Glödande kol

Efter en härlig semestervecka är det huvudstupa tillbaks på jobbet med högar som samlats när man varit borta. Dessutom har det varit en massa småstrul under veckan som slagit ner både tempo och humör. Tog en joggingrunda efter 2,5 veckas vila och det gick helkass. Dagen efter var jag och handlade och kunde inte hitta en vara på ICA, och när jag skulle checka ut blev jag stoppad i självscanningen och skulle kontrolleras. Jag hade en tid att passa och tiden rann iväg. Att bli sen är bland det värsta jag vet. Nästa morgon vaknade jag med forsande näsblod som gjorde mej helt blek och sen med mina morgonrutiner. Diverse småstrul på jobbet och med människor har satt mig lite ur balans när allt kommer på en gång såhär.

 

Jag lägger ändå märke till hur fort jag återfår fotfästet och mår bra igen. Om det hade varit för ett par år sedan hade läget varit ett helt annat. Men när man får stöd, uppmuntran och empati från någon så fylls mina inre depåer på och jag blir starkare att möta motgångar. Jag har någon att prata med, dela bekymmer med och möts av förståelse och kärlek.

 

Mina tankar spinner vidare och jag tänker att den som håller på med psykisk misshandel jobbar precis tvärtom. Ger inget stöd eller förståelse, fyller på med negativa kommentarer så att offret verkligen känner sig hopplös, värdelös och hjälplös. Till slut blir man likgiltig och kraftlös och kan inte ta sig ur sin destruktiva situation. De inre depåerna blir helt tömda på kraft och inspiration och man ser varken någon anledning till att försöka ändra sitt liv eller ens fortsätta leva.

 

Därför stannar offret hos den som slår dom eller misshandlar dom psykiskt. Livet blir en ond cirkel med manipulation, hot, mobbning, oro och destruktivitet. Till slut blir detta den enda kända verkligheten och på ett märkligt sätt känner man sig trygg för det är ett spel man kan spela, här känner man reglerna och det är hemvant även om det är helt sjukt.

 

Jag är så tacksam att jag har fått chansen att stanna upp mitt i livet, ta en paus och tänka över vad jag verkligen vill och inte vill. Eller rättare sagt, jag har tagit chansen att stanna upp och starta om. Jag har funnit sinnesro i mig själv och en stabil tillvaro. Mitt liv fungerar som ensamstående mamma, det har jag kunnat bevisa för mig själv och det behövde jag göra. Jag har ett hem till mina barn och mat i kylen och frysen. Jag har goda vänner och en bra relation med mina släktingar. 

 

Först när jag var harmoni i mig själv och kunnat släppa det förflutna var jag redo att möta kärleken igen. Men ändå var jag svag och skör i mitt inre och det skapade en mur runt mitt hjärta av rädsla att lämna ut mig, bli sårad eller utnyttjad. Trots att jag tyckte jag var stark så behöver jag någon som älskar mig, bekräftar mig och har omsorg om mig. Min själs depåer fylls på och jag blir lyckligare och gladare. Det jag sedan har fått kan jag ge vidare till andra medmänniskor som behöver lite glädje och styrka i sitt liv.  För man kan inte ge det man inte har.

 

Ett ensamt kol kan glöda en stund men till slut kommer det slockna och bli kallt. När man kommer tillsammans håller man sig varm och brinnande. Människor är som kol, vi behöver gemenskap med andra människor. Vi behöver kärlek, omsorg, bekräftelse och empati. Det är min rättighet som människa att hålla mig borta från människor som vill ta min glädje, min energi och inte ge något tillbaka.

H.D.S.L.

Naturbehov

"En tjej fiser inte, hon viskar i sina trosor - men ibland blir det ett skrik"

Jag har tidigare skrivit om mänskliga behov såsom mat, sömn, bostad, kläder och kärlek enligt Maslows Behovspyramid. Att sitta och dela en måltid med sin älskling är mysigt och trevligt, fyller ett primärbehov och bygger gemenskap samtidigt. Men förr eller senare måste maten, drycken och luften ut. Det är då det plötsligt blir pinsamt...

I veckan som gått har jag varit på solsemester med min hjärtevän. Eftersom vi inte bor ihop till vardags, skulle vi plötsligt leva tillsammans dygnet runt i drygt en vecka. Det har gått riktigt bra, och jag måste säga att det är en stor vinst att redan från början ha funnit en partner som man är lik i form av vanor och sätt att hantera vardagen. Vi är båda lite rastlösa och snabba att fatta beslut, även om vi för den skull inte är överilade utan bara kvicka att bestämma oss. 

När man var ung och blev kär var det inga större problem att man var olika, man kompletterade varann och med tiden formades man tillsammans, antingen blev man ett sammansvetsat team eller så utvecklades man åt olika håll. För min del blev det så och äktenskapet sprack till slut. Då tänkte jag att aldrig mer skulle jag våga dela mitt liv med någon. Hur skulle jag klara omformas igen till något nytt med någon annan?

Men mer och mer förstår jag att när man hittat rätt så är det inte svårt att dela livet med varann och när man älskar varann och respekterar varann så finns det utrymme för personliga egenheter utan att bli kritiserad eller tvingad till förändring. Det är en utmaning för mig att våga slappna av och släppa in en ny person i mitt hjärta men denna veckan har hjälpt mig våga veckla ut vingarna en bit och låta det brända falla av så att något nytt kan växa ut.

Men tillbaks till naturbehoven... När man delar bungalow delar man toalett också. Plötsligt ska mitt mest privata bli känt. Konstigt egentligen att det är så trevligt och charmigt att äta ihop, men bara pinsamt och obekvämt att uträtta naturbehoven. Man försöker vara så ljudlös som möjligt och tänder så många doftljus att det liknar en mindre skogsbrand... Men det går ju över med tiden, man blir mer och mer bekväm och avspänd i varandras sällskap och det blir mindre och mindre konstigt med alla egenheter man ändå har som människa.

Viktigaste lärdomen på livets väg är att jag varken kan eller ska försöka ändra en annan människa. Jag är jag och han är han, trivs vi tillsammmans och älskar varann så är det helt okej att vi har våra egenheter, personligheter och invanda mönster. Är man i livets andra halvlek så måste man ha rätt att vara sig själv tillsammans med sin partner. Det ska va' gott att leva, annars kan det kvitta!

H.D.S.L.

Tänk med magen

"Det näst bästa är det bästas värsta fiende" var det någon som sa en gång. Med det ville man poängtera att om man inte är helt säker på att mitt val är det bästa utan är det näst bästa, betyder det ju att när det allra bästa sedan kommer i min väg är det för sent. Då har jag redan valt.

Stora livsavgörande val kan vara jobb, bostadsort, utbildning, partner eller andra relationer. Självklart vill jag välja det bästa och inte nöja mej med det näst bästa. Ibland är inte ens valet mitt, utan livet för mig mot ett mål som jag inte är helt säker på att jag egentligen vill nå.

Det näst bästa kan säkert vara ett bra val det också, men då missar man det bästa, det perfekta. Så hur vet man då när jag funnit det allra bästa? Jag tror ju på magkänslan. Den där lilla oroskänslan som inte vill släppa är ett tecken på att mitt val inte är det allra bästa. Den där lilla stilla rösten i mitt inre som frågar "är du verkligen säker på detta?" är för mej ett tecken på att jag behöver tänka igenom allt en gång till.

Men så kommer man till den punkten när allt plötsligt stämmer. Harmonin är total. Oron försvinner och den lilla stilla rösten jublar tyst. Magen är lugn och hjärtat slår taktfast utan att skena. Man bara vet att man vet att det är rätt. Jag har hittat rätt, hittat fram, hittat hem. Jag trivs i min stad, trivs med mitt jobb och jag är lycklig i min kärleksrelation.

Ibland är det svårt att erkänna att man gjort ett felaktigt val i livet, man har kommit en bit på väg men på fel väg och det känns svårt att stanna och vända. Ibland är det inte ens möjligt. Ibland är det för sent att ångra sitt val. Livet går vidare och man får ta konsekvenserna av sitt val men man känner någonstans att det inte är det bästa, även om det kanske är det näst bästa.

Men jag tror att förr eller senare kommer man till ett nytt vägskäl i livet och man får en ny chans att välja väg vidare. Så var det för mig när jag skildes och mitt kända liv 25 år bakåt i tiden tog slut och jag fick en ny chans att välja om. Först valde jag att inte välja något alls, jag behövde tid för mig själv, med mig själv och en tid att komma i balans. För att kunna göra nya kloka val för framtiden behövde jag först lära känna mig själv på nytt.

Visst har det funnits ett antal alternativ att välja på i kärlek under de här 2,5 åren men magkänslan har inte varit rätt, och den här gången hade jag bestämt mig för att jag är hellre ensam än väljer det näst bästa. Men jag behövde inte oroa mig. När jag väl mötte den rätte var det inte lång betänketid som behövdes. Total harmoni i tanke, mage och hjärta. 

Det måste väl var detta som kallas lycka! Men det krävs ju att jag känner mig själv, vet vad jag vill men också vet vad jag inte vill. Det finns också annat runt omkring som ska falla på plats, övrig familj och släkt, vänner och det sociala sammanhanget, fritidsintressen och vardagsvanor. Men är det rätt så går pusslet att få ihop och den inre stilla rösten nynnar på en kärlekssång...

H.D.S.L.

Ett religiöst inlägg

Wikipedia säger såhär om själva ordet religion:  ”religion är varje specifik tro när det gäller det övernaturliga, något som vanligen omfattar ritualer,  en etisk kod,  en livsfilosofi och en världsbild” Religioner kan ses som olika svar på frågor om livets mening och mål och om moraliska krav och plikter mot medmänniskorna. Vi har många stora världsreligioner, varav den kristna tron är den som jag har omfamnat och det är den moralstandard som präglar vårt land.

 

Tio guds bud med att inte stjäla, ljuga, mörda eller bedra är grundstenar i lagstiftningen och en etik som de allra flesta instämmer i. Vi har också de flesta av våra högtider baserade på kristendomen – jul, påsk och pingst bland annat. Vi har till och med vår tideräkning som utgår ifrån Kristi Födelse som år 0. Det har länge varit vår statsreligion även om de aktivt troende tillhör en minoritet av befolkningen nu för tiden.

 

Man kan undra vilken religion som är rätt och sann, men nu är det så med en tro att det är just en tro, en inre övertygelse om det man inte kan se eller ta på. Det finns inget facit.  Kärlek är också något som inte går att se eller ta på, jag kan inte bevisa min kärlek, jag kan bara i ord och gärning försöka visa för den jag älskar att jag älskar honom. Sen kan jag bara hoppas att han tror på mig. Men min kärlek är inte desto mindre sann även om den bara existerar som en känsla.

 

En del gillar fotboll, andra gillar handboll eller basket. Man kan tycka att det är boll som boll, men det är olika sorters bollar, olika regler och olika speluppsättningar. Men det finns inget som är bättre eller sämre för det, du är fri att välja det du tycker om. Men det måste finnas regler, en spelplan och en domare. Precis som i våra kyrkor. Vi har lite olika spelplaner, lite olika språk och traditioner. Men vi har alla samma rättvisa domare som vi kallar Gud och vi vill alla vara med och spela boll!

 

I min kyrka är det gemenskap och relationer som är det viktigaste. Främst min egen personliga relation med Gud (som står för det övernaturliga i Wikipedias definition), men också mina relationer med mina medmänniskor och när vi trivs tillsammans och har samma livsfilosofi uppstår gemenskap. Här har jag mina vänner och vi kan lita på varann, vi spelar efter samma spelregler.

 

Men jag kan inte säga att någon annan kyrka är bättre eller sämre, att vi har rätt och dom har fel. Det handlar inte om det och det är inte upp till mej att bedöma. Gud är domaren, han är rättvis och han ser hela matchen från början till slut. Vi är olika som människor, en del är högljudda och bullriga, andra tysta och försynta. Olika kyrkor finns för att vi alla ska hitta en plats där vi känner oss hemma. Fotboll eller handboll, du väljer själv.

 

Jag är en unik individ, min kristna tro som jag funnit på egen hand i vuxen ålder, har inte förändrat eller förvanskat mig som person. Jag har istället blivit tryggare och stabilare i mig själv och min tro är livets plus-meny kan man säga. En extra dimension, en mening med livet, en tro på evigheten – fri från dödsfruktan. Ja men tänk om du har fel? Säger folk. Tja, det vet man ju inte förrän efteråt. Men tänk om jag har rätt?

 

H.D.S.L.

Där borta där det är tänt där har jag släkt

Rubriken ovan är ju inte lika rolig skriven som talad, eftersom släkt och släckt stavas olika men uttalas lika. I alla fall har denna helgen haft släktingar i fokus. Både mina och hans. - Vad ska jag förresten kalla Honom? Pojkvän låter ju barnsligt, älsklingen låter intimt, hjärtevännen kanske är bäst ändå?

Jag har två syskon, en syster och en bror. Min bror bor kvar i vår barndoms ort Gislaved, men min syster har flyttat 90 mil norrut till Långsele/Sollefteå. Så syrran och jag träffas ju därför inte så ofta. Visst finns det telefon, sms och facebook, men inget går ju upp mot att få sitta ner tillsammans och äta, prata och skratta. 

I lördags träffades vi alla tre syskon med respektive och så mamma och pappa förståss. Det blev en mycket trevlig kväll med just de där ingredienserna mat, prat och skratt. Min hjärtevän fick lära känna min närmsta släkt litegrann och vice versa. Det känns så bra att det sociala livet funkar!

Idag, söndag ,var det då min tur att träffa hans två syskon, en syster och en bror. Deras mor har nyss gått bort, så det var av en speciell anledning de träffades, men nu fick de chansen att träffa mig också och jag dem. Det är intressant med släktingar, i dem ser man sig själv, och jag såg likheter mellan dessa syskon men även likheter med mig. 

Söker man omedvetet en partner som passar in i min familj? Eller dras man kanske till det som verkar känt och bekant? Kärleken är ju en stark kraft och får man en partner som inte trivs med min släkt så väljer man oftare kärleken än släkten. Det kan i flera fall vara både rätt och sunt, men i andra fall borde man lyssnat lite mer på de som känner mig väl och vill mig väl.

För det finns ingen skönare känsla än när allt bara stämmer. När harmonierna slingrar sig i samklang runt oss och alla olika stämmor smälter samman till en symfoni. När man inte behöver spänna sig eller anstränga sig, när man kan vara helt avslappnad och sig själv. När människor jag tycker om får kontakt och gillar varann. Det gör mig så glad och tacksam.

För till syvende och sist handlar lycka om relationer. Inte om prylar eller rikedom, inte snygg titel och glassigt jobb, det handlar om vänskap och kärlek. Mänskliga relationer, ärvda eller nypåfunna, är det som i längden skapar trygghet och glädje. Det märks tydligast i livskriser av olika slag, sjukdom eller död, arbetslöshet, skilsmässa eller något annat livsomvälvande. Då spelar pengar och prylar ingen roll, då är det bara mina medmänniskor som kan ge mig tröst och en ny mening med livet.

H.D.S.L.

Älska din nästa som dig själv

Vi är människor och vi behöver andra människor. Vi behöver kärlek, gemenskap, bekräftelse, intellektuellt utbyte och fysisk beröring. Vi är inte menade att leva i ensamhet och isolering, vi behöver interagera med andra människor. 

Vi behöver någon att prata med, skratta, gråta, diskutera och dela upplevelser med. Vi behöver vänner runt oss som tycker om oss. De flesta av oss vill också ha en livskamrat att älska, ta hand om och bli älskad av. Om man blir välsignad med barn så har man alltid någon att ge sina omsorger till, men har man annan släkt, vänner eller en partner så är det lika bra.

Men hur gör man då? Ja det finns ju en gyllene regel: Älska din nästa såsom dig själv. Min nästa är ju de människor som finns runt mej, partnern, familjen, vännerna, grannen, arbetskamraten och andra till synes slumpmässiga möten. Men vet du, jag tror inte på slumpen.

Jag tror att allt har en mening men det är upp till oss om vi tar vara på tillfället eller inte. Även när vi gjort felaktiga val tror jag på fler chanser att rätta till vårt liv. Det är inte för sent så länge vi lever och andas. Vår uppgift som medmänniskor är att hjälpa varann när vi är svaga, gjort felaktiga val, när vi är ledsna och förvirrade. Någon som kommer i din väg kan hjälpa dej, stötta dej och ge dig råd. 

Andra aspekten på den gyllene regeln är att älska sig själv. Om du inte tycker om dej själv kan du inte vara en god medmänniska. Jag är fortfarande i en process där jag lär mig älska mig själv, efter många år av självförakt och låg självkänsla. Att älska mig själv med de talanger och kunskaper jag har, de erfarenheter jag fått och alla fel och brister som finns hos mig. 

Att älska mig själv utan att det slår över och jag blir självgod och egoistisk. Älska mig själv för att jag är en enkel vanlig människa som kanske kan bidra med något gott till en medmänniska med de unika upplevelser jag fått göra genom livet. Älska min nästa, ge vidare det jag själv upplevt, lärt och sprida medmänsklig kärlek vidare till min nästa. 

Jag har varken skönhet eller rikedomar men jag har stor livserfarenhet. Jag tror jag har andra kvaliteter i mitt liv som kan tillföra mina medmänniskor en annan typ av skönhet och rikedom som förgyller det inre livet. Jag vill ge vidare de erfarenheter och dyrköpta läxor som jag fått med mig på min livsresa. Kanske kan någon annan få nytta av det och mina motgångar har inte varit meningslösa. 

H.D.S.L.

Dåtid och nutid

Idag har jag varit och träffat släktingar. Föräldrar, mostrar, bror, kusin och sysslingar. Det är något visst med blodsband, trots att man inte kan välja sina släktingar har man ett band emellan sig som känns. Man har en särskild omsorg om varann och man delar det förflutna. Vi delar samma gener och vi kommer från samma ursprung. 

På vissa sätt är vi lika varann och det är lätt att känna samhörighet för vi är alla en del av samma historia. Just idag samlades vi i ett hus där min mormor och morfar bodde när jag var barn. Huset är från 20-talet och innehåller två lägenheter, en på varje våning. Huset byggdes av min sysslings farfar men han dog bara några år efteråt. Då köptes det av min mammas mormor och sedan bodde då mormor och morfar där. 

Senare bodde mina mostrar och mamma efter varann i den andra lägenheten och även min bror med familj. Slutligen såldes huset och nu hyrs det ut och då hamnade min syssling i den ena lägenheten. I huset som hennes farfar byggt alltså. Förunderligt hur livets vägar svänger runt.

Jag tillbringade mycket tid i det huset. Min mamma är född där, mormor blev änka under tidigt 60-tal och levde ensam efter det. Eller ja, inte ensam. Hennes bror hade emigrerat till Amerika, gift sig och fått barn. Men tyvärr dog både barnet och frun och till slut flyttade han hem till Sverige igen och flyttade in till sin syster, min mormor. 

Som sladdbarn blev det så att jag ofta var hos mormor som sällskap till henne och barnvakt till mej. Min mormor var den snällaste jag visste och hon hade alltid tid att prata och pyssla med mej. Hon lärde mej dricka kaffe och hennes bror lärde mej engelska och spela Gin Rummy. Vill du ha lite skräp? brukade han fråga. Det betydde mynt, som han stoppat i byxfickan. För en femåring kunde det vara en mindre förmögenhet man fick i handen!

Vi är alla formade av vår historia till den vi är idag. Våra arvsanlag och vår sociala miljö skapar oss till de individer vi växt upp till. Det betyder inte att vi är slavar under vår historia, vi har alla ett val att bryta upp om vår nuvarande miljö gör oss illa, eller bejaka det och glädjas åt att vi är förunnade en trygg och harmonisk tillvaro. 

Min vän Michelle sa idag att det är inte hur vi startar livet som är det viktigaste utan hur vi slutar. Vi kan ha fått en dålig start men det betyder inte att fortsättningen blir dålig. Det viktigaste är att bli medveten om att jag själv styr mitt liv och att få mod att göra alla de förändringar som behövs för att göra mitt liv bättre.

H.D.S.L.