Egentid

Det är märkliga tider nu med viruset som hotar hela vår värld och vår frihet. Folksamlingar på mer än 50 personer är förbjudet, äldre personer ska hålla sig isolerade och vi andra ska försöka vara återhållsamma med våra sociala kontakter. Allt för att minska risken för smittspridning.

På jobbet är det många borta, de flesta i vanlig förkylning som man i normala fall hade tagit nässpray och gått till jobbet med ändå. Nu måste man stanna hemma, eftersom man inte kan vara helt säker på vilken typ av smitta det är. 

Vi har kallat in extrajobbare och vi som är friska får hoppa in än här och än där för att få butiken att fungera. Det har jag inget emot, tvärt om känner jag att jag är betydelsefull och jag funkar bra under stress.

Jag funderar inte så mycket på att jag skulle kunna bli smittad av alla kunder jag möter varje dag. I detta läget är det bra att vara lite fatalistisk och lugnt konstatera att det som sker det sker. Inget blir annorlunda av att jag oroar mig.

Så just nu är det mycket samtal per telefon, man får ringa varann istället när man inte kan träffas. Mest tråkigt är det att inte kunna hälsa på mina föräldrar. Visserligen är de inte särskilt oroliga för att bli smittade, men eftersom jag träffar så mycket människor skulle det kunna vara så att jag bär på smittan utan att veta om det.

Att vara orsaken till att smitta mina gamla föräldrar, 85 och 90 år med flera andra sjukdomar, vore inte särskilt kul. Så vi får vänta ut krisen, men vi hörs på telefon varje dag. Även påskfirandet hänger löst, och det är väldigt trist.

Hela länder stängs ner, gränser spärras av, butiker, restauranger och fabriker stängs eller går på sparlåga. I Sverige har vi ändå en bra grundtrygghet med lönegarantier och försäkringar. I många andra länder finns inget skyddsnät och krisen slår hårt mot befolkningen.

Jag är tacksam för att bo i Sverige, att jobba i en bransch som går på högvarv och jag är frisk och stark utan bakomliggande sjukdomar. Jag känner ingen oro för jag har ingen anledning till det. 

Inte så att jag är redo för döden, men jag har inga outredda saker, inget agg eller gruff mot någon som spökar, mina barn har det bra och lever i fina relationer, jag har allt ordnat och strukturerat. När man lever själv tycker jag det är viktigt att ha ordning på sitt liv och sina papper.

Vi kommer klara detta, livet kommer fortsätta även efter Corona. Världen finns kvar, om än lite annorlunda. Men vi kommer vänja oss. Vi kommer anpassa oss och vi kommer att gå framåt igen. Vi tar bara en liten - välbehövlig - paus från allt. Jag kan faktiskt tycka det är lite skönt att livet gått ner i hastighet och kalendern har plötligt en hel del obokad tid. Tid för mig själv, egentid. Väl spenderad tid!

I corona-krisens spår

Det sker en hel del i krisens spår. Många människor känner en stor skräck för viruset, att bli smittad, sjuk och kanske dö. Eller bära på smittan och smitta andra som kan dö. Att bli isolerad i sitt hem och inte kunna gå ut.

Människor vill känna sig trygga och säkra, för så har det varit i vårt land i hundra år. Men nu är plötsligt allt osäkert, förutsättningarna för vårt samhälle ändras från dag till dag, beroende på vilka politiska beslut som fattas.

Skolor, arbetsplatser, sjukvård, butiker och restauranger - i stort sett alla gemensamma plattformar omfattas av inskränkningar och mest av allt vår rörelsefrihet. Men i våra trakter ser jag ett trotsigt motstånd mot det.

70+are rekommenderas att inte befinna sig på offentliga platser men många struntar i detta. De går ut och handlar som vanligt och jag hade ett intressant samtal med en äldre man, +85 år, som var på ICA. Vågar du dej ut i dessa tider, frågade jag. Jahhaaaadå, skrockade farbrorn, det är spännande!

Eller som min mor sa när jag frågade om jag skulle komma och hälsa på. Kom du, nåt ska man ju dö av... tja vad svarar man på det... Jag ser i alla fall tydligt varifrån min egen fatalistiska livsinställning kommer ifrån!

Människor handlar upp rubb och stubb i butikerna, personalen hinner inte med att fylla på och vissa producenter hinner inte med att tillverka för att möta upp den stora efterfrågan. Kan det vara ett sätt att skapa en imaginär trygghet när världen skakas, att bygga upp sina förråd?

Jag har mat i skafferiet, kylen och frysen och jag har toapapper i förrådet. Nu klarar jag mej själv i två månader. Men just det där blir så snett. Man litar bara till sej själv, man ser bara till sej själv. Bara JAG klarar mej... men andra då? Varor och mediciner som tar slut, bara för att JAG vill ha tio paket för att känna mej trygg.

Tänk om vi istället kunde känna att vi är alla tillsammans i denna situation och vi behöver tänka på varann och visa omsorg om varann. Hjälpa varann och dela våra förråd med varann. Visst hör man många rapporter också om grannar och grupper som hjälper varann, men hur blev det såhär tokigt från början?

Mentaliteten att roffa åt sig när man får tillfälle är lite trist att se. Men som alltid i kristider får man se både det sämsta och det bästa i mänskligheten. Men tillsammans kommer vi att klara detta. Med generositet, omsorg och hänsyn. This too shall pass.

Egoismens fula ansikte

I kristider ser vi det sämsta och det värsta hos folk. Nu i virus-tider i allmänhet och Corona-skräck i synnerhet visar många sin mest själviska sida. Man bunkrar livsmedel och förbrukningsartiklar i parti och minut. 

Bara jag får... bara jag klarar mej... man länsar hyllorna i butiken, köper tio gånger mer än man behöver och de äldre och svagare som inte kan släpa hem kasse efter kasse, ja de blir utan. För butikerna hinner inte fylla på i samma takt som det köps.

Det är ingen brist på varor! Butikerna får leverans på leverans men som läget är nu hinner de inte fylla på i jämn takt. Folk beter sig som om det vore tredje världskriget i antågande. Det är tragiskt att se hur kortsynt och egoistiskt man tänker.

Visst ska man respektera myndigheternas anvisningar med extra god hygien, stanna hemma vid förkylningssymtom och inte besöka personer i riskgrupperna för närvarande. Ett telefonsamtal är bättre. Inte hälsa i hand eller kramas.

Man kan bära viruset utan att veta om det. De allra flesta som är normalt friska och krya klarar denna infektion utan problem. Jag blir irriterad på den domedagsstämning som råder på sociala media. Man skapar masshysteri genom att dela bilder på folk som bunkrar tex toapapper. Gör dom det måste jag nog också göra det...

Det blir så tråkigt när människor hävdar sin rätt till saker och ting, särskilt på bekostnad av andra. Det mest tydliga exemplet nyligen är paret som efter tre år fick tillbaks vårdnaden av sin dotter, trots många varningsklockor.

De hävdade sin rätt och fick också rätt i domstol. Det slutade med att de dödade barnet när de fick tillbaks henne. Barnet hade en bra fosterfamilj som tagit hand om henne men det hjälpte inte. Jag anser att ha barn är ingen rättighet, det är en förmån. 

En fosterfamilj vet villkoren när de tar hand om någon annans barn, men att bli tvingad att lämna tillbaks ett barn till de biologiska föräldrarna, som har uppenbara problem, det måste vara fruktansvärt.

Fosterfamiljer investerar alla sina känslor och sitt engagemang i någon annans barn, vars biologiska föräldrar inte klarar av sitt föräldraskap. Fosterfamiljerna är värda all heder och respekt i deras uppgift och de har förstått det här med att ta hand om ett barn är en förmån.

Det viktigaste här måste väl vara barnets rätt, inte föräldrarnas. Barnets rätt till en trygg och kärleksfull uppväxt. Självklart ska barnet ha rätt att veta om sitt ursprung och kunna träffa sina biologiska föräldrar, men alla som kan få ett barn kan inte ta hand om ett barn. Här behöver alla berörda instanser samverka för barnets bästa.

Det skär i hjärtat när jag tänker på alla barn som far illa i sina biologiska hem. Barn som inte borde vara där men måste vara där för att föräldrarna hävdar sin rätt till sitt barn. Man borde aldrig kunna hävda rätten till någon annans liv, man har bara rätt till sitt eget.

Vad säger du?

Innan du talar, ställ dej tre frågor: - Är det sant? - Är det viktigt? - Är det kärleksfullt? Kan du inte svara ja på det kanske du ska fundera ett varv till.

Det finns människor som inte tänker sig för innan de säger något. De kanske inte heller förstår att deras ord kan såra. Vissa anser att deras sanning är den måttstock varpå världen vilar och sanningen måste fram till vilket pris som helst.

Andra är bara tanklösa eller vårdslösa och inser inte vilken kraft ord har. Ord har en stark energi och kan skapa trivsel eller otrevnad, trygghet eller osäkerhet, stolthet eller skam, lugn eller stress.

Det gäller i alla sammanhang, i relationer, på jobbet, bland vänner och bekanta. Du kan åstadkomma mycket bara genom att tänka på vad du säger och hur du säger det. Man ska absolut vara ärlig men man behöver inte vara brutal.

Samma sak om du möter någon som säger något dumt till dej. Hur svarar du på det? Det är så lätt att bita tillbaks med en syrlig kommentar, jag vet. Många gånger får jag bita mej själv i tungan för att jag har en rapp kommentar på gång men är det sant, är det viktigt och är det kärleksfullt?

Oftast inte, och jag får öva mej i att hålla käften... men jag märker att jag mår bra av det, jag behöver inte ångra något jag sagt och jag blir allt bättre på att inte fundera på att svara på trista kommentarer om mej eller om andra.

Inte för att det händer särskilt ofta, men när det händer tar det kanske extra hårt. Jag är inte van helt enkelt. Jag gillar att skapa en positiv atmosfär omkring mej och jag har förstått värdet av det sagda ordet.

Jag hör så många berättelser om människor som säger dumma saker till andra människor och det blir så tråkigt. Jag är väl en sådan som man kan känna förtroende för och kan berätta saker utan att det sprids vidare. Jag förstår att vårda ett förtroende.

Jag önskar att vi kunde förstå ordens energi och den miljö vi skapar med det vi säger. Alla blir glada av uppmuntran och positiva kommentarer. Låt oss skapa en bättre värld!

En på miljonen

”Any man can take a good woman, treat her well, and live happily ever efter. But only a few can take a broken woman with a troubled past or present and show her what real love is. Build her up to the point where she feels as if only he truly understands her”

Jag har funderat på varför det är så svårt att släppa känslorna för honom som kom in i mitt liv som en stormvind och förändrade allt. Denna text blev en aha-upplevelse.

För precis så var det. Han hjälpte mej bli stark igen, han förstod mej och jag förstod honom. Livet var så lätt att leva med honom. Det är tungt att förlora en sådan livskamrat som känns som om han var den ende.

Kanske finns det någon mer där ute som kan få mej att känna mej älskad och uppskattad för den jag är. Kanske inte, men jag är inte orolig. Jag vårdar minnet av oss två och det kommer följa mej resten av livet.

Jag som är en person som älskar att göra saker, jag har lätt att få människor att tycka om mej för vad jag gör och vad jag kan ge, men precis som alla andra vill jag bli älskad för den jag är. Jag kommer aldrig mer att finna mej i saker jag inte tycker känns bra.

Jag trivs med mitt liv och mej själv och jag kommer inte ge upp min harmoni på bekostnad av en ny relation. Jag kan leva själv utan att känna mej ensam. Jag måste inte ha sällskap, även om det kan vara trevligt emellanåt.

Ju äldre jag blir och ju längre jag lever själv, ju bekvämare blir jag och van vid att ha det så. Samtidigt kan jag ibland längta efter en partner att ha vuxenprat med, laga mat med, kolla på film, bara umgås helt kravlöst.

Men jag känner ingen stress eller oro. Händer det så händer det. Gör der inte det så är det också okej. Jag har haft många upplevelser och erfarenheter som räcker resten av livet. Jag har inget jag desperat söker. Jag har fått uppleva allt man kan önska. Jag är tacksam för det, trots att vår kärlek fick ett sorgligt slut. Men det var vackert så länge det varade.

Äkta människor

Jag har varit på bio i veckan. Catwalk, en film om alla människors rätt att skina, synas och bli accepterade. Oavsett utseende och eventuella funktionshinder eller handikapp. En hjärtevärmande film som jag varmt kan rekommendera.

Filmen var rörande och berörande men jag har svårt att ryckas med. Jag är dålig på att leva mej in i filmer och skratta eller gråta åt det som händer. Jag behöver ett fysiskt möte för att bli känslomässigt engagerad. 

Men då är jag verkligen engagerad och berörd. Jag har lätt för att känna in vad folk känner och känner stark empati. Jag vill möta alla nänniskor med ett öppet sinne och en förståelse för att vi alla har något vi brottas med.

Det kan göra att människor är irriterade, ledsna, lättretade eller frustrerade. Jag brukar försöka tänka att det har förmodligen inget med mej att göra, även om jag ibland får möta känslor som egentligen inte har med mej att göra.

Samtidigt försöker vi alla att hålla masken, skärpa till oss, spela med i det sociala samspelet, vara artiga och trevliga. Även om vi egentligen verkligen inte har lust. Om man är empatisk så blir det dubbla signaler att ta in.

Jag träffar varje vecka personer med olika funktionshinder likt de som var med i filmen Catwalk. Som kontaktperson och godman blir jag engagerad och involverad i deras liv. De är härliga människor som verkligen inte förställer sig.

De visar tydligt vad de tycker och känner, är de glada är de superglada och är de arga slår det gnistor! De är ärliga och uppriktiga och man behöver aldrig tvivla på vad de tycker. Det är verkligen uppfriskande!

De har ofta inget lätt liv men är ändå tacksamma för allt positivt som händer. De lever i nuet och vi andra har mycket att lära oss av dem. Lär du känna dem så tar de med dig in i sin gemenskap med bull och hår.

Jag tror att allt vi lärt oss genom våra upplevelser kan vi ha nytta av i framtiden. Att ta lärdom av det vi gått igenom och sedan bemöta våra medmänniskor med ödmjukhet och förståelse. Det tror jag är meningen med livet. Det ger även svårigheterna en mening.

Att hjälpa varandra, stötta varanda, uppmuntra och bekräfta varandra. Det är så vi borde bemöta varandra. Precis som gruppen i filmen Catwalk. De är oerhört kärleksfulla mot varandra, toleranta och vänliga. Där har vi vekligen en hel del att lära!

När livet kör ihop sej

Ibland blir det bara för mycket. Livet alltså. Saker totar ihop sig och blir en ansenlig hög man ska beta igenom. De senaste två veckorna har varit så. Men nu börjar allt ordna upp sig, det är en oerhörd lättnad.

Bara det faktum att jag varit på resa till andra sidan jorden, med en restid på ett dygn och en tidsskillnad på +10 timmar gör att man blir ganska mosig i huvudet. Sen kommer man tillbaks till jobbet och förståss ligger man efter.

Dessutom är det tid att göra årsredovisningen för mitt uppdrag som god man. Det är mycket att hålla reda på och kommunens blanketter är inte helt smidiga. Så med åren har jag byggt upp ett excel-dokument där jag förbereder och summerar alla siffror. Första året tog det tre dagar att göra redovisningen. Idag tog det tre timmar att fylla i exceldokumentet.

Sen ska blanketten fyllas i om ekonomin, blankett om mitt uppdrag, blankett om hyresbidrag, blankett om inkomstförfrågan. Under året har jag också åt personens räkning förhandlat med Försäkringskassan, det är ingen dans på rosor kan jag lova.

Men oftast rullar åren på utan några ovanliga händelser och jag har varit god man i 13 år nu. Men senaste året har varit speciellt. Över lag kan jag säga att det är ett fint uppdrag att hjälpa den som inte kan klara det själv och man får en blygsam ersättning för det. Så det är inte för pengarna man gör det.

Det handlar mer om att bistå den som är i behov av hjälp, att använda mina kunskaper till att hjälpa någon annan. För att jag kan. Att kunna göra skillnad till det bättre för en människa som är i underläge. Att alla människor har rätt att ha ett bra liv, oavsett prestation.

Precis som filmen Catwalk vill berätta, alla människors rätt att skina, oavsett om man har en funktionsvariation eller inte. Ja, förresten, vem av oss är helt utan problem, svårigheter eller egenheter?

Respekt för alla människor och deras sätt att vara är en av mina grundvärderingar och jag försöker möta människor med ett öppet och kärleksfullt sinne. Självklart är det svårt ibland att inte kritisera eller bedöma människor utifrån min egen måttstock, men hur vet man vem som har rätt och vem som har fel? Och vem har mandat att bedöma det?