Hålet i mitt hjärta

Det kunde hända ibland att jag var trött när jag behövde rasta hunden. Då åkte vi ut med bilen i skogen och hon fick springa fritt bland stubbar och mossa. Det älskade hon, och jag njuter alltid av en stund i skogen. Där finns det ett naturligt lugn, frisk luft och ro för själen.

Jag tar en sväng ut i skogen med jämna mellanrum även nu utan hund. Bland mossa och stubbar känner jag hennes närvaro igen. Det är som om hon är hos mig och jag ser för min inre syn hur hon nosar runt och skuttar glatt bland tuvorna. Att åka till hennes favoritställen får mig att sakna henne mindre.

Tänk att en liten hund kan skapa sådana känslor, sådant band. Men hon fanns vid min sida i nästan tio år, alltid glad och tillgiven, lyhörd för mina känslor. Tröstade mej när jag var ledsen, fick mig gå ut och röra på mig, hon var någon jag fick ta hand om och pyssla om. 

Det är en annan känsla med Johnny. Jag saknar honom oerhört varje dag, varje stund. Jag bär honom i mitt hjärta vart jag än går. Det finns ingen särskild plats, han är överallt, precis som när han levde. Ibland kan jag höra i mitt inre vad han skulle ha sagt eller tyckt om något som händer.

Jag är så tacksam för allt han betydde för mig. Han gjorde mig stark genom att ständigt uppmuntra mig och utmana mig. Jag blev stark av allt vi fick gå igenom med sjukdom, lidande och död. Men nu när han är borta finns det inget att fokusera på. Det blir väldigt tomt.

Tomheten och ensamheten blir mer påtaglig nu när jag nyss varit tillsammans med familjen ett par veckor. Jag saknar någon att dela vardagen med, någon att prata med efter jobbet, någon att dela tankar med, någon att hitta på saker tillsammans med. Någon som älskar mig, en partner. Någon som är min och jag är hans.

Samtidigt har jag ett hål i hjärtat efter Johnny. Kommer någon någonsin att kunna fylla det tomrummet? Kommer kärleken till honom kunna bli ett ljuvt minne utan att konkurrera bort alla andra? Sorgeprocessen tar mig ständigt vidare i min inre upptäcktsresa. Det är bara att följa med, bekräfta mina känslor och agera efter det.

What’s a heart supposed to do

With a hole the size of you

Wish I could undo the pain

But my heart can’t catch a break

I think about you every single day

(Felix Sandman)

En resa till andra sidan jorden

Nu är jag hemma igen efter en fantastisk resa till andra sidan jorden, till Melbourne i Australien. Där bor min son sedan två år tillbaka, och numera även min sonhustru! Jag har varit på bröllop Down Under! Vilken upplevelse det har varit! Ett spännande land med vacker natur och fint väder, häftiga djur men även farliga varelser såsom spindlar, ormar, hajar och stingrockor.

Det känns lite konstigt att behöva spana efter spindlar varje gång man går in på toa, innan man gör vad man ska. Eller lyfter på täcket varje kväll så att det inte finns något kryp där under. Vattnet som finns i kranen smakar lika gott som en kallsup i simhallen. Den fuktiga värmen på nätterna får lakanen att klibba fast på kroppen.

Men man vänjer sig vid detta sätt att leva. Växtliv och djurliv är annorlunda. Produkterna i varuhuset är inte de samma, språket är en sjungande variant av engelska och bilarna kör på vänster sida. Så mycket är annorlunda, men spännande och vackert och faschinerande. Jag är glad att jag vågade ge mig iväg och utmana mina farhågor. Det gick bra!

Så sitter man där på sin sons bröllop och de känslosamma glädjetårarna ville inte sluta rinna. Ceremonin är både välbekant och annorlunda. Det var vackert, romantiskt, glatt och seriöst. Allt som det ska vara på ett bröllop! En strålande fest, vackra gäster och ett magnifikt brudpar! 

Jag höll mitt tal och jag tror det gick hyfsat. Mitt tal finns här nedan om du vill läsa (dock är det på engelska förståss). Nu kämpar jag lite med att få tillbaks rätta dygnsrytmen, det ruckar på vanorna med 10 timmars skillnad. Men det bästa med att komma hem är väl sin egen säng!

2018-03-13

Bram Leigh receptions, Melbourne, Australia

Today is my sons wedding day. My firstborn, my pride and joy. I am so happy to be here today with all of you. I had to travel to the other side of the earth but now that I am here it is all worth it. I am excited to visit Australia even though both of you are good at sending me pictures and updates. I really feel that I am a part of your life and though we live far apart you are always near in my heart.

Now comes the part of the good advice from a parent. The most important thing is love, the second thing is love and the third is love. When you share true love all the essentials will follow naturally. Respect, commitment, joy, sharing daily life together and giving space to eachother for personal growth. Love, hope and faith are solid corner stones on building a good marriage.

The best is to marry your best friend. A friend that will make you laugh, cry with you and comfort you, go on adventures together and share the daily chores that comes with a mutual home. It is exciting to see everything in your life with my own eyes, a nice home, good weather, friends and family.

Now you are husband and wife. I really feel that I have not lost a son, I have gained a daughter. Naomi, you are a gift to our family, a sunshine, a treasure. Your laughter is contagous, your spirit is beautiful just as your face. I could not ask for a better woman for my son!

It is a privilige and an honour to be here today and share this day with you. I can only wish you the best for the future and that is the blessings and love of God. I will pray for you for as long as I live, and I am always on your side, no matter what. Love you both!

Dödstädning och resfeber

Det finns ett modernt uttryck, död-städa. Dvs att man röjer upp sitt hem och har allt i ordning om man plötsligt skulle gå bort. Rensar bort allt onödigt, slänger ut och sorterar upp.  Man kan ju kalla det flyttstäda också, för det är ju det samma i mina ögon. 

Johnny gjorde alltid det inför en operation, en provtagning eller ett provsvar. Många dödstädningar blev det... men jag tog till mig konceptet och efter min senaste flytt har jag inte mycket onödigt kvar. Det finns en tillfredsställelse i att ha allt ordnat och var sak på sin plats.

Det är ju förståss enklare för mej än för många andra, eftersom jag bor ensam. Det är ingen som stökar ner, drar hem grejor eller flyttar på saker. Samtidigt har jag ingen att fråga om jag har tappart bort något eller någon att skylla på om något försvinner.

Nu ska jag ut på en långresa och jag har dödstädat igen. Inte bara så att jag har städat golven och badrummet, tvättat upp all tvätt och bytt lakan och handdukar, rensat ur kylskåpet och plockat iordning allt. Jag har även gått igenom mina papper, satt in i pärmar, gått igenom mina försäkringar och skrivit ut aktuella avtal. Kollat banken, ordnat autogiro och automatiska överföringar.

Jag är nog fatalist, det som händer det händer. Dåliga saker händer bra människor, det finns ingen rättvisa, alla får sin beskärda del av lidande. Om jag dör så vill jag inte lämna kaos efter mej, varken hemma eller på jobbet. En del har svårt att ta det resonemanget men jag har alltid haft en tendens att förbereda mej för det värsta.

För om det värsta händer så är jag förberedd, jag ogillar överraskningar och att behöva gissa. Om det värsta inte händer, vilket statistiskt sett sker 95% av gångerna, så är det ju bara positivt även om det är negativt, om ni fattar vad jag menar...

Jag sätter lappar på matlådorna om vad de innehåller. Om jag inte kommer tillbaks ska man inte behöva gissa. Sådan har jag alltid varit och mina barn är uppväxta med den informationen... om jag dör i morgon så finns det och det där och där... allt ska vara i ordning.

Undrar om det finns ett namn på min diagnos eller om jag bara är överdrivet förutseende och fatalistisk. Jag vet i alla fall att jag ogillar kaos och vill inte lämna efter någon skit om olyckan skulle vara framme. Jag är inte heller särskilt nostalgisk eller sentimental. Det har man inte krafter kvar till när man gått igenom det jag har gått igenom.

Jag har lärt mig vara stark för mitt enda alternativ var att vara stark. Jag har utsatts för många prövningar och svårigheter men kunnat använda dem som en styrka och en dyrköpt erfarenhet. Ingen vet vad som döljer sig på insidan av mina medmänniskor. Var snäll. Alltid.

Att resa är att leva

Det är det där med första gången. Man talar om ett sorgeår, allt man ska göra första gången utan den man förlorat. Förutom alla högtider under året är det mycket annat man ska göra ensam, en del stort och annat smått. Just nu packar jag inför min långa resa till andra sidan jorden. Första resan utan honom, min älskade. 

Det är både vemodigt att minnas och samtidigt fyllt med massa glada minnen. Jag saknar honom samtidigt som han är en del av mitt hjärta, en del av mina minnen och därför lever han i mig på något sätt. Jag kan höra hans kommentarer om olika saker i mitt inre. Jag ler när jag tänker på hur han var, vad han tyckte och kände.

Han sa alltid rakt ut vad han tänkte, ibland blev det riktigt dråpligt, men han hade alltid gott uppsåt och han ville alla väl. Så det blev alltid bra ändå. Han var en av de snällaste människor jag träffat. Snäll och hjälpsam mot alla. Genuint intresserad av andra människor. En fixare, en hjälpande hand. En god kamrat.

Så nu ska jag klara mig själv, ut och resa utan honom, men tack och lov har jag min dotter som åker med. Hade han levt så är jag inte säker på att han hade följt med ändå, han hade tyckte det var en alltför lång resa. Nä fy tusan, hade han sagt, det är ju illtråkigt att sitta på ett flygplan så länge. Han var alldeles för rastlös för en långresa.

Jag får se hur jag kan klara det. Jag ska ta med en bok, det finns film på planet och jag har skaffat ögonbindel, öronproppar och rogivande läkemedel från Hälsokosten. Förhoppningsvis kan jag sova lite och parera in tidsskillnaden i resan. Tio timmar är inte att leka med!

Så i helgen har jag börjat med packningen, plockat fram sommarkläder och tvättat. Det känns fortfarande lite overkligt men samtidigt spännande och lite oroligt. Det ska bli fantastiskt att få se hur sonen har det och få uppleva ett nytt land. Hoppas jag slipper se spindlar och ormar bara...

Inte nog med att jag förlorat min älskade, jag har även förlorat min hund. Ännu en sorg att bära och hantera. Ännu en förlust. Ännu mer ensam. Men man är ändå medveten om att hundar inte lever så länge som vi och att man förr eller senare måste besluta om liv och död. Det är tufft.

I övrigt måste jag säga att livet utan hund går förvånansvärt bra. Nu är det en månad och jag har fått skapa nya rutiner. Jag går till och från jobbet för att få min vanliga lilla runda. Jag behöver inte stressa hem, jag är lite friare och det tänker jag glädjas åt. Efter alla år med hund kan jag behöva ett break. Jag försöker glädjas åt det som är positivt, det är vägen framåt.

To move, to breathe, to fly, to float,

To gain all while you give,

To roam the roads of lands remote,

To travel is to live

(H C Andersen)

Allt har sin tid, jag har min

Jag gillar Spotify. Jag bygger spellistor för alla möjliga tillfällen. Jag har en som har låtar med texter som talar till mej. Den redigerar jag ibland. Jag har en som jag gjorde till Johnny när vi skulle åka på semester första gången. Jag har en som heter Äntligen helg som passade för fredagen när vi äntligen hade en helg framför oss, han och jag.

Sen har jag en spellista som heter Lonely, som jag gjorde när han dött. En som heter Ro för själen med stilla musik och en som heter Slowly med lugna låtar men med mer modernt stuk. Sen har jag en för träning och en med jazz, en med klassisk musik, en med sommarlåtar och flera med julmusik.

Sen i våras har jag lyssnat på Slowly och Lonely och allra mest Ro för själen. Men i förra veckan bestämde jag mig för att lyssna på lite gladare musik. Så när fredagen kom spelade jag min gamla Fredagslista. Det var både vemodigt och härligt. Så många minnen som dök upp. Minnen av honom, av oss.

Musik är också energi och glad musik ger positiv energi. Jag kände att nu behöver jag en push i rätt riktning. Min hunds död för några veckor sedan blev ytterligare ett bakslag för mej och all sorg slogs samman och gjorde livet fattigt och tomt. Vad är det för mening med allt? För vad ska jag kämpa? 

Men jag har insett att jag måste hitta en harmoni med mig själv, i mig själv. Jag kan inte leva genom någon annan eller för någon annan. Inte ens mina barn. Jag behöver hitta glädjen i mitt liv som jag själv bygger upp. Jag behöver göra saker som gör mej glad, för min egen skull, som passar för mej här och nu. Jag lyssnar inte på andras, om än välmenande, åsikter om vad jag borde göra.

Jag är tillräckligt gammal, erfaren och trygg för att veta vad som är bäst för mig. Jag är faktiskt den enda som verkligen vet vad som är bäst för mig - precis som du är den enda som verkligen vet vad som är bäst för dig. Jag skapar tillfällen med positiva händelser för mig som jag kan se fram emot.

Det kan vara allt från att leta efter något till torpet på loppis, träffa vänner, åka och hälsa på dottern, och snart kan jag se fram emot ett riktigt äventyr då jag reser till Australien för att hälsa på min son. Varje vecka ser jag till att ha något att se fram emot, att längta till. Det drar mej framåt i en positiv riktning.

Jag fortsätter att dela mina känslor med de människor jag litar på. Jag delar glädje och sorg, livserfarenheter och omsorg med de som står mig nära. Jag möter ibland de personer som jag gick i samtalsgruppen om sorg tillsammans med. Det är en innerlig gemenskap som är svår att förklara, när man har delat sina tankar om det djupaste och svåraste i livet, nämligen döden. Vi känner egentligen inte varann men vi känner igen oss själva i varann. Det är mäktigt. 

Jag måste börja släppa taget om sorgen, annars kommer jag att bli dess fånge. Jag måste än en gång börja bygga upp mitt liv ensam. Nej jag vill varken ha ny hund eller ny gubbe just nu. Det får visa sig med tiden vad som är rätt men det är inget jag söker just nu. Framtiden får komma med sina överraskningar, allt har sin tid, jag har min.

Vem är jag utan dig? Utan dig

Vem är jag utan dig? Utan dig

Måste veta vem jag är utan dig

Måste veta, våga leva, utan dig

(Molly Sandén)

Dela det goda och det onda

Jag har tidigare skrivit om kärlekens antites - ju mer man delar den ju större blir den. Man förstår det tydligast när man får barn. Först får man ett och man älskar det mer än sitt eget liv. Sedan får man ett barn till och man undrar om man kan älska detta barn lika mycket som det första. Det kan man. Kärleken bara växer och blir bara större ju fler man delar den med.

Samma sak med glädjen. Delad glädje, dubbel glädje, säger man. Glädje föder glädje. Att dela alla känslor och yttringar som är positiva har en förmåga att föröka sig, mångfaldiga sig. Ger du ett leende får du ett tillbaka. Bemöter du människor med vänlighet blir du bemött med vänlighet. 

Självklart finns det undantag, man träffar på någon som vaknat på fel sida eller någon som använder dig för att kanalisera sin frustration över livet. Man får försöka att inte ta det personligt. Det finns dysfunktionella människor överallt och du kommer garanterat att träffa på flera stycken under ditt liv.

Men med samma logik att allt positivt växer och blir större ju mer det delas, blir det negativa mindre ju mer det delas. Jag har gått igenom sorger. Men jag har upptäckt att att om man delar sorgen med andra som verkligen förstår, som känner empati och som vill dela din sorg, blir den lättare att bära. När sorgen får komma ut ur mitt bröst, kommer trycket att lätta, bit för bit. 

Att dela det som är jobbigt, tufft, svåra erfarenheter, med andra som står dig nära - men man måste välja de personerna med omsorg - kommer att göra det tunga mindre tungt, det svåra mindre svårt och det sorgliga lättare att leva med. Vi bär varann, stöttar varann, när livet bjuder motstånd. Inte heller detta ska vi ta personligt, alla möter svårigheter på något sätt någon gång.

Enda sättet att inte föröka eller förminska är att hålla allt för sig själv. Det finns en berättelse om detta, en rik man som investerade pengar i några personer. Någon investerade djärvt och och fick en stor vinst, en annan investerade klokt och fick sitt kapital att växa stabilt. Men en var rädd och låste in kapitalet. När han skulle redovisa var summan oförändrad. Han hade inte vågat satsa.

Jag tror att vi måste våga satsa. Satsa på framtiden, på livet, på att vänskap bär. Satsa på det positiva som kommer i vår väg och lämna bakom oss det negativa som trots allt drabbar oss. Tillsammans är vi starka. Det är inte bara en klyscha, det är faktum. Vi behöver dela både glädje och sorg. För att öka det goda och minska det onda. Det är en naturlag som fungerar. Tillsammans.

When your day is long

And the night

The night is yours alone

When you're sure you've had enough

Of this life

Well hang on

Don't let yourself go

'Cause everybody cries

And everybody hurts sometimes

(R.E.M.)

Kraftöverföringar

När man går igenom en sorg stägs ditt hjärta till, man blir inte mottaglig för kärlek. Precis som porten i serien Star Gate, så stängs hjärtat ett tag så att inget kommer in och det som finns där inne kommer inte ut. Ditt känsloliv blir stumt förutom den uppslukande känslan av sorg som dominerar alla andra känslor.

För att orka ta sig igenom sorgen måste man bli stark. Hur blir man starkare? Det kanske man inte kan bli, men man övar upp sig att föra över styrka från en del av sitt känsloliv till ett annat. Precis som i serien Star Trek som ständigt möter motståndare som vill förgöra dem. De måste hela tiden omfördela krafter från ett område till ett annat för att kunna bekämpa det som hotar att förgöra dem.

Så är det med sorgen. Man får ta kraften från sitt sociala liv, sin förmåga att känna glädje och kärlek, sin inspiration och spontanitet. Sorgen behöver all energi och kraft jag kan uppbåda, den kräver min fulla uppmärksamhet. Jag måste gå igenom denna process för stt kunna komma ut på andra sidan sorgen. Där kan jag åter hitta glädje och kärlek, gemenskap, inspirstion och spontanitet.

Även dåliga känslor är bra känslor. Jag tror på att bejaka de känslor som kommer. Att förneka dem eller förtränga dem kommer inte göra mig starkare, snarare tvärtom. Att tro att man ska slippa alla svåra, jobbiga känslor är inte att leva, det är att vara död. Smärta existerar och sorg existerar, iska och frustration är en del av att vara människa.

Man får öppna upp hjärtat bit för bit, allt eftersom kraften återvänder. Sorgen kommer inte att ha mig i ett krampaktigt grepp för alltid. Glädjen kommer att komma åter i sinom tid. Men jag kan inte krysta fram det, tvinga fram det, låtsas som om allt är väl. Jag måste låta processen ha sin gång. Det är inte farligt att känna alla sorters känslor, de berikar mig när jag lärt mig vad de vill visa mig.

Jag är övertygad om att för att bli en hel människa behöver man bearbeta de känslor som drabbar mig. Att stänga ute eller stänga inne mina reaktioner på alla de saker som händer mig  livet, goda eller dåliga, är inte bra i längden. Förr eller senare bryter de sig ut och då kan det bli i helt fel kontext. Bättre att ta itu med det som händer när det händer. Lära sig av livet, inte anklaga livet från att drabba dig.

Dåliga saker händer bra människor. Ingen idé att fundera på varför. Solen lyser på både onda och goda. Oväder kommer och sedan drar de förbi. Alla drabbas av något, alla har vi en sorg att bearbeta. Vi har olika metoder för det, men det är helt i sin ordning. Vi måste följa vår egen känsla för att återfå balansen i kraften inombords. Bara jag har nyckeln till mitt eget hjärtas dörr.

”If you catch hell, don’t hold it

If you are going through hell, don’t stop

You go ahead, go ahead, go ahead”

(Ron Kenoly)