Var dig själv

Jag som är empat tar gärna obehag eller besvärligheter för någon annans välbefinnande. Jag gör allt jag kan för min familj och mina vänner för att de ska ha det bra, och jag tycker valet är lätt. För mej kommer det helt naturligt och spontant utan större eftertanke. 

Jag gör gärna det lilla extra och jag gläds innerligt när jag kan göra någon annan glad och nöjd. Det är sådan jag är och jag känner verkligen inte att jag ”uppoffrar” mej för någon annan. Meningen med livet är väl att man bejakar sin personlighet, sina talanger, och försöker göra sin lilla del av världen till en bättre plats.

Alla är vi olika med olika fallenhet för saker och jag är övertygad om att om vi verkligen vågar leva ut det så blir både vi själva och vår omgivning lyckligare. Vi människor kompletterar varann som instrument i en orkester.

Alla ska inte spela bastuba, det blir ingen orkester. Olika instrument har sin egen klang och bidrar med sin röst till konserten. En del är lågmälda, andra dundrande, en del är svaga och andra starka. Ett ackord består av många olika toner. Tillsammans blir det harmoni.

Inte heller ska pianisten spela xylofon samtidigt eller trummisen spela oboe. Var och en spelar sitt instrument, fokuserar på det och hoppas att de andra gör sin del. Jag kan inte göra andras uppgifter samtidigt som jag sköter mina egna. Då blir det bara kakafoni.

Det kan vara lätt att bli irriterad på de som inte tänker som jag. De som undviker en medmänniska som har det svårt, de som håller sig borta från en vän i nöd, sorg eller sjukdom för att de inte vet vad de ska säga eller göra. De känner sig osäkra och kanske till och med skrämda.

Men de har sina rädslor att ta itu med och de har andra kvaliteter som de tillför gott med på sitt sätt i de situationer de känner sig bekväma med. Om jag inte tycker eller tänker som de, så får jag helt enkelt bara lämna det därhän och inse att det inte är min sak att fixa. 

När min hjärtevän blev sjuk så var det vänner som slutade höra av sig och inte kom på besök. De kände att de inte visste hur de skulle bete sig eller vad de skulle säga när de träffade någon som man visste snart skulle dö. 

De försökte undvika det oundvikliga, de klarade inte av att hantera så svåra känslor så de valde att gå undan. Men det finns ingen enkel väg förbi smärtan. Man behöver se den, konfrontera den och ta itu med den.

Först då kan jag bli starkare, när jag först vågar vara svag. När jag ser att jag går inte under av att vara ledsen, förtvivlad, rädd eller hjälplös. Jag går inte under, jag går igenom. På andra sidan är jag förändrad, förbättrad, förvandlad.

Jag behöver inte kunna göra eller säga de rätta sakerna, jag behöver bara vara modig nog att vara mig själv. Jag bidrar med den jag är i situationerna jag möter och det är nog. Vänd inte ryggen åt det som känns besvärligt, gör det lilla du kan. Det räcker.

Vad säger du och hur säger du det?

Det finns olika sätt att säga något. Man kan säga det vänligt, ödmjukt, argt, spydigt eller överlägset. Man kan säga sin åsikt samtidigt som man ber om ursäkt för att man tycker så, eller så kan man säga det bestämt utan att bry sig om att man förolämpar någon. Man kan presentera sin åsikt som fakta eller som en idé.

Att bemöta andra med hänsyn och respekt tycker jag är en grundläggande inställning. Att man lyssnar lika mycket som man pratar för att skapa en dialog. Kanske tycker jag att jag vet det bästa sättet att göra något, men någon annan har säkert något annat sätt som funkar lika bra.

Får man ett bra resultat är vägen dit inte lika viktig. Men det finns alltid människor som blir irriterade på att man inte gör som de brukar göra eller alltid har gjort. Då kan de fälla en dräpande kommentar och få dej att känna dej som en idiot. Det är ingen bra känsla.

Men om man kan hejda sig ett ögonblick och tänka efter innan man säger något. Kommer det jag ska säga att göra gott? Kommer det tillföra något konstruktivt? Är det sant eller bara min egen sanning? Det kanske bara är för min egen skull jag vill säga det.

En del människor har ett inre tvingande behov av att alltid få säga sin åsikt, även om det sårar den andre. Då gäller det att hålla huvudet kallt och förstå att det handlar mer om dem än om dig. 

Det gäller även de personer som du kan möta i din vardag, kanske på jobbet, som är oresonligt arga och upprörda. Det är förmodligen inte dej de är frustrerade över, utan något annat i deras liv och du råkade bara komma i vägen. En del måste få lufta sina känslor och de har ingen annan.

Visst är det viktigt att få säga vad man tycker och tänker, men för den skull är det inte okej att gå till angrepp mot en annan människa. Vi har alla rätten och friheten att tycka och tänka vad vi vill. Men vi kan inte begära att andra ska förstå.

Vi har ett ansvar gentemot andra människor att inte slå ner modet på dem. Tänk vilken vacker värld det skulle vara om vi alla kunde behandla varann med respekt och försöka uppmuntra och styrka varann. Vi är alla bara människor och förhoppningsvis gör vi alla så gott vi kan. 

Att stanna upp en kort minut och tänka efter. Vad gör det om 100 år? Då är det många strider vi kan lägga ner direkt. Å andra sidan kan det finnas saker som är värt att strida för, sådant som verkligen kan påverka vår framtid. 

Men att varan som är på extrapris är slut är inget att bråka om. Eller att en familjemedlem inte städar likadant som jag gör eller att någon har lämnat en kaffemugg på bänken i fikarummet. Det finns annat som verkligen betyder något som vi kan ifrågasätta. Att välja sina strider tyder på vishet. Eller som min pappa brukar säga: Alla sätt är bra utom de dåliga.

Den personliga sorgen

Jag pratade med en kvinna som förlorat sin man. Hon var lite äldre så hon och hennes make hade haft ett långt liv tillsammans. Men självklart var sorgen och saknaden stor. Vänner till henne hade tröstat henne med att när sorgeåret har gått så känns det bättre.

Då har man upplevt alla högtidsdagar och helgdagar en gång ensam. Jag skakade sakta på huvudet och sa att tyvärr så är det inte så enkelt. Sorgen ändrar visserligen karaktär allt eftersom tiden går, men saknaden finns kvar.

Jag inser att människor säger tröstande ord för att visa omsorg och vänlighet. Att om bara ett år har passerat så gör sorgen det med. Att tiden läker alla sår. Dessa människor har ingen aning om vad de pratar om.

Tiden hjälper oss att hantera våra känslor, få perspektiv, men att tiden passerar är ingen garanti i sig själv att allt blir bra per automatik. Sen är det ju också så att vi hanterar vår sorg på olika sätt. Men hantera den måste man.

Den gamla damen såg lite bestört ut över min respons, samtidigt som hon visste att jag faktiskt vet vad jag talar om. Livet är inte alltid enkelt och sorgen följer inga mallar. Saknaden får man helt enkelt lära sig att leva med.

Bara för att en människa slutar att existera i livet, försvinner de inte från våra tankar, känslor och minnen. Jag tror inte heller det är meningen. Jag vill inte radera ut min älskade ur mitt sinne, han är för alltid en del av mitt förflutna och har format mig till den jag är idag.

Vi är alla summan av våra upplevelser och hur vi reagerar och agerar på dem. Vi behöver kunna omfamna allt som hänt, både gott och ont, för det har format oss till de människor vi är idag. En del lär sig av det och försöker använda det i vårt framtida liv.

Andra stänger inne allt som är jobbigt och försöker lägga locket på. Men jag är säker på att förr eller senare pyser det över. Antingen i våra känslor eller våra handlingar. För en del blir smärtan rent fysisk. 

Jag jobbar själv med att låta sorgen bli färdig med mig, även om jag verkligen känner mig färdig med den. Jag vill att allt ska kännas bra men riktigt så enkelt får man det inte att hända. Inte utan att förtränga saker som är svåra.

Men om man tar fram alla spöken i ljuset så blir de mindre skrämmande. Låter man dem leva i en undanskymd vrå blir allt bara mer skrämmande och hotfullt. Det rubbar min harmoni. Låt känslorna komma upp, komma fram, belys dem och bekräfta dem att de finns.

Då blir de också lättare att analysera och ta itu med. Saker som göms undan har en förmåga att dyka upp när man minst anar det, eller helst av allt inte önskar känna. Men jag i alla fall vill bli en bättre människa både på grund av och tack vare allt som hänt. Jag vill bevara mitt hjärta mjukt och varmt.

ålderstecken

Nu har det gått några år sen jag fyllde 50 och jag kan konstatera att det händer saker med mig som visar på att jag inte är ung längre. Det där med åldersnoja är inget för mej, jag är fullkomligt nöjd med att vara den ålder jag är. Jag längtar inte efter min ungdom eller att få börja om mitt liv. Inte heller skulle jag vilja leva för alltid, men en del människor lever sina liv som om det skulle vara så.

Barn är man fram till tonåren, sen blir man ung vuxen och plötsligt är man mitt i livet. Fullt upp med att bygga sitt hem, starta familj, ha en karriär och vårda sina vänskapsrelationer. Allt på samma gång samtidigt som man försöker hålla undan högarna med tvätt, disk och damm.

Sen kommer man till medelåldern och då är man kanske 45-65. Därefter inträder pensionsåldern och man blir senior. Det där med åldersgränser är flytande då man inte åldras på samma sätt som förut. 50 år för 100 år sen var betydligt äldre än idag. Då var man mer sliten av ett hårt liv och jobb, nu är livet enklare, mycket tack vare maskinerna.

Tvättmaskin, diskmaskin, dammsugare, maskiner på fabriker. Man behöver inte ordna ved till spis och värme, bara trycka på en knapp. Livet är enklare samtidigt som vi har ett betydligt mer komplicerat psykiskt skeende i livet. Mycket som kräver vårt fokus, vår intelligens och koncentration. 

Jag har börjat få gråa slingor i håret. Det händer att jag somnar i soffan på kvällen. Mina ben är stela när jag suttit still för länge. Jag blir lycklig av en lugn hemmakväll. Jag smiter från festen för att få komma hem, ta på nattlinnet och krypa upp i soffan. Jag oroar mej mindre och jag bekymrar mej inte över vad folk kan tycka och tänka om mej. Jag vet vem jag är och vad jag vill.

Det är viktigare för mig att ha frid i själen än att göra andra till lags. Riktiga vänner uppskattar varandra för den de är. Jag vill hellre ha rakt och ärligt än undfallande och tillrättalagt. Jag är själv ganska rakt på sak och jag uppskattar det hos andra. 

Livet saktar ner inte bara på grund av hösten, utan även för att jag blir äldre och inte av lika stort behov av att det måste hända något hela tiden. Förnöjsamhet är kanske också något som kommer med åldern. Att trivas i sitt eget sällskap och vara nöjd med dagen som gick, förvänta mig bra saker av morgondagen och inte tappa fokus på vad som verkligen är viktigt.

Äventyr på vinden

Det är en härlig höst i år. Vädret är milt och svampen växer så det knakar i varenda mosstuva. Jag tycker om hösten, luften, dimman, mörkret. Jag tänder ljus och det är liksom okej att sitta och mysa inomhus. Sommarens jakt på solbränna, allehanda aktiviteter och utflykter tar slut och vi får tagga ner.

Det blir ett lugnare tempo på det sociala livet på hösten. Det behöver jag efter en intensiv sommar då man ska hinna med så mycket och man ska passa på att göra ditt och datt när solen skiner. Nu går vi in i en annan årstid med annat fokus.

Jag har packat ihop utemöblerna, gått igenom förrådet och valde ut lite saker som jag skulle ta upp på vinden. Jag har ju en vind här på mitt lilla radhus och jag har inte varit uppe där än och kollat men nu var det dags.

Jag öppnade upp luckan i taket och vecklade ut den inbyggda stegen. Klättrade försiktigt upp och såg en taklampa men den verkade vara trasig för den tändes inte. Så jag klättrade ner igen och hämtade en glödlampa och min lilla ficklampa.

Klättrade upp igen och tog mig fram till lampan. Den hade en rund kupa som jag behövde skruva loss så jag la ifrån mig ficklampan på golvet för att få båda händerna fria. Men den rullade iväg och for ner i en springa som fanns mellan takbjälkarna och golvskivorna.

Där låg den och lyste och jag kunde inte nå den med handen. Jag funderade lite, sen klättrade jag ner och hämtade grilltången. Tänkte att jag skulle kunna fiska upp ficklampan. Den nådde inte riktigt och när jag försökte sträcka ner den en liten bit till så tappade jag den.

Så nu låg både tången och ficklampan nere i springan utom räckhåll. Jag kättrade ner och hämtade grillgaffeln - det är ju de längsta redskapen jag har. Fick tag i örat på tången och lyckades fiska upp den. Men hur skulle jag få upp ficklampan? Den kan ju inte ligga där och lysa!

Ficklampan är i metall så jag tänkte att om jag kan fästa en magnet i änden på en lång pinne kanske jag kan meta upp den? Jag hade en magnet i en låda, tog en lång bambupinne från tomatplanta  ute i trädgården och limmade fast magneten i toppen på pinnen med superlim.

På andra försöket lyckades jag fånga ficklampan på magneten och kunde dra upp den så att jag fick tag på den till slut! Som ni förstår är jag inte den som ger upp i första taget och nöden är som bekant uppfinningarnas moder. 

Nu lyser taklampan på vinden och ficklampan är tillbaks i lådan. Jag har baxat upp fyra positionsstolar, en solstol, ett bord och några lådor leksaker som tillhör sonen. De får stå där i väntan på barnbarn någon gång i framtiden. 

Jag mår bra av att få ordning på saker och ting, att avsluta en säsong när nästa börjar. Som mycket i livet, jag mår inte bra av att ha en massa oavslutade projekt, jag vill göra klart, avsluta, för att ha utrymme för nästa.

Kanske det är en av orsakerna till att jag tycker det är jobbigt med sorgen. Den tar inte slut bara för att jag tycker att den borde göra det nu. Men jag kanske ändå måste börja gå vidare trots att jag inte avslutat sorgen. Den kanske alltid kommer att finnas med på något sätt.

Sorgen har sin egen process, sin egen agenda, och jag kan inte bara bestämma att nu räcker det. Jag kan inte heller be kärleken att försvinna, kärleken till honom. Den finns kvar trots att han inte gör det. Han lever kvar i mitt hjärta och är fortfarande en del av mig.

Så jag får fortsätta framåt, med en bit av mig kvar i det förflutna. Lite haltande till en början men man vänjer sig vid det mesta, människan är fantastisk på det viset. Snart hoppas jag kunna röra mig obehindrat fram i livet.

Det gäller att hitta en balans. Inte bara dystert och inte heller överentusiastiskt. Men ändå ha en förväntan på framtiden för man vet aldrig vad som kan hända i morgon. Så jag fortsätter vara en så bra människa som jag bara kan och gör gott i min lilla del av världen. Det mår jag bra av i själen.

Svamptider

Jag är en svampplockare. Jag älskar att gå ut i skogen och leta svamp. Jag plockar gula kantareller, trattkantareller, Karl Johan och taggsvamp. I år är det ett makalöst svampår. Vart man än går så hittar man svamp. Men man måste våga gå rakt ut i skogen och man måste veta vilken typ av skog man ska leta i.

När man väl hittat sina ställen är det nästan bara att gå ut och hämta dem. Jag är lycklig ute i skogen. Där är så stilla och fridfullt. När man letar svamp kan man inte rusa på, man måste lufsa fram i sakta mak med blicken fäst i marken. Så det är ett rofyllt sätt att gå.

Risken är bara att man går vilse. Eftersom man mest tittar vid sina fötter är det lätt att man virrar bort sig och inte riktigt vet var man är eller hur man hittar tillbaks till bilen. Så man måste också stanna upp med jämna mellanrum och se sig omkring.

Ta fäste på specifika saker i naturen. En stor sten, ett krokigt träd, ett litet kärr, en ås eller andra formationer i naturen som utmärker sig. På så sätt skapar man sig riktmärken vart man går så att man hittar hem igen. 

Så denna höst är hektisk för mig. Även om jag egentligen har plockat all svamp jag behöver för min egen del för året, så är det på något vis jakten som lockar. Det går ju inte att tänka sig att lämna kvar svamparna i skogen, ensamma och övergivna liksom.

Men det finns alltid vänner som vill ha svamp så några problem att bli av med dem sedan är det inte. Att hitta en stor klunga kantareller gör mej så löjligt glad. Som att hitta guld, en skatt. Att se mossan lysa upp av stora gula hattar får mej tjoa högt av glädje. 

Själva plockandet är det roliga. Att rensa och förvälla är mindre kul men att sedan packa dem i påsar och stoppa i frysen känns som en rikedom, en lyx. Och ser man kilopriset i affären på kantareller så är det verkligen så. Så jag är rik - om man kollar i min frys!

En dag i taget

Det är så viktigt att hitta de där sakerna som gör mig glad och sedan prioritera tid att göra det. För mig är det enkla saker. Gå ut i skogen. Plocka svamp. Laga mat och baka. Ta vara på frukt och grönsaker som jag odlar eller får av vänner. Prata med en god vän. Inga kostsamma nöjen men sådant som föder själen.

Att vara ensam är också något jag behöver - lika mycket som jag behöver träffa människor och ha ett socialt umgänge. Efter en intensiv sommar är det extra skönt när hösten kommer, med sin klara luft, mörka kvällar och dimmiga morgnar.

Det är liksom mer okej att krypa upp i soffan, tända lite ljus och kolla på en feel good-film. I mitt jobb omges jag av människor hela dagarna så när kvällen kommer är jag nöjd med mitt eget sällskap. Men det har varit en lång väg dit.

Att vara tillfreds med mig själv, acceptera och omfamna ensamheten och värdesätta den. Jag behöver ingen annan människa för att bli hel, komplett. Jag själv är nog, men självklart behöver jag andra människor som tillför gott i mitt liv. Ingen människa är en ö.

Simon & Garfunkle sjöng ”I am a rock, I am an island, because the rock feels no pain and an island never cries”. Livets sorger och törnar kan göra så med oss, vi isolerar oss och stålsätter oss. Men jag har lärt mig på erfarenhetens väg att vi gör rätt i att låta känslorna få plats, även de svåra.

Det är inte farligt att känna sorg eller vemod eller ilska eller frustration eller vanmakt. Låt känskorna komma och jobba dig igenom dem. Förr eller senare kommer man ut på andra sidan och livet visar sig i ett annat ljus. 

Mina bästa vänner är människor som fått gå igenom tuffa tider och utstå mycket av livets svårigheter. De har blivit medkännande för att de vet hur det kan kännas att bli utsatt för prövningar. De är kloka, starka och med en aningen bisarr humor som tilltalar mig. 

Att kunna skratta åt eländet är en styrka. Att glädjas åt det lilla, det enkla, är också en styrka. Det gör att allt tungt blir lite lättare och man tar inte sig själv på så blodigt allvar. Vi behöver inte göra allt mer komplicerat än vad det är.

Jag har blivit bra på att inte oroa mig. Oro löser inga bekymmer. All oro jag känt blev till ingen nytta, det förändrade ingenting. Livet blir som det blir och det är bara att hänga med och göra det bästa av det som kommer i min väg.

Oro för något som kanske skulle kunna hända tar för mycket energi från mej för att hantera det som verkligen händer här och nu. Jag väljer att fokusera på nuet och göra mitt bästa för att möta dagen som är idag. I morgon är en ny dag med nya bekymmer. En dag i taget, en sak i taget.