera. Så enkelt, tråkigt och svårt är det.

Men för att jag skulle finna kraft och motivation att göra detta, var jag också tvungen att analysera mycket mer än bara VAD jag äter. Jag fick fundera på VARFÖR jag äter, NÄR jag äter och HUR jag äter. Jag kunde konstatera att mat för mig var ett substitut för känslor. Mat som tröst när jag var ledsen och mat som belöning när jag var glad. På så sätt kunde jag också analysera och identifiera mina hungerkänslor - Som alltid varit starka. 

Många överviktiga är inte frossare i godis, kakor och snacks som man kan tro, exempelvis om man tittar på tv-serien "Biggest Loser". Många med övervikt äter sig tjocka på mat, vanlig mat, kanske med en överdriven kolhydratkonsumtion. Vi är inte alla hämningslösa frossare, bara känslosamma människor som inte lärt sig hantera sina känslor på rätt sätt, utan varit rädd för dem.

En rökare kan leva utan cigarretter, en alkoholist kan leva utan sprit, men en tjockis kan inte leva utan mat. Man måste hitta ett balanserat sätt att förhålla sig till mat och ätande. Jag har kommit en bit på väg, det är en bit kvar men jag har satt upp flera delmål och ett realistiskt mål. Ett större delmål, en speciell siffra på vågen, har jag nått just idag. 

Jag är en tung person (hög densitet som någon uttryckte det) och jag kommer aldrig bli smal men det är inte syftet. Jag vill må bra, fortsätta vara frisk och kunna köpa kläder jag tycker om, inte bara det som råkar passa. Jag har inte någon deadline utan tar ett kilo i taget och är glad för varje dag som det fungerar. Och om jag ändå skulle ha en klatchig slogan på min metod så får det bli: 

"Ät som en höna, skit som en elefant".

H.D.S.L.