Konsten att lyssna

Jag såg en intervju idag på morgonen i TV4 med en kvinna som skrivit en bok om sina upplevelser av alla behandlingar när hon fick bröstcancer. Hon sa en sak som fastnade i mitt sinne. Hon berättade att hon hade en vän som också hade bröstcancer och när det var jobbigt så ringde hon henne.

När man går igenom en svår upplevelse så behöver man någon annan som förstår, och det kan bara den som gått igenom samma sak. Det ger en tröst att dela det svåra med någon annan som vet precis vad man pratar om. 

Att bli lyssnad på och förstådd är något vi alla behöver, men särskilt de som fått genomgå svårigheter och sorger. Jag har haft stor hjälp och tröst av andra som gått igenom liknande upplevelser och nu kan jag i min tur ge stöd och förståelse till andra som drabbats av sorg som jag. 

Ledsna människor behöver goda människor i sitt liv. Människor som tar sig tid, människor som sätter sig ner, ser dig i ögonen och verkligen lyssnar på vad du säger. Som orkar höra samma sak flera gånger om, som klarar av att höra din gråt och klagan, som inte försöker svara på alla omöjliga frågor.

Goda råd i all ära, livsvisdom absolut, men jag måste själv komma på svaren på mina frågor. Klämkäcka tillrop känns som en förolämpning. Ryck upp dej, ja men om jag inte orkar det just nu, är jag en svag och dålig människa då? 

Lyssnandets konst är en tynande talang. Vi har inte tid att lyssna på svaret på frågan vi just ställde. Att lyssna på någons bekymmer betyder inte att jag ska lösa dem. Lyssna aktivt, bekräfta, ge en kram och en kopp kaffe. Var och en måste finna sin väg genom livet.

Jag kan berätta om min väg och kanske ge någon idé till någon annan hur man kan tänka eller göra. Men även om vi går igenom samma sak har vi olika förhållningssätt. Vi kan vara känslosamma eller distanserade, pratsamma eller tysta, gråta öppet eller bära det inombords. 

Vi måste alla göra det som känns äkta och ärligt för mig som individ. Inte vad jag tror att andra förväntar sig eller vad jag sett eller hört andra göra. Mitt liv och mina val är mina egna och ingen ska, kan eller bör säga åt dig vad du ska göra, tänka eller känna.

Vi ska helt enkelt finnas där för varann i svåra tider, lika väl som i alla goda, glada och fina stunder. Utan att döma, bedöma eller kategorisera. Bemöta andra som jag själv vill bli bemött. Alla har något att kämpa med, givetvis med olika dignitet men ingen går genom livet utan att möta någon svårighet eller sorg. Var generös i mötet med andra. Bjud på dig själv så kommer du bli rik - på erfarenheter och upplevelser.

Mer kärlek åt folket

Jag tycker det är jätteroligt att köpa presenter till min familj och till mina vänner. När det är jul, födelsedagar eller andra festligheter. När jag går hem till någon på besök, när någon behöver lite uppmuntran eller för att visa min uppskattning. Att ge gåvor är en av kärlekens fem språk.

De andra fyra är bekräftande ord, tid tillsammans, göra tjänster och fysisk beröring. Vi alla talar ett eller flera kärleksspråk, hur vi gör och är för att visa att vi tycker om den andre. Det gäller inte bara i kärleksrelationer utan alla relationer - med familjen och vännerna. 

Om man kan identifiera sitt eget kärleksspråk och sin motparts är massor vunnet. Man kan känna sig oälskad om man inte förstår sin partners kärleksspråk. Om mitt är ”bekräftande ord” och min partner har ”fysisk beröring” så kan jag bli irriterad över alla kramar när jag vill höra hen säga hur mycket jag betyder för hen.

Men om man kan höra för sitt inre kärleksförklaringen genom kramen så blir man mycket tryggare i sin relation. Jag älskar dig kan sägas på så många sätt. -Var rädd om dej, -kör försiktigt, -ta en jacka på dej för det är kallt ute. Allt vittnar om omsorg och omtanke.

Att få en present när man egentligen ville ha en mysig hemmakväll kan kännas frustrerande, men förstår man språket så blir gåvan värdefull. Man blir också mer mottaglig för allt annat runt omkring som subtilt visar på kärleken. En storartad kärleksrelation är femspråkig.

Man kan själv också vara tvåspråkig på det sätt att man visar kärlek på ett sätt men vill få kärlek på ett annat. Så det är inte självklart att en person som ger presenter vill ha presenter. Hen kanske hellre vill ha en trevlig middag tillsammans eller få lite bekräftande ord.

Att vara uppmärksam på mitt eget beteende och analysera mitt kärleksspråk är första steget. Sen kan du iaktta dina nära och kära och snart kan du identifiera deras kärleksspråk. När man förstår varann blir allt så mycket enklare och tydligare. Mer kärlek åt folket!

Pride-festivalerna avlöser varandra just nu och de om något belyser rätten att älska vem jag vill hur jag vill. Vem är jag att bedöma vad som är rätt och fel? All kärlek är av godo och gör oss till varmare, vänligare och bättre människor. Alla förtjänar att få älska och att älskas. Allt som gör oss lyckliga är bra och alla är lika mycket värda, oavsett vem vi älskar. Störst av allt är kärleken!

Hur känns det?

Jag undrar varför journalister älskar frågan ”hur känns det?” När de intervjuar idrottsmänniskor som precis vunnit - eller förlorat. Hur känns det? Jaa, vad tror du? Så oerhört förutsägbart. Klart man är glad när man vunnit och besviken när man förlorat. 

Nu använder man frågan även när man intervjuar brottsoffer, vittnen till olyckor och polisingripanden. Hur kändes det när du såg polisen gripa den misstänkte terroristen? jag blir irriterad på dessa fåniga frågor. Som om man bara vill ha en bekräftelse på sin egen story. Journalisten styr och kontrollerar svaren.

Det är ingen undersökande journalistik, inte en objektiv inställning. Man presenterar bara det man redan räknat ut själv och ställer ledande frågor, man skulle ju inte ens behöva intervjupersonen.

Samtidigt är det svårt att beskriva sina känslor sådär i korta drag med en mikrofon upptryckt i ansiktet. Dessutom vill man inte fläka ut sina känslor till alla, det är ju ofta en ganska privat sak. Jag får själv frågan ibland och jag vet inte vad jag ska säga.

Säger jag ”bra” så är det inte helt ärligt. Säger jag ”jobbigt” ser jag i frågarens ögon att de ångrar att de frågade. För frågan är slentrian, precis som ”hur mår du” eller ”hur är det”. Man frågar men man vill egentligen inte höra ett ärligt svar om det inte är positivt.

Jag har svårt att vara ytlig, det är liksom inte jag. Småprat är jag verkligen inte bra på, jag går gärna rakt på sak. Det kan säkert upplevas som okänsligt eller ointresserat, men det är motsatsen. Jag är väldigt intresserad av människor, men att prata utan mål och mening är en konst jag inte behärskar.

Jag vill dyka djupt ner i tankar och känslor, upplevelser och erfarenheter. Jag vill ha ett utbyte av mitt samtal med dig, inte prata med dig som om du var vem som helst. Vill jag prata med dej så är du viktig för mej. Du kan ge mig ett svar på något som jag söker, du kan klargöra något, bredda mina kunskaper.

Jag vill att ett samtal ska vara ett givande och ett tagande, stöttande, uppmuntande, upplysande eller för all del underhållande. Gemensamma minnen, upplevelser, erfarenheter - allt detta gör oss mänskliga och vi kan hjälpa varann med att lyssna på varann. Lyssna på svaren på våra frågor. Ge varann tid att svara.

Att få prata med någon annan som upplevt det samma som du, gör det lite mindre ensamt. Du får bekräftelse på att du inte är knäpp eller udda. Att få dela med sig och höra andra berätta ger styrka och en inre ro. Men då kan man inte gömma sig bakom inövade fraser.

Jo tack jag mår bra... huvet upp och fötterna ner... jämna plågor... en kompis brukar säga ”lika vidrigt som vanligt” på frågan om hur det är. Folk blir lite ställda, fnissar och tänker att det är ironi eller så lyssnar som inte ens. Men hur hanterar man svaret om det är ärligt?

Vad har jag glömt?

Ni vet den där känslan att man har glömt något men inte kan komma på vad det är. Något jag skulle ha gjort, något jag skulle ha sagt, någon jag skulle ha mött. Men vad är det jag missat? Den känslan har följt mej ett bra tag nu. Men vad är det?

Man går tillbaks i tanken, kanske tillbaks till rummet man kom ifrån i förhoppningen att komma på vad man glömt. Förr eller senare brukar ju minnet komma tillbaka, eller så är det någon annan person som påminner mig om vad jag missat. 

Känslan är stark men jag kan inte hitta någon verklig orsak. Dagarna blir veckor och månader men den där gnagande känslan vill inte släppa. Det är förmodligen inget jag har missat utan den där känslan har säkert en grund i något annat.

Kanske är det sorgen och saknaden som tar sig uttryck i att jag missat något. Jag har missat vår framtid tillsammans, många härliga upplevelser som vi drömde om som aldrig kommer bli av. Jag har tappat bort en del av mig själv i processen som jag aldrig får tillbaks.

Kanske är det mig själv jag har glömt. Vart ska jag? Vad ska jag göra? Vad väntar mig i framtiden? Hur släpper jag taget om det förflutna trots att jag aldrig varken kan eller vill glömma? De minnen jag har med honom kommer jag alltid bära med mig som en dyrbar gåva.

Min uppgift nu är att hitta nya drömmar, nya mål. Det som är förlorat är borta och kan aldrig komma åter. Jag kan aldrig gå tillbaks till den jag var före honom, men jag kan hitta en ny mig. Någon som fått massor av erfarenheter och en hel del livsvisdom. Jag är någon annan nu, men en bättre version av mig själv.

Om jag någon gång skulle träffa en ny man så är jag en bättre kvinna nu tack vare honom. Jag vill verkligen ta vara på varje livserfarenhet för att bli en bättre människa. Inte låta motgångarna dra ner mej eller göra mig bitter och sorgsen. Jag har fortfarande kvar mycket att uppleva, få och ge.

Livet efter döden

Jag tror att det finns en del i oss som är evig. Vår livsande, själen, en energi. Energi kan ju inte förstöras, bara omvandlas till något annat. Vad vi blir när kroppen gett upp och tagit slut, det vet vi inte. Men essensen av vårt jag, vårt innersta väsen, våra tankar och våra känslor, vart tar det vägen någonstans?

Enligt professor Robert Lanza skulle det kunna vara så att våra medvetanden skapar världen runt omkring oss, istället för motsatsen. Traditionellt sett har vetenskapen utgått ifrån att medvetandet är något som produceras av hjärnan, och att det därför rent logiskt borde dö i samma stund som kroppen dör, men vad finns det egentligen för bevis för det? Ingen har ju än så länge kunnat fastställa vad medvetandet är. Om kroppen får ett medvetande, ungefär som en tv som tar emot en satellitsignal, betyder det ju inte att signalen upphör om apparaten slutar fungera?

Ja tänk om det är så att det är medvetandet som får en kropp istället för att kroppen har ett medvetande? Spännande tankekullerbytta. Det finns också studier som visar att en person förlorar 20-30 gram i vikt vid dödsögonblicket. Teorierna är att det är just det där innersta väsendet som lämnar kroppen. Vikten är ju för stor för att bara vara luft. Är det vår energi som omvandlas?

Vad blir det då av oss efter kroppens död? Blir vi en del i något större, en universell energi? Är det detta som vi kallar för Gud? En del tror istället på reinkarnation, att vår livsande går tillbaks i kretsloppet och vi återföds till något annat eller någon annan, oklart vad.

Jag vet i alla fall att våra minnen av personerna håller de döda vid liv. På vissa platser som betydde något, en sång, en doft, en smak. Alla våra sinnen förstärker våra minnen och ju fler sinnen som är inblandade i samma minne, ju starkare blir minnet.

Jag kan se honom i ögonvrån, i en person som viftar med armarna och händerna som han gjorde, i mannen som förvirrat står i affären framför en varuhylla med glasögonen uppskjutna i pannan, i leendet hos en farfar som är i lekparken med barnbarnet, i harklingen jag hörde någon göra, hans röst inom mej när jag gör något bra eller dumt.

Så länge vi minns de som dött, så är de inte borta, bara ur sikte. Som om de gått iväg till ett annat rum. Det finns en dikt om det som jag tycker är så fin och beskriver det jag tänker och känner. Den heter Allt är bra och är skriven av Henry Scott i slutet av 1800-talet.

Döden betyder ingenting. 

Jag har bara dragit mig tillbaka 

till ett annat rum. 

Jag är jag och du är du. 

Allt vi var för varandra, 

det är vi fortfarande. 

Nämn mig vid mitt vanliga, välbekanta namn, 

tala till mig på samma sätt 

som du alltid brukade göra. 

Ändra inte ditt tonfall. 

Håll sorgen borta från din röst. 

Skratta tillsammans med mig, 

som vi alltid brukade skratta 

åt vardagens småting. 

Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. 

Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag. 

Livet betyder det samma, 

ingenting har skett som förändrar det. 

Livet går vidare, därför att det måste gå vidare. 

Döden är ju ändå bara 

ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap. 

Varför skulle du sluta tänka på mig 

bara för att du inte längre kan se mig. 

Jag väntar på dig, 

den korta stunden, 

alldeles i närheten. 

Allt är bra.

Bot mot ensamhet och meningslöshet

Jag har sagt det förut och jag vill säga det igen. Det är viktigt att ha saker att se fram emot för att det ska kännas meningsfullt att fortsätta framåt. Det gäller att boka in aktiviteter och möten med människor för att skapa en framtid som känns angenäm. Att odla vänskap och underhålla relationer tar tid, men det är det som är viktigast när det verkligen gäller.

När livet kraschar är det inte prylar eller pengar som gör mig glad igen, även om det kan göra livet lite enklare. Men det är vännerna som stöttar, tröstar och uppmuntrar. Det är bara människor som kan hjälpa människor. Därför vill också jag hjälpa någon när jag kan. Har man liknande erfarenheter blir man ett ovärderligt stöd i stormarna som kommer.

Jag har tack och lov aldrig behövt känna mig ensam. Jag har alltid prioriterat vänner och relationer och när livet gör motstånd behöver man dessa vänner och relationer. Det gör livet mycket mer värt att leva och det bär genom tuffa tider. Det jag lärt mig vill jag ge vidare till andra som behöver.

Det blir en mening med lidandet om man kan använda erfarenheten till att hjälpa någon annan. En del kallar det karma. Det man gör mot någon annan kommer tillbaks till mej i samma form. Andra säger att ”positive attracts”, att man drar till sig det man utstrålar. Jag kan bara konstatera hur jag själv reagerar på negativa människor.

De är inte så roliga att vara tillsammans med, de tar energi från mig och man känner sig bara deppig och nedslagen. Det är inga bra känslor och man vill helst undvika sådana människor. Det är inte alltid som de själva förstår vilken känsla de utstrålar. De är så uppslukade av sina bekymmer och svårigheter att det blir det enda de kan se.

Om man känner sig ensam behöver man ge sig ut i världen. Aktivt ta del av det sociala livet som pågår. Våga ta kontakt, besöka platser där jag kan träffa andra, skaffa mej ett intresse eller en hobby. Möta nya männskor för att få nya kontakter. Sitta hemma och vänta ger inget resultat, man måste anstränga sig, det kanske känns lite obekvämt men det finns inget annat sätt.

Jag läste någonstans att om man söker sin själsfrände ska man besöka de platser där man trivs, för att själsfränder har samma gömställen och förr eller senare kommer man att träffas. Det är en fin tanke, så jag fortsätter leva mitt liv och göra det jag tycker om, och kanske en vacker dag kommer jag möta en ny vän. 

ingen att ta hand om utom mig själv

Jag har vuxit upp i ett hem där det nästan alltid funnits en katt. När jag var 21 blev jag med hund och sedan dess har det funnits minst en hund - oftast två och ibland tre - i mitt hem. Men för 1 1/2 år sedan fick jag avliva hund nummer sju och då kände jag att nu tar jag en paus. Jag hade dotterns katt inneboende så jag var ändå inte utan husdjur.

Det har funnits andra djur också under åren. Zebrafinkar, akvariefiskar och en liten hamster. Jag är definitivt djurvän och jag tycker att djuren berikar våra liv och vår natur. Tyvärr är det också så att djuren inte lever lika länge som vi, och en efter en har jag fått ta farväl av ett älskat husdjur. Det är svårt, speciellt om man måste fatta ett beslut om att avliva det.

Nu har jag fått ta farväl av ännu ett husdjur, dotterns katt som bott hos mej de senaste åren. Eftersom dotterns pojkvän är allergisk fick katten flytta hem till mej. Katten har varit ett sällskap och nu plötsligt är jag helt utan husdjur, i stort sett för första gången i mitt liv. Det är väldigt konstigt och lite trist.

För första gången på länge har jag bara mig själv att ta hand om. Jag behöver inte skynda hem när jag varit borta hela dagen, jag måste inte se till att det finns mat och annat hemma till husdjuret, jag kan åka bort över helgen utan att ordna kattvakt eller ta med hunden. Jag har inget annat liv att ta hänsyn till.

Det är självklart en stor frihet med det. Men även en stor tomhet. Att ha hund eller katt blir en livsstil, man blir så van vid sällskapet att man har svårt att tänka sig vara utan. Det ger också en känsla av välbefinnande att klappa ett djur, eftersom man frigör hormonet oxytocin. När vi människor klappar ett djur så blir vi lugnare, får lägre blodtryck och mängden stresshormoner i kroppen minskar. 

Men för min egen del kommer jag inte att skaffa något nytt husdjur just nu. Det känns bra att få ta hand om mej själv, göra det jag får lust med utan att behöva fundera över hur jag ska sköta om mitt husdjur. För jag gör inget halvhjärtat. Tar jag hand om ett djur, gör jag det med stort allvar och engagemang och ser till att det har det så bra som möjligt.

Nu är det min tid. Tid att utforska vad jag vill. Tid att vila, tid för aktiviteter, tid för gemenskap. När tiden är rätt kommer jag troligen att skaffa en hund igen, det vill jag gärna ha. Men till dess kommer jag att hjälpa småkrypen jag träffar på ute i naturen. Vända på skalbaggar som hamnat på rygg, bära maskar från asfalten till rabatten, flytta på grodor som lever farligt, mata fåglarna på vintern och ge dem vatten på sommaren. 

Jag anser att alla levande varelser bör behandlas med respekt, både människor och djur. Kan jag hjälpa någon så gör jag det. Kan jag göra livet lite lättare för någon så vill jag gärna göra det. Oavsett om det är en god vän eller ett enkelt djur ute i det fria. Allt liv har sin plats i ekosystemet och vi människor har ingen rätt att sätta oss över det. Tillsammans i harmoni är så det borde vara.