Efter regn kommer solsken

Den senaste tiden har vi verkligen haft alla sorters väder, ibland på samma dag. Sol, regn, blåst, hagel och vårvindar har kämpat om herraväldet över luftrymden. Än har ingen vunnit men om årstiderna ska vidmakthållas så kommer solen och värmen att segra till slut.

I morgon är det 1 juni men jag har fortfarande vantarna på mig ute. Kylan är påträngande samtidigt som vi hör om värmebölja i mellanöstern på över 45 grader. Årets vårväder har verkligen inte hört talas om det svenska ordet lagom. Ändå har naturen klätt sig i frodigaste grönt och luften fylls av doften från hägg, syrén och konvalj. Det är så vackert nu!

Naturen har en ständig strävan efter jämvikt. Det är därför högtryck och lågtryck ständigt jagar varann över jorden och summan av de två är alltid konstant. Om man bygger upp en hög i sanden kommer vinden och jämnar den med marken, om du gräver en grop på stranden kommer vattnet att jämna ut den igen. Naturen vill ha jämvikt. Balans. Men det betyder inte slätstruket och likriktat.

Livet har toppar och dalar, medgång och motgång, glädje och sorg. För att verkligen känna att vi lever behöver vi lite av varje. Det är genom att härda ut i stormen som du kan njuta till fullo på en rofylld plats. Genom svårigheter blir du lite klokare och lite ödmjukare. Efter kamp kommer vila. Efter regn kommer solsken.

Att älska varann i nöd och lust är inte bara en fras på ett bröllop. Det är att bära varann genom svårigheterna. Det är att visa ömsesidig respekt och låta kärleken växa och utvecklas. Man måste båda vilja jobba på relationen, båda måste vilja möta både nöden och lusten hos den andre. Då utvecklas tvåsamheten till något vackert, balanserat, ljuvligt och oemotståndligt.

Men absolut inte lamt och tamt. Inte oföretagsamt eller undfallande. Kärlek tål diskussioner. Kärlek tål två individers olika åsikter utan att behöva förtrycka eller förhäva sig. Kärlek ger mitt hjärta jämvikt. Finns det sorg kommer kärleken med glädje, finns det svårigheter kommer kärleken med tröst. På väg upp och ner på gungbrädan möter jag hela tiden balans. Men det är gungandet som får det att kittla i magen.

H.D.S.L.

Gamla och nya traditioner

När man lever med en person i många år och dessutom har barn tillsammans, formas olika traditioner vid årets olika högtider. Födelsedagar och andra årsdagar, påsk, midsommar, jul och andra helgdagar. Släkterna vävs samman och man firar de olika högtiderna tillsammans, ofta samma år efter år. Det skapar trygghet, gemenskap och stabilitet.

När familjen splittras, i mitt fall en skilsmässa, men det kan vara ett dödsfall eller att barnen flyttar hemifrån, måste man omvärdera de gamla traditionerna. Man kan inte längre göra som man alltid har gjort, utan måste tänka om, skapa nya traditioner, kanske med nya människor.

Släkterna förändras ju också naturligt över åren, barnen växer upp, får en partner som har sin släkt, skaffar barn och släkten växer och utvecklas. De gamla blir äldre och går bort. Ett flertal gånger i livet måste de flesta omvärdera de gamla traditionerna. Inget konstigt ned det, även om det kan kännas lite jobbigt och sorgligt.

Det första året efter min skilsmässa var det mycket som ställdes på ända. Inget blev riktigt som förut, även om jag hade kvar både barnen och släkten i mitt liv. Jul hade vi alltid firat med min släkt men första året kändes det bra att göra något helt annat, bryta mönstret. Året därpå firade barnen jul med sin pappa och jag fick fira min första jul utan dom. Det var jobbigt, men samtidigt inser man att det kommer inte alltid vara jag och barnen. Jag måste hitta nya traditioner själv.

Det är fortfarande vacklande med alla högtider, man får ta ett år i taget och vissa datum känns lite jobbiga att påminnas om. I år ställs mycket på ända, dottern tar studenten och flyttar till England, sonen planerar studier utomlands nästa år, jag har en ny man i mitt liv. Många förändringar vid årets högtider. 

Men som man säger: "Så består dessa tre - tro, hopp och kärlek, men störst av allt är kärleken". Jag är lyckligt lottad med så mycket kärlek i mitt liv. Mina barn, min hjärtevän, min släkt och alla fina vänner. Då spelar det ingen roll hur midsommar, jul eller nyår ser ut. Gamla bitterljuva minnen får blekna och  lämna plats till nya upplevelser tillsammans med mannen i mitt liv. För detta år är förutbestämt att vara ett jubelår!

H.D.S.L.

En springande tjej

Mitt i semestern förra året började jag springa - ja, eller jogga, för fort går det inte. Efter bara två gånger klarade jag springa 5 km efter att ha startat från noll, och det höll jag på med tre gånger i veckan fram till vintern. Sen blev det två gånger i veckan och det försöker jag hålla. Ibland blir det bara en men då blir det ett extra pass på gymet istället. Så länge jag mår bra och håller vikten kan jag hoppa över ett träningspass utan att känna mej lat. Ibland är det viktigare saker i livet som behöver prioriteras.

Men under tiden jag gick ner i vikt var träningen mitt första prio efter jobbet och det var nödvändigt att vara 100% överlåten min dröm om att få bort min övervikt. Jag hade delmål på olika siffror på vågen och varje delmål firade jag genom att belöna mig med något nytt klädesplagg. För klädstorleken varierade hela tiden så att jag till slut inte visste vad jag hade för storlek! Jag gick från storlek 48 till 38, från XL till S/M.

Jag har jobbat bort 30 kilo och måste erkänna att jag är stolt över det. För ett jobb är det, det krävs kunskap, fokus, målmedvetenhet och envishet för att nå målet. Jag har lagt om mina kostvanor och hittat en balans som fungerar. Jag följer ingen diet eller kur, ingen specialkost utan sunt förnuft och en gnutta näringslära. Den gamla hederliga tallriksmodellen funkar utmärkt bara tallriken inte är för stor! Det handlar om proportioner...

Jag följer en grupp på Facebook som heter Springande Tjejer och det är så intressant att läsa om alla olika tjejer, kvinnor och tanter som springer olika mycket och olika långt. Det väckte tanken i mig att jag skulle kunna springa längre än mina standard 5 km. I vanliga fall när jag sprungit min runda är jag helt slut när jag kommer fram, men så sprang jag en halv kilometer till och jag orkade! 

Så skulle jag ta en tur i fredags på lite nya vägar. Kände att det drog iväg lite och blev långt men jag höll ett lite lägre tempo än vanligt och jag tog mig tillbaks hem utan att sluta springa. När jag kollade hade jag sprungit nästan 7km! Så nu är min dröm att så småningom klara att springa en mil. Jag har ingen plan för det men det vore ju häftigt om jag kunde klara det vid min springande ettårsdag den 13 juli. 

Idag mår jag bra, jag är stark och sund och kliniskt bevisat frisk efter en stor hälsokontroll på vårdcentralen inför min övergång till andra halvlek inom kort. Ja, 50-årsdagen alltså. Jag har funnit en balans i livet mellan kost och motion. Det handlar om plus och minus. Det jag äter upp måste jag göra åt, annars går jag upp i vikt. Om jag förbrukar mer än vad jag stoppar i mig går jag ner i vikt, enkel matematik som dock kräver lite näringslära och koll på kalorierna.

Lifesum är en bra app som hjälper mig summera kost och motion och omvandla det till siffror i ett cirkeldiagram. Jag matar in mina uppgifter om kön, ålder, vikt, längd, typ av arbete och vad jag har för målvikt så räknar den ut hur jag kan nå den. Den gav mig stor insikt i vad som var bra och dåligt att äta, jag trodde jag hade koll men det hade jag inte alltid. Nu är jag mer generell och undviker främst vitt socker och vitt mjöl. Då blir det per automatik en hel del saker som försvinner från menyn. Men med plus-minus-tänkandet kan jag dra ner på lunchen för att kunna gå på fest på kvällen till exempel.

Jag kan äta allt men inte alltid, jag tar nästan aldrig om, jag äter frukost, lunch och middag men nästan aldrig mellanmål eller frukt. Mörk choklad är okej som godis och det vill man inte ens ha i mängder. Sockerfri dricka, låg fetthalt på mejeriprodukter. Det funkar för mig i alla fall, men vi är individer och våra kroppar reagerar olika på olika livsmedel. Man får helt enkelt prova sig fram! Jag hittade min väg, min metod och den ska kunna hålla livet ut!

H.D.S.L.

Hjärtats röst

Ju längre ifrån man kommer ett dåligt liv, ju svårare blir det att förstå hur man kunde acceptera att leva det livet. Men vi människor är oerhört anpassningsbara och vi vänjer oss vid de flesta omständigheter, även om det inte är bra för oss. Livets omständigheter drabbar oss och vi anpassar oss. Det är väl mänsklighetens sätt att överleva.

Att leva ett liv som sakta men säkert bryter ner mig sker gradvis och långsamt. Jag väljer att inte lyssna till det som mitt hjärta försöker viska till mig är fel. Jag väljer att tro och hoppas på att allt ska vända och bli bättre av sig själv. Till slut har jag förträngt allt som var jag och jag blir en skugga av mig själv. Likgiltigheten tar över och allt blir blekt och grått. Inget spelar längre någon roll.

Man gör felaktiga val för att man är inte var rädd om sig själv. Till slut lever jag ett liv som gör mig själv illa och jag ser ingen väg därifrån. Men till slut blir smärtan att leva större än rädslan att bryta sig fri och jag vänder mig bort från det gamla och börjar se framåt mot en ny början. Allt eftersom tiden går blir jag långsamt starkare på insidan, börjar lyssna till mitt hjärtas röst och vågar tro på en framtid.

Att skiljas är ingen enkel lösning för någon, varken för parterna, barnen eller släkten. Det är den sista utvägen på en tvåsamhet som slutat fungera för länge sedan. För min egen del funderade jag i 6 år innan jag bestämde mig. Året före skilsmässan var minst lika jobbigt som året efter. Att bestämma sig var svårt och att genomföra det var lika tufft. 

Sen tog det ytterligare ett år innan jag hittade tillbaks till mig själv och jag mådde bra igen. Men även om jag vågade tro på en framtid så var mitt mål mest att leva stilla och lugnt, i trygghet med mina barn. Så har det blivit och att jag skulle möta kärleken var oväntat. Men inte desto mindre fantastiskt! Att möta någon på samma våglängd, som behandlar mej med ömhet och respekt, det är sällsamt vackert. 

Jag känner att jag återfått mitt värde som människa och kvinna, jag börjar återvinna min självkänsla och lär känna mig själv på nytt. Jag utforskar vad jag vill, vad jag gillar och vad jag känner. Jag har någon att prata med och uppleva livet med på nytt. Jag älskar och blir älskad, jag skrattar och gråter, jag är djupsinnig och busig, jag sörjer det gamla och roar mig med det nya. 

Livet är fortfarande inte spikrakt uppåt, det gamla gör sig påmint ibland. Men jag blir allt starkare att tackla det och det är mycket tack vare min hjärtevän vid min sida. Jag behöver stöd och hjälp att våga vara mig själv, allt som jag förträngt så länge. Det gamla bleknar bort allt mer och får mindre och mindre inflytande på mitt liv. Jag kan ibland sörja det gamla men det är ju inte konstruktivt. Istället vill jag glädjas åt allt det fina jag har i mitt liv nu. Det bygger upp mig och gör mitt hjärtas röst stark.

H.D.S.L.

All rikedom kan inte mätas i pengar

Idag har jag lagat och ätit middag med mina föräldrar. Jag är lyckligt lottad med en mor och en far som alltid har tagit hand om mig och älskar mig. Det är inte alla som har det så och det är sorgligt. Man förstår inte vidden av föräldraskapet förrän man själv blir förälder. Då inser man att ingen kärlek är så osjälvisk - ja rent av självutplånande - som kärleken till sitt barn. Jag gör vad som helst för att mina barn ska vara lyckliga och jag skulle ge mitt liv om det var fråga om liv och död.

Det finns uträkningar på vad det kostar att ha barn, att ha ett barn kostar 1,2 miljoner och två barn kostar 3,2 miljoner fram till deras 19-årsdag. Jag har två barn och istället för att vara miljonär så har jag en oersättlig rikedom i barnen. De ger mig en oerhörd glädje och lycka bara genom att de finns i mitt liv. Självklart också bekymmer och oro, ilska och irritation, men så är det ju med de personer som vi lever allra närmast och har starkast känslor för.

När man växer upp så kan föräldrarna vara pinsamma och man blir trött på deras tjat och konservativa åsikter. Man förstår inte deras oro för mig, för jag vet ju mitt eget bästa eller...? Men så blir man själv förälder och plötsligt en dag så inser man att man är precis som sin mamma! Man tjatar och förmanar och oroar sig och försöker fostra sina ungar till vettiga vuxna. Mitt bästa betyg som mamma är att jag inte behövs mer som fostrare och normgivare. De har blivit fina, trygga, starka och kloka människor.

När jag blev mamma så fick jag lägga mitt eget liv åt sidan. Det var vaknätter, amning, promenader, vaggning, blöjbyten och matning. Sedan skulle barnet läras en massa, att krypa och gå, att prata och äta med bestick, att lyssna och lära, skriva och läsa. Dagarna fylldes med barnen och dess bestyr. Mina egna intressen fick läggas på hyllan men för mig var det inget svårt val för jag älskar mina barn och jag älskade att få bli mamma! Däremot blir det lite funderingar nu när barnen är stora och börjar bli redo att lämna boet.

För snart sticker dom och vad gör jag då? De intressen jag hade som ung känns inte lika lockande nu som medelålders. Jag får väl helt enkelt prova mig fram och hitta nya sysselsättningar - och jag tror inte jag kommer få svårt att hitta saker att sysselsätta mig med! Jag är bara tacksam att ungarna mår bra och de har en plan med sina liv och sin framtid. Till och med är det så att jag tar åt mej en del av äran att de har blivit så bra!

Jag kan bara tacka Gud för gåvan som barnen har varit, tacka livet för lånet av dom och sända ut dom i världen med min välsignelse. Stötta dom, uppmuntra dom och hjälpa dom närhelst de behöver. Lita på dom och tro på deras drömmar. Jag kommer aldrig sluta vara mamma så länge jag lever men nu går jag in i en ny fas i föräldraskapet. Det är inget jag fruktar, jag ser med spänning fram emot att få se mina barn gå ut och förändra världen!

H.D.S.L.

Ute på en resa

Jag har blivit en spätta. Ja, inte en fisk, utan en mc-brutta, bönpalls-böna, sissy-bar-missy... Min hjärtevän kör motorcykel och jag får åka med. Bortsett från några åkturer i tidiga tonåren på lätt motorcykel är detta en ny upplevelse för mig. Att sitta upp bakom föraren på en HD och dra iväg ut på vägarna är en fantastisk upplevelse!

Man kommer så nära naturen på en motorcykel. Du ser havet av vitsippor i vägkanten, trädens spirande grönska, du känner alla dofter slå emot dig. Just nu mycket ko-rumpa men snart blir det blomsterängar och nyslaget hö. Jag ser den lilla haren som skuttar iväg, jag ser två rådjur ute på fältet som stannar upp mitt i en tugga och följer oss vaksamt med blicken. En flock fiskmåsar flyger efter en traktor som arbetar ute på åkern. 

Det är en häftig känsla när man gasar på ut på motorvägen, pirret i magen när farten accelererar, tänderna skallrar och det slår lock för öronen där inne i integralhjälmen! Farten är svindlande men inte skrämmande - bara spännande. Självklart måste jag lita på föraren till 100 procent och det gör jag.

Jag måste också vara lyhörd och följsam. Här finns inte utrymme för att streta emot, kämpa för min egen väg eller vara motvals. Det här är en pardans, han för och jag följer. Vägen svänger, motorcykeln lutar och jag följer med. Jag ska ju inte vara ett störande moment i åkningen utan ett komplement till föraren och hans fordon.

Jag sitter tätt bakom min hjärtevän och kramar om hans midja. Vi delar upplevelsen med varann och vi känner varandras närhet. Ren och skär glädje bubblar i magen och jag hinner inte tänka på annat än hur lycklig jag är. Trots att vi har tjocka overaller med extra kuddar på höfter, knän, axlar och armbågar och en hjälm som väger tonvis så känner man sig ändå tuff och lite cool.

Vi båda tycker det är roligt att titta och peka på saker vi ser utmed vägen. Titta där, se på det, såg du det där? Vi pekar och viftar och vinkar och allt eftersom skapar vi ett signalsystem med varann där olika klappar och tryck betyder olika saker. Så småningom kanske vi ska fundera på ett intercom-system där vi kan prata direkt med varann. Men signalsystemet är bra på två sätt. Dels skapar det en närhet mellan oss och dels har vi massor att prata om när vi kommer hem igen efter en tur.

Vi har påbörjat en resa. Slutmålet är inte bestämt, vi tar oss framåt bit för bit med magkänslan och livslusten som guider. Vi delar upplevelser och erfarenheter. Vi stöttar varann och gläds med varann. Om en av oss ramlar och faller, så faller båda, men vi hjälper varann upp igen och plåstrar om varann. För det är så man gör när man älskar varann.

H.D.S.L. 

Min spretiga hjärna

Jag gillar tekniska prylar. Jag har jobbat med datorer sedan 1987, då var jag en av pionjärerna i Sverige att få arbeta med Macintosh grafiska program. Sen dess har olika system passerat i min arbetsvärld - Xenotron, Norsk Data, Mac/Apple och PC i olika versioner. Det är min bästa vän på jobbet och jag har med tiden lärt mig lösa de mesta problemen som kan dyka upp. Man lär genom att pröva sig fram i de flesta fall, autodidakt som det heter med ett fint ord - självlärd.

Nu är ju mobiltelefonerna små handdatorer och egentligen klarar man mycket av sin datatrafik med den. Jag har också en Ipad som tjänstgör som dator och min gamla HP-pc står bara och samlar damm. Men i den finns en hel del bilder som jag måste hitta ett bra sätt att lagra på. Det finns ju många olika alternativ, bildserver på nätet, Icloud, dropbox, usb-stickor, extern hårddisk eller bränna över på dvd. 

Egentligen skulle man vara bättre på att framkalla bilder så man har "riktiga" foton att hålla i handen. Man kan ju också beställa fotoböcker som också är ett smart sätt att skapa bilder. För bilder är ju minnen. En bild säger mer än tusen ord, säger ju ordspråket. Det är så sant. En bild kan trigga igång en massa minnen, tankar och känslor. Påminner om det förflutna, visar upplevelsen igen, bär på sanningen.

Bilder dokumenterar våra liv, vår vardag, våra minnesvärda stunder. Vi fotar barnen allt eftersom de växer upp och gör livsavgörande framsteg som att lära sig krypa och gå, cykla, äta själv och andra mer eller mindre pinsamma ögonblick som blir förevigade. Vi fotar våra husdjur, naturen, varann, oss själva, semesterresan och andra upplevelser. Ja allt som betyder något i vårt liv vill vi fotografera. 

Själv har jag varit den som hellre står bakom kameran än framför, så det finns inte många bilder på mig som vuxen genom åren. Jag har aldrig gillat mitt eget utseende så det är väl en bidragande orsak. Men i min process att acceptera och gilla mig själv med mina fel och brister så försöker jag att se objektivt på mej själv. Det är en svår uppgift och jag märker att jag brister i självinsikt. Ibland dömer jag mej själv för hårt och ibland har jag beteenden som inte är konstruktiva.

Men att jobba med sig själv är förmodligen en livslång process, man blir aldrig färdig med sig själv. Så det gäller kanske att acceptera mig själv och förlåta mina fel och brister. För att ingen människa är perfekt, ingen är felfri, och det viktigaste är väl att inte döma någon annan heller. Jag äger inte livets måttstock där andra ska bedömas och mätas. Det är jag glad för! Jag ska bara försöka vara snäll mot de jag möter och vara lika snäll mot mig själv. 

Det här inlägget var inte planerat utan jag satte mig ner denna söndagskväll och bara skrev allt eftersom tankarna kom. Så nu ser ni hur min röriga hjärna funkar! Allt från jobb, datorer, teknik, fotografier, självkritik och livsfilosofi. Allt på 20 minuter från huvudet till fingrarna. Nu sitter jag i soffan och kan bara konstatera att livet är underbart, jag är lycklig men trött och jag är tacksam för allt fint som finns i mitt liv.

H.D.S.L.